"Jag tänkte äta 25 scones till frukost, tack!"

Varför har rika människor på film alltid så jävla mycket mat på bordet, till och med när de ska äta ensamma?
Scen ur Largo Winch.

Film 2000-2009

Upplägg för listan: Årtiondets, d.v.s. 00-talets, tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). Filmerna ska ha haft biopremiär i Sverige under mellan den 1 januari 2000 och 31 december 2009 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Memento
Topplistan för årtiondet kommer överhuvudtaget att kännetecknas av enskilda personer som satt sin prägel på filmskapandet de gångna tio åren. Inte så konstigt då att Christopher Nolan nästlar sig in, en regissör som med Memento slog igenom på bred front i början av det nya milleniet och tio år senare är en av de mest eftertraktade skaparna i Hollywood, vilket jag senast uppmärksammade för bara någon vecka sedan. Och Batman-filmer i all ära, Memento överlever till slut decenniet som Nolans mest ikoniska rulle. Med dagens ögon kan den förvisso redan kännas lite åldrad, eftersom den vann mycket på sitt annorlunda berättarstuk (filmen utspelar sig baklänges, för den som det lyckats undgå) när det begav sig. Samtidigt är det fortfarande den dramaturgiskt bäst byggda filmen som Nolan har gjort, då han i senare verk tycks ha blivit lite väl insnöad på det tekniska. Viss klippning i The Dark Knight var t.o.m. så ryckig att mycket av spänningen gick förlorad och jag en bra stund var tveksam till resultatet. Även om det till slut var svårt att värja sig, bland annat för den bländande estetiken.
Memento är en milstolpe för modern film, men står även fortfarande stabilt på egna ben. En sån där rulle vars motsvarighet jag kommer längta efter under 2010-talet.

9. No Country for Old Men
De filmskapande bröderna Coen håller en otroligt hög standard genom sina produktioner och har gjort så ända sedan debuten för över 25 år sedan. Av deras 16 långfilmer är det egentligen bara en som för mig håller en tveksam nivå, men då var jag inte heller en stor fantast av originalet.
I No Country for Old Men får de emellertid ihop samtliga trådar som väver fram deras starkaste sidor: Den har en otroligt stark story, baserad på Cormac McCarthys bok med samma namn. Den har en kusligt krypande och mörk stämning, genom utsökta tagningar och noll musik. Den har även ett brett och spännande galleri av karaktärer, framställda av väldigt kompetenta skådespelare. Bland dessa skådisar kan särskilt nämnas Josh Brolin, som fått ett rejält uppsving i karriären de senaste två, tre åren, och Javier Bardem, som gjorde pottfrisyren mer skräckinjagande än någonsin.
Filmen toppade rättvist min lista över 2008 års bästa filmer, trots väldigt god konkurrens.

8. I huvudet på John Malkovich
Originaltitel: Being John Malkovich
Den för mig kanske störste filmikonen under de gångna tio åren är manusförfattaren (och på senare tid tillika regissören) Charlie Kaufman. Under 00-talet skrev han manus till sex rullar, varav jag belönat fyra med högsta möjliga betyg i tidigare recensioner och omdömen. En av dem är just Being John Malkovich (en annan återfinns lite senare i den här listan), om en underlig kontorsbyggnad som hyser en portal in i nämnda skådespelare och excentrikers huvud. Det är ett verk som är fantastiskt av fler anledningar än den bindgalna intrigen av Kaufman. En av de främsta är kanske den lika oväntade som utomordentliga rollistan, med trion John Cusack, Cameron Diaz och (såklart) John Malkovich i spetsen. Oväntad, eftersom de två förstnämnda tidigare hade förknippats med filmgenrer som exempelvis romantiska komedier och eftersom Malkovich av många hade tolkats vara en egensinnig person, defensiv med sin konstnärliga integritet. En image som han mer än gärna skojar med i rollen som sig själv. En av filmens mest minnesvärda scener är just den där han besöker sitt eget ego.

7. Donnie Darko
En av årtiondets klart största indieframgångar. Första gången jag såg Donnie Darko så var det i ett stadie av seg bakfylla, andra gången satt jag som på nålar och undrade om jag ens blinkat under filmens gång. Den subtila, mörka och tolkningsvänliga storyn blev en redig skjuts för båda syskonen Gyllenhaals karriärer, medan regissören och manusförfattaren Richard Kelly gick vidare med att göra två högst ljumna rullar. Frågan i nuläget är om han någonsin kan hitta tillbaka till den speciella atmosfären från detta verk, eller överhuvudtaget väva ihop en berättelse på samma engagerande vis igen.
När vi ser tillbaka på filmen idag så är det även lite speciellt att Patrick Swayze fick göra en så annorlunda roll mot slutet av sin karriär. För mig kommer han alltid vara föreläsaren Cunningham. Inte dansaren Castle.

6. Prinsessan + Krigaren
Originaltitel: Der Krieger und die Kaiserin
Hur ska jag beskriva den här filmen utan att upprepa något jag tidigare sagt? Det ter sig smått omöjligt. Åtminstone har jag sagt det mesta som går att säga för att hylla den tekniska och dramaturgiska prestationen som denna film utgör (ett av många ställen är i en recension för snart fem år sedan), så jag ska för en kort stund försöka förklara filmens betydelse för mig: Der Krieger und die Kaiserin är med stor sannolikhet den film jag sett flest gånger, jag har sedan länge tappat räkningen på exakt hur många gånger det gäller. Jag brukar med glädje se om den när en vän inte sett den och jag tröttnar aldrig på att se den, så enkelt är det.
Tom Tykwer har de senaste åren övergått till att göra filmer med mer internationell profil, men att han behållit sin säregna stil i bildspråk och stämning. Dessutom lockar han ut fantastiska kvalitéer i sin rollista, det finns inte många dåliga prestationer i Tykwer-rullar!

5. American Beauty
Regissören Sam Mendes har, sedan denna hans debut på vita duken, levererat fem tungviktare under 2000-talet. Varje film han styrt sedan American Beauty har både väckt stor uppmärksamhet och skördat finfin kritik från både publik och kritiker (om än inte samtidigt vid alla tillfällen). På så vis har han redan satt sin prägel på det gångna årtiondet och blivit ett av de största skaparnamnen i Hollywood.
För mig är emellertid filmen som startade hypen fortfarande Mendes bästa i biblioteket, även om flera har lyft fram hans adaption av Richard Yates bok Revolutionary Road som nytt högvattenmärke. Intressant, eftersom filmerna påminner så mycket om varandra i sin tematik; den amerikanska medelklassens frustration över det monotona livet och lyxproblemen (vilket jag till stor del ändå måste beteckna det som) som detta medför. I det här fallet är det familjepappan Lester Burnham (lysande och oscarbelönad prestation av Kevin Spacey) som får nog av prestationsångesten och stressen, vilket leder till såväl komiska som vemodiga och jobbiga situationer. Färgstarka karaktärer och starkt skådespel över lag är vad som gör den här rullen till förra årtiondets femte bästa.

4. Children of Men

Trots att den här filmen har fått god kritik så är den i mina ögon ännu en underskattad prestation. Redan för tre år sedan toppade den min lista över 2006 års bästa filmer, men den fortsätter imponera på mig varje gång jag ser den. Den otroliga klippningen, i kombination med de subtila effekterna och intensiva tagningarna, ger en lysande grund för en story som redan på egen hand är känslostark och engagerande. En vacker filmdystopi som sätter ribban för kommande utmanare i genren och dessutom visar att datoreffekter inte behöver vara uppenbara på film, vilket rullar som G.I. Joe och Ultraviolet verkar ha missförstått.
Från att ha varit ett svårplacerat namn (med såväl indiepärlan Y tu mamá también som blockbustern Harry Potter and the Prisoner of Azkaban på meritlistan) har Alfonso Cuarón blivit en regissör att hålla ögonen på in i 2010-talet.

3. Amelie från Montmartre
Originaltitel: Le fabuleux destin d'Amélie Poulain
Årtiondets lyckopiller! Där större delen av filmerna på den här listan har en vemodig, mörk eller rent av pessimistisk tematik så strålar den här franska pärlan av vacker och färgglad naivitet. Filmen blev dessutom det definitiva, internationella genombrottet (åtminstone för den bredare publiken) för såväl regissören Jean-Pierre Jeunet (som dessförinnan oväntat hade gjort Alien: Resurrection) och Audrey Tautou, som på kort tid förvandlades till en slags ikon för den söta girl-next-door-schablonen. Hon hade också svårt att skaka av sig den imagen i efterföljande filmer, men är nu inne i något som skulle kunna liknas vid en comeback på internationella biografer.
Filmens livsbejakande och solidariska budskap kan få vem som helst att smälta i tv-soffan och är tillräckligt tidlös för att kunna uppskattas även om ytterligare tio år.

2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Ännu en briljant rulle signerad galenpannan Charlie Kaufman. Det är dessutom underbart att se resultatet av en absurd berättares samarbete med en så visuellt experimentell regissör som Michel Gondry. För Eternal Sunshine har både en väldigt tilltalande estetik och en engagerande story, om känslostark kärlek och viljan att både minnas och glömma stunder från sitt liv.
Ytterligare så kan jag förvånas över att Jim Carrey inte fått möjligheten att bära fler seriösa dramafilmer, efter fantastiska prestationer i såväl den här rullen som i Man on the Moon fem år tidigare. Han hade verkligen förtjänat en Oscarnominering för den här övertygande insatsen, men motspelerskan Kate Winslet var den enda i en generellt stark ensemble som lyckades med den bedriften.

1. Guds stad
Originaltitel: Cidade de Deus
En film som kom från ingenstans och blåste skallen av mig. Kan dessutom vara den film som ensamt fick mig att mer flitigt följa filmmarknader utanför Sverige och USA. Det finns ingen hejd på hyllningarna jag kan ösa över den här filmen. Den har fantastiska skådespelare, trots att många bara är barn och dessutom kommer från en obefintlig karriär före den här prestationen. Klippningen är hänförande, både effektiv för berättandet och maffig för upplevelsen. Den realistiska känslan som fotot levererar tillsammans med nämnda detaljer är också av en annan värld, vid flera tillfällen känner jag mig som tittare sida vid sida med en dokumentärfilmare.
Fernando Meirelles var nästan 50 år gammal när han regisserade den här filmen. Ändå var det bara den tredje någonsin i hans karriär. Sedan dess har han gett oss den mycket fina The Constant Gardener och halvdana Blindness. Ett framtidsnamn inom film, trots sin ålder.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• Amores Perros (Älskade hundar) - Alejandro González Iñárritu åstadkom en av de tio årens mest ambitiösa trilogier. Första rullen var fantastisk, min personliga favorit.
  
• Big Fish - Tim Burtons hittills bästa långfilm, i mina ögon. En saga om myt- och sagoberättandets grunder.
  
• El Laberinto del Fauno (Pans Labyrint) - En av de största överraskningarna från senare år. Guillermo del Toro hoppar mellan skräp och mästerverk, kommer han hitta hem till slut?
  
• Gegen die Wand (Mot Väggen) - Fatih Akin är en av mina absoluta favoritregissörer, inte bara bland senare års skapare. Det här är hans starkaste film hittills, som en rejäl käftsmäll.
  
• I'm Not There - Satte en ny standard för hur filmbiografier kan göras. Till skillnad från exempelvis Ray och Walk the Line koncentrerar sig filmen på skaparens (i detta fall Bob Dylans) konstnärliga själ, snarare än dennes fysiska person.
  
• Magnolia - Paul Thomas Andersons genombrott överträffar även hans hyllade There Will Be Blood.
  
• Revanche - Ett fortsatt bevis på att storyn, drivet och skådisarna fortfarande gör filmen. Inte effekterna.
• The Lord of the Rings - En trilogi som nästan måste sammanfattas som en gemensam filmupplevelse. Gjorde fantasy stort igen och satte en ny standard för storslagna äventyrsrullar, ännu oöverträffad av mer än en handfull taffliga försök. Harry Potter-filmerna inkluderade.
• The Pianist - Låt oss hoppas att Roman Polanski snart får utrymme att skapa film igen.
  
• Tillsammans - Min favorit till titeln årtiondets svenska film, en riktigt fin och engagerande berättelse med bland annat riktigt bra skådespelare och genuin rekvisita att sätta pricken över i.
  

Enligt Filmtipset.se har jag sett totalt 1427 filmer som släppts under 00-talet. Det motsvarar nästan tre filmer i veckan, vilket för mig inte är så väldigt uppseendeväckande med tanke på alla tittarmaraton jag satt i rullning de senaste tio åren. Eller för den delen alla kortfilmer som statistiken måste innehålla. Sedan räknar ju sidans statistik bara de gånger man sett en film första gången, medan de ju finns mer än en handfull filmer från de gångna åren som jag gärna återbesöker titt som tätt.
Kanske jag borde sätta ett nytt mål för 2010-talet? Känns lite avlägset nu, får avvakta några år...

What's the most resilient parasite?

Christopher Nolan har väckt en otrolig hype i Hollywood, särskilt genom de senaste Batman-rullarna. Även om regissören ännu saknar en del färdighet i det berättartekniska jämfört med de stora namnen genom tiderna, så bevisar han gång på gång sin skicklighet i det visuella. Senaste trailern för hans nya rulle Inception är inget undantag, den påminner dessutom lite om halvklassikern Dark City i sin estetik.

För er som funderar över en försenad julklapp

Vet inte när, hur, var eller ens om dessa kommer finnas att köpa så småningom, men designern Ibraheem Youssef har i vilket fall börjat utforma grafiska affischer för hela Quentin Tarantinos filmbibliotek. Mina två favoriter så här långt ser ni nedan.

Film 2009

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2009 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. (500) Days of Summer
Vad utgör ingredienserna för en romantisk komedi? Namnet föreslår kärlek och humor, men vi tittare har också blivit nötta med en sliten schablon för hur filmer i genren ska vara framställda. Man möter kvinna. Kärlek uppstår. Komplikationer följer. Konflikten löser sig. Man och kvinna lever lyckligt i alla sina dagar. (500) Days of Summer lyckas vara en underhållande film och samtidigt bryta denna traditionella linje. Tittarna får uppleva en kärleksrelations våndor från en av karaktärernas perspektiv, på sätt som nog de flesta kan relatera till. Frågor som "skulle jag inte ha sagt så?" eller "verkar jag galen om jag köper en present åt henne?" bollas fram och tillbaka i huvudet tills vi knappt vet vad som är värt att tillägna vår tid alls längre.
Förutom en realistiskt svart och ändå annorlunda rolig take på kärlek, åtrå och dating så har filmen två riktigt fina huvudroller i Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel. De har dessutom en bra kemi som, även om vägen är krokig och alla utvägar känns omöjliga, får oss att hoppas på ett lyckligt slut.

9. Man on Wire
Beroende på vilken genre vi väljer att tillräkna fjärdeplatsen i denna lista, så kan Man on Wire vara förra årets bästa dokumentär. Den vann också rättvist en Oscar för samma bedrift, trots att den jämfört med filmer om klimathot och liknande spörsmål har ett ganska banalt tema: Den djupa drivkraften att vilja gå balansgång mellan tvillingtornen till World Trade Center i New York. Olagligt, säger sig kanske självt, ingen myndighet skulle ha gått med på att låta en privatperson göra det ens under kontrollerade former.
Personen i fråga är i detta fall Philippe Petit, en excentrisk fransos med fäbless för balans- och trapetskonster. Filmen återberättar hans självbiografi, om hur han genomförde sin dröm i New York år 1974 och vilka påföljderna blev. Autentiska och tillika hissnande foton och filmupptagningar från träningar, genomförande och intervjuer varvas med iscensatta återberättelser av vad som hände innanför tornens väggar. En annorlunda film om människans spirituella drivkraft och vilja att vara del av något större.

8. Star Trek
Häromdagen visades Mission: Impossible III på tv. Mamma hade tittat på den och jag kom hem till mina föräldrar lagom för att återuppleva filmens slutuppgörelse. Ändå minns jag tillräckligt mycket från storyn för att förstå karaktärernas handlande, vilket bland annat visar på regissören J.J. Abrams känsla för att göra oss uppmärksamma på detaljer. En färdighet han hade stor användning av när han gav sig på den heliga nördgraal, Star Trek.
Jag har tidigare, bland mycket annat, nämnt att den här filmen fungerar ypperligt både som inkörsport för nytillkomna tittare och klockren uppföljare för erfarna trekkies. Anledningen är en spännande uppbyggd storyline som involverar svarta hål och tidsresor, något som Abrams ju även provat lyckan med i sin tv-serie Lost (med gott resultat dessutom). Både i fallet M:I-III och fallet Star Trek har Abrams dessutom lyckats damma av två filmserier, baserade på gamla tv-program, som närmast kunde liknas vid sjunkande skepp. De började bli så löjliga att ytterligare försök till fortsättning mest kändes som upprepade ansatser att mjölka pengakossan. Att samma person lyckats vända på den steken vid två separata tillfällen, och göra halvdöda följetonger intressanta igen, är en otrolig bedrift.
Nu har jag hyllat sönder Abrams arbete och inte nämnt flera av de andra bra sakerna med den här filmen, men de låter jag er upptäcka själva!

7. Watchmen
Jag hade aldrig längtat så länge efter en film tidigare som när jag satte mig i Heron Citys gigantiska biosalong i Stockholm för att se Watchmen. Med tanke på de många år av förväntningar som låg bakom mig så fanns det en uppenbar risk för besvikelse, det liksom låg i luften. Nio månader senare kan jag emellertid konstatera att det här är den definitiva seriefilmatiseringen, åtminstone om vi snackar adaptioner som håller sig trogna originalet. Närmre Alan Moores epos än så här hade man aldrig kunnat komma på vita duken! Estetiken andas samma luft som serieromanen och förutom några nödvändiga ändringar är filmberättelsen nästan en bildlig kopia.
Detta har naturligtvis skapat nya frågetecken. Exempelvis kan man undra om Watchmen någonsin kommer tilltala en bredare publik, eftersom den bisarra människosynen och mörka satiren består och gör filmen till allt annat än en skolskenshistoria av ordinarie Hollywood-mått. Några av mina funderingar kan ni läsa om i mitt inlägg från i våras.

6. The Limits of Control
Ett ord som är återkommande i recensioner, eller egentligen i all form av tyckande, är ordet "pretentiös". Nio gånger av tio används detta ord i en negativ kontext, trots att ordet till sitt ursprung inte har något ogynnsamt över sig. Idag trängs dock värdiga förklaringar som "anspråksfull" och "utmanande" med bland annat beskrivningen "arrogant" bland ordets synonymer. När någon påstår att en film är pretentiös så är min vanligaste tolkning att de uppfattar den som för svår eller krävande att titta på, men sen när ska det behöva vara något dåligt? Är det inte upp till skaparen att avgöra hur hon eller han vill förmedla ett budskap genom sitt verk? The Mars Volta gör pretentiös musik och den är helt fantastisk. På liknande vis är det med The Limits of Control. Och några fler rullar av Jim Jarmusch, även om jag vanligtvis har svårt för hans arbete.
Detta utlägg får stå ensamt som filmmotivering för denna gång, men ni kan även återbesöka mitt tidigare inlägg om filmen.

5. Changeling
Det här måste vara en av det gångna årets klart mest underskattade filmer alla kategorier. Visst har den fått sin beskärda del av hyfsad kritik, men det har i övrigt knappt snackats kring den alls. Mest underligt är kanske att den fått stå i skuggan av regissören Clint Eastwoods andra rulle från 2009, Gran Torino, som inte alls imponerade på mig särskilt mycket mer än att påvisa Clintans fortsatta förmåga att även agera i en huvudroll.
Ändå har Changeling det mesta vi kan begära av en lyckad film. En dramatisk och mystisk story, som på köpet har en tydlig verklighetsförankring och fantastisk scenografi med imponerande rekvisita. Sist, men viktigast, så har den otroliga skådespelarprestationer. Angelina Jolies porträtt av en frustrerad förortsmor är hennes bästa rolltolkning någonsin, åtminstone vad jag kan minnas. Hon hade helt klart förtjänat den där guldstatyetten i våras.

4. Waltz with Bashir

Originaltitel: Vals Im Bashir
Teckning och animation fortsätter leva under fördomen att de i huvudsak görs för en ung eller rent av barnslig publik. Oavsett hur ofta man hör att filmer från exempelvis Pixar är lika givande för vuxna som för deras barn så är det alltid tydligt vilken som är målgruppen, åtminstone i Hollywoodsfären. Ett exempel på detta är Oscarskategorin för bästa animerade film, hur ofta har vi någonsin sett en mörkare eller mer seriös rulle i den kategorin? Persepolis var väl den första som bröt nämnda barriär, men varför inte även Waltz with Bashir fick den äran är svårt att förstå. Å andra sidan förärades den att kämpa bland de utländska produktionerna på samma gala, mot bland annat förstaplatsen på denna lista.
Filmens skapare Ari Folman målar upp en drömsk och ibland komiskt vriden, men aldrig orealistisk, bild av konflikten i Libanon i början av 80-talet. En berättelse som i sig hade varit stark nog att fylla en spelfilm eller dokumentär, men tillsammans med Folmans animation blir den något ännu större. Ett tidlöst dokument över krigets förstörelse, infami och grundlöshet.

3. Synecdoche, New York
Jag ska inte hymla med att jag är ett otroligt stort fan av manusförfattaren Charlie Kaufmans arbete! Många gånger har jag frågat mig om det krävs starka droger för att komma på de idéer han plitar ner eller om Kaufmans huvud helt enkelt svämmar över av galenskap. Av samma anledning så var jag något orolig över att han inte skulle ha tillräcklig kontroll i skapandet för att själv kunna regissera något av sina egna manus, men Synecdoche, New York visade sig vara en förhållandevis sammanhållen rulle. Samtidigt som den är spretig, ologisk och absurd, på ett fantastiskt bra vis.
Kaufman har redan i tidigare berättelser tagit upp problematiken med konstnärligt skapande, kanske framför allt i filmen Adaptation., men våndan och ångesten som nämnda skapande för med sig har kanske aldrig varit så tydlig på film tidigare som när den förmedlas av Philip Seymour Hoffmans karaktär Caden Cotard. En stark upplevelse för alla som någon gång tvivlat på sin egen förmåga.

2. Inglourious Basterds
Jag var mer än lite skeptisk när jag fick höra om Quentin Tarantinos senaste filmkoncept. Framför mig såg jag en Kill Bill i världskrigsmiljö, med snabba klipp och otidsenliga dialoger. Men förutom att slå mina fördomar på fingrarna så lyckades filmen till och med imponera på samtliga punkter.
Jag vet inte vad mer jag kan tillägga än det som tidigare nämnts i mitt inlägg från strax efter bioupplevelsen. Det jag ändå vill påpeka ännu en gång är vilken oväntad vändpunkt den här filmen kan bli i Tarantinos karriär, eftersom han visar prov på ett filmskapande som egentligen är raka motsatsen till de snabba klippen och det snabbrusande berättandet som på sätt och vis blivit hans varumärke. Plus att kvartetten som hjälpt honom att casta skådisarna till den här filmen borde ha säkrat sina arbetsplatser för en bra tid framöver. Vem hade någonsin annars vågat ge den internationellt okända 50-åringen Cristoph Waltz chansen att mästra rollen som ärkeskurk? Och kanske får nu även August Diehl det internationella genombrott som jag efterfrågade i förra årslistan.

1. Revanche
Liksom många filmer som tidigare fått sig en plats på mina topplistor så finns tyvärr årets bästa film inte att köpa på dvd i Sverige. Det är underligt på flera vis. Den borde exempelvis tilltala en svensk publik, genom ett berättande som är snarlikt det som Roy Andersson producerar. Eller för den delen en stämning som samspelar med Tomas Alfredsons krypande filmatisering av Låt den rätte komma in. Dessutom var filmen nominerad till en Oscar för bästa utländska produktion, men förlorade mot den svagaste rullen i hela konkurrensen.
Eftersom jag ägnat ett tidigare inlägg till att hylla den här filmen så kan jag inte tillägga något mer än: gå och se! Eller rättare sagt: importera! Rullar av den här tyngden i berättandet syns tyvärr sällan nuförtiden.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• Boy A
• Encounters at the End of the World
• Lars and the Real Girl
• Max Manus
• Milk
• Revolutionary Road
• State of Play
• The Wrestler
• Up
• Zombieland
  

År 2009 såg jag totalt 245 filmer. Totalt var det 352 timmar och 33 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 86 minuter.

Längsmed fotsulorna, snarare

När jag recenserar film så finns det två saker som är extra roligt: Att hylla och att såga, det vill säga att dra åt någon av extremerna. Ungefär lika roligt är det att läsa/se/höra någon av delarna, så när min gode vän Petter tipsade om en 70 minuter lång sågning av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace så blev jag nästan euforisk snarare än bara nyfiken. Särskilt eftersom jag redan på förhand kunde förstå den frustration som en motiverad cineast kan känna inför nämnda avskräde.
Hela konkarongen finns på tuben och hos /Film, uppdelad på sju delar. Här är den första för att ge er en försmak:



Imorgon börjar jag sammanställningen av filmårslistan (och efter det årtiondelistan), så återkom inom kort för några filmhyllningar.

20 sekunder stav till stav

Har nördat ner mig rejält i skidskyttesäsongen som dragit igång. En sport som nästan är designad för tv-underhållning, vilka spänningsmoment! Även utan spelreglerna i den här videon:

Hyllningar i jämvikt

Varför jämförs Equilibrium ständigt med Matrix-filmerna? Tematiken är ju helt annorlunda och actionsekvenserna har en mycket smutsigare feeling i Kurt Wimmers rulle, trots att kampstilen Gun Kata bjuder på dansanta (och suveränt klippta) strider.
Jag har istället alltid sett filmen som en lyckad hyllning till tre av de största dystopierna i litteraturhistorien, eftersom den helt oblygt innehåller bokbrännandet från Fahrenheit 451, Storebror-känslan från 1984 och det känsloförtryckande serumet från Brave New World. Att Wimmer aldrig hymlat med dessa inspirationskällor förhöjer egentligen bara upplevelsen för en kakotopfantast som mig själv.
Varför han sedan fick för sig att göra en urusel kopia på sin egen film, det är även mig en gåta.

Hooray, we're adequate!

Försöker kickstarta julstämningen under pågående skrivning, så inte huvudet och drivkraften helt ska dö ut. Och vilket bättre sätt finns väl än detta närmast klassiska avsnittet av Futurama? Känner mig trots allt vid tillfällen som tomtenissen med ett leksakståg i skallen.

Futurama - A Tale of Two Santas

Does not compute

Effektiviteten på bloggen har mött en vägg. Examensarbetet matas genom mitt system och ut genom fingerspetsarna, så för tillfället är mitt sinne avskärmat från det mesta som kan tyckas socialt eller mänskligt. Insåg idag att jag till och med handlar julklappar som en maskin, både i resonemang och genomförande.
Under tiden försöker jag finna nöje i de små tingen. Ett av dem är husguden Douglas Couplands twitterflöde:

"Read a book and be lost in your own private world: society says that’s good, and yet playing a game alone is a socially damaging activity."