"Beam me up, Scotty."

Förutom att skapa de omåttligt populära serierna Alias och Lost så har J.J. Abrams på senare år även visat sin färdighet som långfilmsregissör. Han passade dessutom på att damma av två klassiska varumärken födda från tv-serier, vars kvalitet hade en stadig nedåtkurva. Först gav han oss den fräscha actionfläkten Mission: Impossible III (filmseriens klart bästa) och senast det vågade projektet Star Trek (med tanke på franchisens fanatiska följarskara).
Abrams har närmat sig berättelsen på helt rätt sätt, genom att söka något som tilltalar både tidigare fans och nytillkomna scifi-vänner. Filmen fungerar utmärkt både som en reboot och fortsättning på serien, genom en inte helt svårgripbar plot innehållande svarta hål och parallella universum. För mig var det bara att tacka och ta emot, eftersom jag nog varken sett någon av de gamla filmerna eller ens ett helt avsnitt av någon av de många Star Trek-serierna. Abrams lyckades förvandla mina fördomar kring det "överdrivet nördlöjliga och pyjamasklädda" Star Trek till det oberäkneliga och underhållande Star Trek.
Årets hittills bästa science fiction-rulle, då Terminator Salvation inte lyckades leverera och Transformers: Revenge of the Fallen tycks ta ett steg bakåt från den mer "vuxna" berättarstilen. Förutom en engagerande story så har Star Trek dessutom mer än godkända skådisinsatser. Ett extra stort plus får de för att de både lyckats återanvända Leonard Nimoy i rollen som Spock och samtidigt lämna över spetsöronen till perfekt castade Zachary Quinto som hans yngre jag. En lysande vink till alla gamla trekkies och passande överlämning till den nya, unga generationen.