"Tonight, a comedian died in New York."

Hur ska man sammanfatta en filmupplevelse efterlängtad i två års tid (om inte längre)? Jag har aldrig haft så svårt för att koppla bort en skriven förlaga från mitt mentala bildspel, som strax innan jag satte mig för att se Watchmen. Men det hjälpte ju föga. Kanske var det svårare än någonsin även för skaparna. Vid filmatiseringar av traditionella, skönlitterära verk finns inga färdiga bilder och karaktärsutseenden att följa.
Men på den punkten fanns inget att oroa sig över. Precis som lyxnörden Zack Snyder själv påstått i åtskilliga intervjuer så finns det en tydlig strävan i filmen att följa serieromanen till bästa möjliga exakthet. Den visar sig främst i de nästan identiska kostymerna, den bildlika sminkningen och kameravinklarna som på ett övertygande sätt härmar bildrutorna.
Skillnaderna är främst narratologiska. Befogade ändringar har gjorts både för att göra berättelsen mer vänlig för filmmediet i stort och anpassad för spellängden på 162 minuter. Bara ett fåtal, detaljpetiga ändringar har gjorts så gott som i onödan. Den mest irriterande, för egen del, var nog ett ögonblick som delvis omställde karaktären Rorschach från bokens tysta, utstuderade sociopat till ett mer handfast dito. Ett störningsmoment som kanske till stor del beror på min otroliga fascination för karaktären, en av mina absoluta "favoriter" i litteraturhistorien.
Filmen höll verkligen inte tillbaka när det gäller våld av det mest magstarka slaget. Den är inte fylld av det, men de få scenerna är brutala. Ännu mer magstarkt är det då att se filmen med fel publik, som otroligt nog lyckas hylla det nämnda våld som berättelsen i sig vill fördöma. I vårt fall var det en handfull killar som skrattade högt genom en oväntat brutal (försök-till-)våldtäktscen. Det är även anmärkningsvärt hur vissa lyckas gapskratta när de får se en blå penis för femte gången, medan folk rycker på axlarna åt det tveksamma sätt som kvinnor skildras på i rader av Hollywood-produktioner.
När vi ändå är inne på temat Dr. Manhattan. Filmens effekter var riktigt pråliga och den troligtvis ganska svåranimerade blå gubben framställdes med hyfsad dignitet, vilket ju krävs för att ge karaktären rätt respekt. Särskilt som de i filmen har ökat hans betydelse för berättelsens utveckling. Ett av mina favoritkapitel i boken, som återberättar Jon Ostermans omvandling, blev en förkortad men ändå ganska speciell del av filmversionen. Billy Crudups ominöst monotona röst passade också riktigt bra.
Musikvalet till filmen var väldigt intressant och försatte berättelsen till en annan sinnesstämning än den lästa. Vissa val var lika självklara som passande, sett till citeringar i förlagan (timingen på textraden "two riders were approaching" var väldigt effektfull). Sedan var öppningssekvensen, ackompanjerad till Bob Dylans The Times They Are a-Changin', ett annorlunda och väldigt lyckat anslag. Till och med de mer lekfulla styckena, som 99 Luftballons(!), smälte in oväntat bra. Sedan fanns det även närapå katastrofal användning av kända stycken, som alldeles för överanvända Hallelujah (i detta fall Leonard Cohens egna version) i en sexscen som kanske blev onödigt cheesy och långdragen. Även om den på sätt och vis också känns menad som en parodi. En väldigt mixad musikpott med andra ord.
Sammanfattningsvis är det en väldigt maffig filmupplevelse, som enligt mina medbesökare inte alls var särskilt svår att hänga med i för oinvigda (vilket den fått rejäl kritik för). För de som däremot läst och gillat serien kan jag bara understryka vikten av att se filmen så öppetsinnat som möjligt, hellre som ett eget verk vid sidan av förlagan snarare än en återgivning av densamma. Sen kan ni göra som mig och längta efter den beryktade cirka-tre-timmar-och-tre-kvart-Extended/Director's Cut-utgåvan på dvd.

Vill ni ha en all-out-nerdfest-recension av filmen (vilket några kanske väntade sig på den här sidan) så kan ni även lyssna på Kevin Smiths välsammanfattande besök hos /Filmcast podcast. Cirka tre timmar långt.