Text me later

Sedan en tid tillbaka skriver jag filmkrönikor för den norrländska studenttidningen Vertex. Till skillnad från mina filmrecensioner så publiceras de emellertid inte på tidningens webb. Här kommer därför en liten sammanfattning av mina korta kröniketexter, med förhoppningen att jag ska komma ihåg att kontinuerligt publicera dem även här när höstterminen drar igång.

November 2012 - Ang. streamingtjänster för film

Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan omedelbart med att sänka sin månadskostnad.

Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt, mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify. Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.

Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down, tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill, när man vill.

December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter

För att en film ska klara det så kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:

1. Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
2. De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
3. De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.

Det kan låta som ett vanligt förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet. Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.

De är emellertid inte ensamma om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna. Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.

Men vad har snacket efteråt till största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.

Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa en debatt om manshat?

Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss

Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina likasinnade filmnördar.

Skräckfilmen.

Visst finns det en stark social anledning till att se skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet. Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt bara är på låtsas.

Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på originella idéer.

Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den SVT-aktuella, brittiska serien Black Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.

Back with a flix fix

Ouff, den troligtvis längsta av skrivpauser jag gjort hittills från det här stället! Som vanligt inte helt frivilligt, jobbuppstart efter sommaren och andra förpliktelser har väl varit partners in crime.

Bland mycket intressant som hänt sedan slutet på juli så får väl ändå det pågående "streamingkriget" i Sverige, mellan olika VoD-tjänster som vill regera marknaden, vara bland det mest aktuella. Särskilt när  redan på förhand upphaussade Netflix smög sig in för några veckor sedan så exploderade snacket i feederna. Mycket eftersom Spotify-prenumeranter får testa det gratis fram till nyår.
Utbudet på Netflix och flera andra streamingtjänster är väldigt begränsat än så länge, licensavtalen tar en jäkla tid, men det finns några guldkorn att kolla in. Här är ett försök till fem inte allt för uppenbara tips att hitta på Netflix just nu:

Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos) - Mörkt, spännande och oscarsvinnande kriminaldrama från Argentina. En vid tillfällen väldigt innovativt filmad historia som får alla svenska dussinpolisfilmer att se snöbleka ut och till och med ligger på en ganska stadig placering på IMDb:s Top 250-lista.

Louis C.K.: Chewed Up - Netflix har en drös stand up comedy-shower att visa upp vid lansering och Louis C.K. visar med den här rutinen från ett antal år sedan varför han är en av de ohotat bästa i branschen. Får inte missas!

Misfits - Den fantastiskt säregna, brittiska superhjälteserien(?) finns äntligen att beskåda för alla, lagligt och med svensk text! En väldigt smutsig och annorlunda vision av människors hantering av övernaturliga förmågor, med välskrivna karaktärsutvecklingar och storylines. Säsong fyra började i Storbritannien igår, de första tre finns att se på Netflix nu!

Party Down - Ännu en serie som blivit tragiskt förbisedd av svenska distributörer och kanaler, om jag inte missat något. En sitcom i The Office-anda om avslagna individer (ofta misslyckade birollsskådisar) som jobbar för en cateringfirma i Los Angeles. Många träffsäkra skådisar, bra timing och välskriven dialog. Väldigt förvånad att den aldrig slog större.

Persepolis - Filmatiseringen av Marjane Satrapis fantastiska serieroman är minst lika bra som förlagan (kanske tack vara hennes involvering i projektet) och utvecklar upplevelsen än mer med sin musik och sitt språk. Och den utmärkta, animerade tolkningen av Satrapis teckningar. En vacker och engagerande berättelse om en iransk tjej som ser tillbaka på sin uppväxt under Iranska revolutionen.

Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.

Bra skit - vecka 4:

• Carcassonne - Brädspelet är fortfarande lysande efter tio år och nu finns det att spela som stilrent konverterad app på iPad och iPhone. Ett måste för alla som gillar spel som är barnsligt enkla att lära sig, men är utmanande att bemästra.
• Moneyball - Välspelat, stilrent och engagerande. Brad Pitt och Jonah Hill gör riktigt bra prestationer och träffar den komiska timingen i Aaron Sorkins dialoger helt perfekt, vilket de belönats för med en varsin Oscarnominering. Visst är filmen överdådig och vid tillfällen lite överdrivet storslagen som sportfilmer har tendens att bli, men sättet som den dramatiserar en verklig händelse (om än lite mer jordnära än The Social Network) är riktigt vasst. Imponerande att den ens lyckas engagera en baseball-obildad tölp som mig själv.
• Oscarnomineringarna - Exakt fyra veckor återstår att försöka beta av listan innan det är dags för galan den 26 februari. Redan på papperet gläder jag mig åt en nominering till Max von Sydow (för Extremely Loud & Incredibly Close, men jag ser redan nu en hård fight för att sno statyetten från Christopher Plummers prestation i Beginners) och en till Flight of the Conchords egna Bret McKenzie (för en låt i The Muppets, vinstchanserna här tycks desto bättre med rekordlåga två (2) nomineringar i kategorin).

Bra skit - vecka 3:

• Charlie Chaplin - I betandet av filmer från IMDB:s Top 250-lista märkte jag att Chaplin har en handfull rullar med i toppen. Jag har sett förvånansvärt få av hans filmer, men när City Lights blev min 171:a sedda från listan blev jag samtidigt övertygad om att jag vill se många fler.
• John Moose - Levererade en fin radiosession på P4 Värmland i fredags och en grym spelning på Pace igår. Lyssna på några låtar via deras Facebook-sida! Ni kan också höra deras radioframträdande så länge SR håller kvar det i sitt arkiv.
• The Life and times of Tim - Introducerades till den här lilla pärlan för något år sedan, en animerad serie som är långt ifrån lika hysterisk som de mest framgångsrika satirerna i genren, men underhållande på ett helt annat vis. Här drivs de kvartslånga berättelserna nästan helt fram av dialogen. Det är också seriens sätt att fånga det komiskt absurda i hur vi människor pratar med varandra som är den största behållningen. Säsong tre rullar i USA nu.
• Paths of Glory - En av de där rullarna som legat och väntat en halv evighet på att ses. Underligt att det dröjt så länge, kanske framför allt eftersom den är orkestrerad av personliga favoriten Kubrick. Gick in med mycket små förväntningar i tittandet, trots sönderhyllningarna från olika håll, och blev som bortblåst av den starka storyn, det magnifika kameraarbetet och de patenterat Kubrickskt geniala tagningarna.

All glory to the Hypnotoad!

Allt verkar ju hållas på Facebook nuförtiden, men måste ändå dela en gammal favorit här. Någon har äntligen laddat upp ett av mina topp tio favoritklipp från Futurama i bra kvalitet på tuben. Håll till godo/bli nostalgiska/whatever!

Bra skit - vecka 2:

• 250films.net - Hemsidan för att checka av alla filmer du sett från IMDb:s ständigt föränderliga topplista, över de 250 bästa filmerna genom tiderna enligt användarnas röster. Har nämnt sidan här förut, men eftersom jag siktar på att komma upp i 200 sedda från listan (ligger på ungefär 170 nu) innan årets slut passar jag på att utmana fler att se några kvalitetsrullar!
• The Guard - Jag gillar när filmer oväntat kommer och sveper bort mattan under fötterna på mig. Hade inga som helst förväntningar på The Guard innan jag började titta, mer än lovord från en kompis. Jag var absolut inte beredd på en film som har en av de mest bisarra, elaka, frispråkiga och därför lika älskvärda huvudkaraktärerna jag sett på mycket länge. Påminde i sin stil en hel del om den finfina In Bruges; en annan rulle med Brendan Gleeson som för några år sedan överraskade mig från nästan ingenstans.
• Les quatre cents coups - Appropå IMDb:s Top 250 så såg jag om den här klassikern från 1959 med mina elever på de gångna filmlektionerna. Måste ha varit i deras ålder, om inte en handfull år yngre, när jag själv såg den senast. Tydligt stilbildande och riktigt snygg.
• Ricky Gervais - Mannen som inte böjer sig för att ta in den vågade humorn i populärkulturens mainstreamfåra. Chockade nöjesvärlden med sina oväntade skämt på förra årets Golden Globe och ikväll har han helt otippat fått chansen att leda galan på nytt!

Bra skit - vecka 1:

• The Ides of March - Ännu en film i Clooney-regi som har en stark känsla av autencitet, kan bli en av de stora överraskningarna när oscarnomineringarna offentliggörs om några veckor.
• Melancholia - Filmen som fick mig att längta efter fler Von Trier-filmer igen. Så har jag väl också en fäbless för vackra filmer om jordens undergång.
• Nader och Simin - En separation - Starkaste filmupplevelsen på månader, förtjänar alla hyllningar och bör lätt plocka hem guldglobar och -statyetter i bästa utländska film-kategorier under våren. Förhoppningsvis leder det till att fler ser den.
• Sherlock - Andra säsongen av den brittiska serien startade i stor stil, håller tummarna att de två återstående, långfilmslånga avsnitten håller lika hög standard.
• Skyrim - Mitt andra hem under de gångna veckorna. Skyrim har, som de bästa verken, visat sig vara mer än bara ett tv-spel. En upplevelse som är det närmaste en fysisk förflyttning till en främmande värld jag någonsin har upplevt

Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

"When there's no more room in Hell, the dead shall walk on Earth."

Zombiecrazen håller i sig något efter att The Walking Dead gjorde mig intresserad av genren igen. Efter att ha påbörjat tv-seriens förlaga i pappersformat så har jag nu också gett mig i kast med Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.

Dessutom är det väldigt lovande zombiespelet Dead Island på väg ut på marknaden. Troligtvis inget för mig, såhär på förhand, men den här fantastiska teasertrailern talar starkt till cineasten i mig, så jag fortsätter följa projektet.

The A-Team of Finland

Fantastiskt rolig sekvens i senaste Simpsons-avsnittet! Visst lyckas de återigen blanda ihop de skandinaviska accenterna, men replikerna är så sjukt roliga.

"Vet Peter Forsberg något om det? Har du numret till honom?"

Har lyssnat på de tre första avsnitten av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons podcast, som drivs via Aftonbladet. En riktigt rolig show som verkligen nyttjar formatet på helt rätt vis, de skapar flertalet gånger saknad och frustration över att man inte spelar in eller på annat vis dokumenterar de mest skruvade diskussionerna kring absolut nonsens, som man har med sina vänner över en kopp kaffe eller i gröngräset en slö sommardag. Dessutom har killarna lyxen att kunna ringa upp någon ur sitt breda kontaktnät för att fortsätta driva diskussionen. Vad säger Tomas Ledin om att han långsamt slutar associeras till svensk sommar? Och tycker Markus Krunegård att Marcus Birro pissar för mycket på Norrköping?

Troligtvis det, i min mening, bästa som duon producerat sedan Boston Tea Party. Kanske för att uppläggen är ganska lika, med iakttagelser och frågeställningar som sedan kan konkluderas med hjälp utifrån. Diskussionerna som utgår från vardagen eller populärkulturen och slutar i något annat påminner också om andra favoriter som Chuck Klosterman eller i vissa stunder till och med Seinfeld.

True Stories - Kapitel XIX: Litteraturvetenskap for dummies

[Jag och Nina tittar på The Walking Dead]
Nina: Det börjar bli väldigt mycket Flugornas Herre.
Jag: Vad sa du, börjar det gå väldigt mycket åt helvete?

Nina: Ja, det är väl ungefär samma sak.