Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.

Bra skit - vecka 4:

• Carcassonne - Brädspelet är fortfarande lysande efter tio år och nu finns det att spela som stilrent konverterad app på iPad och iPhone. Ett måste för alla som gillar spel som är barnsligt enkla att lära sig, men är utmanande att bemästra.
• Moneyball - Välspelat, stilrent och engagerande. Brad Pitt och Jonah Hill gör riktigt bra prestationer och träffar den komiska timingen i Aaron Sorkins dialoger helt perfekt, vilket de belönats för med en varsin Oscarnominering. Visst är filmen överdådig och vid tillfällen lite överdrivet storslagen som sportfilmer har tendens att bli, men sättet som den dramatiserar en verklig händelse (om än lite mer jordnära än The Social Network) är riktigt vasst. Imponerande att den ens lyckas engagera en baseball-obildad tölp som mig själv.
• Oscarnomineringarna - Exakt fyra veckor återstår att försöka beta av listan innan det är dags för galan den 26 februari. Redan på papperet gläder jag mig åt en nominering till Max von Sydow (för Extremely Loud & Incredibly Close, men jag ser redan nu en hård fight för att sno statyetten från Christopher Plummers prestation i Beginners) och en till Flight of the Conchords egna Bret McKenzie (för en låt i The Muppets, vinstchanserna här tycks desto bättre med rekordlåga två (2) nomineringar i kategorin).

"When there's no more room in Hell, the dead shall walk on Earth."

Zombiecrazen håller i sig något efter att The Walking Dead gjorde mig intresserad av genren igen. Efter att ha påbörjat tv-seriens förlaga i pappersformat så har jag nu också gett mig i kast med Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.

Dessutom är det väldigt lovande zombiespelet Dead Island på väg ut på marknaden. Troligtvis inget för mig, såhär på förhand, men den här fantastiska teasertrailern talar starkt till cineasten i mig, så jag fortsätter följa projektet.

Det var du och jag mot världen

Om du är 70- eller 80-talist så är chansen stor att du under din uppväxt hängav majoriteten av din verklighetsflykt åt 8 eller 16 bitar, om det så var i Nintendo- eller Sega-inkarnation. Känner du igen dig i beskrivningen så är Scott Pilgrim vs. The World skapad i din ära. Filmen, som är baserad på serierna om samma karaktär, kunde bara ha kommit närmare spelmediet om det hade följt med handkontroller. Referenserna haglar, utan att för den delen störa berättelsen. Kanske snarare tvärtom. Som regissör Edgar Wright antydde på besök hos /Filmcast - filmmediet tillför den nivå av ljud och musik som en tv-spelsstory av den här digniteten kräver.

Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad. Har ert NES, precis som mitt, sjungit sin sista vers för många år sedan, behöver ni inte längre leta efter den alternativa nostalgikicken.

Dret

Just investerat i en spelrik start på vintern, men får nu vänta två, tre veckor (i bästa fall) för att få spela överhuvudtaget igen.

Berlin i transkription - Kapitel II

"Hamlet"

Färja mellan Helsingborg och Helsingør

3 augusti 2010

Inatt bar det av, igen. Mot Tyskland, Liebenwalde och Berlin. Mindre planerat, men en möjlighet visade sig att bila ner för att senare i veckan möta upp Punger och Tobbe i stan. Redan klockan halv två på natten satte vi oss i bilen, en tid då jag vanligtvis inte ens gått och lagt mig. Det fanns emellertid inga större sömnhinder, med en tröttsam deckare i öronen slocknade jag strax efter Karlstad.

I Jönköping fick jag ta över ratten från morfar, vilket inte är en önskedröm med honom hökandes i nacken. Till slut sov dock såväl han som mormor och mellankusinen djupt. I ett försök att lämna det på det viset så skippade jag radion och hittade på egna väglekar, som "räkna roadkills". Sju stycken på 200 km, imponerande.

Återstår att se huruvida jag får bila i Tyskland lite senare. Smått nervigt att göra autobahndebut med morfars kärra.

/Magnus

Café i Friedrichshain

Berlin

8 augusti 2010

Efter en vecka med Jörg, fylld av monteringsjobb, bowling, öl, bowling, kött och bowling, har jag återförenats med de andra killarna. De landade under gårdagen och första natten hann vi äta på La Bandida, dricka kopiösa mängder öl från en handfull olika spätkaufs, besöka en kurios hemmafest i Kreuzberg för att slutligen skaka rumpan på en spännande (men troligtvis helt olaglig) takfest på en övergiven kontorsbyggnad vid den gamla flygplatsen Tempelhof. Efter att Pauline fört oss på villovägar och vi tagit en trött tågresa så kunde vi däcka i lägenheten vid ungefär åtta på morgonen.

Veckan som gick har även väckt många minnen från min boendetid i stan. Som när vi åt på Zagreb Grill, där jag på firmans julfest tänjde på gränserna för hur mycket öl och kött min mage kunde ta, för att senare snubbla över deras halvmeterhöga toalettröskel och nästan slå ihjäl mig mot pissoaren.

/Magnus

Werners lägenhet

Berlin

11 augusti 2010

Doktorn ordinerar: 100 varv runt bordet.

Vad Dr. Pong är doktor i är oklart, men hans medicin är att rekommendera. På den lilla pingisklubben blandas social frisksport med öl och elektro. Säkerhet med boll och racket gäller, för till sist återstår endast två spelare som får duellera om den ärofyllda vinsten - äran. Knack i bordet - och en ny runda börjar. Vinnarskallen blixtrade till, våra ögon lyste i blått och gult och vi kände alla att detta gällde mer än individuella prestationer, detta gällde J-O Waldner, Zlatan och Kung Adolf af Sverige. Gemensamma ansträngningar till trots: det skulle visa sig att den som utnyttjat fritidsgårdens möjligheter flitigast var Järfällasonen Viktor ("Victory") Sehr. Till honom vill jag bara - å mina och Kung Kamprads vägnar - säga: Sehr Gut!

/Tobias

Werners lägenhet

Berlin

12 augusti 2010

Dr. Pongs ordinationer kan ge oanade bakslag. Eller så var det kalaset vi hamnade på tillsammans med en hord "Down under":s som tog musten ur oss.

Hur som, jag, Tobias och Viktor "Victory" bestämde oss för att besöka den närbelägna sjön Weißensee. Magnus gick och köpte flickpresenter.

Bara ett stenkast från vårt herrnäste kan man alltså hitta ett litet annordnat sjöbadställe. Väder och vattentemperatur var mycket mer behagligt än gårdagens besök på det mer trendiga "Badeschiff", men såklart mindre fräckt. Ingen pool men väl en fontän.

Weißensee blev vårt vilohem denna dag för att orka med ännu en natt/morgon på stan. Jag är dock inte helt säker på att Dr. Pong skulle gilla dubbel-döner till middag och kvällsmat.

/Mattias

RyanAir flight FR9704

Berlin Schönefeld -> Stockholm/Skavsta

13 augusti 2010

Vi ringlade ner för Schönhauser Allee, medicinerade av de goda grannarna Dr. Pong och absintdruiden vid u-bahnhof Eberswalder Straße. Till vår förvåning var White Trash förhållandevis dött, klockan var inte ens tre på natten. Som tur var hade Viktor en plan.

"Det här ser bra ut", sa han och pekade på en skylt vid Kulturbrauerei som lovade "Sommergarten". Från utsidan kunde vi höra förföriska electrobeats, så vi slängde upp tre euro, stämplades och trädde in. Jag, Pauline och Tobias greppade varsin öl och tog några danssteg nära baren. Det tog bokstavligt talat sekunder innan en långväxt, kalhövdad kille dansade nära Pauline och gestikulerade frågande om hon och jag var ett par. Jag inväntade hennes reaktion och nickade sedan jakande för att hjälpa henne ur situationen. Killen dansade då över till mig, gjorde samma frågande gest och fick samma svar. Han dansade vidare, bort från oss. "Vissa killar ska alltid vara så påstridiga", sa Pauline. "Är det inte väldigt många killar här", frågade Viktor som en slags fortsättning. I samma stund kom Mattias från toan och antydde att konstiga saker hände där inne. Vi synade den närmsta omgivningen. Tighta linnen, silverkedjor och -armband, geléfasta frisyrer, skinn och neonfärger.

Pauline kunde blott konstatera: "Yeah. It's a gay bar."

/Magnus

Bollkoma

Har nördat ner mig totalt i fotbolls-VM och svettas varje match tack vare Drömelvan. Underligt vad en så världslig insats som en bricka öl kan ställa till med!

Westernsommar

Det är upplagt för många timmar på prärien under kommande sommarkvällar eller regniga dagar! Störst anledningen är att jag i veckan köpte det väldigt hyllade spelet Red Dead Redemption till min krysskartong. Ett otroligt omfattande verk som kommer ge mig många speltimmar och rejäl valuta för pengarna! Dessutom verkar det, till skillnad från andra så kallade "öppna sandlådespel", ha en väldigt vettig story att luta sig tillbaka mot. Huvudkaraktären och före detta fredlöse gängledaren John Marston är till en början väldigt anonym för spelaren, men bakgrunden till hans uppdrag uppdagas gradvis och gör honom snabbt till en väldigt mångbottnad och sympatisk gestalt.
I samband med spelköpet har jag även återuppväckt mitt intresse för westernfilmer, den genre som ensamt är en av de största anledningarna till mitt nuvaranda filmintresse (eller -beroende). De forna kvällarna framför tv:n, då jag som liten skitunge fick lov av pappa att sitta med och titta när Clintan med flera sparkar röv, är tillsammans med de första gångerna jag såg Star Wars-trilogin (originalet) de mest bestående filmminnena i min ungdom. Har börjat plita ner en lista på rullar i genren som jag inte hunnit se än, ska försöka beta av ett gäng som lite extra inspiration.
Sist men inte minst så tänkte jag så småningom inleda sommarläsningen med favoriten Cormac McCarthys utlovat dystra western Blood Meridian. Förväntar mig en riktigt mörk berättelse. Något annat vore i och för sig, med tanke på hans övriga bibliografi, en rejäl skräll. Särskilt intressant läsning blir det när den dessutom verkar redo att filmatiseras inom en mycket snar framtid. Tydligen ska Todd Field, mannen bakom finfina Little Children, både skriva och regissera en version för vita duken, med premiär nästa år. Även om jag hade hållit tummarna för John Hillcoat, som ju gjorde en mycket trogen och väldigt bra adaption av McCarthys The Road (och den stämningsmässigt väldigt träffsäkra westernrullen The Proposition) så har jag väldigt gott hopp om ett lyckat bidrag till den på senare tid något återupplivade genren.
Om ni söker fler, heta westernfilmtips från senare år så kan jag såklart även rekommendera The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ett fantastiskt snyggt, lågmält och otroligt välspelat drama.

Definieringen av uppkopplad krigsföring

Det svenska stålet biter igen. Där de flesta industrier krisar så går spelbranschen i landet fortsatt framåt. Inte konstigt, när svenska spelbolag har börjat leverera riktigt tunga titlar.
Battlefield: Bad Company 2 är på flera punkter bättre än sin föregångare, framför allt har flerspelarläget blivit mer överskådligt och smidigare att tillämpa efter egna önskemål. Enkelt att lära sig, svårare att bemästra. Precis som det borde vara. Lite orättvist jämför många spelare (och ibland även bolagen själva) Bad Company 2 med Call of Duty: Modern Warfare 2. Själv har jag svårt att se kopplingen, för bortsett krigstemat och förstapersonsperspektivet har de inte särskilt mycket gemensamt. Båda är riktigt bra spel, men står på två skilda ben. Detta märks särskilt i nämnda multiplayer, där Modern Warfare 2 förespråkar en mer individualistisk spelstil, jämfört med kraven på lagsamarbete som utgör en lyckad omgång i Bad Company 2. På sätt och vis vinner svenskliret nämnda derby, eftersom det aldrig kan vara fel att lägga vikt vid lagspel i ett flerspelarläge. Samtidigt är det svårt att förbise den klart mer lekfulla tonen, jämfört med det gravt seriösa, nästan svarta, Modern Warfare 2, vilken ibland kan kännas lite olämplig i en krigssimulator.
Det är troligt att DICE har skapat sitt mest fulländade spel hittills. Möjligtvis saknar det vissa element i single player-kampanjen, exempelvis då i jämförelse med den fantastiska storyn i Modern Warfare 2, men i online multiplayer är Bad Company 2 en fartfylld, explosiv och beroendeframkallande upplevelse. Vilket nedanstående statistik kan understryka.

A Serious House on Serious Earth

Redan när jag i en ålder av kanske åtta till tio år spelade Batman på Nintendos 8-bitkonsol (d.v.s. licensspelet baserat på Tim Burtons första film om mörkrets riddare), var jag imponerad av de olika möjligheterna att använda karaktärens änterhake och andra häftiga gadgets för att ta sig runt på banorna. Sedan dess har det fortsatt komma en strid ström med mer eller mindre lyckade spelinkarnationer av (anti-)hjälten. Tyvärr har inget av dem lyckats leverera det jag, och säkert flera andra, har längtat efter sedan NES-eran, nämligen ett Batman-spel som kan leverera på samtliga plan: En bra spelteknik med smidiga kontroller, utmanande pussel som tilltalar den utredande sidan av karaktären och en story och design som är tillräckligt mörk för att ge rättvisa åt alla fina serieromaner och åtminstone fyra av långfilmerna.
Nu har bönerna hörts, för Batman: Arkham Asylum är inte bara den bästa Batman-simulator jag någonsin spelat, utan även ett fantastiskt action- och pusselspel över lag! Stämningen är perfekt, karaktärsdeisgnen nästan bättre än vad man kunnat hoppas och de många spelmomenten gör det till ett av de matigaste verken man kan kosta på sig till den här generationens tv-spel. Rollspelselement, i form av erfarenhetspoäng som förbättrar Läderlappens utrustning och förmågor, håller intresset uppe extra länge. Som om det inte vore nog så innehåller Arkham Asylum det mest innovativa stridssystemet jag sett på länge, kallat "freeflow combat"; om spelaren synkar sina knapptryck rätt i slagsmålet så kommer Batman problemfritt, oberörd och utan skråmor att slå, undvika och fälla sina motståndare, på äkta film- och tv-manér! Till skillnad från många andra spel, där man våndas inför nästa repetativa eller jobbigt svåra fight, så har jag här inget alls emot att spela om ett misslyckat stridsavsnitt. Det är helt enkelt förbannat roligt att slåss i Arkham Asylum.
Det här är inte bara ett spel för tidigare fans, men för den som gillar Batman sedan tidigare är det ett självklart köp! Särskilt för de som uppskattar de mörkare aspekterna av karaktären, för en del våldsammare sekvenser och sexuella anspelningar gör åldersgränsen oväntat befogad.

The Good Shepard

Har det redan gått en vecka sedan jag köpte Mass Effect 2? Den här sortens spel har en aldrig sinande förmåga att sluka min fritid. På ett värdefullt vis, ska tilläggas, för det handlar inte om ett hjärndött tidsfördriv. Precis som förra gången känns det snarare som en väldigt välberättad filmupplevelse, en berikande erfarenhet. Frågan är om jag ens kan tillägga något som inte redan har sagts i åtskilliga krönikor och recensioner? Min sammanfattning skulle väl kunna vara att de som redan är aktiva gamers troligtvis känner till vilken slagkraft som vilar i den här produktionen, medan de som aldrig tidigare har spelat tv-spel, eller tror att mediets berättarutveckling har stått stilla sedan World 1-2 i Super Mario Bros., här har en utomordentlig möjlighet att uppleva spelmediets kulturella riktning. Ett starkt bevis på att vi (d.v.s. "vi" i allmän betydelse) inom en snar framtid kommer vända oss lika mycket till spel för personlig utveckling, underhållning och filosofi kring stora livsfrågor, som vi idag gör med böcker och film.
Huvudstoryn i Mass Effect 2 känns, åtminstone i nuläget (gissningsvis snart halvvägs in i spelet), inte lika stark som den i originalet, men det har gjorts tydliga förbättringar i dialog och strid, med tillhörande moraliska val. Utvecklarna hos BioWare är trots allt mästare på att låta oss välja vilken sorts hjälte (eller antihjälte) vi vill utvecklas till i spelen. Och valen blir bara svårare ju närmre den definitiva slutuppgörelsen jag kommer.
Spelet tar vid där den första delen slutade, så till den grad att spelaren har möjlighet att fortsätta på sin gamla sparfil. Där tappar upplevelsen en rejäl bit för min egen del, eftersom hårddiskkraschen som min krysskartong hade i somras rånade mig på samtlig data. Fast det är ju inte bara av ondo, det ger mig trots allt en extra anledning att återuppleva båda spelen inom en överskådlig framtid.

Take a lesson, Hollywood!

Det irriterar mig att amerikanska filmbolag fortsätter slänga högar av pengar i sjön, på actionfilmer vars idé redan på förhand känns idiotiska. Detta när det uppenbarligen finns mer än kompetenta manusförfattare att ta hjälp av hos spelutvecklarna.
Under januari har jag ägnat en god bit av min lediga tid åt det magnifika Call of Duty: Modern Warfare 2. Eftersom jag gillade multiplayerläget från föregångaren spelade jag den första tiden mest online med vänner och bekanta, men när jag sedan provade på enspelarkampanjen kunde jag inte sluta förrän den var över. Den gav mig all den spänning och intensitet som jag suktat efter när jag sett raden av undermåliga actionrullar de gångna åren.
Dessutom trodde jag tidigt in i storyn att spelet skulle vara gravt västerländskt vinklat, appropå terrorbalansen och -attackerna i världen och reaktionerna på desamma, men utvecklarna Infinity Ward lurar skjortan av mig med flera smarta vändningar i berättelsen. Flera av dem så oväntade och osannolika att jag först trott mig ha misslyckat med uppdragen. När jag kom till den del av spelet som väckt mest uppmärksamhet i media så rös jag av obehag och fick nästan tårade ögon. Ett i grunden bra betyg, eftersom det var bra länge sedan något interaktivt gav mig en sådan känsla av närhet och realism.

Djävulsk nostalgi

Häromsistens registrerade jag min utgåva av klassikern Diablo II (plus expansionen Lord of Destruction) på tillverkaren Blizzards sida Battle.net. De erbjuder då möjligheten att ladda ner fullversionen från en nätserver och jag såg ett ypperligt tillfälle att återuppleva ett spel jag inte kört på åtta, nio år. Samtidigt skulle det bli kul att köra det på min MacBook för att se hur bra det rullar.
Tyvärr har Blizzard inte tänkt på alla nya anpassningar. De har förvisso fixat fram en s.k. "native installer" som ska användas för att installera spelet på Mac OS X, men den verkar inte fungera med den digitalt nedladdade versionen. Så nostalgistunden får vänta tills jag orkar fippla med skivorna igen. Mina förväntningar på Diablo III har hur som helst vuxit rejält den senaste veckan, sedan jag började blicka tillbaka på gammal spelglädje.

Bra saker vecka 32:

• HellGame. Av någon anledning är det alltid brädspelen med de mest invecklade reglerna som blir roligast när man väl förstått sig på systemet. Svenskutvecklade HellGame är dessutom riktigt underhållande tack vare en rejäl dos svart humor mitt uppe i det apokalyptiska mörkret.
  
• I Love You, Man. Troligtvis den bästa bromance-komedin som gjorts sedan förra milleniets alla odd couple-rullar. Självklart hjälper det en bra bit på vägen att Jason Segel och Paul Rudd, två av Hollywoods mest sympatiska skådisar, spelar huvudrollerna. Roligt också att återse J.K. Simmons i den passande rollen som familjefar, om ni minns den fina insatsen i Juno.
  
• Brofestivalen 2009. Något mindre volleybollplan än vanligt, till följd av högvattnet, men med ett ovanligt inbjudande väder och fantastiska gäster. Plus de första, "riktiga" liveuppträdandena någonsin!
  

True Stories - Kapitel XVI: 1 vs 100

[Släkt och familj spelar frågespel på Xbox]
Jag: I vilken riktning lutar sig tornet i Pisa?
Mamma: Höger!

Mitt femtielfte liv

Våren då jag skulle sluta högstadiet så briserade en bomb över världen. Bomben hette The Sims och var snart på allas läppar. Sommaren före gymnasiet satt alla och lekte gud (eller snarare virtuellt dockhus) framför sina datorskärmar.
I dagarna har jag, av delvis nostalgiska skäl, ägnat spelseriens tredje installation några granskningens timmar. Motvilligt måste jag erkänna att konceptet aldrig blir gammalt. Skillnaderna från det första spelet är inte särskilt stora, ändå äter The Sims 3 upp min tid minst lika snabbt. Om inte mer.
När jag till slut sansar mig fascineras jag, istället för av låtsasfigurerna, av oss människor och vårt behov att skapa alternativa verkligheter. Särskilt av den sort där vi får möjlighet att eftersträva livsmål som ter sig allt för abstrakta i det verkliga livet. Kanske kan vissa se det som upplyftande när deras alter egos, utan större ansträngning, förvandlas till filmstjärnor över en natt, men avsaknaden av dessa kortsiktiga och förlåtande belöningar på den här sidan skärmen stärker nog snarare yngre generationers apatiska förhållningssätt till arbetslivet. Och skolan. Annat var det i föregångarna SimCity, där staden utan pardon attackerades av utomjordingar om du drog in för lite skattepengar från invånarna.
Det som till slut får mig att definitivt genomskåda denna drog till underhållning är dess egna försäljningsvapen - verklighetsförankringen. Det är nämligen minst lika tråkigt att diska på låtsas.

Bra saker vecka 23:

• The Tonight Show with Conan O'Brien. Conan skojade inte, när han i sitt allra sista Late Night sa att inte ens en flytt till större talkshow skulle få honom att växa upp. Och vi tittare är såklart otroligt tacksamma för det! Första insatsen i Jay Lenos kläder var fantastisk, tanken på de inledande skämten och sketcherna får mig fortfarande att skratta. Rödluggen är tillbaka med råge.
• Part of the Band. Värmlänningarna har talat (rättare sagt sms:at) och på fredag står Karlstads för tillfället kanske mest intressanta musiktrio på scen i Nöjesfabrikens rockbar!
• Lomo Smena 8M. Ännu en återvändare på listan! Har äntligen laddat besten med den första rullen. Efter många undrande blickar från min sida, innan jag förstod systematiken, räkneverket och det undermåliga användargränssnittet så blev jag helt förälskad! En kamera med så omfattande inställningar, som å sin sida har de sämsta hjälpmedel en fotograf kan behöva för att använda dem rätt och dessutom liknar en lådkamera mer än något annat, är den största befrielsen jag kan tänka mig från digitalkamerans perfektion. En sann övning i tålamod och ljuskunskap. Hoppas det resulterar i några bilder också.
• Kyrkhedens skola. Efter att ha insett att material och förbrukningsvaror i mörkrummet på skolan bara står och samlar damm (alternativt bleknar bort), överlämnade de med glädje en stor del av skatten i mina händer. En sponsring som sent ska glömmas och (vem vet) kanske återgäldas med några inramade verk i personalrummet!
  
• The Secret of Monkey Island: Special Edition. Världens största spelmässa, E3, rullar på för fullt och dagarna i ände fylls min newsfeed med bombastiska nördnyheter. Men den största och kanske nördigaste av dem alla landade redan under mässans första dag: Världens kanske bästa spelserie genom tiderna gör comeback! På Xbox Live Arcade! Redan i sommar! Första delen av Monkey Island kommer i en trimmad version med remastrad grafik och soundtrack, plus möjlighet att spela även i den klassiska kostymen. Drömmen vore om del två, Monkey Island 2: LeChuck's Revenge, ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna sett över alla plattformer, får samma behandling inom kort. Se klippet om det nygamla spelet nedan, är du gammal Amiga- eller PC-spelare från tidigt 90-tal kommer du liksom jag få gåshud bara av intromusiken.

Bra saker vecka 19:

• Ashes to Ashes. Den brittiska serien, som är en spin-off på fascinerande Life on Mars, har just påbörjat sin andra och sista(?) säsong. Precis som tidiga avsnitt av de tidigare säsongerna (om man räknar båda serierna) kan man ännu bara ana hur storyn kommer utformas, men de hittar alltid en underbar finish nånstans i godispåsen! Life on Mars hade en av de bästa seriefinalerna jag någonsin sett, så självklar och ändå så oförutsedd! Fantastiskt soundtrack, som vanligt, och Gene Hunt fortsätter vara dumburkens mest sevärde poliskaraktär.
• Kokos och cappuccino! Bästa smakkombinationen som kulglass kan erbjuda i sommar. Finns på café Moccacino i Ekshärad, bland annat.
• Part of the Band. För att återkoppla till ett tidigare inlägg, se till så det här gänget får en livespelning snart! Nu kan ni även rösta fram en spelning genom Göteborgs-Posten med några enkla klick.
  
• Broken Steel. Tredje DLC:n till Fallout 3 finns ute på Xbox Live! En drös nya speltimmar och ny levelcap lär hålla uppe mitt intresse ett bra tag. Så fort skolarbetet är färdigplitat om nån vecka så kan jag unna mig tiden.
• Canon AE-1. Farsans kamera har legat i mitt förvar ett bra tag. I ett ryck av inspiration (mest beroende på att jag börjat experimentera med svartvitt fotografi) så laddade jag den med en "pelicula negro y blanco" och knäppte några testbilder. Nu har jag lagt bud på ett schysst objektiv genom Tradera, blivit erbjuden att ta över ett Minolta-paket för överenskomlig summa och blivit erbjuden att använda ett nedlagt mörkerrum plus kvarbliven utrustning. Nu behöver jag bara någon som kan hjälpa mig komma igång med framkallandet, var evigheter jag sysslade med sånt senast.
  

Bra saker vecka 17:

• Balkong. Temperaturer mellan 18 och 22 grader och i stort sett molnfritt torsdag till lördag. Toppa det med en redig kopp kaffe och en slice ostkaka. En efterlängtad energiinjektion. Att vädret bjuder in till fotografering tackar jag naturligtvis inte heller nej till.
  
• Fallout: New Vegas. Redan innan den tredje och sista(?) expansionen för Fallout 3 har lagts ut på Xbox Marketplace så utannonseras nästa spel i serien! Om ungefär ett år är det här. Förhoppningsvis. Om utvecklarna håller vad de lovar.
• Skåne Nu. Imorrn spelar de på Scharinska i Umeå. Vilken fröjd det hade varit att närvara!
  

Nördi schnördi fitness

I'll probably meet someone who thinks all I do is sit in my apartment, listen to LA gunshots, do shots of tequila and smoke pot. All day long. But I don't do that every day.
- Chuck Klosterman

Många delar av mig motsvarar arketypen av en nörd. Och då menar jag inte en ball nörd, en representerant för den klädtrend som växt sig stark de senaste åren. Jag menar den sorts nörd som i amerikanska high school-rullar fick ta emot spottloskor från footballagets hårdingar, medan han kravlandes plockade upp fysikböckerna som de vält honom ur famnen. Jag menar den sorts nörd som, trots en relativt tidig alkoholdebut (i ett desperat försök att nå upp till de coola killarnas status), hellre körde ett parti Drakar och demoner, diskuterade livet och universum eller konsumerade litteratur och film på helgerna.
Nu har mitt liv kanske inte sett ut på det viset, åtminstone inte exakt så. Men var dag visar mitt obotligt stora intresse för de mest irrelevanta saker, att nörden inte är tillfälligt inneboende. Dessutom har saker som kan uppfattas som typiskt "nördigt" blivit ren avslappning för mig. Matematik är det tydligaste exemplet. På gymnasiet läste jag naturvetenskaplig linje, med inriktning på matematik och datavetenskap. Samtliga matte- och programmeringskurser avverkades, fysik och kemi likaså. Jag har aldrig sett så många siffror, under så kort tid, vid något annat tillfälle i mitt liv. Det var, med stor sannolikhet, en bidragande anledning till att jag vände tvärt inför universitetstiden och läste svenska och litteraturvetenskap den nästkommande hösten.
Sedan dess återvänder jag till matematiken av helt andra anledningar. För rekreation. Kluriga pyssel och problem. Ibland skapar jag mig ett matematiskt huvudbry på egen hand, för att hindra hjärnan från att tänka på andra, mycket jobbigare saker. Mitt senaste verk är ett Excel-dokument, designat för min nyligen påbörjade tantträning - stegräknaren. Föga snyggt eller imponerande, men graden av nördighet är tydlig. Här får ni en skärmdump. Enjoy.