I ain't no god damn son of a bitch, you better think about it baby

I veckan haussade jag brittiska tv-fenomenet Misfits i min facebookstatus och lyckades få åtminstone två av mina vänner (vad jag känner till) att börja följa serien. Hör även du till de som knappt hört talas om den tidigare, så ge den en chans nu i helgen. Lite krasst kan man se det som ett smutsigare Heroes (i dess glansdagar), med touch av den typiskt brittiska råheten och satiren i upplägg och dialog. Karaktärerna är kanske inte nödvändigtvis antihjältar, men långt ifrån den blanka, Stålmannen-pryda fasaden som många förknippar superkrafter med. En extrem form av Spiderman-angst (hanteringen av ungdomsvåndans krock med övermänskliga prövningar) förpassat till engelsk arbetarklass.

Förutom att serien lyckas växa till nya höjder för varje avsnitt så är den med sina blott sex avsnitt per säsong (den andra årgången har precis nått halvvägs) producerad i ett väldigt händigt format, särskilt för de som eventuellt redan följer ett antal andra tv-måsten.

Hooray, we're adequate!

Försöker kickstarta julstämningen under pågående skrivning, så inte huvudet och drivkraften helt ska dö ut. Och vilket bättre sätt finns väl än detta närmast klassiska avsnittet av Futurama? Känner mig trots allt vid tillfällen som tomtenissen med ett leksakståg i skallen.

Futurama - A Tale of Two Santas

Bra saker vecka 25:

• Nykterhet. Why can't we not be sober, undrade även Maynard James Keenan. Efter en midsommarafton utan etanol i blodet har mitt perspektiv på konsumtionskulturen i hemtrakterna ökat ytterligare. Med skräckblandad fascination.
  
• Sill. Återkommande vid många svenska högtider, men smakar alltid bästa i dessa veckor.
• 24. Nina har påbörjat projektet att titta ikapp serien från start. Jag iakttar från sidlinjen och minns tillbaka varför jag gillar den så mycket. Förutom att serien är en otroligt intensiv upplevelse i sig, så har jag nostalgiska minnen från när vi plöjde ett bra antal avsnitt hemma hos Per och Lisa i Karlstad. Underbart!
• Vänddia. Kärleken är här för att stanna, förvrängda färger är livet! Nu har jag även hittat ett labb som kan framkalla den äkta varan. Det kommer bli en kostsam, men bländande, fotosommar!
  

Skräckfilms-Sverige

They light their pumpkins up now.
They put their costumes on.
Parade through the pouring rain.
October's passing by.
A marathon of skeletons.
Nobody here knows my name.
Marit Bergman - No Party

Lagom till Halloween-helgen lägger sig vinterns första täcke, eller snarare hinna, av snö över den nordvärmländska kommunen. Med några dagar från datumet att skruva på vinterdäcken, förvandlar det bilresan från Hagfors till Ekshärad till ett antirace. 40 kilometer i timmen klättrar jag över bergen. Strålkastarna visar bara ett tiotal meter åt gången av den mötande frostgatan, som björkarnas frusna grenar ramar in. P3 Live spelar Nick Cave and the Bad Seeds dova toner och melankoliska texter om ond bråd död. De fåtal gatubelysta sträckorna stärker mörkret bortom det som ögat kan se. Varje gång däcken tappar grepp och vagnen sakta glider mot diket, sköljer obehagets tankar genom huvudet. Om att få sitta under nämnda lampor i väntan på en hjälpande hand, funderandes över det som ögat inte ser i mörkret.

Bodies float up from the bottom of the river, like bubbles in fine champagne

Idag när jag satt försjunken i musik och pappersarbete slog mig plötsligt en underlig tanke: Undrar om The Kristet Utseendes låt Moffegreven parafraserar Crack Hitler av Faith No More? Inte bara låttitlarna utan även bandnamnen anspelar ju lite på samma tema.

Crack Hitler:
Here he comes, look out.
Teach the world a lesson.
Here he comes, look out.
Sweat on the brow,
and a tap on the phone,
and lives are on the line.

Moffegreven:
Här kommer greven med höga steg,
stela jeans och rödsprängda ögon.
Tar sig på kuken nonchalant;
det är ännu en fin dag för sprit och knark.
Moffegreven - i en dusch av pulver.
Moffegreven - vit, så vit.

I want to ride my bicycle!

Then the summer comes.
Ain't that the roughest time of roughest times?
Sun bleached hair.
No matter what, you just gotta have fun.
And fall in love.
God I need a boy to fall in love with quick.
With a dazzling smile.
No matter what, you better not ask why.
Jenny Wilson - Summer Time - The Roughest Time

What a week. Sommaren kom verkligen till landet i en handvändning.

Åkte som sagt till Ekshärad i onsdags. Hängde där i två dagar. Tog det lugnast möjligt, hjälpte mormor med trädgården och drack öl med morfar på terassen. Äldste morbrorn var på besök från Berlins utkanter. Han och morfar fiskade gös. Busjön sägs vara tämligen känd för sin gösrikhet. Jäkligt god fisk, ska erkännas av en person som inte äter vattenvarelser allt för ofta.

På fredagen fick jag återse lite folk från förr. Jag, Per, Johansson och Kristina drog hem till Elfman. Punköl och Minttu var mitt bränsle. Resultatet ett dopp i älven och någon sentimmes gitarrspel plus allsång.

Gick upp redan vid åtta på lördagsmorgonen. Planen var att cykla till Karlstad. Av någon konstig anledning var jag fortfarande sjukt peppad på det vid tillfället, trots knappa tre timmars sömn och en bakfylla med touch av munvatten. Det hela var överhuvudtaget väldigt oplanerat. I efterhand hade jag framför allt valt till en klick solkräm till utrustningen. Niomilafärden var verkligen en enda lång solsession. Tvingades till vattenpaus var tjugonde minut, eller åtminstone kändes det så. Otaliga liter gick i vilket fall åt. Tur att det fanns tillräckligt många platser att skaffa påfyllning, väskan kändes tillräckligt tung som den var.

Men resan var lätt värt det lilla äventyret. Den gamla järnvägssträckan är väldigt fin i sin nya cykelvägsanpassade asfaltskrud och miljöerna bjöd på fin variation längs vägen. Några få "konstverk" - troligtvis upprättade av lokalinvånare längs älven - lyfte mina smilband då och då. Väl utvald musik drev benen till pedaltramp. Det enda som kändes lite konstigt var att åtminstone tre av fyra personer man mötte färdades på motordrivna tvåhjulingar, snarare än på cyklar eller till fots. Torde vara ett paradis för trafikpoliser.

Några öl bedövade lårvärken när det behövdes som mest. Nu måste jag bara se över den röda huden så är jag fit for fight igen. Åtminstone fysiskt.

Summertime's the roughest time; everybody's telling me how easy things become.

Komplex är inte bara ett ord för byggnader och tvångsföreställningar

How should I put it?
Life is like video footage; hard to edit.
Directors, they never understood it.
Wu-Tang Clan - Reunited

Jag hatar bloggar, Magnus. Jag älskar dig verkligen, men om nåt i ditt liv som hänt inte är nog intressant för att sägas direkt till mig så känns det onödigt.

Josef är en vis man, likt han alltid varit. Hans ord om några får mig att fundera över nödvändigheten i det jag företar mig. Men bloggandet har vitt bredare funktioner än att lista händelser i mitt liv. En slags självterapi, är en populär förklaring till fenomenet.

Men visst är det så, de viktigaste delarna av livet får bara ett värdigt avslut i situationer där en dialog kan föras. Helst med en god vän. Den möjligheten ges inte alltid här, eller rättare sagt sällan till aldrig. Det är därför de delarna av ens liv oftast inte visar sig mer än mellan raderna i texten. Kvar blir känslorna som dessa episoder efterlämnar, förmedlade i den mån jag klarar att formulera dem.

Ännu en sen natt blir detta. Kanske vore bra att få åtminstone lite ordning på dygnsrytmen före min opponering på måndag. Uppsatsen jag ska opponera på har emellertid inte lämnats in än, så mina arbetsförutsättningar är väl i och för sig inte heller de ljusaste. Är det meningen man ska packa banankartonger och annat nödvändigt istället då?

Fat chance. Vad motiverar mig? Show me the carrot.

Don't forget to remember

Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing.
This ain't reality.
Infiltrate the walls that are caving in.
It ain't a bad thing,
because it is natural.
Queens of the Stone Age - Leg of Lamb

Det vore väl fan om man skulle komma ihåg allt som ska ordnas nu när livet i Umeå långsamt falnar bort. I skuggan av vårt farväl står uppgifterna i pyramidformation, hånar mig likt motståndarlagets hejaklack. Lämna in papper på skolan, såväl nån enstaka restuppgift som blanketter om reseersättning. Skaffa banankartonger. Packa desamma, så jag eller nån annan slipper göra det under en stressad sommarhelg. Samla ihop utlånade saker. Försöka få den gamla datorskärmen såld som samlar damm i garderoben (tvåhundra spänn vid snabb affär alternativt en back öl alternativt kom bara och hämta skiten). Hur ska man uppå allt detta ens orka tänka på packning och förbehållslösa avsked, nu när man med största sannolikhet är mindre än två veckor från "hemfärd".

Vad i helvete händer? Det kan ju inte vara meningen att man ska våndas nu. Men sommaren är en gudsförgäten plats och har alltid varit. Där andra ser sol, fest och whatever ser jag av någon anledning alltid vemod. Tror utanförskapet är en faktor. Allt för ofta hamnar man på en fast punkt, jobbar bort de vackra dagarna långt från vänner man hellre skulle umgås med. Att denna fasta punkt i mitt fall är Hagfors kommun gör inte saken bättre. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så hamnar man där.

Fan, jag har ju tjatat om det här så många gånger förr redan. Jag upprepar ju mig själv värre än ett 8-trackband. Kanske ligger min största ångest egentligen i att jag alltid påminner mig själv om den. Kan jag ens klaga egentligen? Även om hemkommunen i tanken får mig att må dåligt så har jag tillbringat några av mina bästa stunder där. Men man kan inte stava bitterljuvt utan bitter.

Svårare är det å andra sidan med hösten. Dags att styra upp ett liv. Blir det inget journalistjobb direkt (vilket väl är most likely för en nyutbildad inom yrket) så ligger Linköping och Tromsø någonstans som två halvalternativ. Fick välkommen msn-pepp förut från den lilla terroristen Annelie, så just nu känner jag faktiskt väldigt mycket för att driva runt ett tag.

But still. Det här är egentligen första gången i mitt liv där jag inte vet vad som händer om ett halvår. Det är lite skrämmande, mitt i friheten.

It's so hard to win when there's so much to lose.

Olika sidor av samma mynt

You believe it, I know you do.
You won't admit it or say so.
I know that god is in the radio,
just repeating a slogan.
Queens of the Stone Age - God is in the Radio

Deus ex machina?

Religion. Jag har ett väldigt speciellt förhållande till det. Jag tror inget, men både fascineras djupt och roas stort av vad miljarder andra väljer att ha som riktlinjer i sina liv.

För några timmar sedan stog jag i korridorens kök. Kokade som bäst upp en chili con carne åt mig och CJ, medan jag i huvudet repeterat ojade mig över rummets och framför allt diskbänkens tillstånd. När mina fingrar stank som mest av lök ringde det på allmänrummets dörrklocka. Utanför stod fyra glada människor med städutrustning.

Kille: Hej! Vi kommer från studentföreningen Credo, du kanske har hört talas om oss?
Jag: (Funderar en stund) Njä, jag tror inte det iallafall.
Kille: Nähä, OK! Det är så att vi undrar om vi kanske skulle kunna få städa er korridor och ert kök?
Jag: (Funderar ännu mer) Eh, bara sådär?
Kille: Bara sådär.
Jag: Ja, visst får ni väl det.
Kille: Tackar! Och har du några funderingar kring kristen tro så är det bara att fråga. Det är inget krav, men det är bara att fråga isåfall!
Jag: OK, inga problem.

Någon timme senare såg köket nästan nyrenoverat ut, men det som snurrade mest i mitt huvud var religionsinitiativet. Att någon är så övertygad av sin tro att hon/han/de frivilligt städar upp efter stökiga studenter, för att där finns en liten chans att de kanske smittar av sig. Man kan respektera dem, man kan rycka på axlarna och man kan skratta åt det. Jag vet inte vilket. För mig kändes det mest lite alienerat. Lite konstigt. Men jag antar att de lyckats när de fått mig att fundera.

Jag är själv uppvuxen enligt centraleuropeiskt kristlig tradition. Mina morföräldrars familjer hör till de offantligt många människor som vände sig till en gud, när de behövde någon att tacka efter att ha överlevt andra världskriget. Det brukar bli många bordsböner hemma i Hole, framför allt hos dem. Och på högtider läser man högt ur bibeln, eller ännu hellre går de till kyrkan och får sin business gjord där. Den enda punkten där mormor och morfar - till skillnad från majoriteten av det tyska folket - kan resonera utan gud vid sin sida är när de röstar politiskt. Fast diskuterar man något med dem går det ändå sällan att undvika den religiösa synvinkeln. Och hur mycket jag än älskar att skämta om allt, och förespråkar att man kan göra detsamma, så utelämnar jag av respekt alltid religion när de är i min närhet. Till och med nazismen är ett mer välkommet ämne i den situationen, faktiskt.

Så varför är jag inte själv troende? Kanske har jag alltid varit en tvivlare, jag vill gärna tro att jag var skeptisk redan på den tiden när jag fick en Barnens bibel tryckt i näven som parvel. Att alltid ha haft övertygat troende omkring sig har nog fått mig att ställa mig själv frågan om jag är lika övertygad.

Häromdagen när jag satt och uppdaterade min profil på Facebook så kom jag till en punkt som hette Religious views. Tidigare hade jag där skrivit att jag var ateist, men jag insåg då att det inte helt klockrent motsvarade vad jag verkligen kände. Trots att jag inte är direkt troende har jag ju ändå någon slags övertygelse. Jag började gräva djupare och läsa om olika former av icketroende.

Det jag till slut kom fram till var att jag är en kombination av agnostisk ateist och dysteist. På ren svenska innebär det att jag inte tror på människans möjlighet att kunna bevisa existensen av en högre makt, men att jag samtidigt inte heller tror på en sådan. Det innebär också, att om en högre makt verkligen skulle existera så tror jag antingen att den inte är fullkomligt god eller att den är rent utav ond. Det sistnämnda tror jag inte bara på för tillståndet vår värld är i, utan kanske främst eftersom en eventuell gud måste ha skapat oss efter en avbild - i de kristnas fall sig själv. Och hur mycket man än letar så blir det förbannat svårt att hitta en människa som är genomgod.

Dessutom kan även gud krossa drömmar, Terner.

Förutom de punkterna tror, eller snarare hoppas, jag på karma. Det vore betryggande om ens goda gärningar gör sig betalda någon gång. Om inte i livet så åtminstone vid dödsögonblicket. För även vad som kommer därefter anser jag oss enbart kunna spekulera i.

Now we're out of time, I said it's my fault

Been alone since you were twenty-one.
You haven't laughed since january.
You try and make like this is so much fun.
But we know it to be quite contrary.
The Shins - Australia

Är det nu man ska sammanfatta allt?

Det har blivit mycket etanol under valborgshelgen. Fredag, lördag och måndag. På fredagen tog Pär en sväng förbi Karlstad, på väg att fira sin systers födelsedag i Ekshärad. Först var vi ute på stan med min far och drack öl på olika uteserveringar, sedan mötte vi upp Tobbe och Hanna på Plaza och såg Peter Whalbeck uppträda.

Riktigt roligt, även om det märktes att alla inte var helt med på hans humor i salen. Underlig lokal på Plaza, för övrigt. Det är som att de glasat in en bakgård. Restaurangliknande bordsuppställning rakt nedanför vad som förefaller vara vanliga lägenhets- och hotellrumsfönster.

När Wahlbeck lämnat scenen drog vi vidare till Leprechaun och snackade över några extra bärs. Och väl hemma hos Tobbe och Hanna spelade vi några rundor Våghals innan det var dags att sova. Våghals kanske bäst kan beskrivas som en riktigt jobbig version av sanning eller konsekvens. Uppdragen går ofta ut på att skriva konstiga sms eller ringa väldigt underliga samtal till folk man känner. Vill inte ens veta hur många där ute som tar mig för en idiot efter den här helgen.

Var tvungen att gå upp ganska tidigt på lördagen. Var tvungen att få Janinas lägenhetsnyckel av pappa innan de åkte iväg på kryssning till Åland. Så det blev först en promenad in till stan, sen tillbaka till Herrhagen och sedan följde jag Pär till tågstationen igen någon timme senare. Med tunga och trötta steg kom jag till slut fram till Janinas fyra väggar på Norrstrand. Hade egentligen planerat en ganska lugn kväll, men Tobbe styrde snabbt upp lite miniutgång i samband med att Markus och Jon hälsade på hemma hos Daniel. Det slutade i mer Våghals och pinsamheter, men också några rundor biljard till ofattbart dålig musik på Score. När de spelade The Heat is On kunde jag emellertid inte stå emot att shaka biljardkön lite extra.

Bra musik spelar de däremot på Koriander. Dit gick vi för att få ett värdigt avslut på kvällen. Favorit-DJ:n från förra besöket var tillbaka och slängde upp toner av The Strokes, The Gossip och annat skoj. Tobbe bjöd på en varsin mojito för mer än hundralappen styck. Den dyraste drinken jag köpt, var hans egen kommentar. Kanske lite för söt, men fortfarande riktigt gott. Kort senare, kring stängningsdags, tog tröttheten överhanden och jag bussade mig hem till deras vindsvåning och den väntande madrassen.

Det var jobbigt att stiga upp på söndagen, men Hanna var en riktig hjältinna och skjutsade in mig till tåget, så jag slapp släpa überväskan. Väl på min plats hamnade jag bredvid två medelålderspar, likväl på väg till Arlanda, som skulle flyga till Irland. I ett slags mellanparti mellan sömn och verklighet hörde jag deras skrockande och berättande medan deras medhavda öl slank ner fortare och fortare. Mer än en handfull gånger förbannade jag mig själv över att jag inte hade någon musik att lyssna på.

Efter odramatisk tågväxel till Arlanda Express, incheckning och inköp av en kopp kaffe så fann jag mig själv sitta och skriva på exjobbet på flygplatsen. Antar att det kommer som en omedveten bonus när man drar fram datorn för att mätta de meloditörstiga öronen. Även om det säkert såg förjävligt ut så fick Macbooken agera iPodsubstitut också på flyget.

Redan på flygbussen till Ålidhem träffade jag på Linda från korridoren. Att komma tillbaka in i livet i Umeå gick så sett ganska snabbt. Samtidigt har man den där tunga, återkommande känslan av otillhörighet som praktiktiden har fört med sig, men just nu känns det ändå OK att vara på plats i norr igen. Det har väl både ups and downs, samtidigt som jag inte i mina tankar kommer på något ställe där jag skulle må bättre.

Måndagens valborgsfirande blev enkelt och småmysigt. Några öl i Annelie och Sebastiens korridor och sedan en kort sväng till Geografigränd där det var fest i en milt sagt överbefolkad lägenhet. Ingen brasa, inga studentmössor, bara skoj folk och några öl helt enkelt.

Fast det verkar som min dosa till internetbanken och några andra grejer rasade ur framfickan på min väska vid den där festen, så jag ska försöka styra upp det imorgon.

Kort sagt, den uppenbarligen sista tiden i Umeå är inledd. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Känns det bra, mår jag dåligt, vill jag gråta? Ärligt, jag vet inte. Skrämmande robotlikt beteende nästan, men just nu känns det mest som man är här för att vara här. Låt oss se vart det leder mig.

What of our presence? Haven't we paid penance?

Well I've got a secret, I cannot say.
Blame modern movement to give it away.
You've got something, I understand.
Hold it in tightly, call on command.
Leap of faith - do you doubt?
Cut you in, I just cut you out.
Queens of the Stone Age - The Lost Art of Keeping a Secret

Det är mycket snack om att naturen är intelligent. Djurs försvarsmekanismer som är så förbannat genomtänkta och whatnot. Varför i helvete har då rådjuret fått ett så jävla vitt arsle som lyser upp som värsta McDonald's-skylten rakt i fejset på rovdjuret som springer bakom och jagar dem!?

Måste fan göra något åt musiksituationen på mina promenader. Snart.

Idag var min sista dag i Ekshärad. Före utbildningens slut, alltså. Var på Kyrkhedens skola och delade ut några enkäter för mottagarstudien och hade en slags ifyllnadssession med fem stycken niondeklassare. Det var två år sedan jag var på skolområdet senast. Då var jag vikarie i språk- och naturämnen, och på kvällarna skrev jag min c-uppsats i litteraturvetenskapen. Före det kan jag inte minnas att jag varit där sedan jag gick ur grundskolan. Det är lite skrämmande att se hur inget, men ändå allt, har förändrats sedan dess. Hjärnan spelar mig spratt när jag går genom de där korridorerna och skickar tillbaka mig till livet som det såg ut då. Not a care in the world. Allt som spelade någon roll var att trackla sig genom skolan fram till nästa helg eller lov, så man kunde bada, sparka boll och spela TV-spel.

Ändå är det en del av mitt liv som jag inte vill leva om. Kanske ligger det hos mig, men när jag tänker på grundskolan får jag bara minnen av obehag och ångest att isa min ryggrad. Gymnasietiden i Hagfors toppar väl kanske inte heller minneslistan. Här finns även saker som jag kanske hade velat göra eller uppleva annorlunda. Men de har också format min person, så vem vore jag utan dem?

Blotta tanken på att man återigen ska tillbringa en större del av sin sommar i kommunen är nästan för bisarr att handskas med just nu. Men så vet jag inte heller vart jag är på väg. Och kanske är det bäst så.

Aftonen bjuder middag och bio med Tobbe. Trevligt som satan.

Facing the android's conundrum

I think I'll go home and mull this over,
before I cram it down my throat.
At long last it's crashed; its colossal mass
has broken up into bits in my moat.
The Shins - Caring is Creepy

Hole. Eller något mer idylliskt beskrivet, Busjövikens strand. Ännu en gång återvänder jag till ingenstans. Vad söker jag? Inspiration? Ro? Utrymme? Lite av varje kanske, men vid det här laget borde jag veta att en villa med sjöutsikt inte är något annat än ett substitut. Alla de sakerna uppnås inte med något som är gripbart.

Nattliga bilresor är konstiga saker. Både gemytligt och lite skrämmande, åtminstone när man från Karlstad harvar sig norrut på de skrovliga asfaltvägarna. Något enstaka hus skänker ljus åt sträckan mellan trädstammarna. Högtalarna fyller metallburen med rogivande toner, som av djurlivet utanför bara kan förnimmas som monotona basgångar. Kroppen fortfarande dehydrerad efter den där sista ölen som den tog till sig för inte ens 24 timmar sen. Suger åt sig apelsinjuicen som en tvättsvamp.

Exjobb. Mottagarstudier. Kan tänka mig roligare saker att ägna tankarna åt just nu. Å andra sidan kan jag även tänka mig värre saker.

Allt är som det ska, antar jag

But there's always a bigger reason to see.
There's always something else, something bigger than me.
So I burn my belly with gallons of coffee,
trying to keep up some kind of happy face in this fucked up place,
but the story goes on and on and on.
David and the Citizens - What If Nobody Would Catch Us?

Tillbaka i Karlstad nu. Kom med bussen på onsdag eftermiddag. Har ordnat en uppgradering i min boendesituation, dessutom. Tills Janina återvänder så lånar jag hennes och Emelies lägenhet. Väldigt gemytligt och med mången tänkbar lyx i vardagen; en granne med öppet nätverk som man kan snatta lite internetsurfning ifrån och vår pensionerade kaffebryggare från Hole, som gör en gudomlig dryck.

Igår var jag en längre stund på universitetsbiblioteket och läste/skrev/trixade med exjobbet. Kom dit strax efter lunch och gick vid 18-tiden. Kändes skönt att jobba på ett "riktigt" ställe igen, disciplinen kan vara lite lidande annars.
Men allt går inte framåt. Tror min iPod gett upp för alltid nu. Den började krångla när jag spelade musik förut, sen hade den plötsligt "autoformaterat" sig själv så all musik var borta. Och datorn hittar den inte heller när jag kopplar in den, så att få in ny musik verkar också kört. Man blir både förbannad, ledsen och avdankad. Det är liksom inte ens roligt att gå/springa/bussa sig någonstans när man inte kan lyssna på musik samtidigt. Jag är inte vidskeplig, men jag skyller ändå på dagens datum.

Appropå död. Vila i frid, Kurt.

Varde mörker!

I'm coming home
I'm coming home
to make it all right,
so dry your eye.
We think the same things at the same time,
we just can't do anything about it.
Thom Yorke - Harrowdown Hill

Mor, far och Niklas i Stockholm. Daniel i Karlstad. Janina på Mallorca. Jag ensam i en stor, vit och tom villa vid Busjön utanför Ekshärad. Ingenstans.

Det är trevligt dagtid. Styra över sin egen tid och sin omgivning. Konstant spela alldeles för hög musik, utan att ens grannarna hör en ton. På natten blir det värre. Jag är inte direkt mörkrädd av mig, men tomheten och ensamheten blir aldrig så påtaglig som när man tar ovan nämnda faktorer av frihet och därtill släcker ljuset utomhus. Lägg så även till mina problem av senare dagar att inte kunna somna vid bra tidpunkter och man känner sig plötsligt som en väldigt liten människa. På en plats med alla attribut som tillhör en håla, till och med namnet att bekräfta det. Det är underligt hur en och samma plats kan förvränga ens känslor från frihetslycka till ångestensamt på bara en stund.

Efter att ha avverkat sitt dagsverke finns det inte heller särskilt många sysselsättningar att luta sig mot i Hole. Pappas nyinhandlade paket av TV-kanaler och en dator fylld med filmer, typ.

Igår (eller egentligen förrgår, påskdagen var det hur som helst) var Wirtberg och Tobbe här på vin- och öldrickande och sällskapsspelande. Rappa Kalja, den nyare versionen, var det främst som gällde och alkoholen var en bra fantasiboost. Men fortfarande är det alltid det sjukaste svaret som är det korrekta, framför allt i filmkategorin. Två klassiker:

• Den förbjudna världen (orig. Forbidden World) - Pizzaliknande rymdmonster våldtar kvinnor i ultraljudsduschen.
• Chopper Chicks in Zombietown - Levande döda söker partners för gruppsex i sin gruva.
  

Det sistnämnda är en film från det inte helt okända b-filmsbolaget Troma. Finns säkert i en välsorterad video- eller nätbutik om det nu skulle locka någon. Enda filmen jag snubblat över i spelet som jag faktiskt själv har sett är Gwangidalen (orig. The Valley of Gwangi). Cowboys rider till den förbjudna dalen och fångar dinosaurier till sin mexikanska cirkus, beskrivs storyn som i Rappa Kalja. Och ja, precis så tokig och underhållande är den.

Eftersom Daniel inte varit på besök hos oss på många år (vad jag kan minnas) blev det många återberättelser från förr och goda skratt att komplettera kvällen.
Imorgon (jaja, idag) eller på onsdag bär det av till Karlstad igen. Måste åt ett dugligt bibliotek att gräva efter kurslitteratur i. Känner mig inte alls motiverad att skriva exjobbet just nu, men det ska göras.

Ta mig dit!

My mind has changed
my bodys frame,
but God I like it!
My heart's aflame,
my heart is strained,
but God I like it!
TV on the Radio - Wolf Like Me

Är det någon som känner till norska Hovefestivalen? Jag måste ärligt erkänna att jag inte hört talas om den tidigare. Ganska konstigt, för jävlar vilket monstruöst program de har iår! The Arcade Fire, Interpol, The Killers, Queens of the Stone Age och TV on the Radio för att bara nämna en handfull vill-se-namn. Halva line-upen är ju för fan saker jag har velat se hur länge som helst, känns det som!

26 till 30 juni går det av stapeln. Än så länge har jag bara sommarjobb säkrat i juli, så tidsmässigt passar det in. Priset är en svårare fråga däremot. Nästan 2000 (norska) kronor ska de ha. Och var ligger Arendal egentligen?

In other news, man blir av någon anledning alltid sjukt full när man festar i norra Värmland. Har förgäves försökt återhämta och hydrera kroppen under hela dagen. Ikväll är jag dedikerad chaffis istället. Lyssna på musik, se på film och äta påsk-leftovers är aftonens melodi.

It's okay to eat fish, 'cause they don't have any feelings

Heifer whines could be human cries.
Closer comes the screaming knife.
The Smiths - Meat is Murder

Back for the holidays. Kom till Hole igår och kommer troligtvis vara här tills påskhelgen är över. Åkte med Niklas som stack från Stockholm direkt efter jobbet igår kväll.

Skjutsade Janina och Petter till flygplatsen i tisdags. De hälsar på Petters moster på Mallorca nu, så vi är inte riktigt fullt hus här vid Busjön för tillfället. Men att vara alla tre bröderna under samma tak kan vara nog så arbetsamt.

När vi satt och åt kvällsmackor vid köksbordet igår så diskuterade mamma med oss vad vi ville äta under påsken. Halvtysk som familjen Bergström är så finns det en kristen tradition det hålls på under helgen, och det är att man inte får äta kött under långfredagen. Men fisk, det går bra tydligen. Religion och dubbelmoral, går de inte hand i hand så säg.

Jag och mina bröder hamnade i en diskussion huruvida man kan kallas vegetarian om man äter fågel och fisk, men inte rött kött. Jag tycker inte det, medan Daniel och Niklas tycker att vegetarianer är fjantar alltogether. Vet inte om jag tagit upp frågan i bloggen tidigare, jag misstänker nästan det. Hur som helst har jag aldrig förstått varför det finns "vegetarianer" som bara avstår från s.k. rött kött. Är det inte framför allt fågeldjur som behandlas värst av alla djur, både i livet och vid slakten? Eller fiskar, som i de största fabrikerna får bukinnehållet utslitet innan de ens nackats.

Nu finns det folk, mina bröder för att nämna två, som tycker jag är löjlig för att jag känner sympati på det viset för fågel och fisk. Men jag är ju inte heller perfekt, jag äter själv båda delarna vid tillfälle. Det jag tycker är fel är just att göra skillnad på djurs lidande, som att stora kor skulle lida mer än en hönstackare som maskinplockas och får halsen bara halvt avhuggen av nåt fläktliknande rotorblad.

Jag respekterar till fullo att folk avstår från kött, även om det bara är vissa sorter. Men snälla nån, kalla er inte för vegetarianer direkt bara för ni inte äter den yttersta kanten av kasslern eller vad det nu är. Det falsifierar och vanärar bara benämningen. Kurt Cobain både ler och vrider sig i sin grav.

All work and no blog makes Jack a dull boy

Up on a hill is where we begin
this little story a long time ago.
Start to pretend, stop pretending.
It seems this game is simply never ending.
The Strokes - The Modern Age

I kampen för min rätt att blogga av mig har jag nu tagit till lite annorlunda åtgärder. Efter mycket fifflande med routern här hos Daniel har jag fortfarande inte lyckats hitta inställningen som hindrar mig från att logga in på Blogger, så istället snattar jag bandbredd från ett öppet nätverk i närheten.

Jag ska vänta med att berätta om sista två dagarna i New York, med risk för att det blir väldigt odramatiskt och jaha när det väl blir av. Måste få bilderna från Wirtberg först, för mina egna var inte särskilt skoj.

Nästan en vecka har gått - igen - sedan jag bloggade senast. De här stötvisa inläggen jag droppar i intervall fyller egentligen inte heller någon som helst funktion, åtminstone ingen jag själv är medveten om. Det känns bara skönt att få fylla en vit textruta med annat än skol- och arbetsrelaterat material, må det vid tillfällen vara intetsägande för er läsare.

Skola ja, examensjobbet ska ju skrivas nu. 10 maj ska det vara klart om jag minns allt rätt. Tror jag ska göra min läsarenkät med en skolklass, eftersom det går ganska bra ihop med temat på mitt reportage. Funderar på att ringa min före detta svenskalärare i Hagfors och kolla möjligheterna där.

Överhuvudtaget blir det nog mycket telefonpratande för att varva uppsatsskrivandet de kommande veckorna. Har fått sommarvikariat under juli månad på VF:s lokalredaktion i Hagfors, så jag ska undersöka hur stora chanserna är att utöka det ytterliggare. Inte så kul nämligen, om man tackar ja till en kortare arbetsperiod i sommar och så visar det sig under nån dag nu framöver att jag får ett jobberbjudande på nån annan av de femtielva (mja, ok, så duktig jobbsökare har jag kanske inte varit) tidningarna jag sökt sommarjobb på. Jag menar, självklart kan jag tänka mig jobba på VF. Trivdes ypperligt under praktikperioden, både i Karlstad och Hagfors. Men man vill ju också jobba så mycket som möjligt, efter sommaren ska ju det "riktiga" CV:t sammanställas. Även om jag redan nu letar heltidsjobb lite halvt, men det är en annan historia.

I want to be a part of it

Vägen bort är lång,
längre bort än hem.
Dungen - Panda

Nu är det klart. Eller ja, saker kan fortfarande gå åt helvete. Det har livet lärt mig. Men biljetten till New York är nu i vilket fall beställd. 16 till 23 mars ska jag bevandra stadens gator. Redan börjat planera stort och smått för resan. Saker som den perfekta playlisten på iPod:en och exempelvis monetära dilemman är sånt som kommer snurra i huvudet några varv till.

Idag påbörjades slutspurten av praktiken. Så kändes det åtminstone. Tre veckor kvar. Hade tänkt resa upp till Umeå tämligen direkt efter sista dagen. Blir ju så tätt inpå USA-resan annars och det är många man vill hinna se först. De här sista tre veckorna är det två saker som har extra stor prio. Få ordning på reportaget till examensjobbet samt söka sommarvikariat. Det sistnämnda känns ganska jobbigt. Man måste vara öppen för att hamna lite vart som helst i Sverige, eftersom nog bara få tidningar (eller andra medier för den delen) tar emot nyutexaminerade journalister för att göra veteraners jobb. Det är den uppfattningen jag fått åtminstone.

Lite spännande är det å andra sidan att inte veta ett dugg om sin egen framtid, skol- och arbetsmässigt. Det har jag hela mitt liv hittills. Saker måste få förändras ibland.

Decisions. Consequences.

I had seven faces.
Thought I knew which one to wear.
But I'm sick of spending these lonely nights,
training myself not to care.
Interpol - NYC

Under veckan ska jag försöka fatta ett beslut. Det är så att Wirtberg och Tobbe åker för att hälsa på Punger i USA under någon vecka i mitten av mars. Pungmo kommer tillfälligt åka ner till New York för ändamålet, så det blir storstadshäng som gäller. Nu har jag självfallet blivit så jäkla sugen att hänga på. Inte allt för dyrt heller, inte ens fyratusen dit och tillbaks. Sparar ungefär en tusenlapp på att strunta i SAS och flyga nån timme extra, plus mellanlandning, med nåt brittiskt bolag istället.

Vore onekligen en skön avslutning på praktiken. Ska bara försöka få ihop det ekonomiskt så ska det nog kunna bli åka av.

Ikväll blir det nog Parfymen hos Tobbe, fan vad fint det ska bli att äntligen få se den.

Fan för saker som går åt helvete

Flesh is heretic.
My body is a witch.
I am burning it.
The Sound of Animals Fighting - The Heretic

Det är en tid då saker omkring mig tenderar att gå fel. Eller åtminstone en tid då jag hela tiden går i tankarna att de ska göra det.

Min iPod har gått sönder - igen. Eller ja, det är ju den tredje i ordningen eftersom felen som uppstått aldrig har gått att laga. Hårddiskkraschar. Samma fel nu som på de två första. Tydligen det vanligaste felet på just den modellen, men ett procentuellt sett litet problem enligt servicebutiken Office, eftersom så många miljoner enheter säljs över hela världen. Chansen att en enskild person ska råka ut för det tre gånger på rad är med andra ord nästan obefintlig i teorin. Uppenbarligen kände de inte till min otroliga brist på tur och liknande attribut. Att jag dessutom hamnat strax utanför (de omänskligt korta) garantigränserna två gånger är ju bara rent taskigt av ödet/gud/jultomten/whoever.

Den här gången kunde jag inte ens få den utbytt gratis, Apple har tydligen bara tre månaders garanti på utbytta enheter. Känner inte för att betala en tusenlapp i serviceavgift igen bara för att få en likadan, gammal modell som går sönder nån gång i juni. Samtidigt så blir jag frustrerad över att inte kunna lyssna på musik. Fan. Ska snacka med konsumentombudsmannen, få se vad han säger.

Många förstår nog inte problemet (bortsett det monetära) med en trasig iPod. Man måste nästan vara en ägare själv för att förstå att man snabbt skaffar sig ett beroende till spelaren. Den hänger med överallt, ger dig alltid musiken du suktar efter. Nu finner man sig ofta i obehagligt tysta situationer. Hur gärna hade jag inte velat gå ut och promenera i snövädret idag med en perfekt spellista ringande genom mitt kranium. Njut av oljudet allihop, när ni dör är det tyst hela tiden.

Fler saker går bara allmänt segt just nu. Ett annat frustrerande scenario utspelade sig på parkeringshuset Duvan i lördags, när jag skulle till Tobbes kontor. Alla parkeringsplan var fullsatta utom det översta. Plan fem. Kontoret ligger på plan tre. Efter mycket snirklande, backande, varvande lyckades jag till slut klämma in bilskrället mellan två andra metallmonster. Jag gick till parkeringsautomaten bara för att upptäcka en kö värdig invigningen av ett IKEA-komplex. Jag vill påminna om att min iPod redan var trasig vid det här tillfället, så kötiden ägnades åt att stirra ut i tomma intet. Vilket den grå betongen fick representera i det här fallet. Äntligen framme vid automaten. Lyfter kortet, ser en vit lapp. "Kortbetalning ur funktion, var vänlig använd automaten på plan fyra". Mina armar faller längs kroppen och jag suckar stort innan jag med tunga steg går ner för trappan och tänker en ramsa av profana ord. Och visst är det så, där återfanns en minst lika lång kö. Hade vid det laget nästan räknat med att få p-böter innan jag hann tillbaka till bilen.

Nåväl, allmän irritation från min sida för tillfället, men har jag verkligen krävt så mycket av livet att det måste enervera mig som hämnd?