Text me later

Sedan en tid tillbaka skriver jag filmkrönikor för den norrländska studenttidningen Vertex. Till skillnad från mina filmrecensioner så publiceras de emellertid inte på tidningens webb. Här kommer därför en liten sammanfattning av mina korta kröniketexter, med förhoppningen att jag ska komma ihåg att kontinuerligt publicera dem även här när höstterminen drar igång.

November 2012 - Ang. streamingtjänster för film

Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan omedelbart med att sänka sin månadskostnad.

Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt, mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify. Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.

Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down, tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill, när man vill.

December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter

För att en film ska klara det så kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:

1. Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
2. De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
3. De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.

Det kan låta som ett vanligt förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet. Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.

De är emellertid inte ensamma om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna. Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.

Men vad har snacket efteråt till största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.

Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa en debatt om manshat?

Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss

Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina likasinnade filmnördar.

Skräckfilmen.

Visst finns det en stark social anledning till att se skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet. Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt bara är på låtsas.

Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på originella idéer.

Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den SVT-aktuella, brittiska serien Black Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.

Tillbaka till samtiden

The Social Network måste ha varit en av de senare årens konstigare filmer på idéstadiet. En skildring av Facebooks uppkomst, bara några år efter densamma, filmad av thrillermästaren David Fincher?

Men så visade det sig att nämnda frågetecken blev filmens styrka. Berättelsen strävar inte efter att vara dedikerat dokumentär, Aaron Sorkins rappa manus inriktar sig istället på en slags modernt shakespeariansk story om vänskap, svek och hämnd. Att dessa element utspelar sig inom den amerikanska universitetsvärlden, där social status är av betydande vikt, ger extra nerv åt filmen. Särskilt med tanke på att det utkämpas hårda ordkrig om en uppfinning som egentligen är tänkt att föra människor samman. Både de komplicerade personrelationerna och allmänhetens mottagande av nya, digitala innovationer är dessutom väldigt talande för vår tid och enkelt för de flesta av oss 500 miljoner användare av tjänsten att relatera till.

Fincher tillför kraft till bilderna. Filmen har ett fantastiskt flyt som jag inte skådat på bra länge, klippt som om det vore hans senaste thriller och plåtad med engagerande tagningar och färger. Tänk därtill ett gäng vassa, unga skådisar (Jesse Eisenberg visar för första gången sedan The Squid and the Whale att han går att ta på allvar, Justin Timberlake imponerar stort, Andrew Garfield fortsätter övertyga o.s.v.) och ett fullkomligt lysande soundtrack av Trent Reznor så har ni en av årets mest uppfriskande filmupplevelser. Ett verk som i framtiden dessutom, med stor sannolikhet, kommer ses som något av ett tidsdokument för det sena 00-talet.

You drop your guard. You don't have to be smart all of the time.

Spotify har sedan ett tag tillbaka börjat samspela mer än någonsin med sociala medier, genom att sammankoppla våra konton med vänners via framför allt Facebook. För att "fira" denna händelse började jag bygga min mest omfattande spellista någonsin, som mer än något annat liknar en sammanfattning av min favoritmusik från högstadiet och framåt. Jag kallar den Excellence and Guilty Pleasures och den är redan nu helt osammanhängande och alldeles för stor, men för den som söker en hum om min musiksmak är det en guldgruva.
Eftersom vi nu även officiellt har passerat en tredjedel av 2010 så började det bli dags att påbörja en favoritlista över årets bästa låtar. Kolla in den lite då och då.

Death of a salesman

Möt Bunny Munro. Dörrförsäljare av hudvårdsprodukter, familjefar, äkta make, mansgris och nymfoman. Hans vardag består av alkohol, cigaretter och evig jakt på nya, sexuella erövringar. Så småningom hinner Bunnys handlingar ikapp honom, när en fruktansvärd händelse förändrar hans tillvaro. Eller gör den det?
Jag har inte läst Nick Caves tidigare romaner, men har länge varit en fantast av hans musik med tillhörande texter. Det blir ganska tidigt i boken tydligt att detta är en fördel, eftersom berättelsen andas samma svärta och pessimism som de mest melankoliska låtarna. Jag skulle närmast jämföra det med verk från Murder Ballads och No More Shall We Part, men Cave kryddar även mörkret med den mest svarta tragikomik jag upplevt på länge. The Death of Bunny Munro är ofta jobbigt rolig, den får mig att skratta åt de mest absurda saker och vid de mest opassande tillfällen.
Det är inte enkelt att starkt rekommendera boken, även om jag gärna vill. Å ena sidan är det en utomordentlig roman, som förutom några ouppklarade sidospår och ett inte helt tillfredsställande slut är snudd på perfekt. Å andra sidan faller den nog inte vem som helst i smaken, men fantaster av Irvine Welsh och snarlika författare bör genast söka upp ett exemplar! Själv tilltalades jag även av baksidestextens underliga, men förvånansvärt passande, etablering av verket som en blandning mellan Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill.

Mästarnas musiksättare

Som ni märker är det lugnare än vanligt i bloggen, OS-koman har intagit mina kvällar. Vet inte vad det är med mig och stora sportevenemang, men när det vankas olympiska spel, fotbolls-VM och så vidare är jag en första klassens sportnörd. Om än bara för några veckor.

Ska trots stiltjen, och kanske tack vare sportoverloaden, passa på att ge beröm till Mästarnas mästare i SVT. Inte för programupplägget i sig (jag följer det med ett halvt öra när flickvännen tittar), utan för den fantastiska musiken de levererar! Härisist fick vi höra vackra toner från The Band, Arcade Fire, Dan Auerbach, Khoma, Sigur Rós, M83 och The Strokes - i ett och samma avsnitt! Och det vid sidan om flera andra stora artister som The Rolling Stones, Fleetwood Mac och The Soundtrack of Our Lives, bara för att nämna några!
Nina ville dessutom pusha lite extra för The Detroit Cobras som hade en låt med samma vecka, tyvärr är jag inte allt för bekant med deras musik.

Seriöst, Coens!

Judisk kultur genomsyrar majoriteten av Joel och Ethan Coens filmer och bröderna bemöter den mörkare och än mer sarkastiskt än självaste Woody Allen. När de nu sätter den judiska familjen i fokus hanterar de därför berättelsens utveckling med stor vana och precision. Och ett gäng dystra skratt på vägen. Från det övernaturliga anslaget till det kulminerande slutet.
Även om storyn är påtaglig genom filmens gång så vinner den, liksom tidigare verk av Coens, stora poäng på kryddorna, detaljerna runt omkring. A Serious Man har förutom en lysande stämning och ton även en underbar 60-talsdesign och -rekvisita. För att inte nämna de välvalda skådespelarna (Fred Melamed är fantastisk), som övertygande och med van tunga slänger sig med jiddisch-slang i var och varannan mening. Tyvärr blir det vid tillfällen lite för gott, karaktärernas öden blir sekundära till upplevelsen, men det här är en riktigt genomtänkt film med potential att växa. Dessutom är det den första rullen, vad jag vet, som lyckas använda Jefferson Airplanes hit Somebody to Love på ett likväl ironiskt som seriöst vis.

One more drifter in the snow

De som känner mig känner till min soft spot för den kommande högtiden. Eftersom vi är inne i första adventveckan passar jag därför på att länka till min playlist med utvalda jullåtar på Spotify. Några självklara klassiker (Chris Reas Driving Home for Christmas är fortfarande min oslagbara favorit - vemodet!) och åtminstone ett försök till att slänga in lite överraskningar på köpet (hittade bland annat min julfavorit från den tiden jag bodde i Berlin (I Hope I Sell a Lot of Records at Christmastime av Princess Superstar). Listan byggs på allt eftersom vi närmar oss mellandagarna.

Ante up!

Chansen är stor att ni redan sett denna, men jag har haft M.O.P.-låten på hjärnan hela veckan sedan jag såg Ernie och Bert röja loss till den!

You saw me standing alone, without a dream in my heart

Satte mig tillrätta för att kika på indierullen Moon, med favoriten Sam Rockwell i huvudrollen som "energiskördare" på månen. Jag hade förväntat mig en gripande, avskalad sci-fi i stil med 2001 eller Solaris, men filmen var oväntat förutsägbar. Duncan Jones hade å andra sidan en hel del att leva upp till på temat rymden, eftersom farsgubben ju skapade den fantastiska Life on Mars. Låten alltså, inte den brittiska tv-serien.
Rockwell gör däremot en lysande prestation, särskilt eftersom filmens tematik nästan efterfrågar en enmansshow av rang. Håller tummarna för fler bärande roller!

Mitt bilsoundtrack genom Värmeland

I veckan blev det ännu en av många tidigare och kommande turer längs vägarna mellan Karlstad och Ekshärad. Denna gång använde jag tiden till att lyssna in mig på Julian Casablancas solodebut Phrazes for the Young. Förstasingeln 11th Dimension har haft ett stadigt grepp om encephalon allt sedan.

"The day after my birthday is not my birthday, mom!"

Flight of the Conchords nya album I Told You I Was Freaky finns nu på Spotify, med ett urval låtar från den andra (och sista?) säsongen av serien! Första spåret på plattan är en personlig favorit:

Det börjar bli på tiden

Med en gnutta tur och bra marknadsföring kan kanske Voddler bli lika stort som Spotify.

Sharing is caring

Även i afton somnar jag till den här fina melodin, en av årets favoriter. Kolla in hela plattan på Spotify om ni missat den!

Bra saker vecka 34:

• Khoma. Efter en tids tystnad snubblade jag över ett väldigt trevligt meddelande på bandets MySpace-sida. De har jobbat på nytt material under sommaren och ett nytt album är att vänta tidigt under 2010! Ännu en anledning att återbesöka deras suveräna, andra platta - The Second Wave.
  
• Mew. Deras nya platta bär det jobbigt långa namnet No more stories Are told today I'm Sorry They washed away No more stories The world is grey I'm tired Let's wash away, men tycks på de flesta ställena förkortas till No More Stories.... Ännu en skiva som gjord att växa med en under en längre tid. Andraspåret Introducing Palace Players känns hur som helst redan nu som en personlig favorit från det här året.
• Il buono, il brutto, il cattivo. Äntligen tog jag mig tid att se om Den gode, den onde, den fule (säkert för första gången sedan jag var i tioårsåldern) och såmed avsluta Sergio Leones så kallade Dollartrilogi. Tillsammans med Akira Kurosawa är han en av den gamla skolans verkligt mästerliga regissörer när det gäller teknik och scenuppbyggnad. Särskilt de upprepade närbilderna på karaktärernas ansikten bygger upp en lysande stämning.
• Bröllop. Det är ändå något visst med vigslar, särskilt bland så roliga människor och när man får återträffa gamla bekanta. Grattis igen, herr och fru Jonsén!
  

Bra saker vecka 33:

• Boy A. Ännu en finfin, verklighetstrogen film att förundras över. Och få ångest till. Lite på samma vis som den svenska De ofrivilliga. Berättelsen handlar framför allt om att få andra chanser i livet, men också om att försöka komma ikapp förlorad tid. Väldigt bra skådespelare håller det hela på realistisk nivå. Det är sällan man sympatiserar så starkt med en egentlig brottsling.
  
• True Blood. Jag var ingen stor fantast av Twilight, därför tog det mig nog extra länge att hoppa på det här HBO-tåget. Men sedan kunde jag med glädje konstatera att serien tar ut svängarna på precis det vis jag saknade i Twilight. Becksvart humor och brutal död bakom varje hörn gör att man aldrig kan vara säker på vem av karaktärerna som får leva vidare ett avsnitt till. Passande skådisar och miljöer, plus ett otroligt svängigt soundtrack, gör upplevelsen total. Kul att få upptäcka en bra serie när det redan finns en drös avsnitt att följa upp, dessutom!
  
• Epson Perfection V500 Photo. Äntligen har jag införskaffat en redig flatbäddsscanner, som dessutom kan direktscanna fotonegativ och diabilder! Lite svårhanterligt än, eftersom den kan läsa in sjukt höga upplösningar. De första resultaten ser ni i det tidigare inläggen, men kommer även finnas i min photostream framöver!