Filmtoppen 2006

Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag enbart listar de jag själv sett (potentiella verk som saknas är bl.a. Babel, Science of Sleep, Volver m.fl) samt att endast långfilmer (mer än 60 minuter) räknas. Filmerna ska ha haft biopremiär i Sverige under 2006. Filmer som producerats iår, fast inte har ordinarie premiär förrän 2007 i vårt land, räknas dock också in i listan.

10. Das Leben der Anderen (De andras liv)
Tysklands bidrag till en kommande Oscarsgalan är en riktigt övertygande film om Stasis övervakningsmetoder under 80-talet. Avlyssningssekvenserna är emellanåt perfekt klippta och osar vackert av samma estetik som i 70-talsklassikern The Conversation (Avlyssningen). Människoödena är berörande och verklighetstrogna. Florian Henckel von Donnersmark visar kunnighet och vision i sin debut.

9. United 93
Hade rädslor inför Paul Greengrass filmatisering av 9/11-attackerna. Men han lyckas, till skillnad från Oliver Stone, att hålla sig mer neutral. Hans säregna, dokumentära stil försätter tittaren i händelsernas centrum och spänningen kombinerat med ångesten över att känna till utgången gör det till en film som är delvis jobbig att se. På ett bra sätt.

8. Brokeback Mountain
Det har redan sagts mycket om Ang Lees film, både på skämt och som hyllning. För mig är det däremot inte hans film. I mina ögon tillhör den helt och hållet Heath Ledger och Jake Gyllenhaal. Ypperlig personkemi tillsammans med övertygande skådespel och jag är såld. Berättelsen hade knappt tilltalat mig annars. Det är en klyscha som nämnts var och varannan gång i samband med snack kring filmen, men samtidigt som filmen handlar om homosexuell kärlek och de sociala problemen de kan medföra så säger den väldigt mycket om alla sorts förhållanden, oavsett kön. Det finns mer vågade, provocerande filmer om sexuella förhållanden över gränser, men det handlar inte lika mycket om vad man säger som hur man säger det. Det har Lee tänkt på.

7. V for Vendetta
Alan Moores stilfullt dystopiska serie förvandlades till en riktigt bra film. Några effektiva ändringar för att korta ner berättelsen och bra skådespelare var det som krävdes. Natalie Portman lyckas spela en ganska annorlunda roll och Hugo Weaving är väldigt passande i rollen som den mystiske, litteräre V. James McTeigues regidebut bådar gott inför framtiden och jag hoppas att även Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen (världens kanske bästa levande novell) kan leverera och nå upp till förväntningarna.

6. Good Night, and Good Luck.
Verklighetstrogen, nästan dokumentär, skildring av CBS-teamets kamp mot senatorn Joseph McCarthy - den skrupellöse "kommunistjägaren". Klanderfritt skådespeleri och perfekt scenografi. Det är egentligen bara spänningsförlusten i och med verklighetsförankringen som står i vägen för filmen. Det verk som kommer föra in George Clooney i Hollywoods finrum som regissör. Eller åtminstone så har det fungerat för tidigare regissörer med historiska skildringar.

5. The Squid and the Whale
Noah Baumbachs halvt självbiografiska film, om två akademiska föräldrar som vid skilsmässan på sofistikerat vis försöker ordna allt till det bästa för sina två söner. Dragna mellan varandra söker de fyra människorna efter bekräftelse, från andra, varandra och sig själva. Skådespelarna, såväl äldre som yngre, imponerar stort. En viss igenkänningsfaktor finns där och en behövlig dos svart humor förvandlar filmen till ett tragikomiskt guldkorn.

4. A Scanner Darkly
Att filmatisera Philip K. Dicks bisarra, kluvna och rent geniala drogroman kräver mer än bara mod. Det kräver en vision, en idé om hur man ska överföra karaktärernas känslor och sinnen till åskådaren. Richard Linklater tog till en snygg och smart animationsteknik för att ge extra dimensioner kring världen runt skådespelarna, nyttjade det på rätt sätt och klämde ur sig sin bästa film hittills. Årets filmadaption, som pinsamt nog inte ens verkar få svensk biopremiär. Åtminstone inte vad jag kunnat se hittills. Köp den billigt på Region 1 DVD redan idag!

3. Farväl Falkenberg
Att en svensk film skulle platsa på min årslista kändes innan årets början som en önsketanke. Att den skulle få en topplacering kändes som fantasi. Jesper Ganslandts regidebut är den kanske mest lyckade skildringen av ungdomens hem- och bortvändarångest som vårt land någonsin har fått ta del av. Där exempelvis 2004 års Masjävlar (som förvisso också är en film med kvalitéer) nyttjade svart humor och ett färgstarkt urval av karaktärer, så kommer jag främst minnas den här filmen för bilderna och vemodet som de lyckas få fram. Falkenberg är Njutånger, inte i ortens utan ordets betydelse.

2. The Departed
Den asiatiska filmen Infernal Affairs är, med sin lite väl invecklade berättarteknik, en av de få filmer jag mer än gärna hade sett en nyinspelning av. Martin Scorsese gjorde den emellertid till mer än så. Han satte sin egna, maffiabrutala prägel på den och lyckades få såväl stjärnor (Jack Nicholson) som mer tveksamma namn (Mark Wahlberg) att bära skutan mer än hela vägen. Att Alec Baldwin är lika träig som vanligt kunde dock inte ens han ändra på. Resultatet är emellertid en av hans bästa filmer - någonsin - och det vore väl kanske dags att han äntligen får den där regi-Oscarn den här gången?

1. Children of Men
I en närbelägen framtid har människan förlorat sin förmåga att fortplanta sig och står inför sin omedelbara utrotning. Städer och länder har fallit och bara London har, förvisso med hjälp av fascistiskt styre, upprätthållit sig. När det omöjliga plötsligt sker och en gravid kvinna dyker upp från ingenstans, bestämmer sig den före detta rebellen Theodore att för sitt liv hjälpa henne nå säkerhet. Filmer som lyckas kombinera minimalism med epik finns det alldeles för få av. Det här är en av dem och den lyckas oerhört bra. I det lilla så har vi karaktärerna och deras resa, i det stora så har vi hela vår glob och betydelsen karaktärerna har för den. Lite löjligt skulle man kunna jämföra det med upplägget i The Lord of the Rings, men Children of Men är en helt annan sorts film. Alfonso Cuaróns verk osar brutalitet och "den moderna människans" brist på empati. Med fulländad regi och stilrent sparsmakade effekter har han filmat scener som är bland det mest intensiva, närgångna och berörande jag har sett. I vissa fall med minuterlånga, klipplösa tagningar.