Film 2008

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2008 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Falskmyntarna
Originaltitel: Die Fälscher
Tyskarna fortsätter sina försök att räta till sitt mörka förflutna. Förvisso är Die Fälscher rent officiellt en österrikisk produktion, eller åtminstone registrerades den som det innan filmen tog hem Oscar-statyetten för bästa utländska film förra året, men majoriteten av skådisarna är tyskar. Mest anmärkningsvärd är kanske August Diehl, som gör ett otroligt starkt intryck. Han har hunnit bli över 30, men har trots upprepade storinsatser aldrig fått ett internationellt genombrott. Kanske är det dags nu.
Storyn imponerade mig inte på förhand, om fångar på ett koncentrationsläger som tvingas förfalska utländska valutor åt nazisterna, men den är väldigt övertygande. Efter en stund gjorde det mig inte ens till eller från att den var verklighetsbaserad, berättelsen i sig självt var redan tillräckligt intensiv för att hålla måttet. Sevärt, om man ännu inte fått nog av filmer som utspelar sig 1939-1945.

9. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Bara Tim Burton hade kunnat ro det här projektet i land. Johnny Depp (vem annars) spelar den hämndlystne titelkaraktären, en barberare som återvänder till London för att söka efter de som fråntog honom hans familj och drev honom från staden. Rakbladet halkar till både en och två gånger, blodet sprutar effektfullt till tonerna av välskriven sång. En otroligt makaber film för alla med försmak för såväl becksvart humor som penibelt människobeteende, gärna i kombination.
Scenografin går i välbekant Burton-stil, mörkt och gotiskt, men det bör understrykas att Sweeney Todd också är en väldigt rolig film. Kan man hantera litervis röd kroppsvätska och mentalt avvikande karaktärer så kommer man också att skratta gott, flera gånger. Faktum är att den med några omskrivningar hade kunnat bli en utmärkt Monty Python-musikal. Stort plus även till Sacha Baron Cohens stiliga inhopp som galen, italiensk barberare.

8. Wristcutters: A Love Story
Kärlekskomedin är död. Men Wristcutters visar att det bara är positivt. En underbar rollista (Patrick Fugit, Shannyn Sossamon och Tom Waits för att nämna några) spelar självmordsoffer som hamnar på en absurd plats mellan liv och död. Är det helvetet, eller himlen? Och går det att ångra sin död om man blir kär på nytt i efterlivet?
Otroligt varmhjärtad och svart humor, en mycket svår balansgång. Amerikansk indiefilm när den är som bäst, regisserad av en tämligen färsk kroat vid namn Goran Dukic. Värt att hålla ett fortsatt öga både på honom och israelen Etgar Keret, som skrivit berättelsen filmen baseras på. Varför vi i Sverige inte får se den här sortens kvalitetsfilm på bio, mer än på vissa filmfestivaler, är ett mysterium (som jag gissar stavas SF).

7. Juno
Kalla mig fördomsfull, men när någon vid namn Diablo Cody debuterar som manusförfattare efter några års arbete som exotisk dansös så förväntar jag mig inte en varmhjärtad dramakomedi om tonårsgraviditet. Men det var vad vi fick. Och Diablo fick en välförtjänt guldstatyett av filmakademien för besväret.
Vissa kan tycka att storyn är väldigt enkel, men så är det egentligen de verklighetstrogna händelserna och skådisinsatserna som gör filmen verkligt unik. Fast jag undrar när Ellen Page någonsin ska få andra roller än som brådmogen tonåring, hon är något så annorlunda som en otroligt begåvad aktris med ganska barnslig utstrålning. I det här fallet funkar det ypperligt.
Och så är det såklart musiken. Halva anledningen till att man omgående sugs in i filmen är när Barry Louis Polisar sjunger All I Want is You till de stiliserade förtexterna.

6. The Dark Knight
Det tycks vara seriefigurbaserade filmers lott att uppföljaren ska vara bättre än föregångaren. Spider-Man 2, X2 och The Incredible Hulk för att nämna några. Men sällan lyckas någon av dessa filmer att slå tillräckligt för att jämföras med "ordinarie" filmer i action- eller thrillergenren. Men sommaren 2008 blev The Dark Knight rullen som kraftfullt visade att en film kan tas på allvar även om huvudkaraktären bär trikåer.
Enkelt återberättat så kommer ärkeskurken The Joker in i storylinen och sprider kaos i Gotham City. Regissören Christopher Nolan är återigen mån om att påvisa ett djupare budskap genom Batman som människa. I Batman Begins grävde han i människors inneboende rädsla och hur den påverkar oss och i The Dark Knight ställer han frågan hur långt man får gå för att bekämpa brott, skydda oskyldiga eller rädda någon annans liv. En frågeställning som återspeglas i filmtiteln. Det är liknande budskap som verkligen lyfter nämnda filmer över serietidningsgenren. I Spider-Man 2 ifrågasatte hjälten allt mer värdet av att offra sin egen identitet för människors säkerhet och X2 anspelade mycket på rasism och Nazitysklands behandling av annorlunda individer.
Och så går det ju inte att förbise Heath Ledger, som enkelt sagt ÄR Jokern i filmen. Tillsammans med en skådisinsats längre ner på listan (även den vid sidan av Christian Bale) lämnar han ett fantastiskt arv efter sig och vi kan med rätta sörja att en av framtidens största aldrig fick chansen att nå dit.

5. Into the Wild
Den verklighetsbaserade berättelsen om Chris McCandless, studenten som gjorde sig av med allt han ägde och gav sig ut på en resa i vildmarken för att söka något större än det materiella ägandet. Efter en längre tids resande och möten med likasinnade människor, finner han till slut en rofull plats i Alaska, där han ska leva i fullständig samexistens med naturen.
Into the Wild är två stora genombrott i en film. Emile Hirsch visar med övertygelse att han ensamt kan bära upp annat än plufsiga komedier (The Girl Next Door) och överdrivet löjliga familjefilmer (Speed Racer), men filmen är också Sean Penns första riktiga storverk i regissörsstolen. För det är till stor del honom vi har att tacka för de fantastiska bilderna av det Nordamerikanska landskapet och den närgångna, verklighetstrogna skildringen av människan och mysteriet McCandless. Filmpoesi.

4. There Will Be Blood

Sällan får man se så episka filmer längre som There Will Be Blood. I den bemärkelsen kan filmen mäta sig med de stora, så som The Godfather, Once Upon a Time in America eller C'era una volta il West. Berättelsen om Daniel Plainview och hans knackiga och brutala väg till skrupellös oljemogul är välskriven men framför allt välspelad. Daniel Day-Lewis vann en mycket välförtjänt guldstatyett för huvudrollsinsatsen, men han omges också av ett helt gäng otroliga skådisar. Även amerikanska filmakademiens pris för bästa foto känns mer än befogad, filmens grågula sepiatoner är en verklig stämningshöjare och mer än bara en effekt.
Paul Thomas Anderson försöker sig ännu en gång på en för honom helt ny genre. Att han ännu är en relativt ung regissör lovar en finfin framtid för både filmkonsten och oss biobesökare.

3. The Girl Who Leapt Through Time
Originaltitel: Toki o kakeru shôjo
Filmer om tidsresor har alltid intresserat mig, kanske främst för möjligheterna (och ibland humorn) som uppstår genom alla paradoxer. Men The Girl Who Leapt Through Time lyckas även överraska med en fungerande, sentimental aspekt att inte kunna kontrollera sig själv när man har för mycket makt och till slut stå kvar utan något av värde. Jag blir upprepat imponerad av japanska animefilmer, kanske för att de allt mer riktar sig till en äldre publik än genomsnittliga animerade rullar. Visst finns det några scener med överkarikerade ansiktsuttryck och/eller ögon, men övergripande har filmen en ovanligt vuxen feeling. Kanske för att storyn är väldigt oförenklad.
Filmen är baserad på en japansk roman från 60-talet, som sedemera blivit bland annat tv-serie (med riktiga skådisar vill säga), spelfilm och manga, men jag kan inte föreställa mig att någon av dessa når upp till den här filmatiseringen. En grym bonus är att animefilmen dessutom är så fantastiskt tecknad, godis för ögat som jag verkligen längtar efter att få återuppleva i high definition snart!

2. I'm Not There
"Ska Bob Dylan spelas av en svart pojke? OCH en kvinna!?" Reaktionerna lät inte vänta på sig när Todd Haynes presenterade castingen för I'm Not There. Särskilt i amerikansk media ältades faktumet att sex personer, och då framför allt Cate Blanchett, skulle spela legendaren på vita duken.
Men skeptikerna fick svar på tal. Idén att flera personer ska spela motsvarigheter av samma person, utan att någon av dem spelar själva personen, är en annorlunda och fullkomligt lysande variant av biografi. Och vilka skådisar sen. Förutom den förtrollande och otroligt bildlika tolkningen från Blanchett så gör bland annat Ben Whishaw, Heath Ledger och Christian Bale fantastiska versioner av Dylan. Och när var Richard Gere såhär bra senast?
Filmen är dessutom sjukt snygg, med otroliga färger och bildkompositioner, ett verkligt rockkonstverk. Haynes, som tidigare gjort bland annat Velvet Goldmine, visar att han är en av musikfilmens främsta.

1. No Country for Old Men
Många hade nog tappat hoppet om bröderna Joel och Ethan Coen. Men efter en stadigt nedåtgående trend (kvalitativt) genom sina två senaste långfilmer Intolerable Cruelty och nyinspelningen av The Ladykillers, slår de en rejäl knytnäve i magen med sitt tätaste verk sedan Fargo.
Upplägget är klassiskt Coen, simpelt men genialt. Jägaren Llewelyn Moss (barskt och ypperligt spelad av Josh Brolin) är först på plats vid en deal som gått snett. Efter en uppgörelse mellan två grupper är högar av lik, knark och pengar allt som återstår. Plötsligt är han jagad av polis, maffia och ett psyko med pottfrisyr och högtrycksvapen (väldigt obehagligt gestaltad Javier Bardem).
No Country for Old Men har fått lika delar ris som ros från media och andra kritiker. Den har bland annat beskyllts för att vara tråkig och inte ha något logiskt slut. Själv tycker jag det är en fantastiskt snygg, originell och intensiv rulle. Värt att komma ihåg vad filmbröderna går för i thrillergenren, nu när de återigen försöker sig på en handfull komedier.

Bubblare i alfabetisk ordning:

• Atonement
  
• Charlie Wilson's War
  
• Cloverfield
• Der Baader Meinhof Komplex
  
• Die Welle
• Gone Baby Gone
• Keinohrhasen
• Låt den rätte komma in
• The Man from Earth
• Once

År 2008 såg jag totalt 164 filmer. Min målsättning för år 2009 är att snitta åtminstone en rulle varannan dag, det vill säga åtminstone 178 stycken (jag brukade se många fler förr om åren).