Bra skit - vecka 6:

• Benjamin Goss - Har ni inte sett hans fantastiska bilder förut så tycker jag att ni omedelbart surfar in på hans webb, Flickr-flöde eller drar till Kristinehamns konstmuseum där han ställer ut ett tiotal av sina fängslande porträtt fram till den 9 april.
• Cabaret - Om du har vägarna förbi Karlstad de närmaste två veckorna kan jag varmt rekommendera att göra ett besök på Tempelriddaren och se någon av de sista föreställningarna av denna klassiker i Värmlandsteaterns tappning. Den intima känslan, där publiken bokstavligt talat sitter mitt i händelsernas centrum, är en grym bonus till den väldigt underhållande föreställningen. Spelas fram till den 25 februari.
• The Help - Det jag gillade mest med den här filmen var hur övertygande de återskapat eran, den där overkliga känslan som om det vore en hemsk fantasivärld, något utomjordiskt. Det knöt sig i magen flera gånger att USA:s söder verkligen sett ut såhär. Och att det finns platser i världen där den här socialt grava rasismen fortfarande förekommer. Filmens kanske svagaste sida är att skräcken och våldet aldrig kommer för nära inpå karaktärerna, åtminstone inte under filmens gång. Den ligger och lurar obehagligt, men jag fick aldrig den där känslan av att det är nåt stort på spel, även om det är ganska uppenbart att det är vad filmen vill säga. Sedan är filmen vid tillfällen lite väl övertydlig med var vi ska lägga våra sympatier, manipulativt men skickligt filmat. Många individuellt starka rollprestationer finns däremot (Bryce Dallas Howard är fantastisk, jag vet inte om hon någonsin spelat filmskurk förr) som kan komma att få värdiga Oscarstatyetter om några veckor.
• Midnight in Paris - En klart annorlunda Woody Allen-rulle, med underliga, övernaturliga inslag som inte alls står i vägen för en i övrigt väldigt jordnära berättelse och kärleksförklaring till den modernistiska konst- och litteratureran. Ovanligt nog för en Allen-film så engagerar mig själva storyn mer än tempot i berättandet och "beatet" i klippningen, som faktiskt i vissa fall frustrerade mig litegrann. Istället är det de bisarra situationerna och huvudkaraktärens sätt att hantera dem som skapar de bästa stunderna och dialogerna. I övrigt skrattade jag ibland lite gott för mig själv hur Owen Wilson genomsyras av samma kroppsspråk och framställning som i princip alla huvudkaraktärer från Allens guldera där han själv spelade huvudrollerna. Där han spelade en slags sinnebild av sig själv. Kort sagt, Wilson gör en fantastisk Allen.

Bra saker vecka 29:

• Entourage. Serietorkan under sommaren har vissa undantag. Att få återse gänget är som att träffa gamla vänner på nytt! Även om säsongens första avsnitt mestadels kändes som en transportsträcka in i nya plotlines.
  
• Berlin. På fredag kväll återvände jag till trakterna av min "andra hemstad", bara att vara i omgivningen är balsam för själen. Till denna punkt kan inkluderas många saker som kommer på köpet i paketet; currywurst, berlinsk döner kebab med rödkål och örtdressing, den fascinerande och betagande kontrasten mellan gammal tradition och högteknologisk utveckling, verkligt goda maltdrycker till rycka-på-ögonbrynen-priser (trots att det var ännu billigare, nästan farligt billigt, till D-marktider) och så vidare. Lite mer än en vecka kvar nu, sedan hälsar jag på min andra morbror utanför Bremen på hemvägen.
  
• Body Worlds. Tidigare idag besökte vi en av de omtalade och kontroversiella utställningarna, på tidigare Postbahnhof. En underlig blandning av kittlande biologilektion och äckelspännande närkontakt med autentiska människokroppar som styckats, snittats och placerats för allmänhetens blickar. En relativt dyr historia jämfört med andra muséer, men klart värt titten.
  

Too cool for school

Daniel: Tror du man får några brudar med en vattenskoter?
Nina: Det beror väl på vilken sorts brudar du vill ha.
Daniel: Nakna brudar.
- I ärlighetens namn.

Är mitt uppe i min tiodagars jobbvecka. Igår övergick jag som sagt från språklärare till lokalreporter, hastigt och lustigt. Hann precis att åka på niornas avslutningsceremoni efter jobbet och på sätt och vis se eleverna skörda den frukt jag sått åt dem under terminen. Man kan inte göra alla nöjda, men jag tror de flesta uppskattade innehållet i de utdelade kuverten.

Sista veckorna har varit otroligt händelserika, men stressiga. Förutom det självklara pappersarbetet som följer provrättningar och betygsättning, så har det varit diverse utflykter och äventyr med eleverna i nionde klass. Näst sista veckan åkte vi på skolresa till Oslo, där vi såg olycklig kärlek på Munchmuséet, en otrolig utsikt från Holmenkollen och ståtlig nudism i Vigelandsparken. Här åt jag också en formidabel pastasallad på det gamla rådhustorget, med pesto och toscanaskinka. Men kostar den 15o norska ska den väl såklart smaka därefter också.
Samma helg drog min mors tyskagrupp till Berlin (jag var inte med, men fick hålla lektion i extra stor skala med de kvarblivna studenterna) och den avslutande tiden har vi lagat mat tillsammans på Klassens dag och gått på den traditionsenliga Nattvandringen.

För de som inte känner till Nattvandringen så är det precis vad det låter som. En handfull lärare tar med sig alla niondeklassare från Kyrkhedens skola på en nattslång vandring, någon gång i den sista veckan. Klockan halv nio på tisdagskvällen gav vi oss iväg. Senast jag gjorde vandringen var på försommaren år 2000, då själv som elev. Årets upplaga skilde sig från min tidigare omgång på framför allt två sätt:

1. Det blev kortare vandringstid och mer tid för "camping" och grillning mitt i natten. Eleverna blev ganska springiga efter några timmar vid sjön Ämten, men det var nog en nyttig övning i tålamod för dem.
   
2. Det var de hemsökta knottens natt. Vid tillfällen lekte jag al-Qaida-medlem med min halsduk för att skydda knoppen.
   

När jag kom hem och duschade runt tio på förmiddagen luktade min kropp aromatkrydda, marinerad av svett och grillstank. Mitt ansikte ömmade likt efter en rejäl solbränna, men anledningen var de hundratals knott- och myggbetten.
Niornas avslutningsceremoni i Ekshärads kyrka var en trivsam tillställning, även om rektorn valde att ta upp den något onödiga vandalism som skolan hade drabbats av under den föregående natten. Även den ett ovälkommet resultat av en gammal skoltradition, där avgångsklassen vanligtvis smyckar skolan med ballonger, serpentiner och liknande under den sista natten.

När jag idag återbesökte kyrkan och avslutningsceremonin för klasserna 6 till 8, bad flera elever om min fortsättning som lärare i höst. Och visst kan jag tänka mig fler terminer, men det är ju tyvärr inte mitt beslut.