Resedagbok i transkription - Kapitel III

Senaste utlandsresan att dokumenteras i min resedagbok gick först till Krakow och sedan vidare med tåg till Berlin. Här en transkription.

SJ:s tåg 642

X2000 (Karlstad -> Stockholm)

22 juli 2011

Med över en timmes försening närmar jag mig nu huvudstaden, där byte till den mindre banan ska ta mig till Pungers boning. Det är inte mycket mer än sju timmar kvar tills flygbussen ska ta oss till Skavsta. Knappt tio timmar innan flyget lyfter mot Krakow. Tågförseningen kommer onekligen pressa de tillgängliga sömntimmarna ännu en bit, även om jag med min nuvarande dygnsrytm redan innan hade små förhoppningar om att få någon blund.

Fast tidspressen är väldigt sekundär - större är peppen inför den stundande resan. Tre dagar Krakow, sedan tåg till Berlin för ytterligare fem dagar i min andra hemstad.

Undrar om de har Fireball Sour i Polen?

/Magnus

Chłopskie Jadło

Polsk restaurang, Krakow

23 juli 2011

Vår vistelse i Krakow har under den första dagen överskuggats av den ofattbara Oslo-incidenten. Vanligtvis vid utlandsbesök är nog ingen av oss särskilt benägen att följa nyheter, men när vi upptäckte att vårt hostel tillhandahöll gratis wifi surfade vi genast in för att ta del av den senaste utvecklingen. En norrman på vårt hostel, från Drammen utanför Oslo, hade precis kommit tillbaka från ett besök i Auschwitz när han fick veta att en högerradikal terrorist skjutit ihjäl flera ungdomar där hemma.

Vi försöker släppa den tunga händelsen tills vi kommit hem igen och ger oss ut för att upptäcka Krakow.

/Magnus

Kiki Blofeld

Strandbar, Berlin

27 juli 2011

Bara fyra dagar efter det senaste inlägget och redan har mycket hänt! Näst sista dagen i Krakow blev en judisk dag: Vandring i judiska kvarteren Kazmierz och besök på Schindler-muséet. Efteråt fick vi skjuts av en skön gubbe med knallröd kommunistvan tillbaka till vårt hostel. Nästa dag bestämde vi oss för att ta en guidad tur genom den gamla kommunistförorten Nova Huta, och vem var vår sjukt kunnige guide om inte gubben med vanen från dagen innan. Vi åkte inte förbi ett ruckel som han inte hade minst 20 grejer att säga om. Han lät oss även köpa med lite öl som färdkost i den röda skåpbilen. Turen toppades med en klassisk kommunistlunch på en s.k. "Milky Bar" i Nova Huta, skolmatsalsfeeling med 10-kronorsmat.Vi tackade av vår ledsagare med dricks och kompenserade senare på kvällen den fattiga lunchen med lyxig middag på argentinsk grillrestaurang. Mört kött och fantastisk efterrätt för inte många hundralappar.

Dagen för resans start var förvisso mycket tidigare, men när vi steg upp för att ta tåget mot Berlin var vi inte mycket piggare. Lyckligtvis lyckades vi sova av och till under ungefär halva tiotimmarsresan.

Viktor drog på sig en förkylning som nu kureras. Jag, Tobbe och Punger laddar inför kvällen.

/Magnus

Tåg 637 (SJ X40)

Södertälje Syd -> Karlstad C

31 juli 2011

Efter en rekordregnig helg i Berlin (jag har nog själv aldrig sett staden så blötlagd) förärades jag och Tobias med en timslång försening på en av tågförbindelserna hem. Efter dryg väntan på en av Södertäljes perronger rör vi oss äntligen mot Karlstad. Och vädret har ju åtminstone varit behagligt medan vi suttit och rullat tummar.

Skyfallet i Berlin inspirerade som sagt inte till några stordåd, men vi kämpade ändå tappert för förnöjelse. Särskilt fredagen blev en underlig tur. Mattias låg "hemma" i Werners lägenhet, däckad av feber. Jag, Tobbe och Viktor började dagen med ett besök på KaDeWe. Inomhus kändes som en bra idé när spöna stod i backen. På varuhusets sjätte våning, "finsmakaravdelningen", köpte Viktor 350 gram Bergsteiger, salami från Österrike. I sin tunna jacka var utbuktningen sedan tydlig att se resten av dagen, kvällen och natten. Vi tog tunnelbanan till Kreuzberg och favorithaket Il Casolare, jag med en utsökt Quattro formaggio i tankarna. På restaurangen mötte vi helt oväntat en tjej från stan som vi hade hängt med bara två kvällar tidigare. Hon kom dit med en kille som vi av och till dividerade huruvida han var en pojkvän, dejt eller bara vän. Raska kypare, snabba blickar och nickningar gjorde att vi placerades vid samma bord. Till en början rådde en smått obekväm stämning, inte minst för att vi tre sattes mittemot paret (eller icke-paret?) i en känsla av korsförhör. Men när öl, vin och italienska deglock började flöda in på bordet luckrades det hela upp en aning och vi kunde lämna bordet med någorlunda heder i behåll. Förvisso inte utan att Viktor slängde en möjlig sten i glashuset med sitt avsked "sorry we ruined your date".

Vi siktade in oss på en bar, där vi kunde dricka rusdryck mellan sex ögon istället. Vi bestämde oss för absintpuben Druide och styrde fötterna i riktningen. Bara 50 meter från målet blir vi plötsligt tilltalade av en stressad man med digitalkamera. Vid sin sida har han två tjejer i någon slags utstyrsel som får dem att se ut som en blandning mellan mjölkpigor och servitriser. Mannen förklarar att de samlar bilder åt ett spritföretag, föreställande människor som dricker drinkar gjorda på deras märke, men på grund av hällregnet hade de varken lyckats få ihop bilder eller någon större lust att fortsätta arbetsdagen. Erbjudandet var därefter: Ställ upp på en bild och få en flaska konjak. 30 sekunder senare stegade vi in hos absintdruiden, nu med både en rejäl bit korv och ett helrör i packningen. Vi mellanlandade någon timme och hann med både drinkar, öl och en, eller i Viktors fall två, veckans absint.

Med en fräsch anis- och salmiakliknande andedräkt vandrade vi till Dr. Pong och paddlade några pingisbollar. Det gick bra, alla fick hamna i topp tre och Viktor "Victory" Sehr kammade såklart även en vinst, innan Pauline kontaktade oss och ropade oss till en ny klubb i stan (Holzener Kater eller vad den kan ha hetat, gamla Bar 25 hursomhelst). Plötsligt fick vi lite bråttom, konjaken gavs kvickt i present till Pongs dörrvakter och vi vinkade till oss en ukrainsk taxichaufförs uppmärksamhet. När vi sedan hoppade ur caben utanför klubben lyckades Viktor, på något underligt vis, få med sig salamin men glömma mobilen. Efter att ha ringt några stressiga signaler till fel nummer, och väckt en bitter tysk mitt i natten, lyckades jag nå fram till Viktors mobil och en röst med tydligt östeuropeisk brytning. Chaffisen fick en ståtlig dricks för att ha vänt tillbaka med telefonen, men verkade själv ha hoppats på ännu mer.

Klubbens infart och gård förvandlades långsamt till festivallera i busvädret, men när vi väl tog oss in hängav vi oss rökiga dansgolv, brokiga beats och Berliner Pilsener. Jag märkte knappt hur tröttheten efter heldagen kom ikapp mig mot femsnåret, men när Pauline frågade om jag mådde bra förstod jag att det var dags att kasta in handduken.

En mindre omständig taxiresa tog oss tillbaka till Weissensee, där vi köpte nattamat lagom till den värsta störtskuren. Raskt flög vi till fots mot lägenheten, där vi slängde av oss våra inpyrda och genomsura kläder. De sista vakna minuterna ägnades åt livfullt filosoferande i köket. På bordet låg tre portioner pommes och 350 gram Bergsteiger.

/Magnus

Berlin i transkription - Kapitel II

"Hamlet"

Färja mellan Helsingborg och Helsingør

3 augusti 2010

Inatt bar det av, igen. Mot Tyskland, Liebenwalde och Berlin. Mindre planerat, men en möjlighet visade sig att bila ner för att senare i veckan möta upp Punger och Tobbe i stan. Redan klockan halv två på natten satte vi oss i bilen, en tid då jag vanligtvis inte ens gått och lagt mig. Det fanns emellertid inga större sömnhinder, med en tröttsam deckare i öronen slocknade jag strax efter Karlstad.

I Jönköping fick jag ta över ratten från morfar, vilket inte är en önskedröm med honom hökandes i nacken. Till slut sov dock såväl han som mormor och mellankusinen djupt. I ett försök att lämna det på det viset så skippade jag radion och hittade på egna väglekar, som "räkna roadkills". Sju stycken på 200 km, imponerande.

Återstår att se huruvida jag får bila i Tyskland lite senare. Smått nervigt att göra autobahndebut med morfars kärra.

/Magnus

Café i Friedrichshain

Berlin

8 augusti 2010

Efter en vecka med Jörg, fylld av monteringsjobb, bowling, öl, bowling, kött och bowling, har jag återförenats med de andra killarna. De landade under gårdagen och första natten hann vi äta på La Bandida, dricka kopiösa mängder öl från en handfull olika spätkaufs, besöka en kurios hemmafest i Kreuzberg för att slutligen skaka rumpan på en spännande (men troligtvis helt olaglig) takfest på en övergiven kontorsbyggnad vid den gamla flygplatsen Tempelhof. Efter att Pauline fört oss på villovägar och vi tagit en trött tågresa så kunde vi däcka i lägenheten vid ungefär åtta på morgonen.

Veckan som gick har även väckt många minnen från min boendetid i stan. Som när vi åt på Zagreb Grill, där jag på firmans julfest tänjde på gränserna för hur mycket öl och kött min mage kunde ta, för att senare snubbla över deras halvmeterhöga toalettröskel och nästan slå ihjäl mig mot pissoaren.

/Magnus

Werners lägenhet

Berlin

11 augusti 2010

Doktorn ordinerar: 100 varv runt bordet.

Vad Dr. Pong är doktor i är oklart, men hans medicin är att rekommendera. På den lilla pingisklubben blandas social frisksport med öl och elektro. Säkerhet med boll och racket gäller, för till sist återstår endast två spelare som får duellera om den ärofyllda vinsten - äran. Knack i bordet - och en ny runda börjar. Vinnarskallen blixtrade till, våra ögon lyste i blått och gult och vi kände alla att detta gällde mer än individuella prestationer, detta gällde J-O Waldner, Zlatan och Kung Adolf af Sverige. Gemensamma ansträngningar till trots: det skulle visa sig att den som utnyttjat fritidsgårdens möjligheter flitigast var Järfällasonen Viktor ("Victory") Sehr. Till honom vill jag bara - å mina och Kung Kamprads vägnar - säga: Sehr Gut!

/Tobias

Werners lägenhet

Berlin

12 augusti 2010

Dr. Pongs ordinationer kan ge oanade bakslag. Eller så var det kalaset vi hamnade på tillsammans med en hord "Down under":s som tog musten ur oss.

Hur som, jag, Tobias och Viktor "Victory" bestämde oss för att besöka den närbelägna sjön Weißensee. Magnus gick och köpte flickpresenter.

Bara ett stenkast från vårt herrnäste kan man alltså hitta ett litet annordnat sjöbadställe. Väder och vattentemperatur var mycket mer behagligt än gårdagens besök på det mer trendiga "Badeschiff", men såklart mindre fräckt. Ingen pool men väl en fontän.

Weißensee blev vårt vilohem denna dag för att orka med ännu en natt/morgon på stan. Jag är dock inte helt säker på att Dr. Pong skulle gilla dubbel-döner till middag och kvällsmat.

/Mattias

RyanAir flight FR9704

Berlin Schönefeld -> Stockholm/Skavsta

13 augusti 2010

Vi ringlade ner för Schönhauser Allee, medicinerade av de goda grannarna Dr. Pong och absintdruiden vid u-bahnhof Eberswalder Straße. Till vår förvåning var White Trash förhållandevis dött, klockan var inte ens tre på natten. Som tur var hade Viktor en plan.

"Det här ser bra ut", sa han och pekade på en skylt vid Kulturbrauerei som lovade "Sommergarten". Från utsidan kunde vi höra förföriska electrobeats, så vi slängde upp tre euro, stämplades och trädde in. Jag, Pauline och Tobias greppade varsin öl och tog några danssteg nära baren. Det tog bokstavligt talat sekunder innan en långväxt, kalhövdad kille dansade nära Pauline och gestikulerade frågande om hon och jag var ett par. Jag inväntade hennes reaktion och nickade sedan jakande för att hjälpa henne ur situationen. Killen dansade då över till mig, gjorde samma frågande gest och fick samma svar. Han dansade vidare, bort från oss. "Vissa killar ska alltid vara så påstridiga", sa Pauline. "Är det inte väldigt många killar här", frågade Viktor som en slags fortsättning. I samma stund kom Mattias från toan och antydde att konstiga saker hände där inne. Vi synade den närmsta omgivningen. Tighta linnen, silverkedjor och -armband, geléfasta frisyrer, skinn och neonfärger.

Pauline kunde blott konstatera: "Yeah. It's a gay bar."

/Magnus

Berlin i transkription

För ett år sedan införskaffade jag en finfin Moleskine i syfte att börja med en resedagbok. I helgen, vid mitt senaste besök i Berlin, fick den användning på allvar. Med mig hade jag denna gång Grabbarna Grus - Pär, Punger och Tobbe. En formidabel och händelserik resa är alltid svår att sammanfatta, men dessa utdrag ur dagboken kan kanske ge en mindre uppfattning.

Riga Flygplats (RIX)
2 april 2010

Berlin, vi är på gång! Med mellanlandning i ett Lettland som är gråare än alla klyschor, med grått väder och regn som topping. Tobbe tystades med en pizza, blodsockret var rekordlågt. Punger följde. Jag och Pär funderade på att dricka Kiss (päroncider), men tog en Cèsu.

/Magnus

Werners lägenhet
Berlin
3 april 2010

Resan hit gick chockerande smidigt. Enda två klagomålen att komma ihåg var att "hot meal" inte verkar betyda mycket för Air Baltic, samt att hunger kan vara en stor fiende. Speciellt under tidspress eller/och om man heter Tobias.
Väl här i lägenheten är det inget tvivel om att vi kommer att trivas. För mig och Tobias som redan varit i dessa krokar blev det flera kära återseenden: Skinnsängen, La Bandida - mexikansk restaurang, samt det otroligt charmiga spätcafé där vi då såväl som nu inhandlade öl och sprit till buspriser kl. 23.30. Hej Tyskland!
Lägenheten är nu delvis förvandlad till ett karlahem med ölflaskor, barbröstade män/pojkar och bäddar både högt och lågt. Men vi sov bra. Nyduschade och glada tacklar vi nu en ny dag i Berlin.
Schpannend!

--Mattias

Baustelle, Warschauer Straße
Berlin
4 april 2010

Vi är alla olyckligt kära.
I Berlin.
Gårdagen spenderades mestadels i Kreuzberg - flanerandes, ätandes, ölandes. Vi cirkulerade men återkom ideligen till Mehringdamm. På Seerose åt vi fabulös vegetarisk buffé och på nåt ställe därintill avnjöt vi kalla weissbier (och snus).
Vi testade vintageshoppingen på Colours där det mesta kan köpas för kilopris. Jag (Tobias) handlade skor som dock bara hade ett skosnöre.
Framåt aftonen retirerade vi till karlahemmet för en power-nap, en power-crap och en dusch. Vi ölade en smula och tog på gå bort-kostymen. Vid Warschauer St. mötte vi upp min tyska Facebookvän Pauline som tog oss till en bar för mer tysk öl, svensk vodka och tysk-svenska språkförbistringar. Vi drog vidare, förstås, till klubben Suicide Circus som låg i en övergiven fabrik under en bro. Den semi-legala klubben serverade billig öl och monoton minimalist-techno - en kombination som bör sätta den tjurigaste indieungen i trans efter några timmar.
Vi lösgjorde dock våra psyken vid halv fem-tiden och gick på jakt efter ett öppet dönerhak. I vårt hemkvarter hittade vi vad som var nära nog - en inrökt schweineschnitzel i bröd som inmundigades med varierad njutning. Undertecknad gav bort halva sin till Magnus som försatte den i "buk-arrest" innan nån hann säga "Einstürzende Neubauten".

/Tobias

Werners lägenhet
Berlin
4 april

"Attenzione!"
Il Casolare i Kreuzberg - "This place has a long-standing reputation for rude servers", menade Lonely Planet. Vi tog ryktet på allvar, beställde våra pizzor i rak "Soup Nazi"-stil och kallsvettades när Punger ställde komplicerade frågor vid beställning till den kalrakade, snabbpratande och hårdföre, italienske kyparen. Sedan åt vi våra (fantastiska) flôtlôck respektive pasta under andaktsfylld skräck, skämtandes om saker man helst inte ska fråga personalen. Efter en bra, men med tanke på den annorlunda måltidsupplevelsen välförjänt dricksning hamnade vi definitivt på kyparens goda sida och bjöds en varsin grappa att sätta fart på aftonen.
Grazie!

/Magnus

Berlins flygplats (Tegel)
Berlin
6 april 2010

Jag blev berörd. Bokstavligen och själsligt.
Baustelle är och var ett fantastiskt ställe. Vi var egentligen bara ute efter en kaffe (eller öl) och gick på skyltens inbjudan om "coffee - blackest in town" och hamnade i ett slapphetsnäste av hög rang.
Såväl kaffe som öl inmundigades, men det var en situation med brownie (och mynt) i hand som fastnade i mitt sinne. Vi led alla av internetabstinens och jag uppmärksammade att caféet delade utrymme med ett hotell, så jag frågade receptionisten om man kunde få access (iPhonen ville rulla). Hon svarade vänligt "självklart!" och jag uppfattade priset "free" som "three". Vid betalningsögonblicket (en hand med småmynt) stängde hon dock min hand och sa "darling, no. It's free."
Överraskning. Glädje. Berörd på insidan och ut. Access.

--Mattias

SAS Flight 2678 (Berlin -> Stockholm)
Någonstans ovan molnen
6 april

Det hektas i resebusinessen. Vid landningen i Berlin förstod hälften av de resande inte att en upplyst bältesskylt betyder "ta det lugnt, vi tävlar inte till bagageutlämningen!"
Till och med personalen verkar nu skynda på lite extra - "Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. We would like everyone to board as soon as possible so we can get away from Berlin."
Jag tror ändå inte att folk har bråttom hem från Berlin, åtminstone om de fått uppleva en helg likt vår. Eller med tanke på att ett kallblåsigt Stockholm och tre plusgrader hägrar. Tillbaka till vardag, jobb och studier.
Tschüss, Deutschland!

/Magnus

Oh, one sweet day

Inatt bär det av. Mot ljus, mot liv, mot öl och så vidare.

Lysande utsikter

Juli månad bjuder på ypperliga äventyr och, förhoppningsvis, fototillfällen. I kronologisk ordning:

• Arvikafestivalen (tack vare en fantastisk, tidig födelsedagspresent!)
• Stockholm
• Berlin
• Bremen

Dessutom Brofestivalen i Ekshärad strax efter hemkomst. Finfin sommar!

Too cool for school

Daniel: Tror du man får några brudar med en vattenskoter?
Nina: Det beror väl på vilken sorts brudar du vill ha.
Daniel: Nakna brudar.
- I ärlighetens namn.

Är mitt uppe i min tiodagars jobbvecka. Igår övergick jag som sagt från språklärare till lokalreporter, hastigt och lustigt. Hann precis att åka på niornas avslutningsceremoni efter jobbet och på sätt och vis se eleverna skörda den frukt jag sått åt dem under terminen. Man kan inte göra alla nöjda, men jag tror de flesta uppskattade innehållet i de utdelade kuverten.

Sista veckorna har varit otroligt händelserika, men stressiga. Förutom det självklara pappersarbetet som följer provrättningar och betygsättning, så har det varit diverse utflykter och äventyr med eleverna i nionde klass. Näst sista veckan åkte vi på skolresa till Oslo, där vi såg olycklig kärlek på Munchmuséet, en otrolig utsikt från Holmenkollen och ståtlig nudism i Vigelandsparken. Här åt jag också en formidabel pastasallad på det gamla rådhustorget, med pesto och toscanaskinka. Men kostar den 15o norska ska den väl såklart smaka därefter också.
Samma helg drog min mors tyskagrupp till Berlin (jag var inte med, men fick hålla lektion i extra stor skala med de kvarblivna studenterna) och den avslutande tiden har vi lagat mat tillsammans på Klassens dag och gått på den traditionsenliga Nattvandringen.

För de som inte känner till Nattvandringen så är det precis vad det låter som. En handfull lärare tar med sig alla niondeklassare från Kyrkhedens skola på en nattslång vandring, någon gång i den sista veckan. Klockan halv nio på tisdagskvällen gav vi oss iväg. Senast jag gjorde vandringen var på försommaren år 2000, då själv som elev. Årets upplaga skilde sig från min tidigare omgång på framför allt två sätt:

1. Det blev kortare vandringstid och mer tid för "camping" och grillning mitt i natten. Eleverna blev ganska springiga efter några timmar vid sjön Ämten, men det var nog en nyttig övning i tålamod för dem.
   
2. Det var de hemsökta knottens natt. Vid tillfällen lekte jag al-Qaida-medlem med min halsduk för att skydda knoppen.
   

När jag kom hem och duschade runt tio på förmiddagen luktade min kropp aromatkrydda, marinerad av svett och grillstank. Mitt ansikte ömmade likt efter en rejäl solbränna, men anledningen var de hundratals knott- och myggbetten.
Niornas avslutningsceremoni i Ekshärads kyrka var en trivsam tillställning, även om rektorn valde att ta upp den något onödiga vandalism som skolan hade drabbats av under den föregående natten. Även den ett ovälkommet resultat av en gammal skoltradition, där avgångsklassen vanligtvis smyckar skolan med ballonger, serpentiner och liknande under den sista natten.

När jag idag återbesökte kyrkan och avslutningsceremonin för klasserna 6 till 8, bad flera elever om min fortsättning som lärare i höst. Och visst kan jag tänka mig fler terminer, men det är ju tyvärr inte mitt beslut.

Julen - Ett retrospekt

Niklas: Mmm, jättegoda köttbullar!
Marlies: Tack, de är gjorda med kärlek!
Daniel: Vart köpte du det?
- Middag hos Bergströms.

Fredag 21 december: Ett försenat flyg till Oslo och påföljande stressat besök på Torsbys systembolag, kan naturligtvis bara toppas av ett spetsigt tacochips rakt upp i tandköttet samma kväll. Där rök halva julmaten redan innan den invigts.

Lördag 22 december: Giftermålet mellan en tysk och en sydafrikanska firas med kaffe och tårta på den vintriga, nordvärmländska landsbygden. Pinsamma konversationer när kulturer och släkter clashar, jag kollar undvikande igenom husägarens imponerande litteratursamling.

Söndag 23 december: Tidig förmiddag, leta gran med min far. Alla träd ser tråkiga ut, radion spelar årets singellista. Psykologistuderande vän utsätter mig för iq-test. Mental tömning.

Måndag 24 december: Grannarna är med i kvällstidningen. Deras hund har dött i en vargattack. Blaskan spar inte på bilderna. Mår dåligt. Stackars Zicko.

Tisdag 25 december: Öl i Hagfors. Ansikten från förr. Juldagsfest på Jonte. Packat med packat folk. På vägen hem får jag smäll på käften.

Onsdag 26 december: Jag mår bra igen.

Week nine: Embrace this moment and remember; we are eternal, all this pain is an illusion.

Ska du till Oslo?

Den gamla gubben i flygsätet bredvid tittar glatt och frågande på mig. Eh, ja det ska vi alla, det här planet går faktiskt dit, tänker jag trött. Ja precis, svarar jag med ett genomskådligt tillgjort leende.

På marken i Berlin är allt gråmulet och disigt. Ett klimat som ganska väl sammanfattar den gångna veckan. Det känns befriande när maskinen svävar upp på andra sidan vädret, till klarblå himmel och solsken. Den vita molnbädden är det närmaste snö jag sett de senaste månaderna.
Som så ofta när jag hamnar på höga altituder slumrar mitt huvud till. När jag öppnar ögonen igen inser jag inte bara att gubben bredvid berättar mig sin life story, i uppenbar tro att det jag har i öronen inte är hörlurar utan något slags hitech-smycken. Jag inser också att vi är på väg ner mot flygfältsasfalt igen.

En underbar syn, Norges frostvita granskogar. Och på väg mot Ekshärad stärks ljusen från stugor och byar, i takt med att skymningen faller. Första anhalt Torsby, för ett pliktskyldigt besök på glasbanken. Såpass snabbt gick det att glömma, trots allt. I Sverige måste man ju planera sina alkoholinköp in i minsta detalj. En sen fredagseftermiddag precis före långhelgen är inte rätt tillfälle.

Juletiden är invigd.

Week one: Getting into the jam.

Efter en resande vecka, med besök i Stockholm och Umeå, landade jag till slut återigen på Berlin-Schönefeld. Knappt en månad från förra gången. Hela resan från Stockholm, inklusive väntetiden på Arlanda, förföljdes jag av en besynnerligt högljudd och uppkäftig skolklass. Tysk, såklart. Mitt fortfarande väl svenska samvete synkade inte riktigt.

De första dagarna lunkade i en egen takt. Kollade in jobb- och bostadsannonser. Helgen tillbringades till största delen i stadskärnan. På fredagmorgonen åkte jag in för en jobbintervju och besökte under resten av dagen Steffen, som tillfälligt jobbar på New York Times tyska filial i innerstadens västra delar. I stort sett är kontoret en ombyggd vindsvåning.

På lördagkvällen hängde jag med Steffen till en sydafrikansk pub. VM-finalen i rugby stod på schemat, England var motståndaren. Stället var smockat med människor och såklart blev stämningen hög när Sydafrika till slut tog hem guldet. Rugby är för övrigt en skrattretande skum sport i min mening. En bisarr mix av nogranna regler och regelrätt pucklande av motståndarlaget.

Efter en barnvaktsmåndag hade jag igår en heldag i stan igen. Hela förmiddagen sprangs det runt mellan arbetsförmedlingar, utlandsmyndigheten och whatnot. Inget gav särskilt mycket heller, blev bara skickad till nästa ställe hela tiden.
Däremot fick jag på tidig eftermiddag se det som kommer bli min första lägenhet. Pro: Delmöblerat, komplett kök (ingen disk- men väl en egen tvättmaskin), 60 kvm och balkong för €250 i månaden. Contra: Tidigare hyresgästen har inte bott där på två-tre år och när jag synade lägenheten var den fortfarande i flyttstädskick (damm och massor av småplock). Plus att han rökt inomhus i de 20 år han bebott stället, en lukt som såklart satt sig kvar i mattorna. Sist men inte minst ligger stället något avsides från centrum, i stadsdelen Reinickendorf, må det vara högst 5-10 minuter med banan. Som svensk kan man inte direkt beklaga sig över de avstånden, men så småningom vill jag in där det händer saker.
För de första månaderna är det hur som helst klockrent. Så fort jag satt min egna prägel på det hela känns det nog dessutom ännu bättre.

Samma kväll tillägnades spring i butiker, mat och pub tillsammans med nyfunna vänner.

Om tre timmar har jag provanställning.

Counting and breathing, I'm leaving here tomorrow

Paris is always Paris and Berlin is never Berlin

Bloggen har varit dåligt uppdaterad senaste tiden. Det har delvis berott på ett energikrävande filmjobb den gångna veckan, men kanske främst på grund av min planerade flytt till Berlin. Mycket rotande bland grejer som ska säljas av för att lätta packningen, med mera.

Bloggen kommer så sett också genomgå en förflyttning, men då bara i författarhänseenden. Efter nogrann övervägning har jag bestämt mig för att fortsätta blogga på svenska även när flytten är genomförd. Jag hoppas kunna skildra mina andra hemstad rättvist för er när jag väl är på plats. Troligtvis om några veckor, kanske en månad.

Pretty sirens don't go flat, it's not supposed to happen like that

Något av ödets ironi. Färskt landad på tysk mark och inhoppad i morbrorns bil så spelar radion den där Thin Lizzy-låten. Och visst är pojken tillbaka i stan minsann, för första gången på nästan två och ett halvt år.

Första helgen har varit händelserik. Redan första dagen fick jag göra en arbetsinsats på Jörgs monteringsfirma, efter missuppfattningar i deras schemaläggning. Släpade och installerade möbler på Berlins centrum för judisk kultur, som genomgår en helrenovering. Fick en sneakpeek av presskonfan och träffa lite av ansvariga folket. Schysst ställe. Och till mellanmål min första currywurst på länge.

Återbesöket här i Tyskland har överhuvudtaget börjat utveckla sig till en regelrätt köttorgie. No sexual pun intended. Den lilla vegetarianen i mig gråter blod om kvällarna, men fan vad värt det varit hittills.
Direkt efter landning käkade vi jugoslavisk grilltallrik på min morbrors favoritställe Zagreb Grill i stadsdelen Tegel. Fyra sorters kött, ris och den ökända, rödkryddade löken. Brukar inte ha problem med starka maträtter vanligtvis, men den där löken kan troligtvis bota cancer.
I fredags var vi och åt på italienska Piaza i Kladow, sydvästra Berlin. Den bästa cordon blue jag någonsin smakat, mark my word.

Lördagen var utgång galore i stadens hjärta. Först två Erdinger "hemma", sen några öl på absintbaren Druide och som avslutning 030-Party på Kulturbrauerei, som bäst kan beskrivas som ett festivalområde av inomhusklubbar och -konserter. Banden höll standard över medel och dansgolven bar upp en toppenstämning. Tio euro inträde för hela baletten och kom undan med en suverän utekväll för knappt trehundra svenska riksdaler totalt. Utan bjudningar, förfester eller annat. Underbart att vara tillbaka.

Nästa morgon tog jag tunnelbanan ut till Waidmannslust, där morbror plus familj mötte upp och bjöd på "stans bästa grillkött" hos restaurangen Stampedo. Fylld rumpsteak för min del och jag kunde i stridens hetta inte motsäga deras påstående, även om gott kött varit den röda tråden hela helgen. Ironiskt, med tanke på den stora snackisnyheten som rullar på samtliga radiostationer i staden just nu.

När jag kommer tillbaka till Sverige kommer jag behöva en Pungersk kur. Tills dess har jag nog ätit djur för flera år framöver. Carniwhore.

Imorgon ska jag ut på en allena tolvtimmarsvandring genom stan. Shoppa, checka och minnas. Kanske kolla in IFA-mässan.

Ain't waiting no more

Framme på Hotel Alexander. Fyra timmars sömn fick jag och har nu varit vaken i 24. Lokal tid är 02:04. Over for now.

New York waiting

Förväntningar och packande. Nu är det så dags att sova. Vi ses på JFK.

En gammal utmaning

I likhet med skiv-, film- och bokkullarna vi hade för oss i somras så har Hanna nu packat på mig ett antal frågor att besvara offentligt. Here goes.

4 jobb jag har haft:
- Vaktmästare på ålderdomshemmet Bellmansgården i Ekshärad
- Receptionist och översättare på turistinformationen i samma ort
- Mejeriansvarig på ICA Indianen
- Filmrecensent på Vertex

4 filmer jag kan se om och om igen:
- Prinsessan + Krigaren
- The Big Lebowski
- Guds stad
- Monty Python and the Holy Grail

4 städer jag bott i:
- Ekshärad (stad?)
- Karlstad
- Umeå
- Berlin är det närmaste jag kommer en fjärde stad, men har aldrig haft fast adress där

4 teveserier jag har tittat på:
- 24
- Dexter
- Futurama
- Heroes

4 favoriträtter:
- Mammas pasta med tomatsås
- Kycklingwokar
- Pestopasta
- Västerbottenpaj

4 platser/länder jag vill besöka:
- Island
- Tromsö
- Oceanien
- Centralafrika

4 typer av webbsajter jag besöker dagligen:
- En handfull bloggar
- Nyhetskällor, typ DN
- last.fm
- Filmsidor, typ Filmtipset och IMDb

4 ställen där jag känner mig bekväm:
- Hole
- Umeå
- Morbrors hem utanför Berlin
- Var som helst där jag har en god vän vid min sida

4 personer jag utmanar:
- Dig
- Din granne
- Din vän
- Resten

And then they go flying in the London fog

Vafan, är det kostym som gäller på nyårsfesten? Jag som har så bra klädsmak, kan jag inte få leva ut den då?
- Höga tankar, Josef.

Kom till Stockholm med någon halvtimmes försening igår. Utan mat på över tio timmar satte jag mig till slut hemma hos Niklas, med pastejmacka i handen och Filmkrönikan/Seinfeld på TV. Tröttad av resandet somnade jag som en stock på soffan, som liksom det mesta andra underlag här i världen var himmelsk jämfört med sängen hemma i korridorsrummet.

Idag började sen krånglet. För de som inte känner Niklas kan berättas att han kan bli ganska (host) kinkig när saker inte går som han vill eller planerat. Särskilt om det gäller materiella ting, som bilen eller elektronika. Det började när han skulle åka till jobbet, då jag fortfarande låg och sussade i stillhet. Han hade glömt en lampa på i bilen, så en arbetskamrat fick svänga förbi och ge honom starthjälp. Efter det har bilstereon krånglat oavbrutet. "Batteriet har nog problem med slutsteget", eller vad Niklas hade för teori.

Hur som helst, när han kom hem åkte vi och letade runt efter Biltema ute i Huddinge i någon timme. Såg det precis när vi åkte förbi avfarten, vilket försenade oss rejält. Väl där köpte vi en luftmadrass i dubbelbäddsstorlek, vilken Janina och Petter skulle sova på när de anlände.

Planen var att Janina först skulle komma från Ekshärad/Karlstad med tåget strax före 20:00 för att följa med och hämta Petter på Arlanda strax före midnatt. I väntan på att schemat skulle inträffa började jag och Niklas äta mat och titta på film, Niklas redan märkbart irriterad av att saker inte fungerat som det skulle. Rätt som det är så börjar hans förstärkare till högtalarsystemet att krångla. Och till slut la den av helt. Nog för att han tog det förvånansvärt bra, men jag höll mig tyst för att undvika vulkanutbrott.

Efter film och mat ringde vi Janina. Hennes tåg var nästan en timme försenat. Samtidigt som vi väntade kollade vi Arlandas och även Heathrows (där Petter skulle mellanlanda) hemsidor. Anledningen var att han skulle ha hört av sig till Janina när han kom till London, planerad tid ca. 13:30. Han hade vid åttatiden fortfarande inte ringt. Svaret på gåtan var ohyggligt väder och dimma samt offantligt stark jultraffik i den brittiska södern. Vi åkte för att hämta Janina.

När det var gjort och vi hade handlat lite småplock på närmaste öppna mack återvände vi hem och ringde runt (vid något tillfälle alla tre i respektive mobiler) för att kolla läget med vår försvunne vän. Rätt som det är ringer han själv upp oss. Han har just anlänt på Heathrow, men det finns inga tecken på att ta sig därifrån varken under natten eller hela morgondagen. Janina blir naturligtvis tokigt frustrerad, jag och Niklas lusläser avgångar på samtliga brittiska flygplatser. Omäktiga att sätta oss in i situationen somewhat hundrade mil härifrån har vi till slut inget val än att lämna Petter åt hans öde och ber honom höra av sig så fort det händer något nytt.

Där är vi nu. Jag känner mig lite stressad att hjälpa honom komma hem till familjen över jul. Han har trots allt varit i Indien sedan augusti, det vore förjävligt för honom att snubbla på mållinjen.

De tre syskonen Bergström här i Stockholm kommer sova med telefonen intill öronen inatt. Och jag hoppas vi klarar oss utan Hulken-liknande utbrott från Niklas sida när allt det här kan komma att kulminera. No offense, Nicki.

But everything looks perfect from far away

Jag har testat alla droger utom rökopium och kat. Allt slank ner men heroin var bäst. Det är det farliga med heroin. Att det är bäst.
- Bo, Lång fin blond av Claes Carlsson.

Resor skapar en väldigt speciell känsla inom mig. En deprimerad känsla. Jag vet inte om det beror på att jag nästan alltid reser ensam. Nattåget till och från Umeå. 304:an till Ekshärad. Bussen till Berlin. Sträckor som får tankarna att flöda genom mitt redan energiskt arbetande skallparti. Samma nu.

Tåget börjar rulla. Det dröjer inte länge förrän Karlstad är långt bakom mig. Vi hör av oss i början av november. En viss frustration infinner sig när orden ekar i mitt huvud. Vad händer om det inte blir nått?

Fuck it, tänker jag. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att intala mig själv att det ordnar sig. Strax senare inser jag att helgens besökstider och praktikångest fått mig att glömma kvar massor av grejer i Värmland. Några telefonsamtal senare lutar jag mig tillbaka i tågstolen med musik i öronen och pysselbok i handen. Frustrationstankarna präglar allt omkring mig. Men gå ut då ditt jävla sudokuhelvete! Äsch. Jag tittar ut genom fönstret istället. Kristinehamn. Visst, vackert, men när gjorde ni nått för världen senast? Sluta tjata om bistrovagnen för fan, jag tänker inte köpa era dagstorra baguetter bara för att det här är kvällens sista tåg.

Omkring mig sitter bara kostymgubbar. Jag tror först att det inte kan bli värre, men när jag någon timme senare sitter på Arlanda Express är det attachéväskor åt höger och vänster. Min slitna jacka, hatt och halsduk känns nog i deras granskande ögon ganska malplacerade. Själva ser de ut som de sitter på toaletten när de reser. Benen brett isär, lätt framåtlutade och med DN:s ekonomidel (eller dylikt) mellan fingerspetsarna. Varje gång de rynkar pannan lite ansträngt drar det proportionerligt i mina smilband.

Framme vid terminalen. Checkar in min sportbag och går för en burgare. Beställer en Big Tasty. Får en Big Mac. Orkar inte bry mig. Fortfarande nästan två timmar tills flyget går. Ett glas Staropramen, tack. Ja, jag kan väl unna mig en sexticentiliters. När jag sitter i flyplatsbaren och smuttar på min öl hamnar jag i en splittad känsla av tillhörighet. Lite businessman. Lite alkoholist. Å andra sidan. Hos de två tyskarna vid bordet bredvid står 7-8 tomma glas. De diskuterar med sluddriga röster och övertydliga handgester. Nånting om fiske. Eller sexuella erövringar.

Fönsterplats. Nice. Tyskar även på planet. Typiska hobbyvildmarkare. Den enes ölkagge får knappt plats i mittgången. Han skrockar likt en bayersk jultomte. När flyget rullar mot startbanan ser Arlanda ut som ett gigantiskt inköpscentrum. Och jag är storhandlarn på väg hem till molnen. Umeå uppifrån. Gnistrande vackert, både på stjärnklara himmeln och i upplysta stan. Umeå på marken. Snötäcke. Välkommen du vita vackra.

In the long run, we're gonna make it through the hard times

Markus: Det är verkligen en film som jag önskar vore verklighetsbaserad!
Jag: Hulken?
Markus: ... Nä... Forrest Gump...
- Slight misunderstanding.

26 oktober 2006. Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag har just köpt en baguette och kaffe på UB-fiket. Min sista måltid på nästan elva timmar, ska det senare visa sig.

Ungefär åtta timmar senare, via flyg och Arlanda Express, befinner jag mig på Säfflebussen någonstans mellan Örebro och Karlskoga. I en paus från Empire och iPod börjar jag titta på människorna runt omkring mig. "Han ser ut som ett typiskt fyllo", tänker jag om en gubbe i skinnjacka, men dumförklarar snabbt mig själv för mina fördomar.

Jag önskar jag hade haft fel, men knappt en timme senare börjar mannen ropa "jag är oskyldig!" med en så hög stämma att det t.o.m. överröstar musiken i mina lurar. Jag gissar att han börjat dricka när bussen lämnat terminalen i Stockholm några timmar tidigare. Lyssnandes på hans röst uppenbarar sig en syn av Christer Pettersson på väg in i rättssalen. Strax efteråt försöker han sätta sig bredvid en medelålders kvinna och lägga armen om henne. Instinktivt är jag på väg att ställa mig upp. Inte för att jag vet exakt vad jag hade tänkt göra åt situationen, men gubben verkade allt annat än lätt att prata med. De som satt närmare händelseförloppet var dock tidigt framme ett rycka undan honom och sätta tillbaka honom på hans gamla plats.

Nu ville man tro att det hela skulle lugna ner sig, men så någon minut senare börjar skinnjackan sjunga nån slags hejaramsa. Till vilket lag är svårt att uppfatta i ljudet som tränger förbi de slöddriga läpparna. Vid det här tillfället har också busschauffören fått nog och börjar säga ifrån via högtalarna. Mannen verkar dock inte förstå att det är han som är den tilltalade, like lite som chaffisen har ork att resonera med honom. Den sista trekvarten till Karlstad fortsätter hejaramsan som på repig vinyl. Innan jag höjer volymen på spelaren, för att döva mina öron från skrålet, håller jag ett långt resonemang med mig själv om jag borde känna mig äcklad av mannen eller tycka synd om honom.

När jag stiger av bussen och möter den regniga Solstaden har hungern tagit ett järngrepp om mina tarmar. Jag tar min väska, vänder mig för att gå mot busshållplatsen utanför SF och trampar rakt ner i en gigantisk pöl. Jag förbannar mina klumpiga attribut och ger mig vidare. Den tröttmulne och burduse rattaren på stadsbussen höjer rösten mot en blyg kille som tar lite för lång tid på sig med pengarna. Jag håller handen för ansiktet. Sen när blev busschaufförerna i Karlstad otrevliga? Jag trodde Vänern skulle torka ut långt före det hände.

Bussen når Torget och en flock ungdomar intar dess bakre sektion. Det är mig ganska tydligt att de, liksom jag, ska till Kronoparken. För de som känner till Umeå skulle det kunna beskrivas som Karlstads Ålidhem. Ännu en gång dyker mina fördomar upp, då jag inte vet om jag ska skratta eller skämmas över kidsen. De kan inte vara äldre än 14. Tror nog att alla gängfilmer är på riktigt. Tycker nog uppgörelser och dödsskjutningar är häftiga. Deras snack blir efter ett tag för mycket för mina öron att utstå, frustrerande och oroväckande. Jag höjer ännu en gång upp lurarna. Fuck all you gunsholding hip gangster wannabes.

När jag äntligen kommit fram och börjar gå mot mina vänners boningar inser jag hur mycket en resa kan förändra stämningen inför det slutgiltiga målet. Alla händelser precis när jag anlänt till Karlstad satte en mörk aura runt min vistelse. Bara den tid jag umgås med mina vänner i stan känner jag mig hemma och väl. Hur ska det gå att återvända hit för en längre tid?

Varför saknar du Umeå? Kanske för att Karlstad inte verkar saknat mig.

Till Petter.

Andreas: Vart är min stol någonstans?
Elli: Nä, Rickard Wolff tog den...
- En vanlig utekväll tog plötsligt en ovanlig vändning.

Idag fick jag ett vykort från kär och saknad vän, nämligen Petter i Varanasi. Det är alltid roligt att få "riktig" post. Började fila på ett vykort att svara med, men tråkigt nog vet jag inte om han har någon postadress i Indien som man kan skicka det till. Därför publicerar jag mitt svar här i förhoppning om att han får möjlighet att läsa bloggen om någon dag. En fördel med det hela är att jag inte behöver vara lika fåordig, de där kartongbitarna har ju sina begränsningar. Att döma av hans vykorts harmlösa innehåll känns det OK att publicera även det här, så eventuella nyfikna får en kontext till det hela.

Petters brev:

Broder!

Varma hälsningar från den heliga staden. Festivalerna avlöser varandra och med jämna mellanrum invaderas området där jag bor av vattenbufflar.
Hoppas allt går väl med dina studier och att inte den norrländska kylan får dig att krevera. Här är det 35 grader och min fältforskning går fint. Skulle dock gå bättre om jag fick lite riktigt kaffe.
Utöver fältarbete pluggar jag en kurs om multikulturella tendenser på ett av de tre universiteten i stan. Sen tar jag kurser i hindi och hata-yoga med blandad framgång.
Ha det gôtt!

MVH Petter

Mitt svar:

Svåger!

Ditt kort luktar kryddigt och instängt, vilket jag både hoppas och tror beror på din uppehållsort snarare än ett trångt transportflyg. Denna exotism är mycket välkommen i min snöregniga vardag.
För snöat har det, och regnat, här i Umeå. 35 plusgrader ligger så långt över mitt väderförstånd för tillfället att jag knappast kan föreställa mig det på ett rättvist sätt. Som tur är så trivs jag fortfarande lysande här uppe, vilket varken väder eller vind kan hindra. Tvärtom välkomnar jag kylan, eftersom jag inväntar den vackra och inspirerande vintern. Dessutom betyder varje millimeter som kvicksilvret rör sig nedåt att din hemkomst står allt närmre, vilket ju är långt ifrån någon negativ händelse i almanackan.
Studierna går fint här med, även om det harvas en del med att skaffa praktikplats inför våren. Ska ner till Karlstad över helgen och hälsa på några ställen, hoppas på drastiska förändringar då. Och hemlagad mat i några dagar.
Ha ett fortsatt inspirerande äventyr!

Din vän,
Magnus

Uppenbarelser från en kartbok

En otrolig sak hände nyss. Jag hämtade en gammal atlas från mina mellanstadieår nere i bokhyllan för att leta upp var den norska staden Molde låg. När jag öppnade sidan kände jag en väldigt bekant doft. Jag satte nästippen i mitten av uppslaget och tog ett djupt andetag. Plötsligt flödade hundratals bilder från mina ungdoms år på Kyrkhedens skola fram. Jag blev tårögd, av både vemod och lycka. En av de största nostalgikickar jag någonsin haft.

Om någon undrar varför jag letade efter Molde så beror det på en fix idé jag har fått. Jag har utvecklat en stark fascination för den norska staden Tromsø och letar nu olika rutter att ta sig dit. Underbart vackert beläget. Intressant klimat på grund av sitt nordliga läge i kombination med Golfströmmen. Rikt och brett kulturliv. Dessutom en mycket snabb tillväxt. Befolkningen har ökat med över 13 procent senaste decenniet, det går nog att jämföra ungefär med Umeå skulle jag gissa. Deras universitet startade ungefär samtidigt som björkstadens också. Inte ens tio år senare.
Kolla upp stadens information på Wikipedia, man blir ju kär. Måste dit snart.