And again!

Gamla nyheter, men SvD visar ännu en gång sin obestridlighet i media när det kommer till att stava fel på albumtitlar. Ännu en gång trots det faktum att skivans rätta namn står i brödtexten. Dessutom håller jag inte med om recensentens utlåtande, men det är en annan historia.

Hollywood is thief

Är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll.
- Bamse

With great power comes great responsibility.
- Peter Parker

Analys: Spiderman stjäl quotes.

Cred till Axel Dahlin!

Take a look at the lawman, beating up the wrong guy

Quick recap: Polisen Sam Tylers flickvän Maya har just blivit kidnappad av en efterlyst mördare. Som om inte det vore nog med problem blir han dessutom påkörd av en bil mitt på ljusan dag. Sam vaknar upp på samma plats, men i året 1973! Är det på riktigt, ligger han i koma eller är han bara komplett galen? Och hur gör han för att ta sig tillbaka och rädda Maya?

Har ni inte sett den brittiska serien Life on Mars så är det hög tid att komma ikapp nu. På söndag börjar SVT visa den andra (och sista) säsongen av mysterie-/thriller-/komedi-/sci-fi-serien. Anledningarna är många att se den. Man fastnar för karaktärerna (inläggets titel är förutom en pinsamt uppenbar musikreferens även en homage till berättelsens polischef Gene Hunt). Serien är underhållande, spännande och överraskande. Den är otroligt välproducerad och har ett välanpassat soundtrack (mycket Bowie, såklart). Britterna har dessutom den goda smaken att inte älta saker i all evighet. Life on Mars är så långt ifrån Lost och Prison Break man kan komma, utan att för den delen vara mindre engagerande eller tät. Hela följetongen består som sagt av bara två säsonger, med åtta timslånga avsnitt var. Perfekt, varken för mycket eller för lite av det goda. Och dessutom med ett av de bästa seriesluten jag någonsin sett!

Så sätt er redan nu och börja ögna den första etappen, för på söndag klockan 21:15 kommer ni vilja sitta i TV-soffan.

När basgångar och falsett blir skönhet

Det finns tillfällen då man hör en låt, ofta på måfå, för att sedan knappt kunna släppa den eller kanske ens vilja det. Inatt var ett sånt tillfälle. Battles verk Leyendecker ger mig trippar och utsvävningar i samma skola som Jefferson Airplanes White Rabbit. Fast på den här sidan av millenieskiftet. Knappt tre minuter lång är det låten med bäst längd/puls-ratio på länge. Hoppas det här smakprovet kan få er att åtminstone delvis förstå. Eller vilja undersöka saken djupare.

Battles – Leyendecker

Hela debutfullängdaren av bandet (kallad Mirrored) är minst lika värt mer än en genomlyssning. Det var länge sen matte var så roligt.

More than meets the eye

Om lite mer än en vecka kraschar 80-talsnostalgin in i våra biografer. Och då snackar jag inte om den nya Die Hard-rullen, utan om live action-versionen av barndomsfavoriten Transformers. En fråga som länge följt mig under projektet är om det klassiska ledmotivet skulle få dyka upp, och då eventuellt i ny kostym. Det visade sig vara så, men jag är inte riktigt säker hur jag känner inför den nya versionen. Visst skrattade jag gott åt den tecknade långfilmens tyska speed metal-take på temalåten, men det här... jätterobotar goes Linkin Park?



Musiken till trots så tror jag starkt på Transformers som sommarens actionkaramell. John McClane får ursäkta, men han har inte varit densamme sedan han lämnade Nakatomi Plaza.

Today my heart swings

Äntligen har jag fått bita i Interpols nya fullängdare. Och visst smakar den gott. Kvartetten har delvis utvecklats, men behåller det mesta av sitt sound. De fängslande melodierna och Paul Banks karakteristiska sång finns fortfarande där. Our Love to Admire verkar något mer lättillgänglig än Turn on the Bright Lights eller Antics. Vissa låtar känns till en början lite väl repetativa, en slagkraftig mening eller refräng är vad som tycks upprepas gång på gång. Men annars känns texterna som tidigare väldigt gedigna och gitarrslingorna är lika otroligt vackra som förr. Örongodis, enkelt sammanfattat.

Låtar i urval efter första lyssningarna skulle nog vara Who Do You Think?, förstasingeln The Heinrich Maneuver samt Rest my Chemistry. Det är i vilket fall de som snurrat i mitt huvud flest gånger, även till tysta högtalare. Känner jag Interpol rätt så kommer även resten krypande innan jag ens vet ordet av. Och jag kommer inte kämpa emot.

Till helgen uppträder New York-gänget i Stockholm, på Accelerator vid universitetet. Åh, som jag önskar att min ekonomi tillät mig närvara.

Kontorsliv

Whatever happened to those guys?
- Andy Bernard, The Office, efter att ha nynnat på Lovefool.

Den senaste veckan har jag plöjt igenom större delen av amerikanska The Office. En serie som jag tidigare medvetet har ignorerat. Anledningen är ganska löjlig egentligen. Jag såg första avsnittet när det sändes på femman här i Sverige. Manuset var identiskt med den brittiska versionen, men lite visste jag då att de bara hade gjort en karbonkopia av just piloten. Kommande avsnitt var helt nyskrivna och fräscha.

Det går knappt att jämföra de två serierna med varandra. Jänkarnas version är inte lika pinsamjobbig att titta på, kanske för att de medvetet ger kärlekshistorien mellan säljaren och receptionisten (i USA döpta Jim och Pam) mer utrymme än britterna. Man har dessutom lagt till några extra förhållanden på arbetsplatsen. Serien är helt enkelt mer i andan av en traditionell, västerländsk sitcom. Man gick efter den sex avsnitt långa debutsäsongen till och med över i amerikansk "standardlängd" på serier, vilket för mig ligger strax över 20 avsnitt per omgång. Låter tråkigt kanske, men ett litet plus är att den ärvt av sin fars gener och ändå vågar vara något provocerande. En annan sorts humor än den brittiska, som såklart fungerar bättre som supplement än substitut.

Undrar hur annorlunda de andra versionerna är? Även Frankrike, Kanada och Tyskland tycks ha gjort sina varianter. Måste kolla upp det.

Snart är jag i vilket fall genom de tre amerikanska säsonger som hittills visats. Andra projekt, som jag beroende på väder n' stuff åtminstone planerar påbörja under sommaren, är Six Feet Under och Werner Herzog-boxarna. Såg några lösa avsnitt av Six Feet Under på SVT och insåg då att det var en för lovande serie att hoppa in i sporadiskt, därav min fördröjning. För de som är sugna på Herzog så är Play.com ett hett tips, de säljer ut hans två boxar för knappt 200 spänn styck. Fraktfritt.

Filmer att längta efter - Kapitel I: "Chad Schmidt"

Upplägget är som följer: Det är 80-tal. En begåvad amatörskådis flyttar till Hollywood i hopp om genombrott. Problemet? Han är till utseendet otroligt lik Brad Pitt, som just håller på att göra stor succé i filmvärlden.

Idén till filmen är lysande, allt hänger egentligen på genomförandet. Brad Pitt är redan castad i dubbelrollen som sig själv respektive titelkaraktären Chad Schmidt, vilket känns som den absoluta grundförutsättningen för ett lyckat resultat. Å ena sidan känns filmen anpassningsbar till vilken större filmstjärna som helst, å andra sidan gillar jag när just Pitt får spela lite svårare roller. Manusförfattaren Steve Conrad är i sin tur inget särskilt stort namn ännu, men själv var jag inte särskilt imponerad av varken Weather Man eller The Pursuit of Happyness på den punkten. Regissör är inte satt/anställd än, men man kan ju önska. Spike Jonze kanske? Personlighetsfrågor och utomkroppsliga upplevelser kan han ju. Skildrade de bitarna suveränt i både Adaptation och Being John Malkovich (båda filmerna skrivna av husguden Charlie Kaufman).

En anmärkning dock på filmens info, hämtad från IMDb: Brad Pitt slog väl igenom på 90-talet? Den viktiga birollen i Thelma & Louise var väl ändå nyckeln till hans karriär?

Följer projektet med spänning, hur som helst. Can go either way. Som min tidigare skolkamrat och fellow filmnörd Vera mycket riktigt påpekade så minns man ju med bävan tillbaka på en viss scen i Ocean's Twelve, där Julia Roberts "spelar sig själv". En idé som förvisso kändes extra malplacerad i en så otroligt stjärnspäckad rulle. Med Brad Pitt, bland annat. Hehe.

Musikpepp

Glömde min lånade Mp3-spelare i Hole och Macen genomgår operation ute på Gräsdalen. Således sker den mesta musikkonsumtionen för tillfället i Daniels lägenhet.

Fördelen är att man blir mer uppmärksam på nysläppen. Än så länge kan jag med glädje säga att såväl White Stripes som New Pornographers senaste - Icky Thump respektive Challengers - mer än håller måttet. Exparet Whites platta kan mycket väl vara den bästa bland deras senaste tre. Challengers fastnade mycket snabbare än vad jag hade förväntat mig. Skapade även rejält sug efter en ny soloplatta av frontsångerskan Neko Case.

En platta som inte fastnat lika omgående är Queens of the Stone Ages Era Vulgaris. Men deras musik har smugit sig på förr, vilket inte minst min topplista över mest lyssnade artister på last.fm vittnar om. I övrigt fortsätter Josh slänga in lite gamla dängor från Desert Sessions i sitt Queens-projekt. Den här gången är det Make it Wit Chu som fått chansen. Tyvärr skiljer den sig inte tillräckligt mycket från originalet för att kännas relevant. Men så är den samtidigt tillräckligt lik för att kvalitativt vara så gott som likvärdig, of course.

Nu sitter jag och väntar ihärdigt på Interpols nya. Den officiella releasen är inte ens en månad bort och låten The Heinrich Maneuver lovar otroligt gott. Provlyssning kan göras på deras nydesignade, fräscha hemsida.

Route 62

Josef: Jag har stukat foten.
Anden: Jaha, vaddå då?
Josef: Nä, jag hoppade ner för en blöt fontän med ett barn i famnen.
Anden: Ett barn!?
Josef: Jamen asså... Jag ser det inte som en människa, det är mer som en boll eller nåt.
- Josef, family man.

En helg i skogarna. Det började på torsdagen. I Karlstad. Utspring med påföljande smörgåstårta. Kaffet var slut. Väskorna in i Hondan. Av mot Ekshärad.

Fredagen kunde ha börjat bättre. Booken la ner och gav, trots ihärdiga försök, inget som helst livstecken ifrån sig. Apple måste ha något personligt emot mig. Vänner som använder deras produkter har sällan till aldrig haft problem i samma utsträckning. Reminds me; borde skicka nån slags reklamationsbrev eller liknande angående iPoden också, fast vet inte riktigt hur och var. Kanske blir till att plinga på hos Sverker, trots allt?

Hur tröstar man sig från teknikstrul i norra Värmland? Man åker med sin morsa till Hagfors för att titta på Älvstrandsgymnasiets utspring, om man ska tro fortsättningen på dagen. Några bekanta ansikten fanns i folkmassan. Yppade frågor om fest samma kväll. Så mycket annat finns väl inte att välja på, tänkte jag och vaknade ett knappt dygn senare upp hos Josef med sprängande skalle.

Det hindrade mig emellertid inte från att närvara vid den stora studentgrillfesten i Hole, till Janinas ära. Besökarna blev en ganska respektabel skara till slut. Mest äldre ansikten, men ändock. Och som vanligt när det är fest i bushen får man en handfull roliga nattgäster att snacka skit med vid frukostbordet.

På kvällen mot Karlstad igen. Honda igen. Modell äldre.

True stories - Kapitel III: Det var inte bättre förr?

Kvinna i pensionsålder: Usch, det är då inget annat än porr på det där text-TV!

True stories - Kapitel II: Trotsålder

Pappa: Ska du ha hjälp med jackan?
Dotter (ca. 4 år): Nä, jag kan själv!
Pappa: Jasså, kan du?
Dotter: Ja, jag kan allt!
Pappa: Jaha. Kan du köra bil?
Dotter: Jag kan mitt och ni kan ert.

Jobbsök, städning, studenten, häng

Jag: Religion är opium för folket.
Josef: Opium är religion för Magnus.
- Flum i gröngräset.

Ännu en vecka snart gången i Karlstad. En halv, egentligen, men under helgen ska jag upp till Ekshärad och fira Janina på studenten. Redan imorrn har hon utspring från skolan och jag har fått det mindre glamorösa uppdraget att städa Daniels lägenhet där hon ska ha sin "efterfest" med släkt och grejs.

Jobbsöket går fortfarande lite halvsegt. Dels för de mindre kul jobbannonserna som droppar in om dagarna, men jag är inte heller helt på det klara än hur jag ska ta tag i det hela. Eller rättare sagt vilken infallsvinkel jag ska köra på. Synd att jag inte har bättre röst, annars skulle man ha sökt det där jobbet som inläsare. Å andra sidan har jag ju radioerfarenhet att komma med. Kanske ska skicka in ett ljudprov ändå, skadar ju aldrig. Verkar vara ett riktigt roligt och givande arbete.

Under tiden går även jakten på en stabil sommarekonomi vidare. Att vara ledig och ha (näst intill) noll cash är det kanske drygaste som finns, såhär strax efter en avslutad utbildning. Med lite (och jag kräver inte mycket) finanser på fickan hade jag lätt dragit ut på en road trip redan nu, hälsa på lite klassisar och besöka någon festival. That's the good life, Stimpy.

Dags att ta sig an Daniels fyra väggar nu. Era Vulgaris ska få ljuda i bakgrunden så länge, ska bli spännande att se vad QotSA erbjuder denna gång.

I want to ride my bicycle!

Then the summer comes.
Ain't that the roughest time of roughest times?
Sun bleached hair.
No matter what, you just gotta have fun.
And fall in love.
God I need a boy to fall in love with quick.
With a dazzling smile.
No matter what, you better not ask why.
Jenny Wilson - Summer Time - The Roughest Time

What a week. Sommaren kom verkligen till landet i en handvändning.

Åkte som sagt till Ekshärad i onsdags. Hängde där i två dagar. Tog det lugnast möjligt, hjälpte mormor med trädgården och drack öl med morfar på terassen. Äldste morbrorn var på besök från Berlins utkanter. Han och morfar fiskade gös. Busjön sägs vara tämligen känd för sin gösrikhet. Jäkligt god fisk, ska erkännas av en person som inte äter vattenvarelser allt för ofta.

På fredagen fick jag återse lite folk från förr. Jag, Per, Johansson och Kristina drog hem till Elfman. Punköl och Minttu var mitt bränsle. Resultatet ett dopp i älven och någon sentimmes gitarrspel plus allsång.

Gick upp redan vid åtta på lördagsmorgonen. Planen var att cykla till Karlstad. Av någon konstig anledning var jag fortfarande sjukt peppad på det vid tillfället, trots knappa tre timmars sömn och en bakfylla med touch av munvatten. Det hela var överhuvudtaget väldigt oplanerat. I efterhand hade jag framför allt valt till en klick solkräm till utrustningen. Niomilafärden var verkligen en enda lång solsession. Tvingades till vattenpaus var tjugonde minut, eller åtminstone kändes det så. Otaliga liter gick i vilket fall åt. Tur att det fanns tillräckligt många platser att skaffa påfyllning, väskan kändes tillräckligt tung som den var.

Men resan var lätt värt det lilla äventyret. Den gamla järnvägssträckan är väldigt fin i sin nya cykelvägsanpassade asfaltskrud och miljöerna bjöd på fin variation längs vägen. Några få "konstverk" - troligtvis upprättade av lokalinvånare längs älven - lyfte mina smilband då och då. Väl utvald musik drev benen till pedaltramp. Det enda som kändes lite konstigt var att åtminstone tre av fyra personer man mötte färdades på motordrivna tvåhjulingar, snarare än på cyklar eller till fots. Torde vara ett paradis för trafikpoliser.

Några öl bedövade lårvärken när det behövdes som mest. Nu måste jag bara se över den röda huden så är jag fit for fight igen. Åtminstone fysiskt.

Summertime's the roughest time; everybody's telling me how easy things become.

Så hedrar man en stor vissångares bortgång:

Till att börja med vill jag säga: Povel Ramel, vila i frid. Självklart tråkigt, även om du åstadkommit mycket och din död kom i respektabel ålder.

Svenska medier verkade emellertid hetsa fram sina hedringsformuleringar. Sveriges Radio exempelvis. Satt i bilen på väg upp till Ekshärad, kvart i fem spelade Ekot upp en gammal intervju med skalden och sen kommer avan:

"Det sa alltså Povel Ramel, som dog i sitt hem igår."

Tempus är rätt, men formuleringen lite luddig. Utan ett förtydligande känns det som att han antingen intervjuades vid dödstillfället eller rent utav post mortem.

Ännu värre var det på DN.se. När jag kickade igång datorn imorse berättade RSS-läsarn om nyheten. I ingressen kunde man så läsa:

"Den folkkära artisten somnade in i hemmet på tisdagen tillsammans med sin familj."

En bisarr, men på makabert vis väldigt rolig felsyftning. Behövdes nog inte ens en Grünbaum för att upptäcka misstaget. Knappt en timme senare var det såklart korrigerat.

What happens when you lose everything?

Vad gör vi med våra kroppar, Magnus? Vi skövlar våra kroppars regnskog.
- Tobbe är bakfull.

Hur kan man på värdigt vis sammanfatta den gångna veckan?
Not. That's how.

Hela klassen var äntligen tillbaka. Lunchade i nedre redlok. Fikade i humfiket. Lyssnade när Susanne skrek ut maträtter. Myste. Skrattade. Det var lika välkommet som underligt att vi skulle få uppleva de sakerna igen tillsammans. Men så var det också för bara en kort stund.

Dagarna upprepade sig själva. Uppsatsopponeringar i skolan, sedan i mån av ork styra upp nåt med gänget på kvällarna och packa banankartonger/reminisca på nätterna.

Avslutningen skedde på Scharinska i torsdags. Några slicar pizza, lite prat och växtutdelning, mycket öl och musik. Fick ut ganska mycket av det hela. Delade ut blomstret till lärarna och höll ett improviserat tal. Både jag, Terner och Erik hade brännt plattor med självvald musik, som vi för variationen turades om att spela. När lokalen stängde dörrarna gick hela gänget likt ett lemmeltåg mot Ålidhem för efterfest. Mitt lilla rum på Fysikgränd fylldes till bredden, vissa fick stå med sina drycker och titta in från hallen istället. Inte förrän tidig morgon kunde jag och CJ invänta sömnen. Jag med något rödtårade ögon.

Morgonen efter alla farväl var det mycket som skulle göras. Sista packningen föregicks av bakfyllestädning. Stor rödvinsfläck på soffan. Imponerande ändå att den överlevt liknande öden under fyra års studentfestande. Folk kom förbi för ett sista hejdå. Terner lånade med sig madrassen.

Strax efter åtta på kvällen satte jag mig på bussen mot Stockholm, för att ungefär 16 timmar senare vara framme i Karlstad. Nystart på gammal ort. Egentligen har man inte ens "sommarlov" nu. Jag har ju inget att vara ledig från. Åtminstone inte än.

I like to wait, to see how things turn out.