Back with a flix fix

Ouff, den troligtvis längsta av skrivpauser jag gjort hittills från det här stället! Som vanligt inte helt frivilligt, jobbuppstart efter sommaren och andra förpliktelser har väl varit partners in crime.

Bland mycket intressant som hänt sedan slutet på juli så får väl ändå det pågående "streamingkriget" i Sverige, mellan olika VoD-tjänster som vill regera marknaden, vara bland det mest aktuella. Särskilt när  redan på förhand upphaussade Netflix smög sig in för några veckor sedan så exploderade snacket i feederna. Mycket eftersom Spotify-prenumeranter får testa det gratis fram till nyår.
Utbudet på Netflix och flera andra streamingtjänster är väldigt begränsat än så länge, licensavtalen tar en jäkla tid, men det finns några guldkorn att kolla in. Här är ett försök till fem inte allt för uppenbara tips att hitta på Netflix just nu:

Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos) - Mörkt, spännande och oscarsvinnande kriminaldrama från Argentina. En vid tillfällen väldigt innovativt filmad historia som får alla svenska dussinpolisfilmer att se snöbleka ut och till och med ligger på en ganska stadig placering på IMDb:s Top 250-lista.

Louis C.K.: Chewed Up - Netflix har en drös stand up comedy-shower att visa upp vid lansering och Louis C.K. visar med den här rutinen från ett antal år sedan varför han är en av de ohotat bästa i branschen. Får inte missas!

Misfits - Den fantastiskt säregna, brittiska superhjälteserien(?) finns äntligen att beskåda för alla, lagligt och med svensk text! En väldigt smutsig och annorlunda vision av människors hantering av övernaturliga förmågor, med välskrivna karaktärsutvecklingar och storylines. Säsong fyra började i Storbritannien igår, de första tre finns att se på Netflix nu!

Party Down - Ännu en serie som blivit tragiskt förbisedd av svenska distributörer och kanaler, om jag inte missat något. En sitcom i The Office-anda om avslagna individer (ofta misslyckade birollsskådisar) som jobbar för en cateringfirma i Los Angeles. Många träffsäkra skådisar, bra timing och välskriven dialog. Väldigt förvånad att den aldrig slog större.

Persepolis - Filmatiseringen av Marjane Satrapis fantastiska serieroman är minst lika bra som förlagan (kanske tack vara hennes involvering i projektet) och utvecklar upplevelsen än mer med sin musik och sitt språk. Och den utmärkta, animerade tolkningen av Satrapis teckningar. En vacker och engagerande berättelse om en iransk tjej som ser tillbaka på sin uppväxt under Iranska revolutionen.

Young blood, old plot

Det var inte utan vissa tvivel som jag lutade mig tillbaka i biofåtöljen för att insupa The Hunger Games. Visst, även om jag hade svårt för den första delen i boktrilogin såg jag förvisso en hel del potential i berättelsens cineastiska ton. Och när Pleasantville-regissören Gary Ross fattade dirigentpinnen och Jennifer Lawrence dessutom offentliggjordes i huvudrollen skapades till och med vissa förväntningar. Samtidigt visade det mesta av det tidiga reklammaterialet knappt något matigt från varken story eller actionsekvenser, vilket sällan är ett bra tecken, och det mesta av förhandssnacket har egentligen handlat om huruvida den fortsatta filmserien kan bli nästa stora ungdomssuccé efter att Twilight (äntligen) börjat dö ut.

Filmens största brist är också en ganska typisk för bearbetningar av litterära förlagor, nämligen svårigheten att avväga speltiden. Trots nästan två och en halv timme känns flera delar alldeles för skyndsamt genomarbetade, medan vissa moment eller karaktärer kanske hellre skulle ha släppts helt till filmversionen istället för att få ett halvdant framträdande på vita duken. För att vara en film av den här potentiella magnituden, att den ska konkurrera om unga tittare mot såväl Pixar-rullar, diverse b-komedier, tonårsvampyrångest och de sedvanliga blockbusterproduktionerna, så har den en överraskande låg budget som tyvärr skiner igenom vid några avgörande tillfällen. Scenen vid presentationsceremonin, som beskrevs ganska storslaget i romanen, var troligtvis filmens lågvattenmärke. Pinsamma specialeffekter som fick mig att kisa med ögonen, ackompanjerat av pompös musik som ännu mer tydliggör de visuella bristerna.

Filmens styrka är det dystopiskt mångbottnade budskapet, trots att det i den här versionen hamnat något mer i skymundan på grund av det höga tempot och den väldigt sparsamma tiden till reflektion. Här finns inte bara de traditionella, politiska funderingarna kring bristen på demokrati och förtrycket under ett autokratiskt styre, utan om vi så vill även grund till diskussion kring genus, relationer och makt.

På det stora hela så hoppas jag att det kommer en förlängd version av filmen på bluray som utvecklar de mest hafsiga delarna, att Ross lär sig av misstagen till de två kommande delarna eller att de helt överlägger ett regissörsbyte. Att de båda romanuppföljarna blir film, och troligtvis får en rejält större budget, ser jag som ganska självklart.

Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

Muntergökens död

Jag vet ju inte hur ni tänker, men åtminstone jag som är uppvuxen inte allt för långt från den norska gränsen med en dialekt delvis präglad av deras språk tycker att norska har en väldigt munter och trevlig ton. Av samma anledning har jag alltid sett Norge som ett trevligt, stilla och tillbakalutat land. Lite som ett Sverige med plusmeny, kanske tack vare den starkare ekonomin och de stabilare framtidsutsikterna.

Just därför är det extra uppfriskande att ha börjat läsa Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarien Harry Hole. Min skepsis till berättelsernas mörker tyngdes nästan lika mycket av att de var norska som att huvudkaraktärens namn känns hämtat ur porrfilmsindustrin, men snabbt visade det sig vila en välkommen pessimism och karghet över böckerna. Särskilt tydligt blev det när jag nu läste färdigt den tredje delen, Rødstrupe (sv. översättning: Rödhake). I de två första böckerna hade Hole nämligen hållit sig till att lösa fall utomlands, men när han i den tredje installationen försätts i sitt eget Oslo kring millenieskiftet så blir allt än mindre lekfullt; mer realistiskt och relaterbart.

Ett grepp jag särskilt gillar i Nesbøs serie är hur berättelsen tydligt påverkas av händelserna i de tidigare böckerna, så till den grad att han lämnar en uppenbart tydlig, stark och viktig tråd öppen i slutet av Rødstrupe, för att trissa upp mig som läsare inför fortsättningen.

För mig som vanligtvis inte är ett stort fan av kriminalromaner så är det här en dubbelvinst; stimulerande oskandinaviskt, närmare Dennis Lehane än Stieg Larsson eller Henning Mankell, utan att för den delen distansera sig från läsarens referensramar (Nesbø visar sig nämligen även ha mycket god smak inom populärkulturen, referenserna haglar). Ett starkt tips till pocketslukarna i sommar.

True Stories - Kapitel XX: Mot Sherwoodskogen!

[Kurs i Svenska för nybörjare]

Lärare: Motsatsen till fattig?

Tysk man: Rik?

Lärare: Correct. For instance: "Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga".

Stolt, rysk kvinna: Yes, he was communist!

Retromutanter

Vi kan ju stilla hoppas att filmskaparna har den goda smaken att göra sekvenser av X-Men: First Class i samma stilfulla 60-talsfräschör som detta hemkokta intro av en fantast till serien. Ger mig Watchmen-vibbar på ett mycket bra vis.

"When there's no more room in Hell, the dead shall walk on Earth."

Zombiecrazen håller i sig något efter att The Walking Dead gjorde mig intresserad av genren igen. Efter att ha påbörjat tv-seriens förlaga i pappersformat så har jag nu också gett mig i kast med Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.

Dessutom är det väldigt lovande zombiespelet Dead Island på väg ut på marknaden. Troligtvis inget för mig, såhär på förhand, men den här fantastiska teasertrailern talar starkt till cineasten i mig, så jag fortsätter följa projektet.

Dansa fastän hjärtat brister

Få nya, brittiska samtidsromaner har hyllats så unisont av kritiker, andra populärkulturella skaparkrafter och författarkollegor som David Nicholls tredje bok One Day (sv. titel: En dag). För mig är den samstämda hyllningskören något för högljudd, denkänns trots allt inte revolutionerande i sitt upplägg, men visst känner även jag av berättelsen på ett sentimentalt vis, några timmar efter att ha avslutat den. De mest kritiska rösterna kring boken verkar röra framställningen av huvudkaraktärerna Emma och Dexter, endera att de vid tillfällen är svåra att sympatisera med eller att de är alldeles för "normala". För mig var det deras absoluta styrka, när äktheten i deras beteende trängde sig fram och fick mig att relatera till saker från mitt eget liv.

Boken släpar lite, men det är det värt under de sista fem, sex kapitlen. Slutet är en fantastisk payoff på allt vi fått ta del av under berättelsens två decennier långa tidspann. Det fick mig även att fundera över hur mycket som är självbiografiskt från författarens sida. Flera element speglar nämligen händelser i brittiska tv-serien Cold Feet (sv. titel: Kalla fötter), som bl.a. Nicholls skrivit manus till.

Rekommenderad läsning, och jag väntar med spänning på filmversionen av den här ytterst svårfilmade storyn. Nicholls står trots allt själv för manus och såväl regissör som skådisar lovar en välgjord, blötögd biokväll.

Jag gråter blod och älskar det

För några veckor sedan läste jag ut Cormac McCarthys bok Blood Meridian. Det har tagit ett tag att smälta den språkligt massiva och narrativt intensiva texten, både under och efter läsning, men för varje stund framstår den som ett allt större mästerverk. Jag har, vad jag kan minnas, aldrig läst en westernroman tidigare, men boken ska inte förbises enbart på grund av sin genre. Det är en av de klart mest drabbande och känsloväckande läsupplevelserna jag haft, med sekvenser som fått mig att både bli förbannad och må dåligt. Allt berättat med ett språk som känns kraftfullt i sin självklarhet; avancerat att sammanställa men med skenet av enkelhet. Dialog och stämning känns så tidsenlig att bara en stunds läsning för tankarna tillbaka i tiden.

Boken har nyligen kommit i svensk översättning, vad jag förstår för första gången sedan den kom ut 1985. De som känner sig tillräckligt hemma i det engelska språket bör emellertid uppleva McCarthys chef-d'œuvre i dess mäktiga original.

Följdfrågor: När ska det äntligen bli struktur på den omtalade filmatiseringen och kan den innehålla bara en bråkdel av förlagans tyngd?

Sporten som ska rädda världen

Jag verkar inte vara den ende som blivit tagen av Squashdjävulen.

Peekaboo, I see you

I bilen, på väg till och från jobbet, lyssnar jag för tillfället på Lilla stjärna, uppläst av författaren John Ajvide Lindqvist själv. Mitt egna lilla alternativ till julkalendrar, kanske. Blev dock lite förvånad häromsistens när jag hastigt tyckte mig se pappersutgåvan i butik, då det visade sig vara en helt annan bok av en helt annan författare. Och bara några rader bort stod Lilla Stjärna, som ett eko.
Vid närmare jämförelse verkar designern använt samma porträtt, men gjort ögonen spegelvända. Fler som ser likheten?

True Stories - Kapitel XIX: Litteraturvetenskap for dummies

[Jag och Nina tittar på The Walking Dead]
Nina: Det börjar bli väldigt mycket Flugornas Herre.
Jag: Vad sa du, börjar det gå väldigt mycket åt helvete?

Nina: Ja, det är väl ungefär samma sak.

Snart på en tv-söndag nära dig

Författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril levererade en blodig pseudonymdebut förra året med Hypnotisören, en bok som hade sina brister men lyckades underhålla in i det sista. Där fanns också vissa element som jag särskilt gillade hos en deckare. Bland annat författarnas sätt att hålla den förväntade huvudkaraktären, kriminalkommissarie Joona Linna, något på sidlinjen om berättelsen.

I pseudonymen Lars Keplers uppföljare, kallad

Paganinikontraktet, rivs denna stil ut med rötterna. Joona Linna är nu långt från någon iakttagare längre, utan har istället tagit steget till superpolis. Plötsligt är han inte bara osårbar mot såväl kulor som i närstrid, utan kan även reda ut samband i mordfall enklare än han räknar mellanstadiematematik. Författarduon ger honom förvisso en liten svaghet, ett slags migränanfall som ger eko åt exempelvis Kurt Wallanders diabeteskrämpor. Men dessa anfall dyker, självfallet, aldrig upp i livshotande situationer.

Det här är en fullfjädrad actionbok, ständigt händer något med fart och kraft som håller kvar läsaren i berättelsen en stund till. Tyvärr har en någorlunda intressant berättelse ryckts isär av inslag som balanserar mellan väl otroliga och rent löjliga. Och som sagt, spänningen och nerven finns så sällan närvarande när huvudkaraktären är en finlandssvensk RoboCop. Kanske fick paret Coehlo Ahndoril mersmak av filmlöftena som deras första samarbete mottog, för Paganinikontraktet osar mer svensk polisfilm än Peter Habers strumpor. De verkar till och med flirta öppet med tyska produktionsbolag, genom att krydda boken med ett gäng tysktalande karaktärer.

Ett stort steg bak från första boken, för mig. Osäker om jag vill rekommendera den, ens till de som verkligen älskade Hypnotisören.

Popkulttugg

Jag gillar att fundera över karaktäristiska, populärfilosofiska frågor, exempelvis paradoxer som skulle uppstå vid tidsresor och hur dessa därför bäst borde framställas på film. Chuck Klosterman ägnar en av essäerna i den nya samlingen Eating the Dinosaur till just detta ämne. Vid sidan av andra viktiga frågor, som hur världen påverkas av läskreklam, varför amerikanska sitcoms använder burkskratt och hur svenska ABBA har lyckats förbli relevanta i pophistorien. Från pärm till pärm lyckas Klosterman både underhålla och sätta fingret på några riktigt vassa iakttagelser, men framför allt placerar han sig väldigt långt upp på listan över människor i världen jag skulle vilja ta en längre fika eller några öl med.

En svaghet för boken är Klostermans egenhet, att han ibland diskuterar ämnena utan större saklighet. Å andra sidan är han tydlig med sina åsikter och det är ofta svårt att inte falla för hans argument. Liksom tidigare har Klosterman dessutom inkluderat två-tre kapitel om oförståeliga amerikanska sporter som baseball och amerikansk fotboll, vilket kan vara tröttsamt för oss oinvigda. Roligt nog verkar han ha gott om självinsikt, då han i en av dessa texter ger oss anvisningar till vilka stycken vi ska läsa innan vi hoppar över kapitlet.

Rekommenderad läsning, som gav mig mycket mer än hans tidigare essäsamling Sex, Drugs, and Cocoa Puffs: A Low Culture Manifesto.

The doctor will see you now

[...] The U2 greatest-hits album is something you learn to live with in medicine. Every white surgeon over forty plays it. You learn to be grateful it's not Coldplay.
- Peter Brown (Beat the Reaper)

Visst känner vi till berättelsen sedan tidigare, bland annat från serieromanen (och filmatiseringen) A History of Violence. En man lever ett till synes vanligt och hederligt liv, men riskerar varje dag att få sitt verkliga jag avslöjat. För personens bakgrund är inte var människas solskenshistoria, här ryms benknäckande brutalitet och blodshämnd.
I Beat the Reaper (svensk översättning; Spöa döden, kommer i höst) heter nämnda person Peter Brown och jobbar som läkare på ett stort sjukhus på Manhattan. Vad ingen av kollegorna vet är att han, till skillnad från sitt nuvarande yrke, brukade ta livet av människor mot betalning. Av dramatiska omständigheter tvingades han ingå vittnesskydd och både lämna det gamla livet och sitt verkliga namn, Pietro Brwna. Han erkänner själv, namnbytet var ganska fantasilöst.
Josh Bazell lyckas engagera läsaren från start, med fartfyllda händelser som hotar avslöja huvudkaraktärens verkliga jag för allmänheten, men framför allt för hans fiender. Det tar en stund för oss att sympatisera med honom, men när vi allt mer närmar oss anledningen till hans täckmantel så förstår vi även hans cyniska syn på livet (närmast skulle jag beskriva karaktären som en tvillingsjäl till Sawyer i Lost).
Precis som A History of Violence (såväl bok som film) så spårar berättelsen ur mot slutet, särskilt vad gäller blod, brutalitet och död, men med tanke på den becksvarta humorn som genomsyrar berättelsen så överlever den någorlunda väl.
Är du en bokslukare som söker snabblästa pockets till sommarhalvåret, gärna med dessa smått våldsamma och rafflande inslag? Strunta i de konventionella, svenska deckarna en stund och kolla in Beat the Reaper! Särskilt nu när det snackas om en filmversion med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Gnällig filmklubb

Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.
Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.

Westernsommar

Det är upplagt för många timmar på prärien under kommande sommarkvällar eller regniga dagar! Störst anledningen är att jag i veckan köpte det väldigt hyllade spelet Red Dead Redemption till min krysskartong. Ett otroligt omfattande verk som kommer ge mig många speltimmar och rejäl valuta för pengarna! Dessutom verkar det, till skillnad från andra så kallade "öppna sandlådespel", ha en väldigt vettig story att luta sig tillbaka mot. Huvudkaraktären och före detta fredlöse gängledaren John Marston är till en början väldigt anonym för spelaren, men bakgrunden till hans uppdrag uppdagas gradvis och gör honom snabbt till en väldigt mångbottnad och sympatisk gestalt.
I samband med spelköpet har jag även återuppväckt mitt intresse för westernfilmer, den genre som ensamt är en av de största anledningarna till mitt nuvaranda filmintresse (eller -beroende). De forna kvällarna framför tv:n, då jag som liten skitunge fick lov av pappa att sitta med och titta när Clintan med flera sparkar röv, är tillsammans med de första gångerna jag såg Star Wars-trilogin (originalet) de mest bestående filmminnena i min ungdom. Har börjat plita ner en lista på rullar i genren som jag inte hunnit se än, ska försöka beta av ett gäng som lite extra inspiration.
Sist men inte minst så tänkte jag så småningom inleda sommarläsningen med favoriten Cormac McCarthys utlovat dystra western Blood Meridian. Förväntar mig en riktigt mörk berättelse. Något annat vore i och för sig, med tanke på hans övriga bibliografi, en rejäl skräll. Särskilt intressant läsning blir det när den dessutom verkar redo att filmatiseras inom en mycket snar framtid. Tydligen ska Todd Field, mannen bakom finfina Little Children, både skriva och regissera en version för vita duken, med premiär nästa år. Även om jag hade hållit tummarna för John Hillcoat, som ju gjorde en mycket trogen och väldigt bra adaption av McCarthys The Road (och den stämningsmässigt väldigt träffsäkra westernrullen The Proposition) så har jag väldigt gott hopp om ett lyckat bidrag till den på senare tid något återupplivade genren.
Om ni söker fler, heta westernfilmtips från senare år så kan jag såklart även rekommendera The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ett fantastiskt snyggt, lågmält och otroligt välspelat drama.

Death of a salesman

Möt Bunny Munro. Dörrförsäljare av hudvårdsprodukter, familjefar, äkta make, mansgris och nymfoman. Hans vardag består av alkohol, cigaretter och evig jakt på nya, sexuella erövringar. Så småningom hinner Bunnys handlingar ikapp honom, när en fruktansvärd händelse förändrar hans tillvaro. Eller gör den det?
Jag har inte läst Nick Caves tidigare romaner, men har länge varit en fantast av hans musik med tillhörande texter. Det blir ganska tidigt i boken tydligt att detta är en fördel, eftersom berättelsen andas samma svärta och pessimism som de mest melankoliska låtarna. Jag skulle närmast jämföra det med verk från Murder Ballads och No More Shall We Part, men Cave kryddar även mörkret med den mest svarta tragikomik jag upplevt på länge. The Death of Bunny Munro är ofta jobbigt rolig, den får mig att skratta åt de mest absurda saker och vid de mest opassande tillfällen.
Det är inte enkelt att starkt rekommendera boken, även om jag gärna vill. Å ena sidan är det en utomordentlig roman, som förutom några ouppklarade sidospår och ett inte helt tillfredsställande slut är snudd på perfekt. Å andra sidan faller den nog inte vem som helst i smaken, men fantaster av Irvine Welsh och snarlika författare bör genast söka upp ett exemplar! Själv tilltalades jag även av baksidestextens underliga, men förvånansvärt passande, etablering av verket som en blandning mellan Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill.

Världens vackraste undergång

Rubriken ljuger något. För undergången är förstås även vedervärdig och skrämmande i John Hillcoats tolkning av The Road (sv. titel: Vägen). Samtidigt har han visuellt fångat hela essensen av Cormac McCarthys trollbindande roman. Den askgrå himlen, den sepiafärgade skogen och den blåsvarta kusten är som om bilderna plockats från mitt huvud och blivit fästa som fond för den likväl makabra filmversionen. Det finns en minst lika stark känsla av hopplöshet som i boken, både för karaktärernas välmående och mänsklighetens överlevnad. Det sistnämnda lika mycket på grund av svält och skräck som deras egna, inneboende ondska och förakt för varandra.
The Road är ett väldigt svart men ändå fängslande verk. Motsatsen till en feelgood-film på ett känslomässigt plan, men samtidigt exalterande att se. Ett av de bättre exemplen på att man kan göra litteraturförlagan rättvisa och samtidigt sätta sin egen prägel på filmatiseringen. Gillade ni Hillcoats annorlunda och smått absurda Australien-western The Proposition (skriven av Nick Cave) så är det helt klart en anledning i sig att se The Road.

Elementärt, min käre Watson.

Guy Ritchie har i tidigare filmer ofta vunnit poäng på sin säregna regi. Det finns ett visuellt uttryck i rullarna s0m snabbt avslöjar personen vid rodret. Samtidigt har hans senaste verk varit halvdana till vidriga i kvalitet och aldrig uppnått samma underhållning som Lock, Stock and Two Smoking Barrels eller Snatch, troligtvis eftersom han ansträngt sig alldeles för hårt att upprepa succéerna. Det behövdes istället en verkligt mainstream berättelse för att föra in honom på rälsen igen, den om övernaturligt talangfulle detektiven Sherlock Holmes.
Robert Downey Jr. passar väldigt bra i titelrollen, som förvisso verkar låna en hel del från de nya Iron Man-filmernas Tony Stark - en väldigt självsäker, lätt högfärdig men ändå sympatisk karaktär. Även Jude Law är väldigt snyggt castad som sidekicken John Watson, men kvinnliga huvudrollen Rachel McAdams blir tråkigt nog väldigt anonym i storyn. Det är nästan mer sexuell laddning mellan Sherlock och John istället. Filmen som sådan har heller inte mycket gemensamt med Arthur Conan Doyles deckarberättelser, utan är istället gravt inriktad på visuell underhållning. Det behöver förvisso inte vara en nackdel, för det var länge sedan jag såg så snygga sekvenser i slow motion, en krydda jag vanligtvis avvisar som onödigt klyschig. Om man tar filmen för vad den är så har man ett par timmars förstklassig popcornaction framför sig!