Der Baader-Meinhof Komplex - När
Bernd Eichinger ligger bakom en film vet man att det är högt produktionsvärde. Girigbuken bryr sig förvisso inte så mycket om rullarnas djup som sedlarna de odlar, men så länge rätt regissör sitter vid rodret så brukar brickorna falla på plats.
Uli Edel är en sådan regissör. Filmen, baserad på
Stefan Austs kontroversiella bok, hade kanske svårt att misslyckas med tanke på den otroligt begåvade rollistan (
Bruno Ganz,
Moritz Bleibtreu,
Tom Schilling,
Nadja Uhl och
Stipe Erceg är bara en handfull personliga favoriter), men det fanns lägen där Edel visste att inte harva för länge. En detaljrik film som fungerar bra både som underhållning och någorlunda som historielektion. Varning utfärdas för de mest ömtåliga (det skjuts in skallar lite här och var) och de som inte klarar att se filmer som är längre än
Hollywood-standard.
Mass Effect - Efter knappt 18 timmars speltid kan jag med säkerhet utnämna
Mass Effect till en av de åtminstone tio största spelupplevelserna jag varit med om. Det är
BioWares mest kompletta spel, efter fullträffar som de i
The Knights of the Old Republic-serien. Anledningarna är många. Det har perfekt spelmekanik, otrolig frihet och en nästan overkligt genomarbetad storyline. Att det dessutom ger känslan av att uppleva en minst 50 timmar lång, välproducerad scifi-film gör det hela bara ännu större.
Mass Effect är inte bara ett tips till de som gillar rollspel, det är ett tips till de som gillar spel i allmänhet.
Cluedo - Jag minns när jag för första gången diskuterade det klassiska brädspelet. Då förstod jag inte alls utförandet, kanske för att jag var alldeles för inne i komplicerade PnP-rollspel vid tillfället.
Hur kan man lösa en gåta i ett brädspel, måste det inte finnas en oberoende spelledare som känner till svaret? När jag för några veckor sedan testade
Cluedo för första(!) gången öppnade det nästan ett beroende till spelet. Så enkelt, men ändå så mångsidigt! Och ingen runda är den andra lik, särskilt om man spelar med olika vänner varje gång. Mitt beroende gör dessutom att jag kan bära upp
min ena tisha med ökad stolthet.
Lyssnade på Morgonpasset när jag bilade till jobbet imorse. De diskuterade film- och tv-spoilers (ett hett ämne om man som jag lyssnar på The /Filmcast) och Hanna Hellquist snackade om Fredrik Strages blogginlägg där han nämner en viss tisha på temat. Tittade ner på mitt bröst och insåg att jag var helt rätt klädd för dagen.
A Long Way Down av Nick Hornby. Ljudboken som förgyller mina promenader och bilturer för tillfället. Jag är ingen gigantisk Hornby-fantast, men en tredjedel in har jag redan hittat många litterära ingredienser för en berättelse som tilltalar mig. Möten, genom slump eller öde. Uppgivna, eller mer exakt suicidala, människor och deras hopp om bot. Populärkulturella referenser som verkligen utgör en del av berättelsen och inte förblir vid tråkig namedropping. Kort sagt är jag tämligen imponerad över hur han lyckats väva ihop beståndsdelarna. Väntar med spänning på upplösningen. Dessutom är jag väldigt peppad inför Lone Scherfigs nya film, An Education, som Hornby skrivit manus till. En coming of age-story med Peter Sarsgaard i huvudrollen låter ju mer än lovande.
Skofynd. Aldrig till sällan när jag kommer till en klädrea så finns det några plagg kvar i min storlek. Och skulle de finnas kvar så kan man ganska snabbt se varför. Döm då av min förvåning, när jag under en shopping stroll i Karlstad kommer över ett par grymma Björn Borg seglarsneakers i franska färger, för under trehundra spänn! För mig var det i vilket fall en overklig känsla. Som att vara först på plats när frysen pajar och cafét delar ut gratis glass. Ja, okej, inte riktigt, men nästan.
Tömde kameran på bilder från nyårsafton. Klädtemat var länder. Drycktemat valfritt, obviously.
Der Baader-Meinhof Komplex - När Bernd Eichinger ligger bakom en film vet man att det är högt produktionsvärde. Girigbuken bryr sig förvisso inte så mycket om rullarnas djup som sedlarna de odlar, men så länge rätt regissör sitter vid rodret så brukar brickorna falla på plats. Uli Edel är en sådan regissör. Filmen, baserad på Stefan Austs kontroversiella bok, hade kanske svårt att misslyckas med tanke på den otroligt begåvade rollistan (Bruno Ganz, Moritz Bleibtreu, Tom Schilling, Nadja Uhl och Stipe Erceg är bara en handfull personliga favoriter), men det fanns lägen där Edel visste att inte harva för länge. En detaljrik film som fungerar bra både som underhållning och någorlunda som historielektion. Varning utfärdas för de mest ömtåliga (det skjuts in skallar lite här och var) och de som inte klarar att se filmer som är längre än Hollywood-standard.
Mass Effect - Efter knappt 18 timmars speltid kan jag med säkerhet utnämna Mass Effect till en av de åtminstone tio största spelupplevelserna jag varit med om. Det är BioWares mest kompletta spel, efter fullträffar som de i The Knights of the Old Republic-serien. Anledningarna är många. Det har perfekt spelmekanik, otrolig frihet och en nästan overkligt genomarbetad storyline. Att det dessutom ger känslan av att uppleva en minst 50 timmar lång, välproducerad scifi-film gör det hela bara ännu större. Mass Effect är inte bara ett tips till de som gillar rollspel, det är ett tips till de som gillar spel i allmänhet.
Cluedo - Jag minns när jag för första gången diskuterade det klassiska brädspelet. Då förstod jag inte alls utförandet, kanske för att jag var alldeles för inne i komplicerade PnP-rollspel vid tillfället. Hur kan man lösa en gåta i ett brädspel, måste det inte finnas en oberoende spelledare som känner till svaret? När jag för några veckor sedan testade Cluedo för första(!) gången öppnade det nästan ett beroende till spelet. Så enkelt, men ändå så mångsidigt! Och ingen runda är den andra lik, särskilt om man spelar med olika vänner varje gång. Mitt beroende gör dessutom att jag kan bära upp min ena tisha med ökad stolthet.
