The Admin Resource Hub: Moderation and Handling Conflict
4 timmar sedan
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome | ||||
| thedailyshow.com | ||||
| ||||
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome Pt. 2 | ||||
| thedailyshow.com | ||||
| ||||
A Long Way Down av Nick Hornby. Ljudboken som förgyller mina promenader och bilturer för tillfället. Jag är ingen gigantisk Hornby-fantast, men en tredjedel in har jag redan hittat många litterära ingredienser för en berättelse som tilltalar mig. Möten, genom slump eller öde. Uppgivna, eller mer exakt suicidala, människor och deras hopp om bot. Populärkulturella referenser som verkligen utgör en del av berättelsen och inte förblir vid tråkig namedropping. Kort sagt är jag tämligen imponerad över hur han lyckats väva ihop beståndsdelarna. Väntar med spänning på upplösningen. Dessutom är jag väldigt peppad inför Lone Scherfigs nya film, An Education, som Hornby skrivit manus till. En coming of age-story med Peter Sarsgaard i huvudrollen låter ju mer än lovande.
Skofynd. Aldrig till sällan när jag kommer till en klädrea så finns det några plagg kvar i min storlek. Och skulle de finnas kvar så kan man ganska snabbt se varför. Döm då av min förvåning, när jag under en shopping stroll i Karlstad kommer över ett par grymma Björn Borg seglarsneakers i franska färger, för under trehundra spänn! För mig var det i vilket fall en overklig känsla. Som att vara först på plats när frysen pajar och cafét delar ut gratis glass. Ja, okej, inte riktigt, men nästan.
Chip 'n Dale Rescue Rangers (Nintendo Entertainment System) - Spelversionen av tv:s barnfavorit Räddningspatrullen, med Piff och Puff i huvudrollerna, revolutionerade inte bara spel under Disney-licens. Det blev också ett av NES-konsolens mest framgångsrika spel designat för tvåspelarläge. Förståeligt, med tanke på hur beroendeframkallande kombinationen av smidig kontroll och snygg grafik (för NES-generationen) var för en låg- till mellanstadieelev som mig själv. Det kom även en uppföljare, strax före Nintendo satsade nästan helt på 16-bitars grafik, som sägs vara ännu snyggare.
DuckTales: The Quest for Gold (Amiga bl.a.) - En nästan bortglömd spelskatt. De flesta som tänker på DuckTales-baserade spel tänker på de två likaledes lysande verken från Capcom till Nintendos 8-bitskonsol. The Quest for Gold skiljer sig ganska markant från de spelen. Här styr man inte enbart Farbror Joakim på plattformsmanér genom olika landskap, utan hela gänget (Sigge McKvack, Knatte, Fnatte, Tjatte m.fl.) genom ett antal minispel i en global skattjakt, för att samla ihop mer stålar än ärkeskurken Guld-Ivar Flinthjärta. Ett gemytligt spel som lätt kunde underhålla en hel grupp spelare. Trots att det i grunden utgår fårn ett enspelarläge finns det stor användning för samarbete.
Goof Troop (Super Nintendo) - Med 16-bitarsgrafiken fick spel baserade på tecknade serier och filmer ett rejält lyft, eftersom de till utseendet allt mer började likna originalets animationer. Än mer likt blev det med 32 bit, men tyvärr var det inte ofta som de första Disneyspelen till exempelvis Playstation imponerade mer än till utseendet. Och när 64-bitstekniken tågade in i vardagsrummen fick man för sig att allt skulle vara i 3D, vilket sällan gick ihop med förlagan. Goof Troop är hur som helst en suverän uppvisning i stilren speldesign, men framför allt är det en underbar spelupplevelse för två spelare. Det innehåller en hel drös med pussel som förvisso inte behöver två hjärnors tankekraft, men som blir bra mycket roligare än med en.
Magical Quest 3 (Super Nintendo bl.a.) - Ett av de absolut snyggaste Disneyspelen! Här har man verkligen pressat SNES-konsolens begränsningar till det yttersta, utan att gå överstyr med fejk-3D och annat. Spelmomentet i sig erbjuder dessutom Disney-koncernens två största i ett absolut dream tream - Musse Pigg och Kalle Anka. Tillsammans ska de återigen sätta p för Svarte Petters planer. I de två tidigare Magical Quest-spelen var det Musse och Mimmi som utgjorde de två spelarmöjligheterna, vilket har sin poäng i att gå emot det klassiska prins/prinsessa-konceptet, men knappast ger samma humoristiska slapstick-effekt. Förutom den snygga grafiken så är ban- och karaktärsdesignen högst sevärd! Det är inte så konstigt att man valde just den tredje delen när serien konverterades till Game Boy Advance.
Tale Spin (Nintendo Entertainment System) - Luftens hjältar, som serien hette på svenska, var ännu en moderniserande spin-off på gammalt recept. Ungefär i samma anda som när man i Räddningspatrullen förvandlade skruvbollekorrarna Piff och Puff till privatdeckare, tog de björnen ur djungeln och slängde Baloo i ett flygplan. Plötsligt var han en läderjackad, dumdristig pilothjälte! Spelet då? En av styrkorna är känslan mellan humor och allvar i designen, som är svår att fånga från barnprogrammet. Den andra är styrningskontrollen. Innan jag fattade att man kunde vända det gula flygplanet i en halvlooping, för att upp och ner återvända till delar av banan man redan passerat, så var spelet frustrerande svårt. Efteråt blev det en hel nivå roligare.