Not mindblowing, but still Smashing!

När jag under gårdagen såg Smashing Pumpkins uppträda på Arena i Berlin Treptow fastnade jag, bland många saker, väldigt mycket för den nya bassisten Ginger Rådjurshuvudet Reyes scenpersonlighet. Hon var till kvällen klädd i svart kortklänning med röda volanger och förde sitt instrument som en ormtjuserska sin flöjt, medan de stängda ögonen drömskt blickade upp i himlen. Sparsmakat men tilltalande, särskilt när övriga medlemmar gjorde ganska stela intryck.

Konserten i övrigt:

Positivt: Lokalen, till att börja med. Stooor industrihall vid hamnen med öppna ytor och tilltalande estetik. Den var allt som Nöjesfabriken i Karlstad försöker vara, åtminstone på ytan. Sedan medleyt före extranumren, där det bland annat gick att höra en väldigt egenartad version av Buffalo Springfields älskvärda For What It's Worth. Att de lyckats göra en lyckad modernisering av en äldre, pacifistisk melodi ingav den känslan som bandet hela tiden verkade söka. Särskilt då deras senast album passande nog heter Zeitgeist. Nåt annat jag verkligen gillade var de oväntat många utsvävningarna och soloexperimenten, sånt man inte får höra annars.

Negativt: Scenarbetaren/MC-knutten som fått det underliga uppdraget att kompa Billy Corgan under kvällens första akustiska ögonblick. Plus herr Corgans kjol-/byxplagg. Dessutom den förvånansvärt fattiga scenutsmyckningen/-belysningen. Sist men inte minst så var det såklart kul att höra lite mellansnack från Billy, men det sträckte sig oftast till inövade enkelheter och crowd pleasing.

Nu ska jag planera second hand-shopping och sura över att jag inte fick tag på biljetter till Mars Volta på Huxley's ikväll.

Stranger than fiction

Alldeles i dagarna har jag läst klart Lena Anderssons bisarra satir Duck City. Dystopier ligger mig paradoxalt nog varmt om hjärtat och när jag läser Anderssons bok skrattar jag naturligtvis gott åt de hårddragna poängerna och scenarion som är för sjuka för att någonsin kunna inträffa. Sen inser jag att vi redan lever i den världen.

Exempel? Ingress i Värmlands folkblad, den 14 februari 2008:

Karlstad ska inte bara förknippas med solen. Det ska även bli “blommornas stad”.
Nu utreds en satsning på att plantera över en halv miljon blommor i stadskärnan, till en kostnad av 12,5 miljoner kronor.
– Blir det här verklighet kommer Karlstad bli en stad som det pratas om, säger Christina Hägglund, enhetschef på natur- och parkenheten.

12,5 miljoner kronor för blomster, you say? Och stolt över det? Vad sägs om att t.ex. ge 1150 ungdomar ett sommarjobb istället?

Men för fan då!

Interpol kommer till Arvikafestivalen i sommar, Rage Against the Machine svänger förbi Hultsfred. Hundra spänn på att jag kommer missa båda två.

Klass 9A

Av många anledningar, men kanske främst för att jag känner igen mig så väldigt mycket från min nuvarande arbetssituation, vill jag rekommendera SVT:s nya dokumentärserie! Såg just första avsnittet (av 13) och insåg att den kommer bli en högst välkommen följeslagare, nästan hela terminen ut.

Programbeskrivning från SVT:s hemsida:

Klass 9A på Johannesskolan i Malmö får sina ordinarie lärare utbytta mot några av landets främsta pedagoger. Målet är extremt högt ställt: i slutet av terminen ska klass 9A vara en av landets tre bästa. Efter att Skolverket riktat betydande kritik för bristande måluppfyllelse var skolan för drygt ett år sedan nedläggningshotad.

Under höstterminen 2007 jobbar de nya lärarna och eleverna mot att klassen ska bli en av de tre främsta niorna i landet. Allt följs dokumentärt och alla mål som föreskrivs i skolplanen ska uppnås. Med högt ställda mål, dokumenterat framgångsrika lärare och ett tydligt regelverk får eleverna i Klass 9A en chans som kan förändra deras liv för alltid. Samtidigt blir satsningen en utmanande och inspirerande resa för all personal på Johannesskolan.

Dokumentärserien Klass 9A är en nutidshistoria, berättad ur elevernas perspektiv. Den handlar om drömmar som väcks till liv och en insikt om att det mesta i livet faktiskt är möjligt, bara man har rätt förutsättningar.

Och nej, man behöver inte vara lärare eller högstadieelev för att känna sig tilltalad. En viktig samtidsskildring för alla yrken och åldrar, tisdagar kl. 21:30 i SVT1.

Efterlängtat 2008

Året är blott en månad gammal, men redan har en hel drös spännande filmer börjat hägra eller rent av redan haft sin svenska biopremiär! I min frustration och längtan namedroppar jag skamlöst en topp tio bland alla osedda:

10. Paranoid Park - Gus Van Sant är alltid spännande och en frisk fläkt (om man nu kan säga så) om man är trött på feelgood-filmer. Efter skolmassakerdramat Elephant och det annorlunda Kurt Cobain-porträttet Last Days får han stora lovord om sin nya film, där en skateboardåkare av misstag blir inblandad i en säkerhetsvakts död. Jag är spänd!

9. The Dark Knight - Senaste avsnittet i Batman-sagan är en direkt uppföljare på Batman Begins och har liksom sin föregångare inget vidare att göra med de äldre filmerna, eftersom Begins "rebootade" hela serien. Det har utlovats en minst lika mörk historia som förra gången och jag håller tummarna för att det stämmer. Tydligt är dock att alla som jobbat med filmen eller har fått tjuvkika är otroligt imponerade över Heath Ledgers sista, fullständiga skådespelarinsats, den som Batmans troligtvis störste antagonist - The Joker. Christian Bale repriserar titelrollen och nästan alla andra stora namn återvänder. Katie Holmes ersätts emellertid av Maggie Gyllenhaal, vilket för mig känns som en upgrade.

8. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street - Tim Burton filmatiserar en lika bisarr som populär musikal och rollsätter sin hustru Helena Bonham Carter tillsammans med alltid sevärde Johnny Depp. Om sångsekvenserna lyckas övertyga kan det bli en av årets oväntade stora, precis som Corpse Bride blev häromåret.

7. Le scaphandre et le papillon - En film som ganska plötsligt och otippat har väckt mitt intresse. Berättelsen känns egentligen ganska blödig. Det är en sann historia om tidigare Elle-redigeraren Jean-Dominique Bauby, som efter en stroke blir totalförlamad och bestämmer sig för att skriva en bok. Låter inte överdrivet spännande och jag har ofta svårt för att bli berörd av äkta livshistorier om de inte berättas dokumentärt. Men, den har kammat hem finfin kritik och priserna haglar. Dessutom en tippad 5:a för mig i betyg på Filmtipset.se, vilket ärligt talat inte händer ofta bland nysläppta filmer. Nu är jag ute efter att se vad the fuzz is all about.

6. Control - Den allt för ungt avlidne Ian Curtis (här spelad av Sam Riley) hedras med ett till synes stilrent porträtt signerat musikvideoregissören Anton Corbijn. Senast jag skymtade en filmporträttering av Curtis var i 24 Hour Party People, så det ska bli intressant att se hur Control gör ifrån sig. Man lär kunna förvänta sig svartvit rockestetik och, såklart, massor av musik, med Joy Division i spetsen!

5. I'm Not There - Inte nog med att vi kommer få ett otroligt ambitiöst porträtt av Bob Dylan, vi får på sätt och vis sju stycken samtidigt! Och inte nog med att han spelas av spännande skådisar som Cate Blanchett och Ben Wishaw, utan även av den dynamiska Batman-duon Heath Ledger och Christian Bale! Filmen kammade hem högsta graderingen i landets två största morgontidningar och enligt vad som gick att utläsa kan vi vara säkra på en otroligt engagerande rulle, om vi så gillar Dylan eller ej.

4. Låt den rätte komma in - Samtidsregissören Tomas Alfredson filmatiserar John Ajvide Lindqvists högst annorlunda samtids-, eller ja, 80-tals-berättelse! För mer info, se det här inlägget.

3. Pingpong-kingen - Jens Jonsson! Äntligen! För mer info, se det här inlägget.

2. There Will Be Blood - Få regissörer har en så genomgående högkvalitativ filmografi som Paul Thomas Anderson. Hans första långfilm på fem år verkar dessutom bli hans mest hyllade. En bokadaption om bl.a. olja och girighet, med sevärde Daniel Day-Lewis i spetsen. Stämmer förhandssnacket så lär det bli en och annan guldgubbe om några veckor!

1. No Country for Old Men - Tillsammans med There Will Be Blood så är bröderna Coens senaste film en av de stora favoriterna vid kommande Academy Awards. Lovande kritik har beskrivit filmen som en återgång till brödernas gamla stil och No Country for Old Men sägs vara det bästa de skapat sedan Fargo! A man can dream, men visst ser både berättelsen och rollistan klockren ut på papperet. Lägg därtill en väldigt visuellt tilltalande trailer som har mig på tå och får mig att trumma med fingrarna som Mr Burns av längtan!

Bland de sedda filmerna håller jag Juno som en extra färgstark smällkaramell. Ska bli kul att se hur den lyckas kämpa om Oscarstatyetterna, framför allt mot de två sistnämnda rullarna.

"Simpsons did it!"

Det spelar egentligen ingen större roll vad man tar sig till här i livet.
Simpsons ligger ändå steget före.
Lisas lärarvikarie Mr Bergstrom, från avsnittet Lisa's Substitute.

Hänt och glömt

Pepp: Två av mina mest efterlängtade filmer i vår är för ovanlighetens skull svenska produktioner. Det gäller Jens Jonssons långfilmsdebut Ping-pongkingen och Tomas Alfredsons filmadaption av John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Man blir inte mindre upp i varv av att båda filmerna redan nu har börjat håva in priser på olika filmfestivaler, inte bara i Sverige. Vad sägs om Bästa internationella drama (plus pris för foto) för Ping-ponkingen på självaste Sundance? Även Låt den rätte komma in drog hem en fotoutmärkelse (The Kodak Nordic Vision Award) på festivalen i Göteborg. Den fick också Nordiska priset av festivaljuryn.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg; förväntningarna kunde ju knappt trissas högre ens före de fina utmärkelserna. Nu är jag rädd att hoppas på för mycket. Förhoppningsvis får jag möjlighet att se åtminstone Jonssons rulle redan till helgen.


Trailer - Låt den rätte komma in


Trailer - Ping-pongkingen

Revision: I min årslista över mest lyssnade skivor 2007 saknas såklart Säkert! och hennes/deras självtitlade album. Verkar som jag tappade bort den svenska musiken i all kanadensisk indie, hrm...

Plötsligt i Ekshärad

[Handbolls-EM på TV, Sverige vs. Tyskland]
Kommentator: Och så räddar Fritz!
Punger: Va!? Heter deras målvakt Fritz!?
Jag: Eh... Ja...
Punger: Men då är det ju kört!
- Vissa namn inger respekt.

Lagbrott tycks vara ett återkommande skrytmål bland högstadieelever. Åttor snackar stolt över hur de kört trimmade mopeder, ja till och med åkt fast för det, trots att de inte ens har åldern inne. I niondeklassen stoltserar någon över sin senaste piratkopia hemma på burken. Beowulf, vem tankar ner sån skit, svarar då elevens lärare. Ska man bryta mot lagen ska man väl ändå göra det med smak?

Tystnadsplikt för fan, ropar ni. Men så pratar jag inte om någon specifik elev eller kanske ens om Kyrkhedens Skola, utan om de flesta, kanske alla, grundskolorna i Sverige. Det smygs inte med snedstegen, det prålas. Och hur ska man som lärare reagera? Jag är ju inte ens tio år äldre än kidsen och har själv bra färskt i minne hur människorna i ens omgivning drog omkring på bygden. Alla hyss de genomförde och fick betala för. I vissa fall ganska dyrt. Ibland ler eller skrattar man tillsammans åt eländet, ibland tar man sig för huvudet och skäms i deras ställe. Åt deras dumdristiga fritid.

Man tycker synd om och vill styra, samtidigt som man vet från sig själv att de flesta hittar rätt till slut. Deras tid är nu, allt är ju som sig bör. Visst är det skrämmande få saker som har förändrats, men kan inte resten av världen lära av sina misstag så antar jag att en idyll i Nordvärmland inte kan det heller.

Filmtoppen 2007

Mycket har blivit försenat de senaste veckorna, när prioriteringar har legat annorstädes. Dock, efter många om och men, har jag slutligen knåpat ihop en filmlista för det gångna året! Vi har dessutom haft en händelserik filmvecka, med Heath Ledgers alldeles för tidiga bortgång och offentliggörande av Guldbagge-vinnare liksom Oscar- och Razzie-nomineringar. Dessutom hörde jag på nyheterna tidigare idag att Jens Jonssons långfilmsdebut Ping-pongkingen vann pris för bästa drama på Sundance, vilket trissar upp mina förväntningar på rullen ännu mer (om det nu är möjligt)!

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2007. Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10.
Vier Minuten

Jenny är en våldsbenägen brottsling på ett kvinnofängelse, men ett rent underbarn på piano. Traude är pianolärare och ser hennes potential. Problemet är att Jenny är en eldsjäl i många hänseenden, svår att tämja såväl fysiskt, mentalt och musikaliskt. På vägen dit uppenbarar sig såväl hennes som Traudes tragiska bakgrunder.
Hade inga höga förväntningar på Vier Minuten före det jag fick chans att se den, men det som verkar vara en ganska segdragen historia vid första snegling visar sig istället vara ett dynamiskt drama med överraskande friska musikinslag. Senast jag rös så mycket till episka piano- eller orgelscener på film var till Schlafes Bruder för kanske fem år sedan.

9.
Zodiac

David Finchers senaste är till synes underskattad, med den brist på uppmärksamhet som den tilldelats. Ändå är det en fulländad film, som dessutom uppnår bra spänningsnivåer genom verklighetsförankringen. Berättelsen är nämligen baserad på äkta händelser, då den s.k. Zodiac-mördaren härjade i San Franciscos närområden.
En lång film är det, närmare tre timmar. Men har man inget emot en klurig och tät mordhistoria som inte ballar ut i övernaturliga sidospår, då är det här helt rätt rulle.

8.
Parfymen
Originaltitel: Perfume - The Story of a Murderer

Fattig och övergiven föds Jean-Baptiste Grenouille i Paris slumkvarter. Det han saknar i social kompetens har ödet gottgjort honom med ett övernaturligt luktsinne. I famliga försök att komma människor nära förvandlas han till en mördare, på jakt efter den fulländade parfymen.
Tom Tykwers filmatisering av Patrick Süskinds roman mötte otroligt nog mina förväntningar. Baserad på en bok som många har förkastat som ofilmbar, men Tykwer har lyckats hitta precis rätt balans i den otroliga skrönan. Ganska oförenklad och kanske främst tillägnad en publik med försmak för mystik och ockultism. Han lyckas skapa osedlig sympati för mördaren. Grenouille är ett monster, men formad av världen omkring sig och liksom oss alla på jakt efter kärlek. En vacker och samtidigt frånstötande berättelse, som för nytillkomna gissningsvis är allt annat än förutsägbar.

7.
Emmas lycka
Originaltitel: Emmas Glück

Max är döende i cancer. I frustration stjäl han bil och pengar från sitt jobb och flyger ut i natten. Emma är grisuppföderska. Hon har ett stort hjärta, men lika stora skulder. Båda är ensamma, tills Max bokstavligt talat kraschar in i Emmas liv.
Man kan inte förbise att Emmas lycka är både ganska förutsägbar och schablonartad, men jag faller ändå handlöst och huvudstupa för de mysiga karaktärerna och den bitterljuva berättelsen. Skådespelarna gör ett suveränt jobb, framför allt Jördis Triebel och Jürgen Vogel i huvudrollerna, men det är kärleken och döden som till slut blir de två främsta krafterna att driva skeppet framåt. En tragikomisk feelgood-rulle som troligtvis kan få de bästas hjärta att smälta en aning. När filmen slutar sitter man och suktar efter mer.

6.
Eastern Promises

En gravid "Jane Doe" kollapsar på ett snabbköp i London. Senare på kvällen föder hon en flicka, men avlider själv i processen. Sköterskan Anna börjar leta efter anhöriga till barnet, med mammans dagbok som enda hjälp. Spåren för henne till en underligt skuggig rysk släkt i stan.
David Cronenberg har verkligen utvecklat sin stil till det bättre. Åtminstone i mina ögon, som inte precis gillar hans gamla bisarrheter. Något han däremot har behållit, med stor vinning, är det kompromisslösa kameraarbetet. Vad som än händer så vänds linsen aldrig bort, vilket blir lika effektfullt som obehagligt under vissa scener. Klimax är ett otroligt intensivt och närgånget kniv- och knytnävsslagsmål, i en bastu, med en helnäck Viggo Mortensen i centrum.

5.
The King of Kong

Steve Weibe har aldrig vunnit någonting. Genom hela sitt liv har han, i och med sin genuina tävlingsdrift, försökt och kämpat för att prestera i allehanda sporter och andra sysselsättningar. För att göra sig ett namn. Skador, otur och hård konkurrens har stått honom i vägen. En dag bestämmer han sig för att bredda vyerna. Han ska slå världsrekordet i det klassiska arkadspelet Donkey Kong. Rekordhållaren Billy Mitchell ser rött, den amerikanska nördeliten är på tå och snart är duellcirkusen igång.
Det var länge sen rivalitet skildrades så skarpt på film. Och att det dessutom är i en dokumentär, med TV-spelstävlande som kuliss, gör det hela bara än mer uppfriskande. Dessutom med ett otroligt färgstarkt persongalleri, som är helt på riktigt!

4.
The Bridge

Filmårets ont-i-magen-upplevelse serverade dokmentärfilmaren Eric Steel. Platsen är Golden Gate Bridge vid San Francisco. I ett år filmade han detta monument och transporthjälpmedel. Samma år, 2004, begick 24 personer självmord här. Det är fler än på någon annan enskild plats i världen. Filmandet, och intervjuer med bland annat anhöriga, turister och myndigheter, resulterade i detta dokument.
Filmen kan tänkas väcka starka reaktioner. Kanske framför allt i ett land som Sverige där självmord, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, är ett starkt tabubelagt ämne inom all form av journalistik. Den innehåller bland annat vad som förefaller vara autentiska dödsscener, människor som vankar av och an kring räcket innan de till slut hoppar över det. Tro och tycka vad man vill om den biten, The Bridge är en av de starkaste filmerna jag sett de senaste åren. Offrens berättelser och öden behandlas dessutom med en respekt och värdighet som man inte förväntade sig när man för första gången hörde talas om dokumentären.
Här finns många frågor, och även om Steel inte besvarar alla så följer bilderna och orden med länge efter att man sett den. Ett starkt tips för de som tror sig kunna förkrafta det.

3.
Vårt dagliga bröd
Originaltitel: Unser täglich brot

Dialog: Noll. Musik: Nada. Beröring: Total.
Vårt dagliga bröd är nästan lika mycket en konstfilm som det är en dokumentär. Här presenteras inga fakta, inga ställningstaganden eller åsikter. Nikolaus Geyrhalter ger oss istället en och en halv timme av fenomenalt stilfulla och välkomponerade bilder, som presenterar den europeiska matindustrin. Det är förvisso ett statement i sig, för i det tysta och mekaniska som visas känns våra metoder att "skapa" föda närmast surrealistiska. Bisarra maskiner och fordon som särskapats enbart för att effektivisera minsta lilla process (vad sägs om en olivträdsskakare?) sätter hela vårt leverne i ett absurt automatiserat perspektiv.

Fantastisk och berörande. Provocerande och sann.

2.
Du levande

Den senaste filmen signerad Roy Andersson har dragit hem toppkritik här hemma i Sverige och fått stor uppmärksamhet på diverse festivaler utomlands. Fåtal kritiska röster har kommenterar den antingen som tråkig, seg eller alldeles för lik hans tidigare verk Sånger från andra våningen. Till de första två kan jag bara fråga "var då?", eftersom jag var så road av filmen att den var över nästan alldeles för snabbt. Likheten till Sånger... kan jag hålla med om, men så planerar väl Roy också att sammanfoga det hela i form av en trilogi med en kommande, tredje installation. Eller har jag förstått saken fel?
En otroligt fin film hur som helst, med tragisk, torr och svart humor när den är som allra bäst!

1.
Pans labyrint
Originaltitel: El Laberinto del Fauno

Guillermo del Toro är en oberäknelig regissör. Efter något så lekfullt patetiskt som Hellboy levererar han ett, bokstavligt talat, sagolikt drama med spanska inbördeskriget som kuliss. Frågan är om jag ens behöver hylla den här rullen mer än vad den redan har blivit runt om i landet under det gångna året, så istället länkar jag helt enkelt till ett tidigare blogginlägg där min Vertex-recension återfinns.
För att fatta det kort, en klart värdig toppare på listan!

Back to basics

Niklas: Men... Varför sköt du honom inte!?
Daniel: Jag trodde han var god...
Niklas: Men han hade ju palestinasjal på sig!
- Bröderna B spelar Call of Duty 4.

Ibland slår ens eget liv en på käften. Troligtvis med baksidan handen. Som för att säga "du ska inte tro att du styr över mig".

I måndags var en sådan dag. Flyget till Berlin skulle gå klockan 12:40 på onsdagen. Mentalt hade jag ställt in mig på att börja packa väskorna och planera min tripp till Arlanda. Kring lunch ringer så min mor. Det är panik på skolan. Dagen före terminstart har man fortfarande inte hittat någon ersättare för en av språklärarna, som sagt upp sig för att läsa på polishögskolan. Kontentan av samtalet var "du får heltidstjänst med fast lön terminen ut, med villkoret att du börjar redan imorgon".

Efter att ha lagt på luren skrockade jag åt erbjudandet. Jag ska ju tillbaka till Berlin, tänkte jag. Men bara någon timme senare fann jag mig ångestladdad och nervig vid köksbordet, på allvar övervägandes situationen. Och vid läggdags hade jag, mot förmodan, bestämt mig för att ta jobbet. Pengar, erfarenhet och möjlighet till fortsatt arbete vägde för tungt på axlarna. Tanken att det inte kan löna sig i all evighet att tacka nej till möjligheterna som ges var också avgörande. Någon gång var det dags att sluta fly verkligheten, även om tillfället kom oväntat tidigt.

Så här är jag nu. Plötsligt i flyttagen tillbaka hem, efter en fantastiskt inspirerande höst och förvinter i Tyskland. 180 grader på mindre än 48 timmar. Jag behöver nog inte tydliggöra min mentala overload den gångna halvveckan.

Men Berlin har inte sett the last of me, även om vi sagt hej då för den här omgången. Nästa besök blir på sportlovet (för vi lärare har ju sånna). Plocka grejer och gå på konserter. Smashing Pumpkins och Mars Volta.

Och just ja, Filmtoppen 2007 kommer så fort jag hinner! Har som sagt varit hej, jag har varken tid eller mental kapacitet ens för att klia mig senaste tiden.