Skivor 2007

Utan större ork att rangordna alla olika skivor från det gångna året plockar jag fram tio av de bästa, men kanske framför allt mest spelade innanför mina fyra väggar. Presenterade i alfabetisk ordning:

Strawberry Jam
av Animal Collective

Förtrollad vid första genomlyssningen. Ska erkännas att jag inte hade stenkoll på Animal Collective sedan tidigare, trots att deras otroliga produktivitet snittar en fullängdsplatta om året sedan millenieskiftet. Sjunde verket kan kanske således ses som ett bevis att kvantitet inte utesluter kvalitet. Att medlemmarna, och då främst Noah Lennox (a.k.a. Panda Bear), hinner upprätthålla högkvalitativa soloprojekt gör inte det hela mindre imponerande.

Magiskt ögonblick: Sångaren David Porters (a.k.a. Avey Tare) balansgång mellan finstämt och galenskap, särskilt i Cuckoo Cuckoo och slutet på For Reverend Green. Dessutom rimpartiet i mitten av Fireworks och den djungelsymfoniska #1.

Neon Bible
av The Arcade Fire

Inte lika vass som deras fullträff Funeral, men med mörkare stil än tidigare överraskar The Arcade Fire tillräckligt för att ännu ett år hitta sig till listan över mina mest spelade band. Det mångbottnade, multiinstrumentella soundet finns lyckligtvis kvar, liksom de stundvis bräckligt sköra sångrösterna. Ett bevis på att starka album inte är någon engångsföreteelse för bandet, så visst ser vi fram emot nästa!

Magiskt ögonblick: De felfria, melodiska lagerbyggena, toppat av sångkörer att dö för. Gyllene exempel; No Cars Go.

Mirrored
av Battles

Bandet som gjorde mig intresserad av "math rock" på allvar. Liksom med Animal Collective var Battles mig ganska obekanta fram till iår. Och även om det här är deras albumdebut så har redan en handfull EP:s skaffat dem en stark fanbase runt om i världen. Mirrored är ingen instrumental skiva, men även sången är förställd med hänförande effekter, vilket funkar otroligt mycket bättre än vad det kan låta som. Den klart bästa fullängdsdebuten jag kan komma på, även för längre tillbaka än 2007.

Magiskt ögonblick: När låten Tonto kommer in i andra andningen efter ett långt, utflippat solostycke. Då glömmer jag nästan bort att jag är bland människor och vill helst av allt börja hoppa/sparka/flippa i takt med tonerna! Hela Leyendecker får mig dessutom att trippa totalt, lite som en White Rabbit för det nya milleniet.

The Besnard Lakes Are the Dark Horse
av The Besnard Lakes

Kanada är kriminellt bra på att producera indierock, om det nu kan ses som ett brott. The Besnard Lakes musik går någorlunda i samma tradition som The Arcade Fire eller The New Pornographers, men utan att som nämnda ge större utrymmen för upptempo eller positiva melodier. Här är det nedstämt och avskalat på agendan, även om man fortfarande tar ett vitt utbud av instrument till sin hjälp. Att medlemmar från bl.a. Godspeed You! Black Emperor och Silver Mt. Zion gästspelat på skivan har antagligen tillfört sitt. Ingen musik för festen, men väl för promenaden. Genom staden. I vintrigt landskap. Ja, överallt.

Magiskt ögonblick: "Atmospheric" beskrivs bandets sånginsatser som på flera sidor. Framför allt låtar som Disaster och You Lied to Me får mig att hålla med. Även när stämningsfyllda Rides the Rails övergår från trum- och basstyrd melodi till stråksymfoni är en höjdpunkt.

Our Love to Admire
av Interpol

Interpols senaste är egentligen inte på något vis deras bästa eller kanske ens särskilt originell i förhållande till deras tidigare två. Mer storslagen i stilen möjligtvis, vilket kan bero på Rich Costeys produktionsinsatser (bl.a. Muse och Mew). Ändå kunde jag inte motstå att lyssna på skivan om och om igen. Slingorna, takterna, Paul Banks sång. Det är trots allt en väldigt bra platta, om än spelad med väldigt säkra kort. Sedan måste man kanske försvara dem med att de fortfarande är bäst i världen på att låta som Interpol, vilket åtskilliga band verkar försöka med men misslyckas.

Magiskt ögonblick: Fortfarande är de mystiska textraderna det som får mitt huvud att jobba som mest. "You wear those shoes like a dove", what the fuck? Upptempotakten i början av All Fired Up och baktaktsriffet i Rest My Chemistry får mig att gunga skallen, på ett bra sätt.

Challengers
av The New Pornographers

Kanadensarnas förra platta, Twin Cinema, var en av mina absoluta favoritsoundtracks till 2005. Challengers når aldrig dess nivå och att förvänta sig nåt liknande var ju egentligen rubbat i sig. Men, man kan alltid lita på The New Pornographers. Det är utstuderat, synkat, stämfullt och ibland så vackert så man stannar upp i det man gör och minns tillbaka på ögonblick i livet som kändes precis sådär som de sjöng alldeles nyss.

Magiskt ögonblick: Kärnan i bandet är för mig kvinnornas röster - Kathryn Calder och Neko Case. Dessa kommer till sin största rätt i talande vackra Go Places, slutet på Adventures in Solitude och refrängen av Mutiny, I Promise You. Dags för nytt soloalbum snart, Neko?

Hissing Fauna, Are You the Destroyer?
av Of Montreal

Ännu ett otroligt produktivt band, här med den åttonde fullängdaren och deras nionde kommer redan under 2008. Motsatt mot vad man kan tro är inte Of Montreal från Kanada, som nästan hälften av artisterna i den här listan. Bandets namn kommer, så sägs det, från en misslyckad romans mellan bandets grundare/frontman Kevin Barnes och en kvinna från Montreal. Många av låtarna verkar utgå därefter, dessutom. Ibland undrar jag om texten till The Blood Brothers Camouflage, Camouflage anspelar på liknande; Love bit you in the throat while you were staring at the sea, and all the girls of Montreal are smashing skateboards in the street. Hur som helst ett band att följa vidare, Of Montreal, särskilt på grund av deras skönt uppkäftiga, kärlekstematiserade låtar.

Magiskt ögonblick: Magi är väl kanske fel ord, men när Barnes med omväxlande viskande och superpeppad röst sjunger om frustrerade kärlekshistorier vill man både stämma in, le stort och nicka med ett suckande. Bästa startkitet: Bunny Ain't No Kind of Rider och She's a Rejecter.

Release the Stars
av Rufus Wainwright

Showvärldens absoluta favoritgay sedan Elton John gör ännu ett hållfast album! När man lyssnar på Rufus får man känslan av att uppleva något större, mer mångfacetterat än en skiva. Det är som att han egentligen skriver för en filmmusikal eller Broadway-show. För bara någon månad sedan tog han dessutom konceptet ett steg längre och spelade in showen Rufus Does Judy at Carnegie Hall, en hyllning till Judy Garland. Undertecknad tycker detta var ett något överdådigt försök, men jag respekterar ändå killen för mycket att inte misstycka hans strävan.

Magiskt ögonblick: Rufus röst osar ångest och har ofta gjort det. Bäst av allt är känslan av äkthet i det han sjunger. Som i uppgivna Going to a Town. Den, tillsammans med storslagna Do I Disappoint You, påminner mycket om Rufus frustrerade texter kring homosexualitet och politik, som vi känner dem från kanske främst Want One och Want Two.

Icky Thump
av The White Stripes

Meg och Jack White, radarparet i ett svartvittrött paradis. Ofta har jag ställt mig frågan hur länge deras ganska säregna drum-n'-guitar-stil ska hålla utan att kännas upprepande eller alldeles för excentrisk. Efter att ha hört 2005 års Get Behind Me Satan några rundor om undrade jag om de började tappa greppet, inte för det var ett uselt men tämligen onyanserat och tråkigt verk. Icky Thump satt däremot kvar länge efter första provlyssningen och jag hade äntligen roligt igen när jag lyssnade på White Stripes.

Magiskt ögonblick: När Jacks röst ekar ut det allra första "Conquest" i den skönt bonanzaosande låten med samma namn, musikalkänslan i den nästan storydrivna Rag & Bone samt alla tre kärleksmotiverade stycken (A Martyr for My Love for You, Effect and Cause och You Don't know What Love Is (You Just Do As You're Told)) är bara några saker som gör Icky Thump till en gedigen skiva.

Era Vulgaris
av Queens of the Stone Age

Att återfinna Queens of the Stone Age i en årslista, bland mina mest spelade plattor, är en klar lågoddsare på alla fiktiva bettingfirmor. Men det är inte utan anledning som de om och om igen hamnar där, trots att Era Vulgaris är deras klart mest svårtillgängliga album hittills. Snarare är det just för vetskapen, att Josh Homme troligen skulle kunna författa 50 stycken nya No One Knows, Little Sister och andra tidigare MTV-hits men ändå struntar i det, som gör att jag förälskar mig i deras istället lekfullt eskapistiska melodier. För nånstans i galenskapen hittar man kärnan och den smakar så gott.

Magiskt ögonblick: Rape Me-inledningen på 3's & 7's, som plötsligt övergår i samstämt gitarrtjut. Covern på Hommes egna I Wanna Make it Wit Chu fick mig dessutom att återupptäcka Desert Sessions för femtielfte gången. Passar även på att tipsa om titellåten Era Vulgaris som bandet valde att droppa från albumet och istället lägga ut för gratis nedladdning på nätet!

---

Så många bubblare, varför listar jag ens en tio stycken?

Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81
Caribou - Andorra
Explosions in the Sky - All of a Sudden I Miss Everyone
Feist - The Reminder
Kings of Leon - Because of the Times
LCD Soundsystem - Sound of Silver
Liars - Liars
Panda Bear - Person Pitch
The Shins - Wincing the Night Away
Yeah Yeah Yeahs - Is Is (EP)