27 februari 2011

And the Oscar should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Hinner inte skriva längre motivationer till mina val, som jag någon gång tidigare gjort, utan presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: The Social Network
Best Director: David Fincher (The Social Network)
Best Actor: Colin Firth (The King's Speech)
Best Actress: Annette Bening (The Kids Are All Right)
Best Supporting Actor: Christian Bale (The Fighter)
Best Supporting Actress: Melissa Leo (The Fighter)
Best Writing (Original Screenplay): David Seidler (The King's Speech)
Best Writing (Adapted Screenplay): Aaron Sorkin (The Social Network)
Best Animated Feature: L'Illusionniste
Best Foreign Language Film: Hævnen (Danmark)
Best Documentary (Feature): Exit Through the Gift Shop
Best Animated Short Film: Day & Night (enda jag sett i kategorin)
Best Original Score: Trent Raznor och Atticus Ross (The Social Network)
Best Original Song: Dido, Rollo Armstrong och A.R. Rahman - If I Rise (127 Hours)
Best Sound Editing: Richard King (Inception)
Best Sound Mixing: Paul Hamblin, Martin Jensen och John Midgley (The King's Speech)
Best Art Direction: Jess Gonchor och Nancy Haigh (True Grit)
Best Cinematography: Jeff Cronenweth (The Social Network)
Best Makeup: Rick Baker och Dave Elsey (The Wolfman) (enda jag sett i kategorin)
Best Costume Design: Mary Zophres (True Grit)
Best Film Editing: Jon Harris (127 Hours)
Best Visual Effects: Paul Franklin, Chris Corbould, Andrew Lockley och Peter Bebb (Inception)

The Social Network blir alltså min största vinnare med fem statyetter. Men flera av kategorierna är hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli väldigt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt.

26 februari 2011

Espoir et désespoir

Med facit i hand känns det smått genialiskt av skaparen Sylvain Chomet att göra animerad film efter ett kvarblivet manus av Jacques Tati. Tatis tragikomiska, vid tillfällen svårmodiga slapstick lyser igenom rejält i en berättelse som andas både varm humor och hjärtskärande livsinsikter. Allt presenterat i egensinnig, livfull och vackert handmålad stil.
L'illusionniste är en film som inte bör förbises. Inte lika komplett som Chomets mästerverk Les triplettes de Belleville men väl värd att hyllas, för hur mycket jag än hoppas så kommer den med stor sannolikhet att gå lottlös från Oscarsgalan imorrn. Till förmån för Pixar, om det förvånar någon.

19 februari 2011

En stjälpande hand

All heder åt Danny Boyle, en av få regissörer som verkligen vågar sig på de mest varierade genrer. Drogfrenesi i Trainspotting, zombies i 28 Days Later..., scifi i Sunshine, fattigdomsdrama i Slumdog Millionaire, listan rullar vidare. Ännu en gång gick han utanför de väntade ramarna och gjorde verklighetsbaserade 127 Hours till sitt nästa projekt.
Själva storyn behöver kanske ingen närmre introduktion, alla som hört talas om Aron Ralstons klättringsolycka i 2003 vet att han fastnade med ena armen under ett stenblock och blev sittandes där i en handfull dagar fram till det oundvikliga slutet. Den största behållningen är istället hur Boyle lyckas transferera Ralstons tankar och känslor till tittaren. Hans längtan efter livet som han tidigare tagit för givet, men kanske framför allt suktandet efter livsnödvändigheterna som gäckar honom i den akuta situationen. Särskilt imponerande var hur filmen förmedlade känslan av törst, så tydligt att mina egna läppar blev nariga bara av att titta. Dessutom är återskapandet av den genuina situationen sanslöst bildlik, för de som tidigare läst om Ralstons öde och sett hans egna bilder.
Det är en stor utmaning att skildra en berättelse som till stor del utspelas på en enskild plats, i tv-sammanhang kallat bottle episodes. Värre blir det att använda bara enstaka skådespelare och strama ut händelserna på långfilmsnivå. Men 127 Hours lyckas, precis som Buried gjorde, att engagera i varje bildruta, mycket tack vare innovativa vinklar och oväntat fartfylld intrig.
Om filmen lyckas fånga er lika mycket som den fångade mig så kan ni se fram emot lika mycket hopp som ångest, var beredda att lida även som åskådare.

17 februari 2011

"When there's no more room in Hell, the dead shall walk on Earth."


Zombiecrazen håller i sig något efter att The Walking Dead gjorde mig intresserad av genren igen. Efter att ha påbörjat tv-seriens förlaga i pappersformat så har jag nu också gett mig i kast med Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.
Dessutom är det väldigt lovande zombiespelet Dead Island på väg ut på marknaden. Troligtvis inget för mig, såhär på förhand, men den här fantastiska teasertrailern talar starkt till cineasten i mig, så jag fortsätter följa projektet.

16 februari 2011

Förstklassig försmak


Filmen var redan en av mina mest emotsedda det här året, men den allra första trailern för X-Men: First Class levererade så starkt att jag längtar mer än någonsin till juni.

14 februari 2011

Dansa fastän hjärtat brister

Få nya, brittiska samtidsromaner har hyllats så unisont av kritiker, andra populärkulturella skaparkrafter och författarkollegor som David Nicholls tredje bok One Day (sv. titel: En dag). För mig är den samstämda hyllningskören något för högljudd, denkänns trots allt inte revolutionerande i sitt upplägg, men visst känner även jag av berättelsen på ett sentimentalt vis, några timmar efter att ha avslutat den. De mest kritiska rösterna kring boken verkar röra framställningen av huvudkaraktärerna Emma och Dexter, endera att de vid tillfällen är svåra att sympatisera med eller att de är alldeles för "normala". För mig var det deras absoluta styrka, när äktheten i deras beteende trängde sig fram och fick mig att relatera till saker från mitt eget liv.
Boken släpar lite, men det är det värt under de sista fem, sex kapitlen. Slutet är en fantastisk payoff på allt vi fått ta del av under berättelsens två decennier långa tidspann. Det fick mig även att fundera över hur mycket som är självbiografiskt från författarens sida. Flera element speglar nämligen händelser i brittiska tv-serien Cold Feet (sv. titel: Kalla fötter), som bl.a. Nicholls skrivit manus till.
Rekommenderad läsning, och jag väntar med spänning på filmversionen av den här ytterst svårfilmade storyn. Nicholls står trots allt själv för manus och såväl regissör som skådisar lovar en välgjord, blötögd biokväll.

6 februari 2011

Jag gråter blod och älskar det

För några veckor sedan läste jag ut Cormac McCarthys bok Blood Meridian. Det har tagit ett tag att smälta den språkligt massiva och narrativt intensiva texten, både under och efter läsning, men för varje stund framstår den som ett allt större mästerverk. Jag har, vad jag kan minnas, aldrig läst en westernroman tidigare, men boken ska inte förbises enbart på grund av sin genre. Det är en av de klart mest drabbande och känsloväckande läsupplevelserna jag haft, med sekvenser som fått mig att både bli förbannad och må dåligt. Allt berättat med ett språk som känns kraftfullt i sin självklarhet; avancerat att sammanställa men med skenet av enkelhet. Dialog och stämning känns så tidsenlig att bara en stunds läsning för tankarna tillbaka i tiden.
Boken har nyligen kommit i svensk översättning, vad jag förstår för första gången sedan den kom ut 1985. De som känner sig tillräckligt hemma i det engelska språket bör emellertid uppleva McCarthys chef-d'œuvre i dess mäktiga original.
Följdfrågor: När ska det äntligen bli struktur på den omtalade filmatiseringen och kan den innehålla bara en bråkdel av förlagans tyngd?

27 januari 2011

"People get crushed like biscuit crumbs, and laid down in the bed you made"

En av de mest intressanta filmerna som kommer kämpa om guldstatyetter i Los Angeles är helt klart Black Swan. Darren Aronofsky har hittat tillbaka till den enerverande stilen från verk som Requiem for a Dream, med en film som kryper in under huden på ett både obehagligt och energiskt vis. Ensemblen är inte självklar, det är vågat av Aronofsky att använda sig av prestationsmässiga wild cards som Mila Kunis och Winona Ryder. Inte heller Vincent Cassel har alltid lyckats övertyga mig, men här passar han som handen i handsken. Och visst är skådespelarna bra, men Natalie Portman är i jämförelse fantastisk, både vass och ömtålig som papper, och kommer stå stark som en svandrottning i konkurrensen om en Oscar.
Intrigen och takten är utmärkt. Det pulserar likt andetag och kulminerar i en adrenalinrush, några scener blir riktigt mäktiga tack vare den grymma ljud- och musiksättningen. Mental påfrestning ena stunden, mental frigörelse i nästa. En film som växer ju mer jag tänker på den och som troligtvis kommer växa sig ännu större med tiden, trots några tveksamma specialeffekter som kanske inte kommer må lika bra av tidens tand som den tidlösa berättelsen.

26 januari 2011

The A-Team of Finland

Fantastiskt rolig sekvens i senaste Simpsons-avsnittet! Visst lyckas de återigen blanda ihop de skandinaviska accenterna, men replikerna är så sjukt roliga.

23 januari 2011

"Vet Peter Forsberg något om det? Har du numret till honom?"

Har lyssnat på de tre första avsnitten av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons podcast, som drivs via Aftonbladet. En riktigt rolig show som verkligen nyttjar formatet på helt rätt vis, de skapar flertalet gånger saknad och frustration över att man inte spelar in eller på annat vis dokumenterar de mest skruvade diskussionerna kring absolut nonsens, som man har med sina vänner över en kopp kaffe eller i gröngräset en slö sommardag. Dessutom har killarna lyxen att kunna ringa upp någon ur sitt breda kontaktnät för att fortsätta driva diskussionen. Vad säger Tomas Ledin om att han långsamt slutar associeras till svensk sommar? Och tycker Markus Krunegård att Marcus Birro pissar för mycket på Norrköping?
Troligtvis det, i min mening, bästa som duon producerat sedan Boston Tea Party. Kanske för att uppläggen är ganska lika, med iakttagelser och frågeställningar som sedan kan konkluderas med hjälp utifrån. Diskussionerna som utgår från vardagen eller populärkulturen och slutar i något annat påminner också om andra favoriter som Chuck Klosterman eller i vissa stunder till och med Seinfeld.