All heder åt Danny Boyle, en av få regissörer som verkligen vågar sig på de mest varierade genrer. Drogfrenesi i Trainspotting, zombies i 28 Days Later..., scifi i Sunshine, fattigdomsdrama i Slumdog Millionaire, listan rullar vidare. Ännu en gång gick han utanför de väntade ramarna och gjorde verklighetsbaserade 127 Hours till sitt nästa projekt.Själva storyn behöver kanske ingen närmre introduktion, alla som hört talas om Aron Ralstons klättringsolycka i 2003 vet att han fastnade med ena armen under ett stenblock och blev sittandes där i en handfull dagar fram till det oundvikliga slutet. Den största behållningen är istället hur Boyle lyckas transferera Ralstons tankar och känslor till tittaren. Hans längtan efter livet som han tidigare tagit för givet, men kanske framför allt suktandet efter livsnödvändigheterna som gäckar honom i den akuta situationen. Särskilt imponerande var hur filmen förmedlade känslan av törst, så tydligt att mina egna läppar blev nariga bara av att titta. Dessutom är återskapandet av den genuina situationen sanslöst bildlik, för de som tidigare läst om Ralstons öde och sett hans egna bilder.
Det är en stor utmaning att skildra en berättelse som till stor del utspelas på en enskild plats, i tv-sammanhang kallat bottle episodes. Värre blir det att använda bara enstaka skådespelare och strama ut händelserna på långfilmsnivå. Men 127 Hours lyckas, precis som Buried gjorde, att engagera i varje bildruta, mycket tack vare innovativa vinklar och oväntat fartfylld intrig.
Om filmen lyckas fånga er lika mycket som den fångade mig så kan ni se fram emot lika mycket hopp som ångest, var beredda att lida även som åskådare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar