Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar