Snart på en tv-söndag nära dig

Författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril levererade en blodig pseudonymdebut förra året med Hypnotisören, en bok som hade sina brister men lyckades underhålla in i det sista. Där fanns också vissa element som jag särskilt gillade hos en deckare. Bland annat författarnas sätt att hålla den förväntade huvudkaraktären, kriminalkommissarie Joona Linna, något på sidlinjen om berättelsen.

I pseudonymen Lars Keplers uppföljare, kallad

Paganinikontraktet, rivs denna stil ut med rötterna. Joona Linna är nu långt från någon iakttagare längre, utan har istället tagit steget till superpolis. Plötsligt är han inte bara osårbar mot såväl kulor som i närstrid, utan kan även reda ut samband i mordfall enklare än han räknar mellanstadiematematik. Författarduon ger honom förvisso en liten svaghet, ett slags migränanfall som ger eko åt exempelvis Kurt Wallanders diabeteskrämpor. Men dessa anfall dyker, självfallet, aldrig upp i livshotande situationer.

Det här är en fullfjädrad actionbok, ständigt händer något med fart och kraft som håller kvar läsaren i berättelsen en stund till. Tyvärr har en någorlunda intressant berättelse ryckts isär av inslag som balanserar mellan väl otroliga och rent löjliga. Och som sagt, spänningen och nerven finns så sällan närvarande när huvudkaraktären är en finlandssvensk RoboCop. Kanske fick paret Coehlo Ahndoril mersmak av filmlöftena som deras första samarbete mottog, för Paganinikontraktet osar mer svensk polisfilm än Peter Habers strumpor. De verkar till och med flirta öppet med tyska produktionsbolag, genom att krydda boken med ett gäng tysktalande karaktärer.

Ett stort steg bak från första boken, för mig. Osäker om jag vill rekommendera den, ens till de som verkligen älskade Hypnotisören.