I ain't no god damn son of a bitch, you better think about it baby

I veckan haussade jag brittiska tv-fenomenet Misfits i min facebookstatus och lyckades få åtminstone två av mina vänner (vad jag känner till) att börja följa serien. Hör även du till de som knappt hört talas om den tidigare, så ge den en chans nu i helgen. Lite krasst kan man se det som ett smutsigare Heroes (i dess glansdagar), med touch av den typiskt brittiska råheten och satiren i upplägg och dialog. Karaktärerna är kanske inte nödvändigtvis antihjältar, men långt ifrån den blanka, Stålmannen-pryda fasaden som många förknippar superkrafter med. En extrem form av Spiderman-angst (hanteringen av ungdomsvåndans krock med övermänskliga prövningar) förpassat till engelsk arbetarklass.

Förutom att serien lyckas växa till nya höjder för varje avsnitt så är den med sina blott sex avsnitt per säsong (den andra årgången har precis nått halvvägs) producerad i ett väldigt händigt format, särskilt för de som eventuellt redan följer ett antal andra tv-måsten.

"You have part of my attention, you have the minimum amount."

En av mina absoluta favoritscener från The Social Network. Aaron Sorkins vassa manus och Jesse Eisenbergs överraskande starka skådespel i kraftig symbios.

Det var du och jag mot världen

Om du är 70- eller 80-talist så är chansen stor att du under din uppväxt hängav majoriteten av din verklighetsflykt åt 8 eller 16 bitar, om det så var i Nintendo- eller Sega-inkarnation. Känner du igen dig i beskrivningen så är Scott Pilgrim vs. The World skapad i din ära. Filmen, som är baserad på serierna om samma karaktär, kunde bara ha kommit närmare spelmediet om det hade följt med handkontroller. Referenserna haglar, utan att för den delen störa berättelsen. Kanske snarare tvärtom. Som regissör Edgar Wright antydde på besök hos /Filmcast - filmmediet tillför den nivå av ljud och musik som en tv-spelsstory av den här digniteten kräver.

Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad. Har ert NES, precis som mitt, sjungit sin sista vers för många år sedan, behöver ni inte längre leta efter den alternativa nostalgikicken.

Dret

Just investerat i en spelrik start på vintern, men får nu vänta två, tre veckor (i bästa fall) för att få spela överhuvudtaget igen.

Tillbaka till samtiden

The Social Network måste ha varit en av de senare årens konstigare filmer på idéstadiet. En skildring av Facebooks uppkomst, bara några år efter densamma, filmad av thrillermästaren David Fincher?

Men så visade det sig att nämnda frågetecken blev filmens styrka. Berättelsen strävar inte efter att vara dedikerat dokumentär, Aaron Sorkins rappa manus inriktar sig istället på en slags modernt shakespeariansk story om vänskap, svek och hämnd. Att dessa element utspelar sig inom den amerikanska universitetsvärlden, där social status är av betydande vikt, ger extra nerv åt filmen. Särskilt med tanke på att det utkämpas hårda ordkrig om en uppfinning som egentligen är tänkt att föra människor samman. Både de komplicerade personrelationerna och allmänhetens mottagande av nya, digitala innovationer är dessutom väldigt talande för vår tid och enkelt för de flesta av oss 500 miljoner användare av tjänsten att relatera till.

Fincher tillför kraft till bilderna. Filmen har ett fantastiskt flyt som jag inte skådat på bra länge, klippt som om det vore hans senaste thriller och plåtad med engagerande tagningar och färger. Tänk därtill ett gäng vassa, unga skådisar (Jesse Eisenberg visar för första gången sedan The Squid and the Whale att han går att ta på allvar, Justin Timberlake imponerar stort, Andrew Garfield fortsätter övertyga o.s.v.) och ett fullkomligt lysande soundtrack av Trent Reznor så har ni en av årets mest uppfriskande filmupplevelser. Ett verk som i framtiden dessutom, med stor sannolikhet, kommer ses som något av ett tidsdokument för det sena 00-talet.

Inte så jävla smart phone

Fler än jag som blev drabbade av årets i-landsproblem imorse?

Double trouble

Under a Serpent Sun
Originally uploaded by Magnus Bergström

Ett av mina största nöjen på senare tid är att nyttja mina mer manuella kameror för experiment med multipla exponeringar. För tillfället blir det främst dubbelexponeringar, eftersom jag ännu försöker lista ut hur jag på bästa sätt kan få tre eller fler motiv på samma bild, utan att vattna ur bildrutan totalt.
Den senaste rullen från min Lomo Smena 8M lämnade mig lite besviken. Delvis på grund av de oväntat svaga färgerna som Fuji Superia-rullen gav denna gång, men besvikelsen berodde nog mest på att jag inte på långa vägar använde den lika flitigt i Berlin som vid besöket i påsk. Istället var det just dubbelexponeringen i detta inlägg som blev min personliga favorit. Fonden är en offentlig gatumålning här i Hagfors och porträttet på Fredrik togs senare samma dag i Mariebergsskogen i Karlstad.
Fler experiment av den här sorten lär följa, har troligtvis redan något på g med min Zeiss Ikon Nettar som just nu sportar en Kodak-dia för framtida vändframkallning.

Plastat, korsat och läckt

Hagfors by Night III
Originally uploaded by Magnus Bergström

Tidigt i somras hälsade jag på mina tidigare kollegor på Värmlands Folkblads lokalredaktion i Hagfors. Som vid ett tidigare tillfälle så började vi snacka foto och vi kom på idén att rota bland redaktionens gamla utrustning i förrådet "valvet" (kontoret har en gång i tiden varit en bank). Förhoppningen var egentligen att hitta några gamla filmrullar att experimentera med, men på en hylla, gömd bland gamla löpsedlar och anteckningsblock, stod också en liten mellanformatskamera av plast och plåt. En Vredeborch Reporter Junior II .
Jag lånade med mig lådan, laddade med en nästan årtiondet gammal rulle Kodak Ektachrome 64T och började knäppa några bilder. För att balansera ut allt det blåa från tungstenrullen använde jag ibland det inbyggda gulfiltret. Därtill vändframkallade jag rullen när den var färdig och jag kunde nog inte ha varit mer nöjd med resultatet. Kommer troligtvis ladda med en identisk rulle igen och försöka hitta ännu bättre motiv, särskilt till nattbilderna!
Bilden ni ser här ovan fick dessutom en väldigt välkommen effekt, för när rullen var slut så började den gamla "pinnen" som jag rullade upp den på att kärva. Blev tvungen att öppna upp kameran och rulla den sista biten manuellt, vilket gjorde att yttersta änden av filmen fick en rejäl släng lampljus på sig. Färgerna det medförde är underbara.

En annorlunda McFly

Back to the Future-trilogin har en väldigt speciell plats i mitt filmnördshjärta. Därför är det extra kul att äntligen få se klipp från den handfull inspelningsveckor då Eric Stoltz fortfarande spelade Marty McFly. Stoltz blev som bekant senare ersatt av Michael J. Fox.

Flight of the Conchords + Simpsons = Nerdgasm

När jag ändå är i farten så måste jag ju återminnas ännu ett färskt samarbete med den gula familjen.