Bollkoma

Har nördat ner mig totalt i fotbolls-VM och svettas varje match tack vare Drömelvan. Underligt vad en så världslig insats som en bricka öl kan ställa till med!

Paper boy

Häromveckan markerade jag mitt återtåg till de rödvita färgerna på Värmlands Folkblad. Fick erbjudande att börja recensera dvd-filmer och kunde ju svårt tacka nej till en sån sak! Dvd-uppslaget har nu tagit sommaruppehåll, men jag hann åtminstone bidra med fyra små texter. Här kan ni både läsa och kommentera:

• The Messenger
• Triangle of Love
• Behandlingen
• Spetters
  

Mer blir det i höst. Dessutom har Vertex börjat publicera mina recensioner på webben igen, här är vad som är nytt sedan sist:

• Away We Go, Avatar och Ninja Assassin
• The Road, Sherlock Holmes och Up in the Air

Blir fortsatt skrivande även för Vertex i höst, så fler texter är på g.

The doctor will see you now

[...] The U2 greatest-hits album is something you learn to live with in medicine. Every white surgeon over forty plays it. You learn to be grateful it's not Coldplay.
- Peter Brown (Beat the Reaper)

Visst känner vi till berättelsen sedan tidigare, bland annat från serieromanen (och filmatiseringen) A History of Violence. En man lever ett till synes vanligt och hederligt liv, men riskerar varje dag att få sitt verkliga jag avslöjat. För personens bakgrund är inte var människas solskenshistoria, här ryms benknäckande brutalitet och blodshämnd.
I Beat the Reaper (svensk översättning; Spöa döden, kommer i höst) heter nämnda person Peter Brown och jobbar som läkare på ett stort sjukhus på Manhattan. Vad ingen av kollegorna vet är att han, till skillnad från sitt nuvarande yrke, brukade ta livet av människor mot betalning. Av dramatiska omständigheter tvingades han ingå vittnesskydd och både lämna det gamla livet och sitt verkliga namn, Pietro Brwna. Han erkänner själv, namnbytet var ganska fantasilöst.
Josh Bazell lyckas engagera läsaren från start, med fartfyllda händelser som hotar avslöja huvudkaraktärens verkliga jag för allmänheten, men framför allt för hans fiender. Det tar en stund för oss att sympatisera med honom, men när vi allt mer närmar oss anledningen till hans täckmantel så förstår vi även hans cyniska syn på livet (närmast skulle jag beskriva karaktären som en tvillingsjäl till Sawyer i Lost).
Precis som A History of Violence (såväl bok som film) så spårar berättelsen ur mot slutet, särskilt vad gäller blod, brutalitet och död, men med tanke på den becksvarta humorn som genomsyrar berättelsen så överlever den någorlunda väl.
Är du en bokslukare som söker snabblästa pockets till sommarhalvåret, gärna med dessa smått våldsamma och rafflande inslag? Strunta i de konventionella, svenska deckarna en stund och kolla in Beat the Reaper! Särskilt nu när det snackas om en filmversion med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Blivande klassiker från VF.se

Jag älskar ditt engagemang, Monica, men kan tyvärr inte hålla med dig.

Gnällig filmklubb

Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.
Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.

Westernsommar

Det är upplagt för många timmar på prärien under kommande sommarkvällar eller regniga dagar! Störst anledningen är att jag i veckan köpte det väldigt hyllade spelet Red Dead Redemption till min krysskartong. Ett otroligt omfattande verk som kommer ge mig många speltimmar och rejäl valuta för pengarna! Dessutom verkar det, till skillnad från andra så kallade "öppna sandlådespel", ha en väldigt vettig story att luta sig tillbaka mot. Huvudkaraktären och före detta fredlöse gängledaren John Marston är till en början väldigt anonym för spelaren, men bakgrunden till hans uppdrag uppdagas gradvis och gör honom snabbt till en väldigt mångbottnad och sympatisk gestalt.
I samband med spelköpet har jag även återuppväckt mitt intresse för westernfilmer, den genre som ensamt är en av de största anledningarna till mitt nuvaranda filmintresse (eller -beroende). De forna kvällarna framför tv:n, då jag som liten skitunge fick lov av pappa att sitta med och titta när Clintan med flera sparkar röv, är tillsammans med de första gångerna jag såg Star Wars-trilogin (originalet) de mest bestående filmminnena i min ungdom. Har börjat plita ner en lista på rullar i genren som jag inte hunnit se än, ska försöka beta av ett gäng som lite extra inspiration.
Sist men inte minst så tänkte jag så småningom inleda sommarläsningen med favoriten Cormac McCarthys utlovat dystra western Blood Meridian. Förväntar mig en riktigt mörk berättelse. Något annat vore i och för sig, med tanke på hans övriga bibliografi, en rejäl skräll. Särskilt intressant läsning blir det när den dessutom verkar redo att filmatiseras inom en mycket snar framtid. Tydligen ska Todd Field, mannen bakom finfina Little Children, både skriva och regissera en version för vita duken, med premiär nästa år. Även om jag hade hållit tummarna för John Hillcoat, som ju gjorde en mycket trogen och väldigt bra adaption av McCarthys The Road (och den stämningsmässigt väldigt träffsäkra westernrullen The Proposition) så har jag väldigt gott hopp om ett lyckat bidrag till den på senare tid något återupplivade genren.
Om ni söker fler, heta westernfilmtips från senare år så kan jag såklart även rekommendera The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ett fantastiskt snyggt, lågmält och otroligt välspelat drama.

Lost gör en Dallas?

Gårdagens Simpsons (som sändes ungefär samtidigt som Lost-finalen), lika popkulturellt träffsäkert som alltid.

Burknytt

Jag lever, men har de senaste veckorna fått mycket att bolla med i form av lärarvikariat och den medföljande tidspressen att hinna klart med de sista skoluppgifterna för att hämta ut min lärarexamen.
Tänkte återvända till bloggandet med några egna tycken och tänkanden kring amerikanska tv-serier, märkte att det blivit en del nämnvärt den senaste tiden. Den här veckan blev det bland annat klart att Heroes, FlashForward, Scrubs och Better Off Ted alla läggs ner inför nästa tv-säsong. Alla är serier som jag följt vid något tillfälle och framför allt de två förstnämnda nedläggningarna kom föga överraskande, Heroes fortsatte att gå utför efter en fantastisk första säsong och FlashForward genomgick mer än en identitetskris i sitt försök att ta över efter kultlångköraren Lost.
Lost har i sin tur bara två avsnitt kvar innan serien är definitivt avslutad, något som kändes helt otroligt och väldigt långt borta för ungefär tre år sedan. Den sista säsongen har inte lyckats gripa tag som den föregående, femte omgången gjorde, men än har jag gott mod att de lyckas knyta ihop säcken på ett värdigt sätt. En annan serie som snart tackar för sig är min personliga favorit 24, som egentligen också försvann medelst nedläggning, vilket blev klart för någon månad sedan. Men jag gråter inte för det, tvärtom känns det bra med ett avslut innan konceptet blir för uttjatat. Den (de facto) sista säsongen har dessutom tagit ut svängarna rejält och det är med spänning jag konstaterar att seriens avslutning ligger öppen för de mest otroliga möjligheter.
De som kommer sakna Scrubs eller Better Off Ted behöver inte heller oroa sig, för NBC:s nya sitcom Community känns definitivt här för att stanna en bra tid framöver. Träffsäker humor, rapp dialog och en uppsjö popkultreferenser gör det till den troligtvis mest sevärda bland de nya halvtimmesserierna.

You drop your guard. You don't have to be smart all of the time.

Spotify har sedan ett tag tillbaka börjat samspela mer än någonsin med sociala medier, genom att sammankoppla våra konton med vänners via framför allt Facebook. För att "fira" denna händelse började jag bygga min mest omfattande spellista någonsin, som mer än något annat liknar en sammanfattning av min favoritmusik från högstadiet och framåt. Jag kallar den Excellence and Guilty Pleasures och den är redan nu helt osammanhängande och alldeles för stor, men för den som söker en hum om min musiksmak är det en guldgruva.
Eftersom vi nu även officiellt har passerat en tredjedel av 2010 så började det bli dags att påbörja en favoritlista över årets bästa låtar. Kolla in den lite då och då.

Conan bryter tystnaden

I en intervju för CBS 60 Minutes:


Och så lite extrasnack om bilen, Twitter och scenshowen: