Ekshärad snart på TV igen?

En bisarr sak hände när jag satt och åt lunch tidigare på ICA. Jag satt på restaurangens uteservering och vände kort blicken mot Röda Torget (som Ekshärads torg heter, tro det eller ej). Där såg jag en kille springa runt med en redig videokamera. Jag funderade på om man spelade in ett nyhetsinslag och kikade vidare för att se vad saken gällde. Då såg jag plötsligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson traska förbi bland de parkerade bilarna.

De greppade sin kameraman och kom fram till serveringen där de började prata med folket som satt och drack kaffe. Jag uppfattade något om att de sökte en man som födde upp varghundar. Då slog det mig att det troligtvis är Odd i Knappåsen som ska vara med i deras program. Deras senaste 100 Höjdare ska ju tydligen ha med några av Sveriges största original. Läste i tidningen att de hade tänkt ha med den excentriske konstnären Jäppinen från södra Värmland, men att han dog precis när de var där för att spela in. Odd har det hur som helst också varit mycket blåsväder kring i nationell media för några år sedan, då folk tyckte att han vanskötte sina hundar och att det var fel av honom att föda upp blandraserna.

Min lunchrast slutade ungefär då. Det hade varit kul att höra om killarna förstod allt som ekshäringarna pladdrade om. En liten stund senare såg jag dock att de intervjuade Ingvar inne i restaurangen, ett riktigt lokaloriginal. Nu ska det bli spännande att se om något av det hela hamnar i Kanal 5 framöver.

Dat smaakt!

Tobbe: Fick du ta med dig pappfiguren från jobbet, eller?
Jag: Nah, det är bara jag och Henke som vet att jag tog den.
Tobbe: Du gillar att sno saker. Det är bra.
- Nej, Tobbe. Det är det inte. Men kul.

År 2006 uppsättning av Pungers kräftskiva blev även den en härlig fest. Det hela gick av stapeln på fredag afton. Jag kom dit fullt utrustad. Tält, campingstolar, öl och en holländsk ostreklam i form av en ungefär 180 centimeter hög pappfigur var delar av min packning. Figuren påstod sig kallas Finn, eller åtminstone var det ett budskap i den stilen han spred under kvällen. Hos Punger hade en hel del folk redan samlats när jag anlände. Jag hade samma dag jobbat mellan 9 och 19 och var såmed ganska mör när jag väl kom fram efter en mellanlandning i hemmet. Nästan två timmar försenad var jag dessutom, eftersom utannonserad start var 18:00. Nåväl, jag var inte lika sen att ge mig rakt in i festligheterna. Många ansikten man inte sett på länge (eller tillräckligt) cirkulerade tomten. Kicken var en av dem, han blev roligt kramsjuk så fort han såg mig dessutom. Även Marie sken upp som en sol. Ruben log mot mig och nickade med huvudet, precis som en vis grek ska göra.

Det spelades ett parti fotboll medan de första ölen dracks. Särskilt hungrig var jag inte efter heldagen på ICA, så kräftorna fick utebli. Hur dumt det än låter, en dag som denna. Drickandet fick dock ingen hejd. Janina och Petter hade ganska nyligen kommit hem från Spanien. Där hade de inhandlat en flaska tequila som de tilldelade Punger tillsammans med "biljetter" som han kunde dela ut till folk. Biljetterna förutsatte dock att man genomförde ett litet uppdrag i samband med att man tog sin shot. Det kunde exempelvis röra sig om att man skulle dricka den med/på/under någon eller något. Detta föranledde många komiska situationer, framför allt i köket strax efter att flaskan öppnats. Första gången någonsin jag såg någon dricka tequila på rygg. Liggandes på en annan persons rygg.

Under kvällens gång märkte jag av kombinationen lång arbetsdag och alkohol allt tydligare, men jag lyckades hålla nivån tillräckligt för att vara med i firandet hela natten. Fasta hållplatser var altanen, köket och "campingen". Någonstans vid klockan tre bröt en pötslig dansfeber ut på den förstnämnda, som varade i långt över en timme. Så gott som varenda en av de tjugotalet festdeltagarna svängde den lurviga på golvet, på möbler och på gräsmattan strax utanför. Det blev kvällens/nattens absolute high. Efter det var alla tämligen slutkörda. Alla utom Finn, som stod med sitt breda leende och tittade på bara någon meter därifrån. Men skrattar bäst som skrattar sist, Finn överlevde av någon anledning inte natten. Åtminstone inte helskinnad. Det hindrade honom dock inte från att spela oss några busstreck dagen efter. Många andra hade valt att promenera in till Ekshärad sent på natten/tidigt på morgonen istället för att tälta kvar på gården, vilket var lite synd. Morgonen väckte visserligen också de värsta festivalminnena. Bakfylla och infernaliskt varma tält.

Uppenbarelser från en kartbok

En otrolig sak hände nyss. Jag hämtade en gammal atlas från mina mellanstadieår nere i bokhyllan för att leta upp var den norska staden Molde låg. När jag öppnade sidan kände jag en väldigt bekant doft. Jag satte nästippen i mitten av uppslaget och tog ett djupt andetag. Plötsligt flödade hundratals bilder från mina ungdoms år på Kyrkhedens skola fram. Jag blev tårögd, av både vemod och lycka. En av de största nostalgikickar jag någonsin haft.

Om någon undrar varför jag letade efter Molde så beror det på en fix idé jag har fått. Jag har utvecklat en stark fascination för den norska staden Tromsø och letar nu olika rutter att ta sig dit. Underbart vackert beläget. Intressant klimat på grund av sitt nordliga läge i kombination med Golfströmmen. Rikt och brett kulturliv. Dessutom en mycket snabb tillväxt. Befolkningen har ökat med över 13 procent senaste decenniet, det går nog att jämföra ungefär med Umeå skulle jag gissa. Deras universitet startade ungefär samtidigt som björkstadens också. Inte ens tio år senare.
Kolla upp stadens information på Wikipedia, man blir ju kär. Måste dit snart.

Även ärkeskurkar måste ha roligt ibland

Brukar inte vanligtvis presentera andras saker som jag hittar på internet. Tror faktiskt aldrig jag gjort det. Och skulle vanligtvis absolut inte ta det från en site som redan samlar skojlänkar. Men jag hittade den här på Buzz och var bara tvungen att dela med mig. Kalla mig nörd.

Sliten journalistik

Stor nöjesnyhet senaste veckorna är att Mel Gibson åkt fast för rattfylla och kallat judar för idioter och så vidare. När han nu börjat be om ursäkt å sin och sin familjs vägnar så skrev VF (alltså Värmlands Folkblad, inte Västerbottens motsvarighet) att han "kröp till korset". Roligt och skarpt formulerat tyckte jag. Tills jag såg att varenda tidningsjävel skrivit likadant. Det blev som ett stående ståuppskämt som redan var föråldrat när det uppfanns.

Några skivomslag ur samlingen

Jaja, det är sådana bloggtider nu. Karin tog ett smakfullt initiativ att lista de nio snyggaste skivomslagen hon kunde komma på. Örjan hakade på med att visa sju stycken han gillade skarpt. Intressant att se vad som tilltalar olika personer. Som Örjan säger är ju en skiva en helhet, i både bild och musik. Själv tilltalas jag, så vitt jag vet, oftast av stilrena och avskalade saker. Här är hur som helst en handfull omslag jag är otroligt förtjust i, alla hämtade från de albumen jag har i hyllan. Utan någon utstuderad, inbördes ordning.

1. The Mars Volta - Frances the Mute
Varken debuten De-Loused in the Comatorium eller nya Amputechture har så väldigt speciella omslag, men "mittenplattan" är hur mysig som helst på den punkten. Två stiligt klädda män korsar varandra, körandes varsin 50-talsbil. Med röda tygpåsar över huvudena. Snyggt djup och vidvinkel med en lagom stor detaljrikedom. Färgerna är hur snygga som helst och man får direkt den rätta känslan inför musiken som döljer sig där bakom.

















2. Primal Scream - Xtrmntr
Gillar det lekfulla utseendet som blandas med de allvarliga undertonerna. Det är som en sån där bild man gjorde i lekis, när man klippte ut bilder ur tidningar och klistrade uppå varandra. De krigspilotliknande gestalterna, som dessutom har ansiktena bortklippta, vrider det hela ett snäpp i rätt riktning och ger ett bisarrt slutresultat. Passar formidabelt till de tunga, elektroniska låtarna på plattan.












3. Khoma - Tsunami
Innan jag hade hört bandet från Umeå tittade jag på omslaget. När jag såg det så visste jag ungefär vilken musik som skulle passa bäst till det. Och det var den musiken. Plus lite till. Flygande (flyende?), vita duvor som tycks suddas bort längre ner på omslaget. Mycket snyggt i kombination med bl.a. de politiska antikrigsbudskap som presenteras på vissa låtar av skivan. Omslaget är designat av Hugo Sundkvist, som även gjort riktigt snygga affischer och omslag åt Refused och The (International) Noise Conspiracy.

















4. Sigur Rós - ( )
En skiva som verkligen bildar en ypperligt vacker helhet i hölje och musik. Skivan har inget namn (bara två parentestecken syns på framsidan) och det har inte heller låtarna. Omslaget är helt vitt, sånär som på en lätt gråtonad bild på framsidan. Samma bild täcks av ett extra plasthölje som man förvarar fodralet i. I det plasthöljet har de två nämnda parenteserna skurits ut, så delar av den grå designen syns igenom. Något längre ner står bandets namn skrivet på ett otroligt smakfullt sätt. Precis som skivan ser ut, låter musiken. Så vackert, så stilrent, så bra.

















5. Arcade Fire - Funeral
Omslaget till skivan är ett grymt snyggt digipack, det är alltså gjort av kartong/papp. Och förutom att bilden är väldigt iögonfallande så har kartongen också små stilrena, guldfärgade "urgröpningar" bl.a. där armen skriver med fjäderpennan. Det ger en extra lyxig helhetskänsla. Hade kunnat bli plåttrigt, men blir istället jävligt rätt.















6. Rage Against the Machine - Rage Against the Machine
En fantastisk bild som osar förstörelse och hängivelse. Att detta omslag är så lyckat beror mest på två personer. Thích Quảng Đức och David Halberstam. Den förstnämnde är buddistmunken som bränner sig själv till döds på bilden, i protest mot den USA-ledde premiärministerns förtryck av religionen. Den andre är journalisten som tog fotot. Han påstår i ett uttalande att han använde sig av åtta rullar film, men att munken under hela proceduren inte rörde en enda muskel eller gav ifrån sig ett enda ljud. Bara satt där och lät sin kropp brinna. På två sätt är detta det perfekta omslaget till bandets musik. Dels att texternas protester riktas åt samma håll som buddisternas gjorde, dels eftersom RATM istället för Quảng Đứcs tystlåtna metod använder en mycket mer uppkäftig attityd för att säga vad de tycker. De får det osagda sagt.

















7. The Shins - Chutes Too Narrow
Karin har väl redan sagt det mesta om den här i sin lista. Kan tillägga att jag är riktigt svag för färgkompositionen. Vanligtvis gillar jag inte allt för "tecknade" färger, men den här bilden kan jag helt klart inte motstå.

















8. Tool - Aenima
Ett omslag som verkligen fick mig att fundera. "Vad fan är det för någonting?" frågade jag mig själv om och om igen. När jag precis köpt skivan tog omslaget upp en stor del av mina tankar, bara för att jag inte hade en aning om vad det föreställer (om det ens föreställer nått). Det är, för mig åtminstone, ett helt OK betyg. Bilden känns väldigt pretentiös, liksom musiken i de flesta stunder. Men när man sedan öppnar fodralet möts man av en bild på Bill Hicks. En numera avliden men på sin tid kontroversiell ståuppkomiker.
















Till nästa gång ska jag troligtvis gräva bland filmaffischerna, vet redan nu några som är givna i den listan.

Detta ögonblick i livet

Situationer nu:

• Mina händer blöder från tiotal småsår. Paper cuts. Inte nog med att det rivs upp kartong efter kartong på ICA om tisdagarna (den största leveransdagen i veckan), utan jag har verkligen en ohygglig otur att skära mig på dem mest konstiga sätten också. Pricken över i:et kom bara nån timme före arbetspassets slut när jag skulle lyfta ett sexpack med 1,5 liters Euroshopper-cola. Självklart går ena änden av det billiga pappershandtaget sönder. När flaskorna faller tillbaka på ursprunglig plats skär kartongbiten i min hand ett rejält sår i långfingret. Samma långfinger riktar jag sedan demonstrativt mot skyn (eller ja, taket på butiken) för att visa den som styr och ställer vad jag tycker om saken.

• Det är ensamt. Jag är enda "barnet" hemma. Niklas är i Norrköping. Han har semester, men kommer inte till hemtrakterna förrän nästa vecka. Daniel drog in i lumpen tidigt måndag morgon. Kungliga livgardet. Jag skojar inte. Men önskar kanske att jag gjorde. Janina (och Petter) befinner sig någonstans mellan Barcelona och Hagfors kommun. De har haft en tiodagars i Spanien och är nu på väg tillbaka. Det har inte bara känts ödsligt och ensamt här hemma, de få jag umgås med i trakterna är ju liksom jag upptagna med att jobba om dagarna. När jag går runt och plockar varor tänker jag mig ofta bort till saker jag hellre skulle vilja hitta på och människor jag skulle vilja träffa som jag inte sett på länge eller tillräckligt ofta. Sen blir jag frustrerad och disträ av vemod. På fredag ska Punger ha sin årliga kräftskiva, den kanske största årligt återkommande festen för vår umgängeskrets här i bygden. Kanske sista chansen att festa med många av dem på väldigt, väldigt länge.
  

• Jag har förflyttningsångest. Eller "oförflyttningsångest" om man så vill. Förutom festivalutflykten till Arvika har jag ännu en gång fastnat kvar här hemma i Ekshärad under sommaren. Om man bortser från dagarna i Stockholm innan jag ens hunnit hit, vill säga. Det hade ju snackats löst om road trip. Husvagnssemestern, i Svensson-stil-med-matchande- träningsoveraller, som jag, Pär, Punger och Tobbe lurade på blev det för tight med, tid- och pengamässigt. Även om jag gärna hade åkt iväg. Vi får hålla tummarna för en ny chans, men då måste vi vara borta länge. Inga weekends eller småutflykter strax utanför länsgränsen. I övrigt har en chans öppnats för att dra till Berlin innan skolan, men pengabristen säger ifrån där också. Hade jag åkt så ville jag ju kolla nya krigsmuséet, filmmuséet vid Potsdamer Platz, med mera, med mera. Nåja, ska hälsa på Niklas i nya lägenheten i Stockholm innan jag reser norrut. Kanske bjuds det på lite äventyr den vägen.

Väck ekshäringen i dig

Komplettering till ert egna lilla lexikon:

• Gu sô dömt! - Oj så tokigt!
• Onger å ränn! - Jobbiga småbarn att springa omkring på det där viset!

Not that there's anything wrong with that...

[Jag och Tobbe slökollar kändisprogram på MTV]
Tobbe: Men hur kunde de tro att vi är gay? Vad pratade vi om den gången?
Jag: Ingen aning, det kan ha varit vad som helst...
Tobbe: ...
Jag: ...
Tobbe: Men vad i hela friden har Lindsay på sig, egentligen?
- No further questions.

Jag har officiellt blivit misstänkt för att vara homosexuell. Låter nästan som om läggningen vore ett brott, men så är hela situationen också ganska bisarr. Det hela har sina rötter i en helg i början av juli. Vi var i Karlstad och skulle festa. På bussen från Kronoparken in till stan träffade jag och Tobbe på två bekanta till mina föräldrar. Till saken hör väl att även jag har känt dem hela mitt liv. Hur som helst pratades vi vid och sen snackade jag med Tobbe tills det var dags att stiga av. That's that.

Igår var så mina föräldrar på besök hos paret. Det var då hon konfronterades med gaymisstankarna. "De såg så kära ut", ska de bland annat ha sagt. Min mor påpekade även att de två lät väldigt oroliga för mig. Som om jag "hamnat bland fel folk".

Det här är naturligtvis nästan för roligt för att vara sant. Att dessutom Tobbe skulle vara min partner är ju lite som grädde på moset i hela storyn. Vi diskuterade tidigare idag vad vi kan ha pratat/skämtat om på bussen för att de skulle misstänka nått sånt. Skulle ju vara kul att veta vad mäniskor refererar till homosexualitet. Troligtvis någon sliten stereotyp, klädinköp eller liknande.

Ekshärad runt - Kapitel III: Ekshärad utanför Ekshärad

När utomstående personer tänker på Ekshärad är det ofta den säregna dialekten de tänker på, den som behandlades i senaste Ekshärad runt och som har kunnat beskådas/åhöras i bl.a. TV-programmet Värsta Språket för några år sedan. Vissa kanske får bilder av de kända smideskorsen som står på vår kyrkogård. Det finns dock de som ser på Ekshärad med helt andra ögon. Exempelvis så finns i Stockholm, närmare bestämt i Farsta, en gata uppkallad efter orten. Ekshäradsgatan, kort och gott. Roligt för den lokale är att den korsande Hagforsgatan är betydligt kortare.

Det finns dock betydligt större sammanhang, internationellt dessutom, där orten har förekommit. Enligt vad som berättats började det hela med att Kung Karl XI färdades med båt norrifrån och lade till i Ekshärad, där han fick övernatta hos prästen Aurenius. Han blev mycket förtjust i byn, med den vackra kyrkan och den gästvänliga befolkning. Han gav därför Aurenius son hedersuppdraget att resa som missionär till Amerika för att frälsa "vildarna". Sonen anlände hos Minquaindianerna vid Delawarefloden. Där bildade han St. Annes församling och införskaffade en av Amerikas första bokpressar. Indianerna tog emot honom med stor värme och de talade under sina samtal mycket om att stammen levde under ungefär samma förhållanden som oss klarälvdalingar.

Det tedde sig som så efter detta besök, att när svenska nybyggare senare anlände till platsen så gick indianerna runt och sa "Ekshärad", eftersom de trodde att det var detsamma som "Sverige". Man är osäker på om hela denna berättelse är sann, den används ofta som en alternativ och mer långsökt förklaring till den tidigare nämnda "indianmyten". Numera finns dock ett tal av indianhövdingen tydligt dokumenterat och i Ekshärads kyrka finns bevarade pilspetsar från 1600-talets Minquaindianer.