Death of a salesman

Möt Bunny Munro. Dörrförsäljare av hudvårdsprodukter, familjefar, äkta make, mansgris och nymfoman. Hans vardag består av alkohol, cigaretter och evig jakt på nya, sexuella erövringar. Så småningom hinner Bunnys handlingar ikapp honom, när en fruktansvärd händelse förändrar hans tillvaro. Eller gör den det?
Jag har inte läst Nick Caves tidigare romaner, men har länge varit en fantast av hans musik med tillhörande texter. Det blir ganska tidigt i boken tydligt att detta är en fördel, eftersom berättelsen andas samma svärta och pessimism som de mest melankoliska låtarna. Jag skulle närmast jämföra det med verk från Murder Ballads och No More Shall We Part, men Cave kryddar även mörkret med den mest svarta tragikomik jag upplevt på länge. The Death of Bunny Munro är ofta jobbigt rolig, den får mig att skratta åt de mest absurda saker och vid de mest opassande tillfällen.
Det är inte enkelt att starkt rekommendera boken, även om jag gärna vill. Å ena sidan är det en utomordentlig roman, som förutom några ouppklarade sidospår och ett inte helt tillfredsställande slut är snudd på perfekt. Å andra sidan faller den nog inte vem som helst i smaken, men fantaster av Irvine Welsh och snarlika författare bör genast söka upp ett exemplar! Själv tilltalades jag även av baksidestextens underliga, men förvånansvärt passande, etablering av verket som en blandning mellan Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill.

"The worst thing ever made by a human. Next to bagpipes."

Minns ni när jag i mellandagarna berättade om den fantastiska sågningen av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace? En 70 minuter lång "recension" som med all önskvärd tydlighet lyfter fram filmens undermåliga sidor. Och de är många, snällt sagt.
Samma person har nu varit minst lika ambitiös med uppföljaren, Star Wars: Episode II - Attack of the Clones, vilket i sin tur har lett till en sågning vars speltid nästan uppnår två tredjedelar av spelfilmens - hela 90 minuter! Lika absurt roligt som tidigare. Recensionen finns i sin helhet (i nio delar) på YouTube. /Film har för smidighetens skull även samlat dem på en och samma plats. Mycket nöje!

Världens vackraste undergång

Rubriken ljuger något. För undergången är förstås även vedervärdig och skrämmande i John Hillcoats tolkning av The Road (sv. titel: Vägen). Samtidigt har han visuellt fångat hela essensen av Cormac McCarthys trollbindande roman. Den askgrå himlen, den sepiafärgade skogen och den blåsvarta kusten är som om bilderna plockats från mitt huvud och blivit fästa som fond för den likväl makabra filmversionen. Det finns en minst lika stark känsla av hopplöshet som i boken, både för karaktärernas välmående och mänsklighetens överlevnad. Det sistnämnda lika mycket på grund av svält och skräck som deras egna, inneboende ondska och förakt för varandra.
The Road är ett väldigt svart men ändå fängslande verk. Motsatsen till en feelgood-film på ett känslomässigt plan, men samtidigt exalterande att se. Ett av de bättre exemplen på att man kan göra litteraturförlagan rättvisa och samtidigt sätta sin egen prägel på filmatiseringen. Gillade ni Hillcoats annorlunda och smått absurda Australien-western The Proposition (skriven av Nick Cave) så är det helt klart en anledning i sig att se The Road.

Och en redig pungspark på köpet!

För precis en vecka sedan fick jag privilegiet att gå på Fido Films förhandsvisning av filmen Kick-Ass i Stockholm. Jag hade inga större förväntningar på vad som väntade, vilket nog ytterligare stärkte den utomordentliga rövsparken jag utsattes för. Det var väldigt länge sedan jag såg en film som samtidigt var så politiskt inkorrekt, våldsglorifierande och underhållande! Och dessutom så oförutsägbar. Knappt 20 minuter in i filmen hade jag den där känslan i magen att precis vad som helst kan hända, en känsla som sällan dyker upp när jag ser film nuförtiden. Stort plus också till alla små guldkorn som filmen bjuder på, exempelvis Nicolas Cages geniala Adam West-imitationer!
Anledningen till Fidos visning var en serietidningsanimation mitt i filmen som det svenska bolaget har arbetat fram. Extra roligt att även den var väldigt välgjord! Har ni möjlighet bör ni absolut gå och se den här filmen, för oavsett vad ni tycker om den (fågel, fisk eller mittemellan) så kommer det vara en stor snackis för ett bra tag framöver. Särskilt med tanke på vad den vågar visa i underhållningsvåldets namn.

På andra sidan kameran

Route 62
Originally uploaded by Magnus Bergström

För någon vecka sedan intervjuades jag för Nya Wermlands-Tidningen om Flickr och mitt användande av tjänsten. Det hela resulterade till slut i ett helt uppslag i lördagens tidning, med både intervjun och tio av mina analoga foton! Reportaget blev kanske till slut mer att handla om mitt personliga fotointresse än just Flickr, men det är aldrig fel att dela med sig av sina intressen och hoppas på respons från allmänheten.
Från och med idag finns även texten och samtliga bilder att se på tidningens webbsida, med två bonusfoton dessutom! Kommentera gärna.

Berlin i transkription

För ett år sedan införskaffade jag en finfin Moleskine i syfte att börja med en resedagbok. I helgen, vid mitt senaste besök i Berlin, fick den användning på allvar. Med mig hade jag denna gång Grabbarna Grus - Pär, Punger och Tobbe. En formidabel och händelserik resa är alltid svår att sammanfatta, men dessa utdrag ur dagboken kan kanske ge en mindre uppfattning.

Riga Flygplats (RIX)
2 april 2010

Berlin, vi är på gång! Med mellanlandning i ett Lettland som är gråare än alla klyschor, med grått väder och regn som topping. Tobbe tystades med en pizza, blodsockret var rekordlågt. Punger följde. Jag och Pär funderade på att dricka Kiss (päroncider), men tog en Cèsu.

/Magnus

Werners lägenhet
Berlin
3 april 2010

Resan hit gick chockerande smidigt. Enda två klagomålen att komma ihåg var att "hot meal" inte verkar betyda mycket för Air Baltic, samt att hunger kan vara en stor fiende. Speciellt under tidspress eller/och om man heter Tobias.
Väl här i lägenheten är det inget tvivel om att vi kommer att trivas. För mig och Tobias som redan varit i dessa krokar blev det flera kära återseenden: Skinnsängen, La Bandida - mexikansk restaurang, samt det otroligt charmiga spätcafé där vi då såväl som nu inhandlade öl och sprit till buspriser kl. 23.30. Hej Tyskland!
Lägenheten är nu delvis förvandlad till ett karlahem med ölflaskor, barbröstade män/pojkar och bäddar både högt och lågt. Men vi sov bra. Nyduschade och glada tacklar vi nu en ny dag i Berlin.
Schpannend!

--Mattias

Baustelle, Warschauer Straße
Berlin
4 april 2010

Vi är alla olyckligt kära.
I Berlin.
Gårdagen spenderades mestadels i Kreuzberg - flanerandes, ätandes, ölandes. Vi cirkulerade men återkom ideligen till Mehringdamm. På Seerose åt vi fabulös vegetarisk buffé och på nåt ställe därintill avnjöt vi kalla weissbier (och snus).
Vi testade vintageshoppingen på Colours där det mesta kan köpas för kilopris. Jag (Tobias) handlade skor som dock bara hade ett skosnöre.
Framåt aftonen retirerade vi till karlahemmet för en power-nap, en power-crap och en dusch. Vi ölade en smula och tog på gå bort-kostymen. Vid Warschauer St. mötte vi upp min tyska Facebookvän Pauline som tog oss till en bar för mer tysk öl, svensk vodka och tysk-svenska språkförbistringar. Vi drog vidare, förstås, till klubben Suicide Circus som låg i en övergiven fabrik under en bro. Den semi-legala klubben serverade billig öl och monoton minimalist-techno - en kombination som bör sätta den tjurigaste indieungen i trans efter några timmar.
Vi lösgjorde dock våra psyken vid halv fem-tiden och gick på jakt efter ett öppet dönerhak. I vårt hemkvarter hittade vi vad som var nära nog - en inrökt schweineschnitzel i bröd som inmundigades med varierad njutning. Undertecknad gav bort halva sin till Magnus som försatte den i "buk-arrest" innan nån hann säga "Einstürzende Neubauten".

/Tobias

Werners lägenhet
Berlin
4 april

"Attenzione!"
Il Casolare i Kreuzberg - "This place has a long-standing reputation for rude servers", menade Lonely Planet. Vi tog ryktet på allvar, beställde våra pizzor i rak "Soup Nazi"-stil och kallsvettades när Punger ställde komplicerade frågor vid beställning till den kalrakade, snabbpratande och hårdföre, italienske kyparen. Sedan åt vi våra (fantastiska) flôtlôck respektive pasta under andaktsfylld skräck, skämtandes om saker man helst inte ska fråga personalen. Efter en bra, men med tanke på den annorlunda måltidsupplevelsen välförjänt dricksning hamnade vi definitivt på kyparens goda sida och bjöds en varsin grappa att sätta fart på aftonen.
Grazie!

/Magnus

Berlins flygplats (Tegel)
Berlin
6 april 2010

Jag blev berörd. Bokstavligen och själsligt.
Baustelle är och var ett fantastiskt ställe. Vi var egentligen bara ute efter en kaffe (eller öl) och gick på skyltens inbjudan om "coffee - blackest in town" och hamnade i ett slapphetsnäste av hög rang.
Såväl kaffe som öl inmundigades, men det var en situation med brownie (och mynt) i hand som fastnade i mitt sinne. Vi led alla av internetabstinens och jag uppmärksammade att caféet delade utrymme med ett hotell, så jag frågade receptionisten om man kunde få access (iPhonen ville rulla). Hon svarade vänligt "självklart!" och jag uppfattade priset "free" som "three". Vid betalningsögonblicket (en hand med småmynt) stängde hon dock min hand och sa "darling, no. It's free."
Överraskning. Glädje. Berörd på insidan och ut. Access.

--Mattias

SAS Flight 2678 (Berlin -> Stockholm)
Någonstans ovan molnen
6 april

Det hektas i resebusinessen. Vid landningen i Berlin förstod hälften av de resande inte att en upplyst bältesskylt betyder "ta det lugnt, vi tävlar inte till bagageutlämningen!"
Till och med personalen verkar nu skynda på lite extra - "Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. We would like everyone to board as soon as possible so we can get away from Berlin."
Jag tror ändå inte att folk har bråttom hem från Berlin, åtminstone om de fått uppleva en helg likt vår. Eller med tanke på att ett kallblåsigt Stockholm och tre plusgrader hägrar. Tillbaka till vardag, jobb och studier.
Tschüss, Deutschland!

/Magnus