Skräckfilms-Sverige

They light their pumpkins up now.
They put their costumes on.
Parade through the pouring rain.
October's passing by.
A marathon of skeletons.
Nobody here knows my name.
Marit Bergman - No Party

Lagom till Halloween-helgen lägger sig vinterns första täcke, eller snarare hinna, av snö över den nordvärmländska kommunen. Med några dagar från datumet att skruva på vinterdäcken, förvandlar det bilresan från Hagfors till Ekshärad till ett antirace. 40 kilometer i timmen klättrar jag över bergen. Strålkastarna visar bara ett tiotal meter åt gången av den mötande frostgatan, som björkarnas frusna grenar ramar in. P3 Live spelar Nick Cave and the Bad Seeds dova toner och melankoliska texter om ond bråd död. De fåtal gatubelysta sträckorna stärker mörkret bortom det som ögat kan se. Varje gång däcken tappar grepp och vagnen sakta glider mot diket, sköljer obehagets tankar genom huvudet. Om att få sitta under nämnda lampor i väntan på en hjälpande hand, funderandes över det som ögat inte ser i mörkret.

Svallvågen når Sverige

Glömde nämna att de före Der Baader-Meinhof Komplex visade trailern för Die Welle, som tydligen får svensk biopremiär den 5 december. Skrev om rullen för några månader sedan. Främst en ungdomsberättelse, men ändå ett tips för alla som börjat få upp ögonen för germanernas filmer. Jürgen Vogel är grym, som vanligt.

Filmer att längta efter - Kapitel II: "The Road"

Senast en roman av Cormac McCarthy filmatiserades så blev det, milt sagt, en succé. No Country for Old Men kammade storslam på Academy Awards och hyllades av kritiker jorden runt. Nu har turen kommit till hans bok Vägen (The Road), en subtil och gripande skildring av en man och hans sons jakt på frihet i ett postapokalyptiskt USA. Viggo Mortensen spelar fadern i berättelsen, ett spännande val efter hans lyckade insatser den senaste tiden (inte minst i Eastern Promises). Som grädde på moset har John Hillcoat fått regissera rullen, killen som gjorde ett ypperligt visuellt jobb av Nick Cave-författade The Proposition.
Filmandet är klappat för The Road och slutproduktionen återstår. Tidigare var den en lovande kandidat inför nästa Oscarsgala, men till följd av förseningar landar USA-premiären senare nästa år. No Country for Old Men-filmatiseringen verkar hur som helst ha varit ett inkomstgivande karriärsdrag för författaren McCarthy. Förutom The Road ligger ytterligare tre av hans berättelser i filmproduktion.

Tre bra saker just nu:

Der Baader-Meinhof Komplex - När Bernd Eichinger ligger bakom en film vet man att det är högt produktionsvärde. Girigbuken bryr sig förvisso inte så mycket om rullarnas djup som sedlarna de odlar, men så länge rätt regissör sitter vid rodret så brukar brickorna falla på plats. Uli Edel är en sådan regissör. Filmen, baserad på Stefan Austs kontroversiella bok, hade kanske svårt att misslyckas med tanke på den otroligt begåvade rollistan (Bruno Ganz, Moritz Bleibtreu, Tom Schilling, Nadja Uhl och Stipe Erceg är bara en handfull personliga favoriter), men det fanns lägen där Edel visste att inte harva för länge. En detaljrik film som fungerar bra både som underhållning och någorlunda som historielektion. Varning utfärdas för de mest ömtåliga (det skjuts in skallar lite här och var) och de som inte klarar att se filmer som är längre än Hollywood-standard.

Mass Effect - Efter knappt 18 timmars speltid kan jag med säkerhet utnämna Mass Effect till en av de åtminstone tio största spelupplevelserna jag varit med om. Det är BioWares mest kompletta spel, efter fullträffar som de i The Knights of the Old Republic-serien. Anledningarna är många. Det har perfekt spelmekanik, otrolig frihet och en nästan overkligt genomarbetad storyline. Att det dessutom ger känslan av att uppleva en minst 50 timmar lång, välproducerad scifi-film gör det hela bara ännu större. Mass Effect är inte bara ett tips till de som gillar rollspel, det är ett tips till de som gillar spel i allmänhet.

Cluedo - Jag minns när jag för första gången diskuterade det klassiska brädspelet. Då förstod jag inte alls utförandet, kanske för att jag var alldeles för inne i komplicerade PnP-rollspel vid tillfället. Hur kan man lösa en gåta i ett brädspel, måste det inte finnas en oberoende spelledare som känner till svaret? När jag för några veckor sedan testade Cluedo för första(!) gången öppnade det nästan ett beroende till spelet. Så enkelt, men ändå så mångsidigt! Och ingen runda är den andra lik, särskilt om man spelar med olika vänner varje gång. Mitt beroende gör dessutom att jag kan bära upp min ena tisha med ökad stolthet.

The Big Lebowski - F*cking Short Version

Fantastisk film, fantastiskt klippt!

The Way of the Ninja

För mer än ett handfull år sedan, då uppringt internet fortfarande var norm och adsl ännu en blöt dröm för finniga porrsurfare i riket, lyckades någon med konststycket att tillgodose alla modemgamers intressen och tillverka ett spel som var:

1. Snyggt och stilrent.
   
2. Enkelt, men nyskapande.
3. Onlinekompatibelt utan att tvinga spelaren att vara konstant uppkopplad.
   
4. Knappt några megabyte stort (d.v.s. möjligt för vem som helst att ladda ner).
   
5. Gratis.

På kort tid spred sig N som en löpeld i spelkretsarna. Kort beskrivet går det ut på att styra en ninja genom kniviga situationer och överleva otroliga stunts, på så kort tid som möjligt. Jakten på hundradelarna var minst lika vanebildande som de ypperligt designade banorna.
Sedan ett halvår tillbaka har spelet fått en grym revival på Xbox Live Arcade, för ett nästan orättvist lågt pris! Den uppdaterade versionen kallas N+ och bevisar att det inte ens i dagens HiDef-miljö är 3D-grafik och höga produktionskostnader som definerar spelglädje.

Media och beslut

Expressen sköt ju sig själva i foten när de slutade med serier! Vilken seriös tidning har inga serier!?
- Daniel

För att spinna vidare: Vem väljer musik på P3 Dokumentär? Lite enerverande är det ju när gamla statsgubbars intressanta avslöjanden om Stig Wennerström avbryts med ett Tookyyoo, you got the rythm in you! och annan eurodisco.

All I wanna do is take your money

Trailern till Tom Tykwers nya rulle The International visar en extrovert och pompös sida av regissören som jag aldrig sett tidigare. Lite oroväckande hollywoodifierat kanske, men alltid spännande när filmmakare försöker något som går utanför deras vanliga ramar.
Att rullen verkar ligga bra i tiden med en pågående finanskris och ogreppbara summor som bankerna slänger sig med, gör dessutom en hel skillnad bara det. Häromdagen fick jag höra att Kina har världens största reserv av utländska valutor, motsvarande över 1 300 miljarder kronor. Martin skrev för en månad sedan ett P.S. om samma fundering som infinner sig hos mig: Vad heter det när något når över tusen miljarder? Triljon?

Time and time again

Det finns några element som kan göra de flesta berättelserna intressanta i mina ögon. Oavsett hur uselt det övriga materialet är så kan jag hitta åtminstone en gnutta underhållning i filmen, boken eller liknande, om den innehåller exempelvis utopi/dystopi-problematiken, människor med övernaturliga egenskaper eller - tidsresor.

Mitt senaste fynd bland rullar med det sistnämnda temat är Toki wo kakeru shôjo (The Girl Who Leapt Through Time), en anime som till skillnad från de flesta andra filmer i genren känns komplett. Storyn berättar om en tjej i övre tonåren som upptäcker att hon bokstavligt talat kan springa genom tiden. Det visar sig snart lite väl användbart för henne och kommer inte heller utan konsekvenser.
Berättelsen är komplex utan att vara svår, en film som verkligen griper tag. Trots att karaktärerna har den typiskt japanöverdrivna mimiken i ansiktet i en eller två scener känns den även långt från fånig. Att den dessutom är otroligt vackert tecknad gör det hela inte sämre! En självklar investering för de som börjat växla över till den högupplösta filmgenerationen.