Week five: There's noone here, and people everywhere.

Det är svårt att vara ensam i en mångmiljonstad. Instämmer man med den meningen har man troligtvis aldrig bott i en sådan. Ensamhet har inte med fysiskt utanförskap att göra mer än mentalt. På film har problemet skildrats åtskilliga gånger, i USA kanske främst med New York som kuliss.
Om Berlin är europeisk films förstad för ensamhet är något jag varken vet eller tror. London eller Paris snarare. Men idén med ensamhet är nog byggd på en "antingen eller"-filosofi, för min egen del med utgångspunkt i Ekshärad och Berlin. Ensam antingen på grund av bristen på människor omkring sig, eller ensamhet på grund av många människor man har noll närhet till.

Så, vad är nytt här nere? Det drar ihop sig till årsskiftet, ett viktigt ögonblick för Berlin. Då införs rökförbudet på offentliga restauranger, klubbar och andra uteställen. Stora delar av Tyskland har redan regeln och det har diskuterats ivrigt om Berlin är redo för övergången.
Själv tror jag att rökandet till stor del kommer segra här. Som jag förstått det får nämligen krogägarna själva välja om lokalen ska vara rökfri eller inte. Väljer de rökfritt kan de fortfarande installera ett speciellt rökrum, som dessutom får uppta en självvald andel av stället. Rökrummen kan teoretiskt alltså vara majoriteten av restaurangen och icke-rökarna blir istället de som förpassas till en mindre del av lokalen.
Offentligt rökande är väldigt karaktäristiskt för stan och något jag inte är särskilt van vid, sedan lagen infördes i Sverige för... fyra år sedan? Men det ska erkännas att jag inte blir ledsen om kläderna slipper lukta askfat dagen efter.

Svenskt på tyskskärmen

Lite tysksvenskt filmnytt:

I mitt tittande för att sammanställa årets filmtopplista snubblade jag häromveckan över det verklighetsbaserade tyska dramat Das Wilde Leben (Eight Miles High!), om den omtalade 60-talsfotomodellen och groupien Uschi Obermaier. Filmen i sig var en ganska stor besvikelse, men en rolig detalj var när jag tyckte mig känna igen skådisen som spelade Mick Jagger. Och visst var det en av bröderna Norén, närmare bestämt Victor från Sugarplum Fairy, som spelar en ung version av rockstjärnan. Och han sköter det faktiskt ganska bra, eller åtminstone så bra som någon kunnat i en annars väldigt oengagerad rulle.

Andra svenska filmsnackisen i Tyskland just nu torde vara nyinspelningen av Tomten är far till alla barnen, här döpt till Meine Schöne Bescherung. Eller snackis och snackis, det tog mig ett spadtag på IMDb för att få fram att det faktiskt är samma manusförfattare, eller åtminstone en av dem, som från den svenska filmen. Någon annanstans har jag inte hittat så mycket som ett ord om att det faktiskt är en och samma berättelse, även om det redan för något år sedan förekom småsnack i svenska medier om projektet. Meine Schöne Bescherung har i vilket fall premiär idag. Ska bli kul att se hur storyn tas emot, för jag inbillar mig att multifamiljerelationer är lite mer ovanligt här än i Sverige.


Min sista iakttagelse har inget med Tyskland att göra, mer än att jag såg filmen här, men i den första Futurama-långfilmen Bender's Big Score (nu DVD-aktuell) förekommer en sekvens som är extra rolig för oss svenskar. Utan att avslöja för mycket så åker Bender vid ett tillfälle till framtidens Sverige (eller baktidens enligt seriens/filmens tideräkning) och stjäl nobelpriset som precis ska tilldelas en McSvensson. Men ännu roligare är hans hån när han med laservapen jagas från platsen. Not so neutral now, are you, Sweden?
Kan varmt rekommendera Futurama-rullen, den första av fyra som kommer ut inför seriens återkomst. Mycket välskriven och klart bättre än den lite utdragna Simpsons-långköraren.

Week four: Sometimes the same is different, but mostly it's the same.

Lördag förmiddag. Sprängande huvud. Zombies dödar. Man får skylla sig själv.

Det skållande heta kaffet från Alexanderplatz u-bahnstation, har precis nått drickbar temperatur när jag kommer fram till hållplatsen Paracelsus-Bad. Min slutstation och lagom långt från lägenheten för jag ska hinna njuta av det svarta guldet i min hand. Promenaden går längs Roedernallee. Samma dag som jag officiellt flyttade in i min lägenhet rånades en värdetransport alldeles i närheten. En av väktarna skottskadades så allvarligt att han senare avled på sjukhuset. Nog för jag efterfrågade händelserikedom genom min flytt, men det finns gränser för allt.

Språk är en intressant kommunikationsbegränsning hos människan. Vi är alla samma, men har ibland svårt att tydliggöra det för varandra. Här har det varit en total potpurri. Umgås med tyskar dagtid, huvudsakligen kanadensare, engländare och sydafrikaner på kvällar och helger. Dessutom två svenskbesök på mindre än en vecka. Ibland kommer jag på mig själv med att rulla r:en helt förryckt, när språkövergångarna kommer tätt. Eller tappa bort ord.

Efter många om och men har jag nu samlat ihop allt det som behövs till en komplett, tysk jobbansökan. Hela processen har påmint mig om vilket disciplinärt folk tyskarna faktiskt fortfarande är.

Week three: Vi har ingenting av värde, men vår längtan är äkta!

Årets första snö faller över Berlin. På tunnelbanans tv-skärmar (Berliner Fenster) marknadsförs Kents Tillbaka till samtiden som veckans skiva. Det känns lite som att vara i norr just nu.

I Tyskland är jobbansökningar per e-post ingen vanlighet. Här ska det vara snygga, exklusiva mappar proppade med curriculum vitae, betygskopior och ett proffsigt porträttfoto på den sökande personen. Genomsnittstysken tycks slänga ut 4-5 euro per ansökan, bara för att skilja den från mängden. Vilket den i slutänden inte gör, eftersom alla gör samma sak.

Med andra ord behöver man här i princip ett deltidsjobb för att finansera sitt jobbsökande. Tur att så är fallet för min del.

Week two: We ain't going to the town, we're going to the city.

En video säger mer än tusen diabilder.

Read the book, read the book, read the motherfucking book

På ett bibliotek. Det finns olika anledningar att hamna här. Det självklara alternativet skulle vara läsdriften, men det kan likväl vara för att fördriva tid eller möta upp en bekant. Oftast är det när man är där för helt andra affärer som man hittar boken. En roman av det slag man aldrig hört talas om tidigare men som ger ett väldigt inbjudande intryck. Omslaget är stilrent och dess försmak av intrigen lockande.

Här tar det ofta stopp. Innan man ens lämnat biblioteket har man bläddrat ett tiotal sidor och insett att verket på sin höjd är välspråkat men att dess kapitel är helt osammanhängande eller sensmoralen fördummande. Men ibland händer det, och det är ett privilegium, att man hittat en litterär skatt som fängslar hela vägen hem till myshörnan. Lyckas den hålla en i greppet längre tid än så, då skapar den rent av abstinens. Man måste vända ett blad till och ett till.

Det är då som berättelsen av outgrundlig anledning tar en lika oväntad som beklaglig ände. Det som utlovats av storyns händelseförlopp ebbar ut i ett antiklimax. Länge sitter man där, analyserar vartenda av berättelsens ord för att uppnå någon slags förståelse för det som hänt. Till slut accepterar man att det inte gick att påverka utgången, den var förbestämd innan boken ens var öppnad.

Med besvikelsen kippandes i kroppens varenda nerv återvänder vi till bibliotekets botlovande salar, men påminda om det gångna bokslutet träder skepsis in. Den svårlästa avdelningen tycks mest lockande, men en viss ångest infinner sig i tanken att ens påbörja en ny skrift, med risk att tomheten efteråt ska bli densamma. Därtill den nedslående tanken att vad vi tar med oss från platsen ändå bara är för lånad tid. Kanske är det därför som vi först kommer vidare i situationen när vi återvänder hit av en helt annan anledning. Det tycks inte vara den som söker som finner, trots ordspråket.

När den onda cirkeln av försök upprepats, funderar man över meningen i att fortsätta. Är det värt risken att bli en cynisk, oberörd människa? Risken att försumma och nonchalera all vacker litteratur?

Week one: Getting into the jam.

Efter en resande vecka, med besök i Stockholm och Umeå, landade jag till slut återigen på Berlin-Schönefeld. Knappt en månad från förra gången. Hela resan från Stockholm, inklusive väntetiden på Arlanda, förföljdes jag av en besynnerligt högljudd och uppkäftig skolklass. Tysk, såklart. Mitt fortfarande väl svenska samvete synkade inte riktigt.

De första dagarna lunkade i en egen takt. Kollade in jobb- och bostadsannonser. Helgen tillbringades till största delen i stadskärnan. På fredagmorgonen åkte jag in för en jobbintervju och besökte under resten av dagen Steffen, som tillfälligt jobbar på New York Times tyska filial i innerstadens västra delar. I stort sett är kontoret en ombyggd vindsvåning.

På lördagkvällen hängde jag med Steffen till en sydafrikansk pub. VM-finalen i rugby stod på schemat, England var motståndaren. Stället var smockat med människor och såklart blev stämningen hög när Sydafrika till slut tog hem guldet. Rugby är för övrigt en skrattretande skum sport i min mening. En bisarr mix av nogranna regler och regelrätt pucklande av motståndarlaget.

Efter en barnvaktsmåndag hade jag igår en heldag i stan igen. Hela förmiddagen sprangs det runt mellan arbetsförmedlingar, utlandsmyndigheten och whatnot. Inget gav särskilt mycket heller, blev bara skickad till nästa ställe hela tiden.
Däremot fick jag på tidig eftermiddag se det som kommer bli min första lägenhet. Pro: Delmöblerat, komplett kök (ingen disk- men väl en egen tvättmaskin), 60 kvm och balkong för €250 i månaden. Contra: Tidigare hyresgästen har inte bott där på två-tre år och när jag synade lägenheten var den fortfarande i flyttstädskick (damm och massor av småplock). Plus att han rökt inomhus i de 20 år han bebott stället, en lukt som såklart satt sig kvar i mattorna. Sist men inte minst ligger stället något avsides från centrum, i stadsdelen Reinickendorf, må det vara högst 5-10 minuter med banan. Som svensk kan man inte direkt beklaga sig över de avstånden, men så småningom vill jag in där det händer saker.
För de första månaderna är det hur som helst klockrent. Så fort jag satt min egna prägel på det hela känns det nog dessutom ännu bättre.

Samma kväll tillägnades spring i butiker, mat och pub tillsammans med nyfunna vänner.

Om tre timmar har jag provanställning.

Terrorism from beyond the grave

Go borrow that shit!

På välsorterade bibliotek kan man hitta oväntade saker. Kliar i fingrarna att jag nu i efterhand kommit på så mycket mer jag vill få fram. Undrar om man kan ansöka om att revidera/utveckla offentliggjorda papper?
Ett annat hett tips är den här uppsatsen om man gillar Psycho och annan skräck.

Counting and breathing, I'm leaving here tomorrow