Life is like a box of chocolates...

Den kanske mest intressanta googlingen hittills som fört in någon på min blogg: "Var Gustav den tredje homosexuell?"

Jag säger det nu direkt så slipper folk fråga: Jag har inte den blekaste.

Magasin åt folket!

Som min kollega nämnde i grannbloggen så finns nu de två senaste numren av det eminenta kulturmagasinet Extra Allt för allmän beskådan när klassen återvänder från praktiken. Dessutom lånade jag igår Björnes bil och hämtade Inkognito från tryckeriet, så det huserar även åtta sprängfyllda kartonger med humanistisk skrift i nedre red.lok. och bara väntar på att bli lästa. Bara att ta för sig!

Jag är inte den som är den

Tänkte ännu en gång följa Karins exempel och med lite hatkärlek publicera en bild på min hemort. Den visar inte särskilt mycket, men där finns inte heller särskilt mycket att se.
Använde samma bild i mitt allra första inlägg här i bloggen för att ge en slags förklaring på dess namn, så den kanske hjälper några fler på traven där ute ännu en gång.

En stad redo att vakna ur sin dvala

My work is done, why wait?
- Uppfinnaren George Eastmans sista ord.

Umeå har, för kanske sista gången iår, täckts av ett vitt snötäcke. Samtidigt grips en person som med stor sannolikhet är den ökände Hagamannen. För staden stundar iår uppenbarligen mer än bara den sedvanliga pånyttfödelsen som våren innebär. Plötsligt märks en sprittande känsla hos människor. Alla verkar gå i förväntningarna på något extra.

Jag brukar inte som andra förknippa våren med saker som kärlek eller ett mer aktivt uteliv, snarare med slask, rusk och tristess. Men någon gång är det dags för den att anlända, och eftersom jag känner till människors tycke för årstiden så får jag erkänna att det inte finns något mer passande tillfälle för åtminstone den här staden än nu.

Jag tror det har blivit dags att ta ett avstamp. Det har blivit dags att ta ett värdigt farväl av vintern och låta den insnöade staden vakna till liv igen. På fredag håller vi korridorsfest och ni är alla, om ni så är praktikantfolk från klassen eller trogna bloggläsare, hjärtligt välkomna att stämma in!

Ditt elefantgevär i musikdjungeln

Den senaste tiden har jag i både bloggar och vardagen fått höra folk slå ett slag för musiksidan Pandora, senast tror jag det var yoenes som nämnde det. Jag vill därför inte bara ta emot den trevliga smällen utan dessutom bjuda tillbaka med en dropkick i form av den eminenta sidan last.fm, som tidigare gick under namnet Audioscrobbler. Det känns som jag nämnt den tidigare, men den är värd att upprepa.

Sidan fungerar som följer:

1. Man registrerar sig, på samma vis som när man gör en e-post eller blogg.
2. Man laddar ner en s.k. plug-in till valfri musikspelare på datorn, föredragsvis den man använder för att lyssna på musik med (iTunes för Mac-användare ska alltså inte vara några problem).
3. Man lyssnar på musik.
4. Man får tips på sidan om musik man skulle kunna gilla och kan dessutom se diverse topplistor över vad som lyssnas mest på (låt och artist, men även album om jag minns rätt) i världen, Sverige eller Luxemburg om man så vill. Man kan dessutom provlyssna på snuttar från banden man inte hört talas om tidigare, skriva om musik m.m..
5. Man lyssnar på mer musik.

På sidan registreras det vad du som användare har lyssnat mest på, veckovis och någonsin. Så även genom att kolla in kompisars användarlistor kan man få några riktiga guldtips. Men det gäller att komma över Storebrorstänkandet och våga stå för vad man lyssnar på om man ska registrera sig. Om ni vill se ett exempel på hur det ser ut kan ni undersöka min användarsida.

Förslappelse uti min kropp

Meis: Är det någon av er som är allergisk mot något?
Johan: Grönsaker.
- Sagt av mannen som vill ha sill med nubbe som korridorsmiddag.

Det blev ett sjujäkla avslut på Umeå Open. Det började ju så bra som det bara kunde med en rolig intervju och underbar spelning av Dia Psalma i fredags. Den som vill kan ladda ner låten Hon får liveinspelad från konserten samt intervjun av Anders Kilander från P3:s Musikjournalen, som stog före oss i intervjukön. Lördagen bjöd också på några riktigt härliga höjdpunkter. Fransk-tyska Stereo Total minns jag som lite halvtråkiga från Arvikafestivalen 2003, trots att de redan då visade stor spelglädje. På Open så lät de samma glädje komma ut på scenen dessutom. Ordningsvakterna framför scenen var ganska griniga och ville först inte låta bandet ta upp någon från publiken för låten L'amour á trois. Senare hade de istället problem att hålla sångaren Friedrich Ziegler (a.k.a. Pretzel Göring) bort från publikhavet, då han om och om igen hoppade ner i fotodiket för att simma ut i massan. Han är för övrigt en av definitionerna för uttrycket "galen tysk" och såg till att göra spelningen till en minnesvärd tillställning.

Bland de mer långsamma, eller åtminstone gemytliga, framträdandena under dagen vill jag ge tummen upp för Jenny Wilson och Hello Saferide samt ett besviket "nej" till Henrik Berggren.

Som avslutning på konsertdagen var det tänkt att jag skulle pendla lite mellan Håkan Hellström och Slagsmålsklubben, men dels så förvarnades man om att Idun skulle bli så folsmockat med folk under Hellströms spelning dels skulle jag och Andreas sticka iväg på Konsthögskolans efterfest i god tid. Så det blev att titta på ungefär halva Håkans spelning (inte så stora kommentarer att ge, han levererar alltid live) innan man vandrade iväg. Väl där träffade jag återigen på nämnde Kilander, som verkade vara lättad över att deras tvåtimmars livesändning från festivalen gick väl. Allt sedan vi pratade med honom efter intervjun har jag och Björn sprungit in i han i både tid och otid under helgen. Även Henrik Berggren skymtade förbi ett antal gånger under natten och jag skulle ljuga om jag sa att han försökte hålla en låg profil. Efterfesten bjöd även på lite oväntade möten i form av Åsa från klassen och Stina från Alla Dagar (som kollektivet vid Norrlandsoperan verkar ha valt att kalla sig), massor av öldrickande och minst lika mycket dans. Det blev lite för krångligt att hålla koll på tiden för min del, så med omställningen till sommartid inräknat så kom jag i säng mellan 8 och 9 på morgonen någon gång.

Sedan jag vaknade upp sent på söndagen så har livet sen haft sin gilla gång. Igår i skolan började jag författa intervjuartikeln om Psalma och idag valde jag att vara kvar hemma till följd av en riktigt krasslig hals och snörvlig näsa. Men det har börjat ordna upp sig nu, så imorgon tror jag det blir dags att ta tag med nya krafter igen. Inkognito tycks vara färdig på tryckeriet också, så jag ska försöka ordna nån slags eskort för de åtta kartongerna upp till skolan bland annat.

Favorit i repris

Snubblade häromdagen över en gammal favoritsida. Lite synd att de inte verkar uppdaterat den sedan 2000, men det finns ändå många fantastiska citat att ta del av här.

Samma gamla Psalma

Jag: Finns det nått turnéminne från 90-talet som ploppar upp i ert huvud direkt när ni tänker tillbaka på den tiden?
Ztikkan: Jo, det finns väl några. Den där hemska bussolyckan i Lillehammer till exempel, där kunde det ha gått riktigt illa.
Pontus: Va!? Det var ju skitroligt!
- Dia Psalma om när deras buss krockade med en kyrkogårdsmur.

Igår gick något av en högstadiedröm i uppfyllelse för mig. Jag fick träffa gänget i Dia Psalma för en kort pratstund på Royal, hotellet mitt emot Folkets Hus, bara någon timme före den första spelningen på nio år. Björn var med och fotograferade och slängde in några frågor han med. Det gick oväntat enkelt att få tag i dem, alla jag ringde i kedjan av folk för att nå fram till deras turnéledare var väldigt tillmötesgående. Turnéledaren med för den delen.

Exakt vad som sas under intervjun tänkte jag hålla på ett tag till, så ni istället kan få läsa den slutgiltiga artikeln. Hur som helst var dom precis så trevliga som man kunde hoppas på, jag glömde i några omgångar till och med bort att jag höll på med en intervju. Det jag kan säga var att de var väldigt avslappnade. De verkade inte helt medvetna om hypen kring sin återförening. Jag och Björn pratade lite med killen från Sveriges Radio som pratade med dem före oss, han misstänkte att de medvetna om den men att de var för ödmjuka för att erkänna det. Men jag undrar jag, de verkade mest hoppas på att de inte skulle spela fel. De hade bara repat två gånger före spelningen, varav den första gången blev mer av en återträff med öldrickande än en repning. De verkade också osäkra på hur väl deras musik gått i arv till den nya generationen, ifall det kanske bara skulle komma folk i åldern 25+ och se dem.

Men spelningen blev väldigt lyckad, både för dem och publiken. De lät ruggigt tight, som om de aldrig ens slutat spela tillsammans. Publiken var också väldigt närvarande och med på texterna i alla låtar, trots att många av dem nog inte ens hade fyllt tio när bandet splittrades. Jag blev lite ledsen att jag hade skolans kamera runt axeln, för man blev oerhört sugen på att ge sig in i den lyriska folkmassan och få resa tillbaka till slutet av 90-talet på allvar.

Posten påbjuder piratkopiering

Säger man "portugan" om en portugis, alltså en person från Por... Äsch, det var inget.
- Jag tappar orden under en stressig session Betapet.

Idag kom mitt paket med skivor som jag beställt från staterna. Till min uppgivenhet fick jag se att jag för tredje gången i rad på en beställning från USA skulle betala tullavgift. Tullavgift är en väldigt underlig avgift. Den går ut på att tullen tar "stickprover" på vissa paket genom att handplocka dem och undersöka innehållet. Detta råkar man i regel ut för ungefär en gång av tio, åtminstone av mina erfarenheter att döma. Som tack för hjälpen är det sen tänkt att mottagaren av paketet ska betala en summa motsvarande 25 procent av det totala värdet på innehållet. Utöver det tillkommer 50-75 kronor i expeditionsavgifter. I mitt fall gjorde detta att mina skivor, som skulle kostat ungefär 430 kronor totalt, uppgick till strax över 600 kronor.

Nu är detta inte hela världen. Eftersom jag beställde fem skivor så blir det ju egentligen bara som att de inköptes här hemma i Sverige till ett normalt nypris, plus att en av skivorna (Making Moves av bandet Biology) inte ens finns att hitta i någon svensk (nät-)butik jag hittills letat i.
Å andra sidan beställde jag skivorna från USA av en anledning. De var grymt billiga. Fem skivor för ungefär fyra Linné-porträtt (frakt inräknat) är ett kap värdig vilken CD-rea som helst och det finns inget som uppmuntrar människor så mycket till piratkopiering och musikdelande på nätet som när en deal av den nivån raseras av en löjlig regel som gör att de måste slänga på en tredjedel extra av originalpriset. Och varför är det inte sändaren som betalar tullavgiften? Man tycker ju att om det är någon som ansvarar för att paketet tydligt ska visa sitt innehåll och inte ge en anledning till att rotas i så är det ju den som skickar det.

Tull och stickprover, visst är det nödvändigt. Men vart tar alla dessa gigantiska summor pengar vägen? Det skickas långt dyrare paket än mina världen runt och om någon person eller något företag kan förvärva de pengarna bara genom att lite snabbt riva upp en kartong så ansöker jag gärna om det jobbet.

The New Pornographers - "Twin Cinema"

Få skivor är så allsidiga som The New Pornographers senaste verk. Bandet, som härstammar från Vancouver, serverar sin ytterst melodiska poprock med hänförande sång och tydlig entusiasm. Låtarna är av varierande stil, från den vackert samstämda Star Bodies till den gravt funkiga Three or Four, som för tankarna till bl.a. White Stripes.
Men bandet lyckas ändå att hålla en helt egen ton och jag vill nog påstå att de besitter ett av de mest originella sound jag hört från ett indierockband på länge. Problemet med väldigt experimentella artister brukar vara texterna. De hamnar oftast antingen i bakgrunden för instrumentens möjligheter eller drunknar helt enkelt i den överentusiastiska musiken. Här har man dock både lagt vikt på texternas innehåll och hur de levereras. Sextetten har alltid någonting att säga och är medvetna om att låta de oftast duettlevererade sångrösterna bli en viktig del av musiken. De blir aldrig heller för seriösa utan bibehåller hela tiden en nyttig lekfullhet, vilket bl.a. märks tydligt i en låttitel som Sing Me Spanish Techno.
Twin Cinema är utan tvekan en av förra årets bästa skivor, och med tanke på bandets produktivitet hittills kan man kanske hoppas på deras fjärde skiva redan inom ett år.