Eternal Sunshine of the Spotless Mind

En av de absolut konstigaste men kanske även viktigaste tillskotten till det moderna Hollywood är manusförfattaren Charlie Kaufman. Ni som sett Adaptation, Being John Malkovich (I Huvudet På John Malkovich) eller Human Nature vet kanske vad jag pratar om. Totalt skruvade filmer som trots sina bisarra inslag lyckas locka några av vår tids största skådespelare att medverka. Det har dessutom varit mycket prat kring Kaufman som person, framför allt huruvida han själv existerar överhuvudtaget eller om han är en pseudonym för ett antal andra författare, som använder hans alias för att skriva manus som helt går emot Hollywoods fasta konventioner. När han vann en välförtjänt Oscar för denna films manus suddades dock det sista unset av tvivel ut vid hans mottagande av statyetten.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind är Kaufmans andra samarbete med regissören Michael Gondry efter nämnda Human Nature. Det pratades naturligtvis om att något stort var på gång strax före den kom ut och allas förväntningar, inte minst mina egna, låg på en nivå som långt överstiger den hos en sjuåring dagen före julafton. Men det som var långt mer skrämmande var att jag efter att ha sett filmen inte var besviken, något som jag nästan själv förutsatt med tanke på hoppet jag själv byggt upp kring filmen. Den levererade med råge och jag ville inget hellre än helgonförklara Kaufman för sitt klockrena hantverk.

Eternal Sunshine är det bästa Kaufman hittills har åstadkommit, vilket inte vill säga lite med tanke på att han hittills inte har skrivit manus till en enda undermålig film. Anledningen kan vara att han väljer sina regissörer väl. Förutom en kort, vågad avstickare med George Clooney (Confessions of a Dangerous Mind) så har han uteslutande jobbat med Spike Jonze och, naturligtvis, Gondry. Detta begränsade spektrum av filmskapare har i sin tur troligtvis präglat manusen som sätts framför kameran, eftersom alla hans verk hittills på ett eller annat sätt handlar om att sväva mellan dröm och verklighet. Eternal Sunshine är det helt klart tydligaste exemplet, eftersom större delar av filmen bokstavligt talat utspelar sig inuti Joels (Jim Carreys) tankar. Att få se saker från andra människors perspektiv var ju något väsentligt även i helt suveräna Being John Malkovich, men här går man alltså ett steg längre och låter huvudkaraktärens tankegångar tala för sig själva.

Alla människor gillar inte Kaufmans filmer. Så mycket är säkert. Faktum är att han helt klart är en av de personerna i filmvärlden vars arbete man antingen älskar eller hatar. Jag minns när jag tipsade mina föräldrar att de skulle se Being John Malkovich senast den gick på TV. De tittade i kanske en halvtimme och kom fram till att jag måste ha lurat dem eftersom det ju inte kan finnas någon som tycker om en så sjuk film. Men det finns det. Frågan är om just du är en sådan. En fråga som är mycket rolig att söka svaret på, eftersom den både kommer vidga dina vyer vad gäller film och kanske rent av få dig att se på världen med andra ögon efteråt.

Mellan dröm och verklighet. Jim Carrey får användning för sina karakteristiska ansiktsuttryck. Här i det mer sorgsna spektrat.

FOTO: Sandrews

En sorgernas hymn till de relevanta kommentarernas frånvaro

Men du kan väl inte köpa en baguette att käka till lunch!?
- Björn till Elin, samtidigt som han själv håller i två Billy's-pizzor.

När jag öppnade dörren för alla människor att kommentera min blog så hände något. Jag fick fler inlägg. Men inte från folk som ville kommentera bloggen. Istället översvämmas jag av inlägg från swingers och folk som vill sälja mig potenshöjande medel. Jag menar, vad i helvete!? Det jobbigaste av allt är dessutom att jag vägrar ändra inställningen eftersom jag fortfarande håller hoppet uppe att folk lite mer frekvent ska börja skicka små kommentarer på det man skriver. Nästa gång jag får meddelande från någon som heter Lucy och vill sälja penisattrapper ber jag verkligen för att det förutom det inlägget finns åtminstone ett enda vettigt från någon annan människa att läsa!

Idag har jag varit hos Björn nästan hela dagen. Vi gjorde en övningsuppgift gällande offentlighetsprincipen. Den gick ut på att vi skulle ta reda på så mycket information om Umeå universitets rektor som möjligt via myndigheters offentliga handlingar. Det är helt sjukt vad mycket man kan få veta. Man känner sig nästan som en brottsling när man sitter och kartlägger hela hans liv i ett anteckningsblock samtidigt som någon på andra sidan linjen utförligt berättar var hans olika ägodelar är försäkrade.
Björn bodde jävligt fint. Han och en kompis (Peter, som jag nämnde i något inlägg från filmfestivalen) bor på hela det undre våningsplanet i ett hus, ungefär som ett källarboende. Allt kändes jävligt nytt och fräscht också. Stort dessutom. Fast långt bort var det att cykla. Bortom väst på stan, typ. Måste vara drygt för han att cykla till skolan varje dag.

Imorgon ska vi renskriva det vi fick ihop idag och lämna in det och sedan ska jag finputsa bokrecensionen som ska lämnas in på torsdag. Om det blir tid över ska jag fortsätta putsa på mitt lilla "fanzine" The Raging Raven (tidningen där jag samlar alla texter av vikt som jag skriver under hösten) så jag kan få ihop det innan juluppehållet.

Maestro! Musica, per favore!

Jag vill slå ner den personen som för första gången satte ett russin i ett bröd!
- C.J. uttrycker sina känslor för russinbröd.

Efter gårdagens inlägg slog det mig att jag har många fler musiktips än The Cardigans nya platta. Därför tänkte jag helt sonika lista dem här och nu:

• Bring Me the Fucking Riot... Man - Same (2004)
• My Morning Jacket - It Still Moves (2003)
• Sounds Like Violence - The Pistol (EP) (2004)
• Yeah Yeah Yeahs - Fever to Tell (2003)

My Morning Jacket släpper dessutom en ny platta vid namn Z denna vecka om jag inte missminner mig. Har dock ännu inte lyckats provlyssna på den, men jag tycker för all del att man ska hålla till godo med deras tidigare verk dessförinnan. Min första tanke när jag hörde dem var att det lät som Sigur Rós, fast med mer sång och inte riktigt lika psykadeliskt. Eller nej, det låter förresten lite väl amerikanskt för att jämföras med Sigur ändå. Men jag tror ändå de som har viss försmak för deras musik bör kolla upp det. Sounds Like Violence har vad jag kunnat luska fram bara släppt EP:n hittills. Väldigt synd, men jag hoppas på fler verk inom en snar framtid.

Nu ska jag återgå till min bokrecension, så att veckans uppgifter sakta men säkert börjar komma någon vart. Imorgon har vi som uppgift att genom offentliga handlingar luska fram så mycket som möjligt kring Umeå Universitets rektor och hans bakgrund före han fick sitt nuvarande jobb. Den grävande journalistiken väntar!

Äntligen vila

Hans: Du tycker inte att nyhetssidan blir lite bildtung såhär? Man kanske skulle ändra något.
Gustav: Jo, jag kan väl tänka mig att ta bort någon av bilderna.
Hans: Vad sägs om den på George Bush, klarar det sig bättre utan den.
Gustav: Ja, allt skulle bli bättre om man tog bort Bush...
- Gustav lyckas få in ett dolt budskap under layoutgenomgången.

Denna var den första helgen sedan... ja, jag vet inte hur länge sen... som jag äntligen fick ta det lugnt och vila. Struntade helt sonika i allt vad fest heter och tog inte heller något annat för mig som stal sömntimmar från mig. Dock så var jag på bio i fredags med Dusan (tittade på Goal!, helt OK som feel-good-rulle) och idag tog jag en tur till skolan för att jobba med min tidning. Fast det visade sig att "svarta hålet" (vår server) var nedstängd för service, så det blev mest att jag surfade runt och letade material och lyssnade på musik.

Musik, ja. Har lyssnat igenom senaste Cardigans-skivan ett antal gånger den gångna veckan. Den är grymt bra. Bättre än den förra, även om jag gillade den också. De har fått till lite mer svärta både i låttitlar och -texter. Helt underbara spåret I need some fine wine, and you, you need to be nicer, som rullar på diverse musikkanaler nu, har inte bara en ovanligt lång utan även sjukt talande titel. Ännu mörkare ton får det hela om man begrundar texten strax före Nina sjunger de nämnda raderna:

It's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog.
Baby, you're foul in clear conditions,
but you're handsome in the fog.

Otroligt svart samtidigt som det balanserar på en tråd av komik genom sina ordlekar. Albumet är fyllt med den sortens texter. Förutom den låten så är det Don't blame your daughter (Diamonds) som jag fastnat mest för, men då gillar jag i och för sig så gott som varje låt på plattan.

Mycket som ska göras denna vecka. Två större uppgifter till skolan, söka praktikplats för de två veckorna i vår, ringa kommunalrådet i Hagfors för uppgiften som ska lämnas i början av november. Sedan ska jag fortsätta med min tidning när jag får tid över också.
Dessutom borde jag försöka ordna en klippning på något vis. Vore skönt om Janina vore här nu, för jag vill bara bli av med mitt hockeyfrilleliknande nackhår som håller på att bli väldigt mycket längre än den övriga utväxten.

Like back in the old days

Jag: Ctrl+Alt+Delete?
Lars: Alt+Cmnd+Esc.
- Vår Macintoshinstruktör Lars lär mig det viktigaste kommandot.

Inte sedan gymnasiet har jag haft något som liknar äkta skolveckor som nu. Varje dag börjar vid klockan nio och slutar tidigast tre. Bra för dyngsrytmen, dåligt för fritidssysslor som att skriva här t.ex.. Man saknar mycket ork när man kommer hem.

Igår var jag ute på kvällspromenad med Stina, en klasskamrat, till en sjö här i närheten. Det var intressant att se avstånden till saker och ting till fots, för när man åkte bil här uppe kändes det ändå som ganska långt bort till exempelvis bensinmacken vi traskade förbi. Sjön vi gick till var dessutom samma som campingen där mamma och pappa övernattade ligger, fast den låg förvisso på andra sidan av där vi var.

Other than that har inte mycket hänt förutom skolan sedan helgen. Imorgon ska jag till Johan och se på film med honom, Lenitha, C.J. och Gustav. Får se om nån mer i klassen hänger på också. Sedan vet jag inte vad som är på gång under helgen, men lite pluggande ska jag åtminstone klämma in under den tiden. Om jag räknat rätt så är det den här helgen som Raketfilm går av stapeln i Karlstad. Jävligt synd att schemat skulle vara så smockfullt just nu, annars hade jag definitivt tagit en sväng neröver. Nu blir det istället läsa lilla boken som gäller, så jag kan recensera den inför torsdag nästa vecka. Förutom det så har jag fortfarande politikeruppgiften som jag nämnde i ett inlägg för ett antal veckor sedan, samt att jag ska söka min praktikplats. Det sistnämnda ska jag ta tag i så fort som möjligt, när jag har en lucka i lärandet vid en bra tid att ringa på.

Och så ska jag självklart försöka hålla bloggen uppdaterad lite mer frekvent. Det lovar jag.

Skrivandet tar form

[Konversation över ICQ]
Tobbe: Umeå! Kommunister, veganer, Ronny Ambjörnsson.
Jag: Isolation Years. Tänkte säga Refused, men det går litegrann in under de första två orden.
Tobbe: Precis. Ronny Ambjörnsson är för övrigt också kommunist. Så egentligen finns det bara två gemensamma nämnare.
- Kommunism + vegansim = Umeå?

Ojojoj. Nu är jag nästan inne i ett fullblodat beroende. Jag kan inte få nog av Quark. Att få se sina gamla texter i näst intill tidningsliknande format ger ett sådant rus och skaparglädje att man bara vill ha mer, mer, mer! Men fiktiva tidningssidor är förvisso inte på långa vägar lika stort som en sida i en riktig tidning. Fast i och för sig, en fiktiv tidning kanske? Skulle ju kunna sammanställa en enklare samling av mina äldre texter i något slags kompendie bara för att få smaka på resultatet. Känns dessutom alltid bättre att spara sina verk i fysiskt format och inte bara digitalt.

Mitt nya beroende har både bra och dåligt inflytande på mitt skrivande. Jag blir mer kritisk mot mina egna texter, men bloggen kan bli något lidande av att jag sitter och mixtrar med programmet under den tid på dygnet då jag har som mest inspiration för att plita ner mina tankar. Till stor fördel är dock att jag kommer producera fler rent kulturlänkade texter, eftersom ju bara vanliga blogginlägg inte gör sig så bra i artikelformat. Men ni kan vara lugna, jag kommer fortfarande dela med mig av nyttigt och onyttigt från Västerbotten.

Jag vill också passa på att hälsa till den busen på Tradera som bjöd över mitt bud på det enda Rocky-albumet jag saknar med två spänn, en halv minut innan auktionen tog slut. Fy på dig!

Leia Organas Dag

Jag: Enligt DN:s hemsida är det tydligen kanelbullens dag imorgon.
Erik: Då ska jag ut och slåss!
- Say what!?

Trots ovanstående citat är kronologin i verkligheten lite annorlunda, eftersom kanelbullens dag ju egentligen var idag. Och ingen kanelbulle åt jag. Detta inte för att manifestera en åsikt, utan helt enkelt för att jag glömde bort det. Jag är inte den som brukar anamma nya traditioner, men kanelbullar säger jag däremot aldrig nej till. Det får gärna vara min mors eller systers hembakade då. Nybakade och med ett glas mjölk eller en färsk kopp kaffe till vore det ultimata.

Nu har vi påbörjat layoutmomentet på kursen. Det är riktigt roligt, även om vi inte har börjat använda oss av våra egna texter än. Dock så satt jag idag kvar när jag var färdig med vår uppgift och i väntan på att C.J. och folket skulle bli klara så började jag smått fiffla med den saken på egen hand. Omvandlade det tidigare blogginlägget Video games killed the movie stars, efter att ha ändrat och lagt till på vissa ställen, till en mycket tidningsenlig krönika i A4-format. Blev mäkta nöjd med resultatet och man får verkligen mersmak av att se sin text fylla spalterna på ett estetiskt tilltalande sätt. Blev också sugen på att utveckla just den texten, eftersom jag känner att jag utelämnade så mycket intressant när jag från första början skrev inlägget. Kanske har jag någon gång framöver utvecklat den såpass långt att jag kan göra ett snyggt tidningsuppslag av det.

Förresten så har jag laddat ner en liveinspelning med Queens of the Stone Age. Fan vad sugen jag blev att se dem efter att ha lyssnat. De låter grymt bra, om inte bättre, utanför studion.

Den konungliga hufvudstaden

[Konversation över MSN]
Jag: ÅH! Godaste jävla bananen jag ätit på år! Hallelujah, jag var bara tvungen att berätta det för nån.
C.J.: Skönt.
[Fem minuter senare]
C.J.: Hur god var den där bananen? Berätta mer.
- Bra att det finns intressanta samtalsämnen.

Fick reda på för några dagar sen att Niklas (min äldre bror, för de som inte känner honom) har fått jobb på ett företag i Stockholm. Tydligen är det ett tyskt företag i grunden, vilket väl var perfekt läge för honom att slå sig in som halvtysk. Blir en del resande med jobbet söderöver dessutom påstod han. Min mor ringde förut och berättade att han börjar första november och kommer bo hos en gammal klasskamrat från universitetstiden i Norrköping tills han har hittat eget. Att hitta ett bra boende till OK pris i Stockholm är nog inte den enklaste uppgiften. Johan i min klass berättade att det är mycket andrahandshyrande som gäller och ibland flytt 3-4 gånger om året. Nåja, kul är det i vilket fall. Och bra också, för då kan man mellanlanda hemma hos honom i Stockholm någon gång och hälsa på när man ska vidare till t.ex. Värmland. Dessutom så öppnar det ju för ypperliga möjligheter att söka praktikplats på någon tidning som är stationerad där, om det inte skulle funka med Värmlands Folkblad.

Idag har jag städat korridoren, med anledning av att jag hade korrevecka. Blev en riktigt grabbig kvällsfika också eftersom ingen av tjejerna i korridoren verkade vara hemma idag. Så vi blev fem killar som satt och skrattade åt Grattis Världen på TV medan vi spisade kaffe och chokladbakelser. Det tomma rummet i korridoren har fyllts också. Eller rättare sagt så var det aldrig tomt, men Johan som bor där har varit borta och jobbat ett tag. Han pluggar dock inte längre, eftersom han tog examen i våras. Så den stora frågan är väl egentligen hur länge till han kommer bo kvar i rummet.

Idag ska Josef ha flyttat in i sin lägenhet om jag förstått det hela rätt. Ska bli kul att komma till Duvkulla och betrakta Hagforskolonin som uppstått.

Wer nicht kommt zur rechten zeit

C.J.: Det står mycket roligt i boken för en ordmärkare som du.
Jag: Som DIG!
- C.J. lägger upp den på straffpunkten.

I brist på egen framförhållning så har jag utvecklat en ny hobby, nämligen att stjäla andras tvättider. Jag nämnde det i ett tidigare inlägg att jag tjuvade till mig en tvättmaskin härisist när jag missat min egentliga tid p.g.a. en utekväll och den här gången var jag ännu hemskare och stal två av tre fungerande maskiner, eftersom personen som egentligen hade sin tid inte ens hade börjat tvätta när halva tiden hade gått. Intalade mig själv att det är absolut sista gången, så jag såg till att få bra tvättid till början av nästa vecka åtminstone. Men vem vet, det kanske blir en ny form av kleptomani fast man snyltar på andras bokningar istället?

Förut var C.J. här och kikade på det senaste Lost-avsnittet. Nu börjar det verkligen bli överflöd av händelser i den serien! Man är van att få nya frågor och svar i ett ganska måttligt tempo, men just nu pressas verkligen huvudet fullt av information för varje vecka. Man sitter och funderar över/smälter det hela långt efter att man tittat klart.

Den lugnare tiden i skolan är på väg att ta slut. Idag fick vi alla ett mail från Hans där han beskrev formalian på fyra uppgifter som ska lämnas in före november. Tre av dem är någon form av bokrecensioner på kurslitteratur och en av dem är en kortare intervju med en valfri politisk person angående hur de driver kulturfrågor inför valet. Den sistnämnda uppgiften har jag ingen aning om hur jag ska lösa. Funderar på att ringa kommunalrådet i Hagfors eller så, det kan ju vara intressant att höra vad han har för idéer för hemkommunen på den punkten.

Fortfarande inget spår efter min älskade Tillbaka till framtiden-box heller. Jobbigt och frustrerande när saker försvinner både ur hyllan och minnet sådär. Senast det hände så hade Daniel lånat ut en film till en kompis utan att informera mig, så det kan ju förvisso hända att det hela är en favorit i repris. Fast Daniel har inte svarat på mitt meddelande än, så det är lika bra att fortsätta leta vidare tills dess.

Samma text, fast inte

Här kommer resultatet av skoluppgiften. Det hela gick alltså ut på att skriva en text först till personer insatta i ämnet och sedan till en målgrupp i stil med Kamratposten. Håll till godo.

Recension - Big Fish (Version 1)
Tim Burton har alltid varit en mästare på sagor. Vi har sett det redan i hans tidigare filmer, som Edward Scissorhands (1990), men även i den bioaktuella Charlie and the Chocolate Factory (2005) tycks Burton ha behållit sin framgångsrika, fantasifulla stil. Frågan är dock om det inte är hans verk Big Fish (2003) som blivit hans mest lyckade flirt med temat, främst eftersom filmen handlar om berättandets tradition i sig. Redan i själva namnet refererar Burton till vandringssägnernas styrka, genom att föra tankarna till sjömännens berättelser om de gigantiska fiskar de sett under sina år på haven.

Filmens ramberättelse handlar om William Bloom (Billy Crudup), en man som helt brutit kontakten med sin far Edward (Albert Finney) eftersom han tröttnat på dennes lite väl otroliga livshistoria som han berättar i tid och otid. När William får beskedet att hans far är döende i cancer beslutar han sig för att återvända hem, i ett försök att lära känna sin fars verkliga jag. Därifrån får vi följa en parallellhistoria om Edward Blooms uppväxt, så som han själv beskriver den. Det är en färgstark och otroligt fantasirik skildring, som naturligtvis får William att tvivla allt mer på sin fars förmåga att hålla sig till sanningen.

Skådespeleriet i filmen är långt över standarden för den här sortens produktioner och Ewan McGregor gör ett utomordentligt jobb som den unge Edward Bloom. Han håller precis den klämkäcka attityd som krävs för att man som tittare ska uppfatta berättelsen som en saga. I birollerna lyser den alltid lika sevärde Steve Buscemi som misslyckad poet och Danny DeVito överraskar i en ovanligt passande roll som bisarr cirkusdirektör. Även fotots mycket vackra hantering av färger förstärker totalupplevelsen avsevärt. Här träder även en mycket effektfull kontrast fram, mellan det färgsprakande och övernaturliga i Edward Blooms skildring och det mer seriösa och gråa i ramberättelsen, som får oss att förstå varför Edward skulle vilja krydda sin livshistoria.

Filmens budskap, som återknyter till Tim Burtons fascination för berättarkonsten, är att en människa blir odödlig genom vad hon berättar, eftersom hon lever vidare genom berättelserna även efter sin död. Det kan verka sockersött, men i Burtons händer blir det istället väldigt tänkvärt.

Recension - Big Fish (Version 2)
Personen som gjort filmen heter Tim Burton. Han är just nu aktuell med filmen Kalle och chokladfabriken på bio. Han har också gjort de två äldsta filmerna om Batman. Filmen Big Fish är väldigt lik hans andra filmer, eftersom den innehåller väldigt mycket fantasi och är som en saga. Den handlar också väldigt mycket om att berätta sagolika historier.

Filmen har två stycken berättelser. Den första handlar om William som är arg på sin pappa Edward. Han tror att hans pappa alltid ljuger för honom när han berättar om saker han varit med om. William har inte träffat sin pappa på jättelänge. När han får reda på att hans pappa kanske inte har länge kvar att leva så åker han för att hälsa på honom. William försöker få sin pappa att berätta sanningen om sin uppväxt. Då börjar den andra berättelsen. Den handlar om Williams pappa när han var ung. Man får se hans liv på det sättet han själv beskriver det. Det är en väldigt fantasifull och häftig berättelse. William vet inte vad han ska tro på.

Filmen berättar båda handlingarna samtidigt. Ibland får man se William prata med sin sjuka pappa som ligger i sängen och ibland får man se vad hans pappa hittade på när han var yngre. Det är ganska stor skillnad mellan de två delarna. Berättelsen om Edwards ungdom är roligare och mer färgglad. Man förstår ibland varför Edward hellre berättar på det viset än att tala sanning. Fast man är aldrig själv säker på vad som är sant och falskt.

Skådespelarna är väldigt duktiga. Ewan McGregor spelar Williams pappa som ung. Honom kan man även se i de nya Star Wars-filmerna. Han är mycket bra och rollen passar jättebra till honom. Filmen är både rolig och allvarlig. Den är väldigt bra och proffsigt gjord.

Filmen har också ett viktigt budskap. Den säger att människor lever vidare genom att berätta saker. Man kan alltid minnas en person genom något den har berättat. När människorna försvinner så finns fortfarande berättelserna kvar.


Ewan McGregor i Big Fish. FOTO: Columbia Pictures