C.J.: Det står mycket roligt i boken för en ordmärkare som du.
Jag: Som DIG!
- C.J. lägger upp den på straffpunkten.
I brist på egen framförhållning så har jag utvecklat en ny hobby, nämligen att stjäla andras tvättider. Jag nämnde det i ett tidigare inlägg att jag tjuvade till mig en tvättmaskin härisist när jag missat min egentliga tid p.g.a. en utekväll och den här gången var jag ännu hemskare och stal två av tre fungerande maskiner, eftersom personen som egentligen hade sin tid inte ens hade börjat tvätta när halva tiden hade gått. Intalade mig själv att det är absolut sista gången, så jag såg till att få bra tvättid till början av nästa vecka åtminstone. Men vem vet, det kanske blir en ny form av kleptomani fast man snyltar på andras bokningar istället?
Förut var C.J. här och kikade på det senaste Lost-avsnittet. Nu börjar det verkligen bli överflöd av händelser i den serien! Man är van att få nya frågor och svar i ett ganska måttligt tempo, men just nu pressas verkligen huvudet fullt av information för varje vecka. Man sitter och funderar över/smälter det hela långt efter att man tittat klart.
Den lugnare tiden i skolan är på väg att ta slut. Idag fick vi alla ett mail från Hans där han beskrev formalian på fyra uppgifter som ska lämnas in före november. Tre av dem är någon form av bokrecensioner på kurslitteratur och en av dem är en kortare intervju med en valfri politisk person angående hur de driver kulturfrågor inför valet. Den sistnämnda uppgiften har jag ingen aning om hur jag ska lösa. Funderar på att ringa kommunalrådet i Hagfors eller så, det kan ju vara intressant att höra vad han har för idéer för hemkommunen på den punkten.
Fortfarande inget spår efter min älskade Tillbaka till framtiden-box heller. Jobbigt och frustrerande när saker försvinner både ur hyllan och minnet sådär. Senast det hände så hade Daniel lånat ut en film till en kompis utan att informera mig, så det kan ju förvisso hända att det hela är en favorit i repris. Fast Daniel har inte svarat på mitt meddelande än, så det är lika bra att fortsätta leta vidare tills dess.
29 september 2005
Samma text, fast inte
Här kommer resultatet av skoluppgiften. Det hela gick alltså ut på att skriva en text först till personer insatta i ämnet och sedan till en målgrupp i stil med Kamratposten. Håll till godo.
Recension - Big Fish (Version 1)
Tim Burton har alltid varit en mästare på sagor. Vi har sett det redan i hans tidigare filmer, som Edward Scissorhands (1990), men även i den bioaktuella Charlie and the Chocolate Factory (2005) tycks Burton ha behållit sin framgångsrika, fantasifulla stil. Frågan är dock om det inte är hans verk Big Fish (2003) som blivit hans mest lyckade flirt med temat, främst eftersom filmen handlar om berättandets tradition i sig. Redan i själva namnet refererar Burton till vandringssägnernas styrka, genom att föra tankarna till sjömännens berättelser om de gigantiska fiskar de sett under sina år på haven.
Filmens ramberättelse handlar om William Bloom (Billy Crudup), en man som helt brutit kontakten med sin far Edward (Albert Finney) eftersom han tröttnat på dennes lite väl otroliga livshistoria som han berättar i tid och otid. När William får beskedet att hans far är döende i cancer beslutar han sig för att återvända hem, i ett försök att lära känna sin fars verkliga jag. Därifrån får vi följa en parallellhistoria om Edward Blooms uppväxt, så som han själv beskriver den. Det är en färgstark och otroligt fantasirik skildring, som naturligtvis får William att tvivla allt mer på sin fars förmåga att hålla sig till sanningen.
Skådespeleriet i filmen är långt över standarden för den här sortens produktioner och Ewan McGregor gör ett utomordentligt jobb som den unge Edward Bloom. Han håller precis den klämkäcka attityd som krävs för att man som tittare ska uppfatta berättelsen som en saga. I birollerna lyser den alltid lika sevärde Steve Buscemi som misslyckad poet och Danny DeVito överraskar i en ovanligt passande roll som bisarr cirkusdirektör. Även fotots mycket vackra hantering av färger förstärker totalupplevelsen avsevärt. Här träder även en mycket effektfull kontrast fram, mellan det färgsprakande och övernaturliga i Edward Blooms skildring och det mer seriösa och gråa i ramberättelsen, som får oss att förstå varför Edward skulle vilja krydda sin livshistoria.
Filmens budskap, som återknyter till Tim Burtons fascination för berättarkonsten, är att en människa blir odödlig genom vad hon berättar, eftersom hon lever vidare genom berättelserna även efter sin död. Det kan verka sockersött, men i Burtons händer blir det istället väldigt tänkvärt.
Recension - Big Fish (Version 2)
Personen som gjort filmen heter Tim Burton. Han är just nu aktuell med filmen Kalle och chokladfabriken på bio. Han har också gjort de två äldsta filmerna om Batman. Filmen Big Fish är väldigt lik hans andra filmer, eftersom den innehåller väldigt mycket fantasi och är som en saga. Den handlar också väldigt mycket om att berätta sagolika historier.
Filmen har två stycken berättelser. Den första handlar om William som är arg på sin pappa Edward. Han tror att hans pappa alltid ljuger för honom när han berättar om saker han varit med om. William har inte träffat sin pappa på jättelänge. När han får reda på att hans pappa kanske inte har länge kvar att leva så åker han för att hälsa på honom. William försöker få sin pappa att berätta sanningen om sin uppväxt. Då börjar den andra berättelsen. Den handlar om Williams pappa när han var ung. Man får se hans liv på det sättet han själv beskriver det. Det är en väldigt fantasifull och häftig berättelse. William vet inte vad han ska tro på.
Filmen berättar båda handlingarna samtidigt. Ibland får man se William prata med sin sjuka pappa som ligger i sängen och ibland får man se vad hans pappa hittade på när han var yngre. Det är ganska stor skillnad mellan de två delarna. Berättelsen om Edwards ungdom är roligare och mer färgglad. Man förstår ibland varför Edward hellre berättar på det viset än att tala sanning. Fast man är aldrig själv säker på vad som är sant och falskt.
Skådespelarna är väldigt duktiga. Ewan McGregor spelar Williams pappa som ung. Honom kan man även se i de nya Star Wars-filmerna. Han är mycket bra och rollen passar jättebra till honom. Filmen är både rolig och allvarlig. Den är väldigt bra och proffsigt gjord.
Filmen har också ett viktigt budskap. Den säger att människor lever vidare genom att berätta saker. Man kan alltid minnas en person genom något den har berättat. När människorna försvinner så finns fortfarande berättelserna kvar.
Ewan McGregor i Big Fish. FOTO: Columbia Pictures
Recension - Big Fish (Version 1)
Tim Burton har alltid varit en mästare på sagor. Vi har sett det redan i hans tidigare filmer, som Edward Scissorhands (1990), men även i den bioaktuella Charlie and the Chocolate Factory (2005) tycks Burton ha behållit sin framgångsrika, fantasifulla stil. Frågan är dock om det inte är hans verk Big Fish (2003) som blivit hans mest lyckade flirt med temat, främst eftersom filmen handlar om berättandets tradition i sig. Redan i själva namnet refererar Burton till vandringssägnernas styrka, genom att föra tankarna till sjömännens berättelser om de gigantiska fiskar de sett under sina år på haven.
Filmens ramberättelse handlar om William Bloom (Billy Crudup), en man som helt brutit kontakten med sin far Edward (Albert Finney) eftersom han tröttnat på dennes lite väl otroliga livshistoria som han berättar i tid och otid. När William får beskedet att hans far är döende i cancer beslutar han sig för att återvända hem, i ett försök att lära känna sin fars verkliga jag. Därifrån får vi följa en parallellhistoria om Edward Blooms uppväxt, så som han själv beskriver den. Det är en färgstark och otroligt fantasirik skildring, som naturligtvis får William att tvivla allt mer på sin fars förmåga att hålla sig till sanningen.
Skådespeleriet i filmen är långt över standarden för den här sortens produktioner och Ewan McGregor gör ett utomordentligt jobb som den unge Edward Bloom. Han håller precis den klämkäcka attityd som krävs för att man som tittare ska uppfatta berättelsen som en saga. I birollerna lyser den alltid lika sevärde Steve Buscemi som misslyckad poet och Danny DeVito överraskar i en ovanligt passande roll som bisarr cirkusdirektör. Även fotots mycket vackra hantering av färger förstärker totalupplevelsen avsevärt. Här träder även en mycket effektfull kontrast fram, mellan det färgsprakande och övernaturliga i Edward Blooms skildring och det mer seriösa och gråa i ramberättelsen, som får oss att förstå varför Edward skulle vilja krydda sin livshistoria.
Filmens budskap, som återknyter till Tim Burtons fascination för berättarkonsten, är att en människa blir odödlig genom vad hon berättar, eftersom hon lever vidare genom berättelserna även efter sin död. Det kan verka sockersött, men i Burtons händer blir det istället väldigt tänkvärt.
Recension - Big Fish (Version 2)
Personen som gjort filmen heter Tim Burton. Han är just nu aktuell med filmen Kalle och chokladfabriken på bio. Han har också gjort de två äldsta filmerna om Batman. Filmen Big Fish är väldigt lik hans andra filmer, eftersom den innehåller väldigt mycket fantasi och är som en saga. Den handlar också väldigt mycket om att berätta sagolika historier.
Filmen har två stycken berättelser. Den första handlar om William som är arg på sin pappa Edward. Han tror att hans pappa alltid ljuger för honom när han berättar om saker han varit med om. William har inte träffat sin pappa på jättelänge. När han får reda på att hans pappa kanske inte har länge kvar att leva så åker han för att hälsa på honom. William försöker få sin pappa att berätta sanningen om sin uppväxt. Då börjar den andra berättelsen. Den handlar om Williams pappa när han var ung. Man får se hans liv på det sättet han själv beskriver det. Det är en väldigt fantasifull och häftig berättelse. William vet inte vad han ska tro på.
Filmen berättar båda handlingarna samtidigt. Ibland får man se William prata med sin sjuka pappa som ligger i sängen och ibland får man se vad hans pappa hittade på när han var yngre. Det är ganska stor skillnad mellan de två delarna. Berättelsen om Edwards ungdom är roligare och mer färgglad. Man förstår ibland varför Edward hellre berättar på det viset än att tala sanning. Fast man är aldrig själv säker på vad som är sant och falskt.
Skådespelarna är väldigt duktiga. Ewan McGregor spelar Williams pappa som ung. Honom kan man även se i de nya Star Wars-filmerna. Han är mycket bra och rollen passar jättebra till honom. Filmen är både rolig och allvarlig. Den är väldigt bra och proffsigt gjord.
Filmen har också ett viktigt budskap. Den säger att människor lever vidare genom att berätta saker. Man kan alltid minnas en person genom något den har berättat. När människorna försvinner så finns fortfarande berättelserna kvar.
Ewan McGregor i Big Fish. FOTO: Columbia Pictures
28 september 2005
Efterlysning
Tittade igenom DVD-samlingen idag och upptäckte att boxen med Tillbaka till framtiden-filmerna saknades. Om någon där ute vet med sig att han/hon har lånat den eller vet vem som kan ha gjort det så kontakta mig! Är själv lite handikappad i läget eftersom jag troligtvis sitter 80 mil från platsen där den just nu befinner sig.
26 september 2005
Gather around, children
Att göra en rolig, läsvärd notis av det här, det känns som att... tja, sminka en Tyrannosaurus Rex.
- Patrik gillar inte krångliga texter om ekonomi.
Vi har fått en mycket intressant skrivuppgift i skolan tills på torsdag. Vi ska välja ett ämne som står oss nära, exempelvis något vi läst på universitetet tidigare eller en hobby. Därefter ska vi först skriva en text om ämnet för en initierad publik och sedan till en målgrupp i stil med Kamratposten (som väl är någonstans 9-12 år om jag inte minns min barndom fel). Jag valde att skriva en filmrecension, men jag har ännu inte kommit på vilken film jag ska skriva om. Måste ju ändå välja något som barn i den åldern också kan tänkas se, alltså något som har en åldersgräns på högst 7 år.
Jag får tänka igenom saken tills imorgon, tänkte jag ska sitta kvar på skolan efter föreläsningen på morgonen och försöka få uppgiften gjord så snabbt som möjligt. När jag är färdig kanske jag publicerar resultatet här för allas bedömning.
På tal om det, jag har nu ordnat så det ska vara enklare att kommentera bloggen. Upptäckte att Blogspots (eller Blogger, eller vad det här ställets namn nu må vara) standardinställning är att bara andra bloggare ska kunna kommentera ens inlägg. Ändrade det dock till att vem som helst kan göra det, så nu är det fritt fram för er alla.
Från en sak till något helt annat. När jag var inne på Nöjesfabrikens hemsida för att se om det fanns bilder från Turbonegros spelning där i fredags så upptäckte jag att Hellacopters ska uppträda där den 16 december. Egentligen är ju det min sista skoldag före jul, men jag blev så sjukt sugen på att se dem att jag funderar på att åka en dag i förväg och ge mig själv en trevlig julklapp och start på juluppehållet. Kanske hänger Tobbe och Petter på om jag frågar? Petter har förvisso sett dem för inte allt för länge sen, på Hultsfred om jag inte gissar fel, men vem vet. Janina vet jag skulle vilja hänga med, tycker synd om henne att hon inte fyller 18 förrän maj nästa år. Nåja, i värsta fall får jag dra ut på rackartyg själv, det kan det vara värt för att få se dem faktiskt.
Appropå Karlstad, Färjestad vann premiäromgången av Elitserien!
Hello Sydney! Vi är på gång!
- Patrik gillar inte krångliga texter om ekonomi.
Vi har fått en mycket intressant skrivuppgift i skolan tills på torsdag. Vi ska välja ett ämne som står oss nära, exempelvis något vi läst på universitetet tidigare eller en hobby. Därefter ska vi först skriva en text om ämnet för en initierad publik och sedan till en målgrupp i stil med Kamratposten (som väl är någonstans 9-12 år om jag inte minns min barndom fel). Jag valde att skriva en filmrecension, men jag har ännu inte kommit på vilken film jag ska skriva om. Måste ju ändå välja något som barn i den åldern också kan tänkas se, alltså något som har en åldersgräns på högst 7 år.
Jag får tänka igenom saken tills imorgon, tänkte jag ska sitta kvar på skolan efter föreläsningen på morgonen och försöka få uppgiften gjord så snabbt som möjligt. När jag är färdig kanske jag publicerar resultatet här för allas bedömning.
På tal om det, jag har nu ordnat så det ska vara enklare att kommentera bloggen. Upptäckte att Blogspots (eller Blogger, eller vad det här ställets namn nu må vara) standardinställning är att bara andra bloggare ska kunna kommentera ens inlägg. Ändrade det dock till att vem som helst kan göra det, så nu är det fritt fram för er alla.
Från en sak till något helt annat. När jag var inne på Nöjesfabrikens hemsida för att se om det fanns bilder från Turbonegros spelning där i fredags så upptäckte jag att Hellacopters ska uppträda där den 16 december. Egentligen är ju det min sista skoldag före jul, men jag blev så sjukt sugen på att se dem att jag funderar på att åka en dag i förväg och ge mig själv en trevlig julklapp och start på juluppehållet. Kanske hänger Tobbe och Petter på om jag frågar? Petter har förvisso sett dem för inte allt för länge sen, på Hultsfred om jag inte gissar fel, men vem vet. Janina vet jag skulle vilja hänga med, tycker synd om henne att hon inte fyller 18 förrän maj nästa år. Nåja, i värsta fall får jag dra ut på rackartyg själv, det kan det vara värt för att få se dem faktiskt.
Appropå Karlstad, Färjestad vann premiäromgången av Elitserien!
Hello Sydney! Vi är på gång!
25 september 2005
Inga kommentarer
Ville bara göra en liten eftersläng angående den förträffliga kommentarsfunktionen här på blogspot. Där kan man kommentera valfria bloginlägg och säga vad man tycker om texten i sig eller kanske vad författaren berättar att han har upplevt. Sedan kan den som skrivit texten ta till sig den trevliga läsaranekdoten, alternativt den konstruktiva kritiken, och nyttja den för att fullända sitt skrivande.
Visst låter det grymt bra?
Tydligen inte eftersom aldrig någon tycks använda den. Överhuvudtaget.
Visst låter det grymt bra?
Tydligen inte eftersom aldrig någon tycks använda den. Överhuvudtaget.
Down and out
Jag: Finns det något mer talesätt i stil med "när grisar kan flyga"?
Emma: Raining cats and dogs, kanske?
Björn: Dumbo.
Erik: Dumbo är väl för fan inget talesätt!?
Björn: Nej, men han flög i alla fall.
- Tappert försök, Björn.
Det blev en riktigt tärande helg till slut. Det började på fredagen, då vi först hade förfest här hemma hos mig och sedan, väldigt sent, drog ner till Scharinska Villan. Stället gav mig vibbar av kårhuset i Karlstad, vilket ingav en skön känsla av att man var hemma.
Förfesten hos mig var väldigt kul, det kom förbi ett gott antal ur klassen till slut. Hade det kommit fler hade väl risken dessutom funnits att inte alla hade fått plats, för det blev lite trångt efter ett tag. Men det var också lite det som gjorde det hela roligt, den härligt intima samhörigheten. Inflyttningspresent fick jag dessutom. Det var Andreas, Hannes och Örjan som hade med sig någon form av växt som jag inte kan namnet på. Väldigt bra, eftersom jag hittills bara har haft en lampa att pryda fönstret med.
Fredagen tog verkligen på mina krafter, så jag var måttligt pigg när jag på lördag var klar med att plocka ihop efter festandet. Många timmar sömn var inte heller något jag kunde glänsa med. Toppingen på det hela var att jag på kvällen, som jag hade lovat honom, var och hjälpte Johan med hans flytt. Han var nog inte den mest vakna själv, eftersom han och hans fru, Jessica, just hade kört lite mer än åtta timmar med flyttbilen från Stockholm. Som tur var hade vi även hjälp från bl.a. Jessicas familj, så det hela var gjort på knappt en och en halv timme. Men man var ganska mör i kroppen efteråt. Själv däckade jag ganska omedelbart när jag återvänt hem och tog en skön sovmorgon imorse.
Hela dagen har sedan gått till det mest slappa levernet, i form av film, lite mat, nöjessurfande och den söndagliga kvällsfikan med korridorskamraterna. Den här veckan hade Ola varit städ- och fikaansvarig, och han hade lagat till den mest underbara chokladkakan jag ätit på länge. Det jobbiga med det hela är att det nu är jag som har korrevecka och känner lite ansvar för att erbjuda något speciellt på söndag jag också, även om jag är väldigt kass på att baka. Vad resultatet blir märks då.
Emma: Raining cats and dogs, kanske?
Björn: Dumbo.
Erik: Dumbo är väl för fan inget talesätt!?
Björn: Nej, men han flög i alla fall.
- Tappert försök, Björn.
Det blev en riktigt tärande helg till slut. Det började på fredagen, då vi först hade förfest här hemma hos mig och sedan, väldigt sent, drog ner till Scharinska Villan. Stället gav mig vibbar av kårhuset i Karlstad, vilket ingav en skön känsla av att man var hemma.
Förfesten hos mig var väldigt kul, det kom förbi ett gott antal ur klassen till slut. Hade det kommit fler hade väl risken dessutom funnits att inte alla hade fått plats, för det blev lite trångt efter ett tag. Men det var också lite det som gjorde det hela roligt, den härligt intima samhörigheten. Inflyttningspresent fick jag dessutom. Det var Andreas, Hannes och Örjan som hade med sig någon form av växt som jag inte kan namnet på. Väldigt bra, eftersom jag hittills bara har haft en lampa att pryda fönstret med.
Fredagen tog verkligen på mina krafter, så jag var måttligt pigg när jag på lördag var klar med att plocka ihop efter festandet. Många timmar sömn var inte heller något jag kunde glänsa med. Toppingen på det hela var att jag på kvällen, som jag hade lovat honom, var och hjälpte Johan med hans flytt. Han var nog inte den mest vakna själv, eftersom han och hans fru, Jessica, just hade kört lite mer än åtta timmar med flyttbilen från Stockholm. Som tur var hade vi även hjälp från bl.a. Jessicas familj, så det hela var gjort på knappt en och en halv timme. Men man var ganska mör i kroppen efteråt. Själv däckade jag ganska omedelbart när jag återvänt hem och tog en skön sovmorgon imorse.
Hela dagen har sedan gått till det mest slappa levernet, i form av film, lite mat, nöjessurfande och den söndagliga kvällsfikan med korridorskamraterna. Den här veckan hade Ola varit städ- och fikaansvarig, och han hade lagat till den mest underbara chokladkakan jag ätit på länge. Det jobbiga med det hela är att det nu är jag som har korrevecka och känner lite ansvar för att erbjuda något speciellt på söndag jag också, även om jag är väldigt kass på att baka. Vad resultatet blir märks då.
22 september 2005
Filmfest 2005 - En sammanfattning
Här följer min korta, enkla och effektiva sammanfattning av några höjd- och lågpunkter på Umeås 20:e internationella filmfestival. Jag vill påminna om att jag inte sett alla filmer på festivalen och såmed kan sakna vissa bra verk i listan, men jag såg ändå mer än dubbelt så många som jag räknat med.
Bästa svenska film: Sandor Slash Ida
Bästa engelskspråkiga film: Mean Creek
Bästa film (övriga språk): Schneeland (Snowland)
Bästa svenska kortfilm: Kalven och friheten
Bästa kortfilm (övriga språk): 7:35 de la mañana
Bästa dokumentär: Hardcorens huvudstad
Jobbigaste "hur-kunde-jag-missa": Riot-On!
Mest fucked up: Másnap (After the Day Before)
Största besvikelse: Stockholm Boogie
Största överraskning: Les Poupées Russes (Förälskad, förvirrad)
Sämsta film (alla kategorier): Ester
Bästa svenska film: Sandor Slash Ida
Bästa engelskspråkiga film: Mean Creek
Bästa film (övriga språk): Schneeland (Snowland)
Bästa svenska kortfilm: Kalven och friheten
Bästa kortfilm (övriga språk): 7:35 de la mañana
Bästa dokumentär: Hardcorens huvudstad
Jobbigaste "hur-kunde-jag-missa": Riot-On!
Mest fucked up: Másnap (After the Day Before)
Största besvikelse: Stockholm Boogie
Största överraskning: Les Poupées Russes (Förälskad, förvirrad)
Sämsta film (alla kategorier): Ester
Fool me twice
Dom var bulgarer... eller vänta, var det tvärtom?
- Så det var alltså ni som var bulgarerna, Åke?
Självklart blev jag ännu en gång lurad av vädret. När jag vaknade upp efter regnvädret jag nämnde i det tidigare inlägget så var det blå himmel och strålande solsken. Det var naturligtvis kyligt ute än, men ändå.
Håller som bäst på att ladda inför imorgon. Fest står på schemat och kvällen börjar hemma hos mig. Vet inte hur många som kommer, men storstädning är vad som gäller iaf. Måste ju göra det bästa jag kan av min lilla lya. Hittills har jag bl.a. tvättat alla smutskläder som låg runt i rummet, vilket inte var allt för lätt eftersom jag har missat två tvättider i rad och inte hade en ny inbokad förrän på lördag eftermiddag. Jag tjuvkikade dock i källaren tidigare ikväll och såg att den som hade tvättid bara använde en maskin av tra möjliga, så jag slängde snabbt in plaggen i tygkarusellen. Sedan har jag småplockat lite, men kommer ta en rejäl omgång genom rummet under dagen imorgon också. Har varit iväg och köpt snacks åt folket som kommer förbi också. Första gången jag handlat chips på över ett halvår, eftersom jag själv försöker hålla mig fri det här året.
I övrigt har dagen varit lugn. Föreläsning och skrivuppgift i skolan från 08:30 till ungefär 11:00, sedan bara slappande i redaktionssalen (vetenskaps- och kulturjournalisternas egna lokaler som vi har tillgång till 24/7) med klasskamrater och allmänt snack om imorrn. Efter det följde jag med C.J. ner till stan för att inhandla öl, och eftersom jag föredrar flaskor framför burkar så blev det tungt och otympligt nog för att ta bussen hem till Fysikgränd. Det blev en vid variation som vanligt, med allt från tyskt och tjeckiskt till franskt och belgiskt.
När jag kommit hem kom jag på att det nya avsnittet av Lost hade sänts i USA igår och såmed gick att få tag på relativt enkelt. Efter att ha sett det satt jag i nästan en timme bara för att hitta detaljer och analysera sönder avsnittet ruta för ruta. Ett tecken på hur stark min abstinens för serien har växt till sig under sommaren, men även hur värdig start på den andra säsongen som avsnittet var.
Som grädde på moset tänkte jag avsluta med en film innan jag skaffar mig lite välbehövlig tid under lakanen. Vad det blir för något idag är dock en svårare fråga.
- Så det var alltså ni som var bulgarerna, Åke?
Självklart blev jag ännu en gång lurad av vädret. När jag vaknade upp efter regnvädret jag nämnde i det tidigare inlägget så var det blå himmel och strålande solsken. Det var naturligtvis kyligt ute än, men ändå.
Håller som bäst på att ladda inför imorgon. Fest står på schemat och kvällen börjar hemma hos mig. Vet inte hur många som kommer, men storstädning är vad som gäller iaf. Måste ju göra det bästa jag kan av min lilla lya. Hittills har jag bl.a. tvättat alla smutskläder som låg runt i rummet, vilket inte var allt för lätt eftersom jag har missat två tvättider i rad och inte hade en ny inbokad förrän på lördag eftermiddag. Jag tjuvkikade dock i källaren tidigare ikväll och såg att den som hade tvättid bara använde en maskin av tra möjliga, så jag slängde snabbt in plaggen i tygkarusellen. Sedan har jag småplockat lite, men kommer ta en rejäl omgång genom rummet under dagen imorgon också. Har varit iväg och köpt snacks åt folket som kommer förbi också. Första gången jag handlat chips på över ett halvår, eftersom jag själv försöker hålla mig fri det här året.
I övrigt har dagen varit lugn. Föreläsning och skrivuppgift i skolan från 08:30 till ungefär 11:00, sedan bara slappande i redaktionssalen (vetenskaps- och kulturjournalisternas egna lokaler som vi har tillgång till 24/7) med klasskamrater och allmänt snack om imorrn. Efter det följde jag med C.J. ner till stan för att inhandla öl, och eftersom jag föredrar flaskor framför burkar så blev det tungt och otympligt nog för att ta bussen hem till Fysikgränd. Det blev en vid variation som vanligt, med allt från tyskt och tjeckiskt till franskt och belgiskt.
När jag kommit hem kom jag på att det nya avsnittet av Lost hade sänts i USA igår och såmed gick att få tag på relativt enkelt. Efter att ha sett det satt jag i nästan en timme bara för att hitta detaljer och analysera sönder avsnittet ruta för ruta. Ett tecken på hur stark min abstinens för serien har växt till sig under sommaren, men även hur värdig start på den andra säsongen som avsnittet var.
Som grädde på moset tänkte jag avsluta med en film innan jag skaffar mig lite välbehövlig tid under lakanen. Vad det blir för något idag är dock en svårare fråga.
20 september 2005
Stan är full av vatten
Det är skönt att de spelar sån här strukturlös knulljazz också.
- Peter kommenterar musiken på Wayne's.
Utanför har det börjat regna hårdare än de tidigare småskurar jag upplevt här uppe. Kanske är det ett tecken på att sommaren slutgiltigt har fått ge vika åt hösten. För trots att det varit lite kyligt och löven börjat falna från träden så har det varit väldigt soligt och vackert så gott som hela tiden sedan jag kom hit.
Filmfestivalen närmar sig sitt slut nu. Imorse såg jag Wirtbergs båda filmer och "tog ledigt" resten av kvällen. Hans examensfilm från Prag, Julia, var bra och ett väldigt snyggt hantverk, så jag håller tummarna för att den kommer uppmärksammas positivt av många. Den andra filmen han hade med var Bröderna Dobermann, en mockumentär(?) om de musikaliska bröderna med samma namn från Torsbytrakterna. Jag fick akut hemlängtan av miljöerna och dialekten, men lämnade ändå salongen med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag misstänker att de flesta tittarna hade svårt att förstå vad som sas vid många tillfällen, vilket ledde till att jag satt och skrockade och fnittrade lite för mig själv i biomörkret. Peter missade båda Wirtbergs rullar, vilket jag tyckte var lite synd. Han var bara med och kollade på Ola Paulakoskis varulvsfilm innan han blev tvungen att gå iväg och jobba.
Igår var en av de intressantare visningarna på festivalen också, nämligen de två filmerna om hardcoremusikens era i Umeå. Den första, Refused are fucking dead, var mer av en direkt hyllning till just bandet Refused, medan filmen Umeå - Hardcorens huvudstad var en mer renodlad dokumentär kring hela fenomenet. Det roliga med visningen var att troligtvis 90 procent av de som fanns i salongen befann sig i staden när det begav sig och att det därav låg en mysig atmosfär kring hela visningen. Även för mig var ju en del nostalgi inblandat, åtminstone vad gäller Refused och deras storhet vid övergången mellanstadie/högstadie i mitt liv.
Imorgon är alltså festivalens sista dag och jag kommer då se minst två filmer till (ungerska After the Day Before och polska Zurek), men jag ska försöka knipa Bo Landins Macbeth också eftersom jag missade den när den rullade på SVT. När festivalen är slut ska jag försöka sammanställa en slags sammanfattning vilka filmer jag gillade bäst m.m..
Har blivit sjukt festsugen av allt filmtittande också, så till den graden att jag nu gjort slag i saken och sagt att det är förfest hos mig i helgen. Många i klassen verkar redan ha nappat, så det ska bli härligt att få se folk utanför skolan igen.
- Peter kommenterar musiken på Wayne's.
Utanför har det börjat regna hårdare än de tidigare småskurar jag upplevt här uppe. Kanske är det ett tecken på att sommaren slutgiltigt har fått ge vika åt hösten. För trots att det varit lite kyligt och löven börjat falna från träden så har det varit väldigt soligt och vackert så gott som hela tiden sedan jag kom hit.
Filmfestivalen närmar sig sitt slut nu. Imorse såg jag Wirtbergs båda filmer och "tog ledigt" resten av kvällen. Hans examensfilm från Prag, Julia, var bra och ett väldigt snyggt hantverk, så jag håller tummarna för att den kommer uppmärksammas positivt av många. Den andra filmen han hade med var Bröderna Dobermann, en mockumentär(?) om de musikaliska bröderna med samma namn från Torsbytrakterna. Jag fick akut hemlängtan av miljöerna och dialekten, men lämnade ändå salongen med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag misstänker att de flesta tittarna hade svårt att förstå vad som sas vid många tillfällen, vilket ledde till att jag satt och skrockade och fnittrade lite för mig själv i biomörkret. Peter missade båda Wirtbergs rullar, vilket jag tyckte var lite synd. Han var bara med och kollade på Ola Paulakoskis varulvsfilm innan han blev tvungen att gå iväg och jobba.
Igår var en av de intressantare visningarna på festivalen också, nämligen de två filmerna om hardcoremusikens era i Umeå. Den första, Refused are fucking dead, var mer av en direkt hyllning till just bandet Refused, medan filmen Umeå - Hardcorens huvudstad var en mer renodlad dokumentär kring hela fenomenet. Det roliga med visningen var att troligtvis 90 procent av de som fanns i salongen befann sig i staden när det begav sig och att det därav låg en mysig atmosfär kring hela visningen. Även för mig var ju en del nostalgi inblandat, åtminstone vad gäller Refused och deras storhet vid övergången mellanstadie/högstadie i mitt liv.
Imorgon är alltså festivalens sista dag och jag kommer då se minst två filmer till (ungerska After the Day Before och polska Zurek), men jag ska försöka knipa Bo Landins Macbeth också eftersom jag missade den när den rullade på SVT. När festivalen är slut ska jag försöka sammanställa en slags sammanfattning vilka filmer jag gillade bäst m.m..
Har blivit sjukt festsugen av allt filmtittande också, så till den graden att jag nu gjort slag i saken och sagt att det är förfest hos mig i helgen. Många i klassen verkar redan ha nappat, så det ska bli härligt att få se folk utanför skolan igen.
18 september 2005
Cinemaniac
Shit, jag börjar ju nästan bli lite celebritet genom din blogg. Jag får ju prestationsångest varje gång vi ses!
- Björn känner pressen.
Nu har ungefär halva filmfestivalen förgått här uppe i Umeå. Det har hittills varit hur roligt som helst och jag har sett mycket mer film än vad jag väntade mig att jag skulle. Hade ju förbokat biljetter till tio stycken, men med hjälp av mitt gyllene totalkort som jag köpte har jag redan nu avverkat elva stycken och har ändå hälften av mina förbokade biljetter kvar.
Kvalitén på filmerna har varit varierande. Jag har förvisso inte sett något totalt skräp ännu, men tyvärr inte heller något riktigt mästerverk. Bland de riktigt bra filmerna jag sett hittills hör dock Katze im sack (Cat in the bag), Salto, salmiakk og kaffe (Klorin, salmiak och kaffe), Schneeland (Snowland) och Pregi (The Welts). Den sistnämnda var en av de två filmerna jag såg idag, men den andra (svenska Stockholm Boogie) drog ner söndagens totalupplevelse något.Annars är lördag rekorddagen hittills, då jag avverkade totalt fem filmer från lunch till midnatt.
Stockholm Boogie hade för övrigt premiär här på festivalen, liksom invigningsfilmen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det var ganska kul att vara bland de första att se filmerna publikt, men samtidigt synd att jag kommer missa sverigepremiären av Broken Flowers när den visas som avslutningsfilm på festivalen. Den krockar med två andra filmer som jag är riktigt spänd på, så jag får vänta tills den har haft sin ordinarie premiär istället.
Det har varit ett väldigt enkelt leverne under festivalen. Har knappt varit hemma alls förutom när jag sovit. Den övriga tiden har jag hängt nere vid Folkets Hus eller varit på stan och laddat batterierna inför nästa film. Som tur var fick jag låna C.J.'s cykel under helgen, så det inte skulle ta så lång tid för mig att ta sig till och från salongerna. Under festivalen hängt väldigt mycket med Peter, som min klasskamrat Björn delar lägenhet med, eftersom han jobbar på festivalen och nästan alltid är och ser samma filmer som mig. Han är jävligt rolig och är väldigt kul att prata film med dessutom. Vi har diskuterat över att ha en Kieslowski-kväll snart och avverka trikolorenfilmerna, eftersom vi båda bär skammen över att ännu inte ha sett dem. Bertoluccis 1900 är också ett verk vi ska ta oss igenom någon afton. Fast till att börja med ska vi naturligtvis försöka se så många filmer som möjligt på festivalen.
Ja, det finns inte mycket jag kan klaga över denna helg. Det vore väl isåfall att man kan känna sig halvt osocial när man sitter i biomörkret, även om man är där med någon man känner. Samtidigt så är det bara filmfestival en gång om året och när den är slut sent på onsdag kväll så är det inte länge kvar tills helg och (förhoppningsvis) fest igen.
- Björn känner pressen.
Nu har ungefär halva filmfestivalen förgått här uppe i Umeå. Det har hittills varit hur roligt som helst och jag har sett mycket mer film än vad jag väntade mig att jag skulle. Hade ju förbokat biljetter till tio stycken, men med hjälp av mitt gyllene totalkort som jag köpte har jag redan nu avverkat elva stycken och har ändå hälften av mina förbokade biljetter kvar.
Kvalitén på filmerna har varit varierande. Jag har förvisso inte sett något totalt skräp ännu, men tyvärr inte heller något riktigt mästerverk. Bland de riktigt bra filmerna jag sett hittills hör dock Katze im sack (Cat in the bag), Salto, salmiakk og kaffe (Klorin, salmiak och kaffe), Schneeland (Snowland) och Pregi (The Welts). Den sistnämnda var en av de två filmerna jag såg idag, men den andra (svenska Stockholm Boogie) drog ner söndagens totalupplevelse något.Annars är lördag rekorddagen hittills, då jag avverkade totalt fem filmer från lunch till midnatt.
Stockholm Boogie hade för övrigt premiär här på festivalen, liksom invigningsfilmen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det var ganska kul att vara bland de första att se filmerna publikt, men samtidigt synd att jag kommer missa sverigepremiären av Broken Flowers när den visas som avslutningsfilm på festivalen. Den krockar med två andra filmer som jag är riktigt spänd på, så jag får vänta tills den har haft sin ordinarie premiär istället.
Det har varit ett väldigt enkelt leverne under festivalen. Har knappt varit hemma alls förutom när jag sovit. Den övriga tiden har jag hängt nere vid Folkets Hus eller varit på stan och laddat batterierna inför nästa film. Som tur var fick jag låna C.J.'s cykel under helgen, så det inte skulle ta så lång tid för mig att ta sig till och från salongerna. Under festivalen hängt väldigt mycket med Peter, som min klasskamrat Björn delar lägenhet med, eftersom han jobbar på festivalen och nästan alltid är och ser samma filmer som mig. Han är jävligt rolig och är väldigt kul att prata film med dessutom. Vi har diskuterat över att ha en Kieslowski-kväll snart och avverka trikolorenfilmerna, eftersom vi båda bär skammen över att ännu inte ha sett dem. Bertoluccis 1900 är också ett verk vi ska ta oss igenom någon afton. Fast till att börja med ska vi naturligtvis försöka se så många filmer som möjligt på festivalen.
Ja, det finns inte mycket jag kan klaga över denna helg. Det vore väl isåfall att man kan känna sig halvt osocial när man sitter i biomörkret, även om man är där med någon man känner. Samtidigt så är det bara filmfestival en gång om året och när den är slut sent på onsdag kväll så är det inte länge kvar tills helg och (förhoppningsvis) fest igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
