Det känns nästan osannolikt att se tillbaka på ett år där min favorit bland alla animerade filmer inte var producerad av Pixar. Jag hade inga särskilt stora förväntningar på Rango, kanske särskilt eftersom regissören Gore Verbinski haft några väldigt ojämna år på jobbet. Nu vet jag ju inte riktigt hur stor kontroll han haft över sekvenserna i den här filmen, alltså i jämförelse med en ordinarie spelfilm, men sättet den lyckas ge en modern mix av fartfylld westernaction och persondrama om identitetskris är anmärkningsvärt. Dessutom levereras ett så färgstarkt karaktärsgalleri att alla animatörer i Hollywood har anledning att klia sig i skägget och gnugga geniknölarna inför kommande stordåd.
Första gången jag såg förra årets stora Oscarframgång var jag inte jätteimponerad. Andra gången förstod jag inte hur jag kunde missa alla fantastiska små ögonblick den bjuder på, troligtvis föll jag offer för mina egna förväntningar. Andra gången blev det uppenbart hur filmen lyckas framställa människans tal - något vi tar för givet varje dag - som ett av våra mest kraftfulla verktyg och rent av mäktigaste vapen. Särskilt beröm ska ges till filmens ljudmix, som tillsammans med det subtilt originella fotot har stor del att förmedla denna mänskliga kraft. Colin Firth och Geoffrey Rush bidrar såklart också med sina träffsäkra porträtt.
Min svaghet för bröderna Coen är ju långt från någon hemlighet, det finns få bottennapp i deras stadigt växande cinografi. Ändå släpper de då och då filmer som tänder min kärlek till deras arbete lite extra. Med tillägget att jag de senaste åren snöat in lite extra på westerngenren (mycket tack vare releasen av spelet Red Dead Redemption) så var det som upplagt för deras tolkning av berättelsen True Grit. Resultatet är magnifikt, en både originell och i vissa hänseenden klassisk western, med fläckfritt skådespel från samtliga större roller, klockren scenografi och kostym och magnifik musik och foto. Få kan som Coens lyfta en relativt enkel berättelse och elevera den till en så minnesvärd filmupplevelse.
Det fanns oroväckande mycket som kunde gå snett med en X-Men-prequel, mest för att den såg så fantastisk ut på papperet; manuset som utspelar sig under Kubakrisens stilrena 60-tal, den klockrent castade ensemblen av nya, gamla och nygamla stjärnskott samt en regissör som har övertygat i actiongenren och troligtvis har mer att ge. Matthew Vaughn gjorde mig knappast besviken, utan levererade på alla punkter ett X-Men-fan kunde hoppas. Stilen är helrätt och den klassiska balansen mellan humor och allvar, action och drama, är välavvägd. Visst har filmen sina skavanker, särskilt i vissa effekttyngda scener, men jag är snarare imponerad över vad skaparna lyckats åstadkomma med mindre än ett år mellan inspelningsstart och premiär. Förhoppningsvis får Vaughn även chansen att sitta i uppföljarens förarsäte, då ser filmseriens framtid återigen ljus ut.
Vissa riktigt vassa filmer, som haft tidig Sverigepremiär det gångna året, har jag nästan glömt bort när det blivit dags att summera listan. Black Swan är emellertid ett mäktigt undantag, det kommer troligtvis ta många år innan filmens bilder börjar blekna i mitt minne.
Favoriten Darren Aronofsky lyckas återigen skapa en jobbig känsla inom mig, karaktärsuppbyggnaden av balettdansösen Nina (Oscarsprestation av Natalie Portman) är fullkomligt fulländad och jag ser på i frustration och vånda. Det både mentala och fysiska förfallet tar tittaren genom samma skärseld och ger en riktigt stark finish. Det är verkligen synd att Aronofsky hoppade av både RoboCop-remaken och Wolverine-uppföljaren, för få saker skulle vara lika spännande som att se en sådan excentriker regissera en dedikerad actionrulle.
Originaltitel: Rise of the Planet of the Apes
En av årets största filmöverraskningar var osannolik på flera vis. Dels är den, liksom nya X-Men, en prequel. En genre som allt för ofta varit både effektsökande och föga originell. Dessutom är det en film som, liksom nya X-Men, lyckas hålla en spännande balans mellan ett slags filosofiskt drama och snygg actionrökare, med science fiction-undertoner.
Jag vet att jag kanske egentligen gillar den senaste delen i Apornas planet-sagan lite oförskämt mycket, men den är gjord med sån oerhörd eftertanke och detalj till originalfilmen att sekvenserna klaffar felfritt, som hand i handske. Dessutom är uppbyggnaden av primaternas uppror så effektivt framställt att jag rycks med fullständigt, får behagliga rysningar av flera mäktiga scener. Sedan gillar jag hur filmen kan framföra ett pacifistiskt budskap (att det är vi människor som förgör oss själva, ingen annan) på ett sätt som egentligen borde kännas övertydligt, men lyckas göra det så finkänsligt. Medan aporna försöker att kämpa sig till frihet utan att skada människor på kuppen så sitter jag och, halvt omedvetet, hejar på människornas undergång. Osannolikt, som sagt. Och filmer som lyckas skapa en så djuplodad känslokonflikt inom mig är värda all heder.
Årets största skådisgenombrott är i mina ögon Jennifer Lawrence. Redan innan nämnda X-Men: First Class och listbubblaren The Beaver så lyckades hon bräda mig med sitt subtila skådespel i drabbande Winter's Bone.
Filmen rör sig kring en fattig familjs öden i de amerikanska Ozarkbergen. Den droghandlande pappan har inte synts till på en halv evighet, men när familjen hotas att vräkas från sitt hus känner dottern Ree sig tvingad att söka upp honom. Det hon möter i traktens glesbygd, det kärva livet och de bisarra karaktärerna (hillbillymaffian ger mig fortfarande kalla kårar), gör filmen otroligt färgstark trots sin gråblåa färgskala. När favoriten John Hawkes dyker upp i en sprakande biroll och jakten på pappan blir allt mer engagerande sitter jag på helspänn.
Filmen rör sig kring en fattig familjs öden i de amerikanska Ozarkbergen. Den droghandlande pappan har inte synts till på en halv evighet, men när familjen hotas att vräkas från sitt hus känner dottern Ree sig tvingad att söka upp honom. Det hon möter i traktens glesbygd, det kärva livet och de bisarra karaktärerna (hillbillymaffian ger mig fortfarande kalla kårar), gör filmen otroligt färgstark trots sin gråblåa färgskala. När favoriten John Hawkes dyker upp i en sprakande biroll och jakten på pappan blir allt mer engagerande sitter jag på helspänn.
Kan ni nämna en enskild genre som tilltalar mig snäppet mer än andra? Trogna läsare och vänner vet att dystopier ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Anledningarna är många, men Never Let Me Go är ett ypperligt exempel på de persondraman som uppstår mellan människor som lever i en redan förlorad värld. Redan anslagets hantering av storyn som ett mysterium suger in mig totalt i världen. Vad är det för konstig internatskola karaktärerna går på? Varför påstås det att de kommer dö om de lämnar den? Fasaden spricker redan tidigt i berättelsen, men gör att jag bara blir än mer engagerad i elevernas öden. Andrew Garfield, Carey Mulligan och Kiera Knightley gör alla fantastiska prestationer och gör berättelsen påtagligt och obehagligt nära. Fantastiskt foto lyckas försköna filmen och samtidigt förvrida världen den skildrar ytterligare.
Dansken Nicolas Winding Refn borde vara en av de mest lyckade, skandinaviska filmexporterna på senare år. Redan tokhyllad i indiesvängen tog han det gångna året det definitiva steget ut i storrummet med den, trots allt, väldigt säregna Drive. Ryan Gosling gör en mycket minnesvärd roll som den tystlåtne och mystiske flyktbilsföraren-for-hire. Väldigt lite information om hans egentliga person ges i början av berättelsen och beteendet som frammanar hans allt mörkare inre blir lika trollbindande nervigt som ångestfyllt att ta del av. Det är också beundransvärt hur många saker som lämnas öppet för tolkning, utan att lämna mig otillfredsställd som tittare. Exempelvis min känsla att föraren lider av en personlighetsstörning, där hans vardag som stuntman tagit över hans identitet och får honom att vandra genom staden som en förlegad actionhjälte från 80-talet. En tolkning som fick filmen att växa i mina ögon och även gav extra fog för den stilrena looken och det vanebildande soundtracket.
1. Nader och Simin - En separationOriginaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
De bästa filmerna, oavsett genre, är för mig de som kan försätta tittaren i samma mentala situation och känsloläge som protagonisterna. Här är ett manus som lyckas med råge, frustrationen och ovissheten blir otroligt påtaglig när berättelsen effektivt rullas upp och konflikterna tätnar.
Bland många saker som imponerar på mig i filmen så måste jag särskilt lyfta fram skådespelarna. En film av det här slaget har förvisso fördel om ensemblen består av mer anonyma namn, och jag kan räkna antalet iranska filmer jag sett i mitt liv med ena handens fingrar, men också deras fläckfria sätt att agera fick mig vid tillfällen att glömma att jag faktiskt tittade på en film och inte ett verkligt vardagsdokument.
En film jag varmt kan rekommendera till alla. Även om den framställs som en dramafilm i första hand så har En separation en nervig thrillerkänsla över sig. Manus och genomförande har även en hel del likheter med den danska dogmavågen.
Tio bubblare i alfabetisk ordning:
- 127 timmar (127 Hours)
- Animal Kingdom
- Attack the Block
- The Beaver
- Hanna
- Hesher
- L'Illusionniste
- Melancholia
- Tinker Tailor Soldier Spy
- Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (The Adventures of Tintin)
