Sprocket Man

Flowers in the Windows
Originally uploaded by Magnus Bergström

För någon vecka sedan laddade jag upp ett gäng nya experimentbilder på Flickr. Det var rullen jag nämnde i ett tidigare inlägg, en vanlig 35mm-film körd genom en mellanformatskamera (Zeiss Ikon Nettar). För att trixa lite extra så vände jag dessutom rullen bak-och-fram i kameran för att få filmens rödfilter att ge kraftig röd-orange ton till bilderna.
Resultatet blev väldigt lyckat, för att vara första försöken i båda hänseenden. En av favoriterna ser ni som vanligt här i inlägget, en dubbelexponering av blommor utanför Hagfors stadshus och ortens höghusfasader. Klicka er gärna vidare för att se resten.
Den största missen jag gjorde var att utsätta flera exponeringar för något slags ljusläckage, men har nu troligtvis hittat problemet. Eftersom ljusläckorna har en tydlig blåton tyder det på att ljuset har släppts på baksidan av rullen (d.v.s. den "riktiga" sidan på den vända filmen) och eftersom de konsekvent dyker upp på samma ställe beror det inte på att kamerans bakstycke har läckor. Därför borde det vara den svarta eltejpen som jag använt för att täcka för kamerans röda "exponeringsräknarfönster". Eltejp har ju en ganska glansig yta, vilket troligtvis har speglat tillbaka delar av ljuset mot filmrullen efter exponering.
Inför nästa omgång "sprocketfoto" ska jag tejpa in en matt pappersbit från någon gammal 120-rulle. Då blir det nog även dags att testa med svartvita bilder.

Min växande avsky för hat

Sommaren går mot sitt slut och jag har som planerat ägnat den åt saker jag älskar i livet. Umgås med familj och vänner, iaktta unika människor och ögonblick både i trakter runt omkring mig och platser jag aldrig tidigare besökt, ta del av populär, fin och ful kultur som får mig att reagera, reflektera eller helt enkelt krevera.

Men myntet har en smutsig baksida. I mitt strövande bland det som är vackert så har jag tagit del av människors värsta egenskaper. I kommentarstrådar till tidningsartiklar eller nedanför vilket youtube-klipp jag än just tittat på, hittar jag en världssyn lika svartvit som texten på skärmen. Brådstörtade slagord av rashat, förtryck av religioner och sexuella läggningar. Helt vanliga människor som uttrycker sanslösa åsikter om personer de aldrig träffat. Gömda bakom datorskärmens trygga barriär flödar deras fientliga exkrement till ord. Redan där kände jag för att gråta, kanske rent allmänt över den situation världen befinner sig i. Där det verkar helt okej för människor att hata varandra enbart för landet vi kommer från, personen vi älskar, musiken vi lyssnar på eller andligheten vi tror eller inte tror på. Men sommaren hade bara börjat.

Fredagen den 22 juli var en lång dag för mig, den första dagen på en veckas resande. Jag var utmattad från en fantastisk kväll med roliga människor och mitt tåg till Stockholm försenat med nästan en timme. När jag väl satt på min plats stängde jag ute omgivningen med musik och tog inte av mig lurarna förrän jag kommit fram till min vän Mattias. Det var han som berättade för mig om världsnyheten jag gått miste om. När vi satte oss vid datorn rann floden av hat starkare än någonsin, det fanns ingen hejd på anklagandet, fingerpekandet. De första timmarna av rapporteringen var ett politiskt "hela havet stormar", i såväl etablerade som sociala medier, där fördomsfulla hatbudskap följdes upp av patetiska försvarstal när den egentliga situationen klarnade upp.

Tidigt morgonen därpå gick vårt flyg. Vi försökte koppla bort det som hänt, ta det senare, men vid flera tillfällen tänkte jag på Norge före Krakow eller Berlin.

Idag, när jag kom hem, gick jag tillbaka i nyhetsarkiven. Det brast för mig, som om jag medvetet hållit mig för gråt hela den gångna veckan. Jag gråter medan jag skriver det här, jag skäms inte över att erkänna det.

Ända sedan den 22 juli har mina egna tankar varit en enda känslostorm. Jag skriver inte den här texten för att hälla bensin på en politisk diskussion som just nu ligger på gränsen att brisera. Jag skriver den för jag mår så oerhört dåligt. Jag mår dåligt över att människor kan känna så starkt hat. Så starkt hat att de tycker sig ha rätten att ta en annan människas liv. Att människor kan rikta vapen mot barn och skjuta. Igen. Och igen. Jag mår dåligt över att det inte var första gången. Över att det troligtvis inte var den sista. Att vi inte lärt oss att hat föder hat. Att det är så jävla enkelt att göra knytnäve av en öppen hand.

Jag kanske är en ynklig människa, men jag har alltid trott på att hat bara föder förlorare. Ingen har något att vinna på det, allra minst den som känner det. Jag inbillar mig i min enfald att jag inte är ensam om det. Miljoner svälter på Afrikas horn och lika många dör i Seouls översvämningar som på Utøya, men terrorattackerna i Norge är det första som syns på tidningarnas nätsidor, det första som syns när jag stänger ögonen, och jag tror inte enbart det beror på den geografiska närheten. När vi egentligen borde göra vårt bästa för att uppmärksamma och hjälpa medmänniskor i nöd så är det istället hatet som överrumplar oss, som skapar rubriker.

Jag känner stort för Norges sätt att hantera krisen, att vara starka och vägra hatet som redan fått alldeles för stort fäste. Inte begå samma misstag som andra. Inte hata tillbaka. Välja att gråta istället. De bästa orden som fötts ur sorgen är att sörja är inte att vika ner sig. Det innebär inte att stå försvarslös inför hatet, utan stå gemensamt mot det.

Ta för fan hand om varandra.

It's a nice day for a black and white wedding

Petter
Originally uploaded by Magnus Bergström

Den 9 juli var vi iväg för att beskåda och fira våra vänner Frida och Tobias fina bröllop i Sunnemo. Jag tog med mig min Nikon D80, vilket känns som evigheter sedan nu när jag snöat in så mycket på analogt. Tror inte jag använt den seriöst sedan slutet av 2010 nån gång.

Hur som helst så hann jag förutom brudparet även knäppa några fina bilder från festen och gästerna. Här en personlig favorit.

Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

En värdig titt i det förgångna

På pappret lovade X-Men: First Class stordåd, med en regissör på stark uppgång, en väldigt spännandeensemble av erkända skådisar och ett manus som förbinder verkliga, politiska händelser med mutantmyten under det stilsäkra 60-talet.

Jag hade stora förväntningar på filmen att liksom de senare Batman-skildringarna kunna bryta sig loss från den allt plottrigare superhjältegenren (övriga sommarpremiärer som Thor och Green Lantern ger mig plastsmak i munnen) och även om den inte lyckas fullt ut så är den ett rejält steg i rätt riktning. Trots min kärlek till framför allt den andra delen i den tidigare trilogin så kände jag när jag rest mig ur biostolen att jag nyss upplevt X-Mens största ögonblick hittills på vita duken. Mycket tack vare nämnda skådespelare, inte minst personliga favoriten Michael Fassbenders rolltolkning som Erik Lehnsherr (a.k.a. Magneto), lika fragil som motsägelsefullt ondskefull.

Mina förhoppningar är nu att Matthew Vaughn även ges chansen att regissera en eventuell uppföljare, kanske med både större budget och mer tid att arbeta. För blotta tanken på att tidsperioden mellan startdatum för inspelningen och filmens världspremiär inte ens var ett år lång är inte bara ofattbar, det är även en markör på Vaughns starka effektivitet som filmskapare. Men bolagen måste sluta hetsa fram filmerna, för med några månaders längre arbete hade han med stor sannolikhet kunnat finputsa även de skavanker som är tydliga i First Class.

Åldrat, slitet och krossat

You can stand under my umbrella
Originally uploaded by Magnus Bergström

Mitt senaste fotoexperiment var ännu en vändframkallad diarulle, denna gång en Kodak Ektachrome 100 Plus i mellanformat. Den var gammal, nästan 15 år mellan utgångsdatum och framkallning, men gav ändå ifrån sig riktigt spännande färger. Precis som utlovat, exempelvis i olika Flickr-grupper, så gick färgerna i en vändframkallad Ektachrome mot blått och grönt, samtidigt som den stärker vissa röda och gula toner. Resultatet blev en av de rullarna jag varit mest nöjd över på länge, scannade in totalt åtta av tolv exponeringar och slängde upp på Flickr (klicka gärna på bilden för att hitta de andra). Största svårigheten var att bilderna blev väldigt urvattnade och överexponerade när jag scannade negativen, men när jag tog med en svart ram från filmrullen att sätta nivåerna mot så rättade det till sig nästan på egen hand.
Kameran som användes var den äldsta i min samling, en Zeiss Ikon Nettar II från sent 40-tal. Jag blev så nöjd och stolt över den att jag omedelbart använde lite hobbymaterial för att bygga in en 35mm-rulle, ett intressant experiment jag inte testat tidigare.

Muntergökens död

Jag vet ju inte hur ni tänker, men åtminstone jag som är uppvuxen inte allt för långt från den norska gränsen med en dialekt delvis präglad av deras språk tycker att norska har en väldigt munter och trevlig ton. Av samma anledning har jag alltid sett Norge som ett trevligt, stilla och tillbakalutat land. Lite som ett Sverige med plusmeny, kanske tack vare den starkare ekonomin och de stabilare framtidsutsikterna.

Just därför är det extra uppfriskande att ha börjat läsa Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarien Harry Hole. Min skepsis till berättelsernas mörker tyngdes nästan lika mycket av att de var norska som att huvudkaraktärens namn känns hämtat ur porrfilmsindustrin, men snabbt visade det sig vila en välkommen pessimism och karghet över böckerna. Särskilt tydligt blev det när jag nu läste färdigt den tredje delen, Rødstrupe (sv. översättning: Rödhake). I de två första böckerna hade Hole nämligen hållit sig till att lösa fall utomlands, men när han i den tredje installationen försätts i sitt eget Oslo kring millenieskiftet så blir allt än mindre lekfullt; mer realistiskt och relaterbart.

Ett grepp jag särskilt gillar i Nesbøs serie är hur berättelsen tydligt påverkas av händelserna i de tidigare böckerna, så till den grad att han lämnar en uppenbart tydlig, stark och viktig tråd öppen i slutet av Rødstrupe, för att trissa upp mig som läsare inför fortsättningen.

För mig som vanligtvis inte är ett stort fan av kriminalromaner så är det här en dubbelvinst; stimulerande oskandinaviskt, närmare Dennis Lehane än Stieg Larsson eller Henning Mankell, utan att för den delen distansera sig från läsarens referensramar (Nesbø visar sig nämligen även ha mycket god smak inom populärkulturen, referenserna haglar). Ett starkt tips till pocketslukarna i sommar.

Singing in the Grain

Cold shoulder
Originally uploaded by Magnus Bergström

För något år sedan hälsade jag på mina fina kollegor på Värmlands folkblads lokalredaktion i Hagfors. Medan vi pratade foto så tog vi en sväng genom deras gamla förråd (och tillika valv, då lokalen tidigare har varit ett bankkontor) och kikade på några av de äldre kameramodellerna som använts.
I ett hörn på den ena hyllan hittade vi en gammal Domus-påse med ett antal åldrade filmrullar, som såklart trissade upp mitt intresse. Särskilt intresserad blev jag av en Fuji Neopan 1600 Professional med utgångsdatum 1991. Jag hade aldrig fotat med så ljuskänslig film tidigare och hade även hört rykten om de korniga och suddiga effekter de mest föråldrade höghastighetsrullarna kan ge.
För ganska precis ett år sedan slängde jag i rullen i min nygamla Minolta XG-1 och på Flickr finns nu några av resultaten. Blev väldigt sugen på att leta upp fler liknande filmer, nu när jag sett hur bra det fungerar!

True Stories - Kapitel XX: Mot Sherwoodskogen!

[Kurs i Svenska för nybörjare]

Lärare: Motsatsen till fattig?

Tysk man: Rik?

Lärare: Correct. For instance: "Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga".

Stolt, rysk kvinna: Yes, he was communist!

Retromutanter

Vi kan ju stilla hoppas att filmskaparna har den goda smaken att göra sekvenser av X-Men: First Class i samma stilfulla 60-talsfräschör som detta hemkokta intro av en fantast till serien. Ger mig Watchmen-vibbar på ett mycket bra vis.