Crash from the past

Backstreet Boys på besök hos Conan O'brien kändes som när pinsamma farbröder härmar Idol.

Blast from the past

Må vara att det dög för Svennis och Nina på deras tid (00:20:20 in i klippet)...

Medium rare

Här är vad jag pillrat med de senaste dygnen! Komplett med bakstycken för såväl mellanformatsfilm som polaroid. Fick några paket direktbildsfilm med mig också, de har gått ur datum för ungefär fem år sedan men ger fortfarande ifrån sig någorlunda bilder (kemikalierna i paketet som satt i bakstycket var helt uttorkade).
Fotoexempel kommer när jag knäppt upp en bunt!

Grafiskt retrospekt: Mannen

Redan på förhand kände jag att serieromanserien (om man kan säga så) Y: The Last Man gav sig in på en väldigt vågad tematik. Författaren Brian K. Vaughan och illustratören Pia Guerra återberättar ett scenario lånat från självaste Mary Shelley, om ett världsomspännande fenomen som vid ett och samma klockslag utrotar samtliga av jordens manliga däggdjur. Alla utom Yorick Brown, en New York-bo i tjugofemårsåldern med stort intresse för utbrytarkonster, och hans likaledes hankönade husdjur, kapucinapan Ampersand.
Utifrån den framtidsbilden mynnar det hela ut i en slags roadtrip, där de båda reser från amerikansk öst- till västkust tillsammans med regeringsagenten 355 och genetikern Dr Allison Mann för att lösa mysteriet kring Yoricks överlevnad och samtidigt hitta nyckeln till människosläktets överlevnad.
Det vågade i den här storyn är hur man behandlar jämställdhetsdiskussionen mellan könen. Denna debatt må inte vara lika utbredd på andra sidan Atlanten, men redan i de första kapitlen råkar karaktärerna ut för högst tveksamma situationer i frågan. Yorick är inte alltid särskilt storsint trots sin annorlunda ställning på planeten, utan lyckas ibland, utan större eftertanke, slänga ur sig kommentarer vilka vi läsare kan uppfatta som relativt mansgrisiga. Samtidigt jagas de fyra huvudkaraktärerna under den tidigare delen av sin resa av en grupp aktivister som kallar sig "The Amazons" - en gäng kvinnor som tror att den världsomspännande epedemin inte var någon tillfällighet, utan en bestraffning mot det manliga könet för hur de har behandlat såväl det motsatta som andra människor i stort. Deras reaktion när de får höra om Yoricks överlevnad blir därför, av osannolik anledning, att han måste dö till varje pris, så hans säd inte kan nyttjas för att avla nya "monster". Deras åsikt är med andra ord att mannen föds ond, inte att vi präglas av vår miljö. Huruvida detta ska ses som en rationell tanke, eller ett resultat av det kaos som världen hamnat i efter y-kromosomens död, är aldrig något som tas upp. Ett kaos som å sin sida är mer förståligt, efter att författarna tidigt sammanfattat hur många procent av jordens piloter, markägare, politiska världsledare och börsmäklare (för att nämna några attribut) som var män, före katastrofen. Uppenbart ojämställda siffror, som bäddar för ett minst sagt problematiskt maktskifte.
Vaughan lyckas emellertid rädda upp den tvivelaktiga hållningen till manligt och kvinnligt en bit in på det andra samlingsalbumet, efter att Yorick har fått genomgå hårda prövningar och fått känna på ansvarets hårda tryck från omgivningen.
Guerras teckningsstil känns vid tillfällen lite för ren och "barnslig", särskilt när böckernas innehåll blir allt mer explicit, men det är ändå en klart läsvärd serie med potential att växa. Hittills har jag läst två av de fem hårdpärmssamlingarna (varav den tredje utkommer i april 2010), men alla 60 lösnummer finns redan ute och även samlade i tio paperbacksamlingar.
New Line Cinema har säkrat filmrättigheterna och D.J. Caruso (Disturbia, Eagle Eye) verkar stå klar som regissör. Om Shia LaBeouf och Alicia Keys kommer spela Yorick respektive Agent 355, enligt producenternas önskemål, återstår att se.

Revueflex 3000 SL - Fjärde rullen

En Kodak Tmax 100 Pro, sju och ett halvt år gammal. Kodaks svartvita rullar är bland mina absoluta favoriter, grymt bra korn i alla ISO-former. Och nog för att den här tyskjapanska stridsmaskinen är tung att bära med sig, men den hanterar ljuset och skärpan väldigt bra även på låga bländartider och längre slutartider.
Mer högupplösta versioner finns som vanligt på Flickr!

"The supergirl who's got excellent taste in literature..."

Bilden är från det senaste avsnittet av Heroes. Även om de bara pratar smått kring boken och inte om dess innehåll så tyckte jag mig känna igen bilden på baksidan väldigt väl!
Nördischnördi!

"Beam me up, Scotty."

Förutom att skapa de omåttligt populära serierna Alias och Lost så har J.J. Abrams på senare år även visat sin färdighet som långfilmsregissör. Han passade dessutom på att damma av två klassiska varumärken födda från tv-serier, vars kvalitet hade en stadig nedåtkurva. Först gav han oss den fräscha actionfläkten Mission: Impossible III (filmseriens klart bästa) och senast det vågade projektet Star Trek (med tanke på franchisens fanatiska följarskara).
Abrams har närmat sig berättelsen på helt rätt sätt, genom att söka något som tilltalar både tidigare fans och nytillkomna scifi-vänner. Filmen fungerar utmärkt både som en reboot och fortsättning på serien, genom en inte helt svårgripbar plot innehållande svarta hål och parallella universum. För mig var det bara att tacka och ta emot, eftersom jag nog varken sett någon av de gamla filmerna eller ens ett helt avsnitt av någon av de många Star Trek-serierna. Abrams lyckades förvandla mina fördomar kring det "överdrivet nördlöjliga och pyjamasklädda" Star Trek till det oberäkneliga och underhållande Star Trek.
Årets hittills bästa science fiction-rulle, då Terminator Salvation inte lyckades leverera och Transformers: Revenge of the Fallen tycks ta ett steg bakåt från den mer "vuxna" berättarstilen. Förutom en engagerande story så har Star Trek dessutom mer än godkända skådisinsatser. Ett extra stort plus får de för att de både lyckats återanvända Leonard Nimoy i rollen som Spock och samtidigt lämna över spetsöronen till perfekt castade Zachary Quinto som hans yngre jag. En lysande vink till alla gamla trekkies och passande överlämning till den nya, unga generationen.

Årets mest underliga cameo:

Seth MacFarlane, skaparen (och röstskådisen) till bland annat Family Guy och American Dad!, som utredare för FBI? Tja, det verkade åtminstone inte annorlunda i pilotavsnittet för FlashForward.

You can walk the walk

För bara någon månad sedan bekräftade författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril att de ligger bakom den omtalade pseudonymen Lars Kepler. Pseudonymens debutroman Hypnotisören blev så hajpad att media tidigare under året misstänkte andra stora deckarförfattare i landet, som exempelvis Camilla Läckberg och Henning Mankell, att ligga bakom namnet.
Paret Ahndorils författarskap är mig väldigt obekant sedan tidigare, vilket jag såg som en fördel innan jag gav mig an den haussade Kepler-debuten. Det visade sig vara en bra sammanflätad who-done-it-story, effektivt berättad på ett Da Vinci-koden-liknande vis. Det som antas vara den egentliga huvudstoryn blir redan tidigt till en sidoberättelse, läsaren luras gång på gång och twistarna byter av varandra. En utmärkt underhållningsroman! Inte ens den traditionelle kriminalkomissarien blir den store huvudpersonen.
Tyvärr lider den även av samma dilemma som många andra svenska deckare, något som får mig att annars konsekvent undvika genren, nämligen att karaktärernas talspråk långt ifrån motsvarar hur människor talar i verkligheten. Småsaker, som att köpa en smörgås eller hälsa på en gammal vän, blir lika högtravande som Shakespeare. Visst är läsaren delvis ansvarig för hur han eller hon tolkar dialogen och ser den framför sig, men vid tillfällen känner jag att Hollywood-effekten (med chockade ansikten och överdrivet dramatisk musik) inte är långt borta.
En fortsatt serie är utlovad, med polisen Joona Linna som röd tråd. Intressant, eftersom han ju knappt är mer än en bifigur i just den här boken. Det gjorde honom till en än mer spännande och mystisk karaktär. Frågan är om paret Ahndoril fortsatt kommer våga hålla honom så smått i bakgrunden.

Det börjar bli på tiden

Med en gnutta tur och bra marknadsföring kan kanske Voddler bli lika stort som Spotify.