En lördagsmorgon cirka 1988

80-talet hade utan tvekan de coolaste barnprogrammen.

Bra saker vecka 33:

• Boy A. Ännu en finfin, verklighetstrogen film att förundras över. Och få ångest till. Lite på samma vis som den svenska De ofrivilliga. Berättelsen handlar framför allt om att få andra chanser i livet, men också om att försöka komma ikapp förlorad tid. Väldigt bra skådespelare håller det hela på realistisk nivå. Det är sällan man sympatiserar så starkt med en egentlig brottsling.
  
• True Blood. Jag var ingen stor fantast av Twilight, därför tog det mig nog extra länge att hoppa på det här HBO-tåget. Men sedan kunde jag med glädje konstatera att serien tar ut svängarna på precis det vis jag saknade i Twilight. Becksvart humor och brutal död bakom varje hörn gör att man aldrig kan vara säker på vem av karaktärerna som får leva vidare ett avsnitt till. Passande skådisar och miljöer, plus ett otroligt svängigt soundtrack, gör upplevelsen total. Kul att få upptäcka en bra serie när det redan finns en drös avsnitt att följa upp, dessutom!
  
• Epson Perfection V500 Photo. Äntligen har jag införskaffat en redig flatbäddsscanner, som dessutom kan direktscanna fotonegativ och diabilder! Lite svårhanterligt än, eftersom den kan läsa in sjukt höga upplösningar. De första resultaten ser ni i det tidigare inläggen, men kommer även finnas i min photostream framöver!
  

Canon AE-1 - Tredje rullen

Första rullen som jag scannade med min nya Epson Perfection V500 Photo (lååångt namn), så några av bilderna är kanske onödigt suddiga efter att jag storscannat dem och sen förminskat. Men allt som allt är jag riktigt nöjd över vad den presterar! Ska bli spännande att förstora upp något foto för utskrift framöver. Som ni kanske ser så är det även andra rullen från årets Arvikafestival.
Rullen i sig var en sju år gammal Kodak Tmax 400 pro. Mer högupplösta versioner finns som vanligt på Flickr!

Till Magnus 2008.02.01

När jag träffade Nina för lite mer än ett och ett halvt år sedan så blev det ganska snabbt uppenbart att vi hade en delad fascination för flera olika kulturfenomen. Ett av dessa var det klassiska blandbandet, den gamla kärleksförklaringen som sakta dog ut med den digitala tekniken och som i princip utrotades när cd-brännaren blev standard i hemdatorerna.
Det kändes därför inte konstigt när Nina, någon månad efter vår första "date", istället för en kassett gav mig en lista över låtar som hade funnits på den. Om kassettband fortfarande gick att köpa på den lokala affären, vill säga.
Säga vad man vill om offren som den digitala eran skördat, men när jag för någon vecka sedan återfann den finfina listan så satte jag mig framför Spotify och byggde en digital version. Alla 30 låtar fanns inte i deras bibliotek, men jag är ändå väldigt nöjd!

Tack igen, Nina!

Djävulsk nostalgi

Häromsistens registrerade jag min utgåva av klassikern Diablo II (plus expansionen Lord of Destruction) på tillverkaren Blizzards sida Battle.net. De erbjuder då möjligheten att ladda ner fullversionen från en nätserver och jag såg ett ypperligt tillfälle att återuppleva ett spel jag inte kört på åtta, nio år. Samtidigt skulle det bli kul att köra det på min MacBook för att se hur bra det rullar.
Tyvärr har Blizzard inte tänkt på alla nya anpassningar. De har förvisso fixat fram en s.k. "native installer" som ska användas för att installera spelet på Mac OS X, men den verkar inte fungera med den digitalt nedladdade versionen. Så nostalgistunden får vänta tills jag orkar fippla med skivorna igen. Mina förväntningar på Diablo III har hur som helst vuxit rejält den senaste veckan, sedan jag började blicka tillbaka på gammal spelglädje.

City of Stone

Efter ett underligt filmkrångel häromsistens så misstänker jag att bilderna på en av de analoga rullarna från mitt senaste besök i Berlin aldrig kommer se dagens ljus. Men det ska bli spännande att se de övriga resultaten. Så länge bjuder jag på några bilder från staden tagna med min D80. Som vanligt kan ni se mer högupplösta versioner på Flickr.

Lågkulturens riddare

Frilansjournalisten och författaren Chuck Klosterman har på kort tid gått till att bli en av amerikas största populärkulturella profiler. I boken Sex, Drugs, and Cocoa Puffs: A Low Culture Manifesto (finns i svensk översättning: Sex, droger och kalaspuffar) har han samlat nästan ett tjog essäer om diverse, samtida kulturfenomen. Allt från coverband till internetporr.
Vissa delar av Klostermans samling är tämligen svårgreppade för oss européer. Exempelvis den där han framhåller fotboll som en totalt menlös sport och den amerikanska varianten som långt överlägsen. Eller den där han låter MTV:s The Real World stå som modell för alla dokusåpors sociala inverkan, trots att dess tittarsiffror är så gott som icke-existerande på den här sidan Atlanten och Big Brother, åtminstone i min mening, på ett mer uppenbart vis bär deras voyeuristiska essens (redan i namnet).
Å andra sidan samlar han många poäng i boken. Två favorittexter är den om hur frågan "What is reality?" ställs och besvaras i diverse Hollywood-rullar samt essän om lokaljournalistikens påverkan (och brist därpå). Den sistnämnda kändes nästan skrämmande sann.
Allt som allt en klart läsvärd samling, även om det inte alltid är enkelt att komma överens med Klostermans verklighet. Han skriver trots allt sina texter som om det inte finns något att diskutera, som att han bara konstaterar fakta. Vilket kan bli påfrestande. Å andra sidan beror det också på hur man besvarar just den frågan - vad är verklighet?

Bra saker vecka 32:

• HellGame. Av någon anledning är det alltid brädspelen med de mest invecklade reglerna som blir roligast när man väl förstått sig på systemet. Svenskutvecklade HellGame är dessutom riktigt underhållande tack vare en rejäl dos svart humor mitt uppe i det apokalyptiska mörkret.
  
• I Love You, Man. Troligtvis den bästa bromance-komedin som gjorts sedan förra milleniets alla odd couple-rullar. Självklart hjälper det en bra bit på vägen att Jason Segel och Paul Rudd, två av Hollywoods mest sympatiska skådisar, spelar huvudrollerna. Roligt också att återse J.K. Simmons i den passande rollen som familjefar, om ni minns den fina insatsen i Juno.
  
• Brofestivalen 2009. Något mindre volleybollplan än vanligt, till följd av högvattnet, men med ett ovanligt inbjudande väder och fantastiska gäster. Plus de första, "riktiga" liveuppträdandena någonsin!
  

Mmm, whatya say?

Häromdagen såg jag rullen Adventureland, av regissören till Superbad. Precis som i den sistnämnda så innehåller filmen en hel drös biroller från Saturday Night Live-skådisar (exempelvis personliga favoriten Bill Hader). Efteråt var vi tvungna att se om den här suveräna sketchen och tillika O.C.-parodin två-tre gånger:

Bra saker vecka 31:

Har inte varit en jättetoppen vecka, åtminstone inte den senare delen. Men några ljusglimtar har såklart funnits.

• Oldenburg. Tyskarnas eget Umeå? Ungefär 150 000 invånare, en till synes låg snittålder på invånarna (som dessutom snackar engelska till höger och vänster) och cyklister överallt. Blev en slags cykelsemester även för mig. Ungefär fem mil på sadeln under bara ett par dagar, trots att man rörde sig på ett geografiskt ganska litet område. Bad, mat, kaffe, öl och kortspel var annars huvudsakliga teman. I en bokhandel med böcker från överskottslager hittade jag dessutom en sprillans storpocketutgåva av Paul Austers The Brooklyn Follies för knappt femti svenska.
• Runaway Train. Senaste klassikern på listan att betas av! Inga jätteimponerande skådespelarinsatser från någon i filmen egentligen, men det grymma upplägget och utförandet gör det uppenbart varför den är så omtalad än idag. Och visst kunde de konsten förr i tiden, att göra actionthrillers utan att överdriva!
• From Back Home. En väldigt fin födelsedagspresent kom på posten från Dalarna, lika välkommet roligt som överraskande otippat. Fotoboken till Anders Petersen och JH Engströms fotoutställning! Tack, Karin!