Lokaljournalistisk trippel

Senaste texterna:

• Hurtiga norrmän drar gärna en vals
• Ungdomar satsar på ny cityfest

En artikel till kultursidorna uppå det också, återkommer med den när webbversionen ligger ute!

There's dragspel in the air!

Här är senaste artikeln. Inför Ransäterstämman, en av kanske världens största dragspelsträffar. Texten handlar också om deras dragspelskola. Nedan har ni den högupplösta versionen av den tillhörande bilden.

Ring och rosta!

Som vissa kanske känner till är det snart dags för mig att införskaffa en ny iPod och därmed pensionera min gamla som inte velat sluta gå sönder. Jag kom då att tänka på, att eftersom jag ändå sliter ut de små apparaterna till sista hårddisksnurret, så kan jag ju lika gärna låta den graveras gratis. Andrahandsvärdet sjunker, men jag har ju ändå inga planer på att göra mig av med den förrän den slutat spela. Eller som i den förra spelarens fall, slutat spela för tredje gången.

Nu är det som så: Den förra podden döpte jag till Distortion och tänkte att klanen ska få fortsätta. Därför har jag några funderingar på ingraveringar som jag tänkte testa på er läsare.

Vad är bäst? Kommer ni på ett bättre alternativ? Ordet är fritt!

Back in bläck (som i trycksvärta)!

Andra dagen är snart över här på VF:s lokalredaktion i Hagfors. Livet som lokalreporter skiljer sig aningen från det jobb man gjorde i Karlstad. Mycket bilåkande framför allt, 25 mil för egen del so far. Sen får man själv fotografera bilder till sina texter, vilket är väldigt roligt men lite fiffligt nu i början. Det blir svårt att skriva och försöka få till en bra bild i samma veva, åtminstone om man är van att göra en sak i taget. Men jag tror jag kommer in i det snart.

Har några texter på gång inför imorrn, den första dök upp på webben tidigare idag. Bilden är väl inget mästerverk, men publicerar ändå en mer högupplöst version här för den som vill se.


Ville egentligen använda den här, tätare bilden, men det kändes alldeles för synd att allas ögon var så skymda.


Hursom, nu är det igång igen.

And again!

Gamla nyheter, men SvD visar ännu en gång sin obestridlighet i media när det kommer till att stava fel på albumtitlar. Ännu en gång trots det faktum att skivans rätta namn står i brödtexten. Dessutom håller jag inte med om recensentens utlåtande, men det är en annan historia.

Hollywood is thief

Är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll.
- Bamse

With great power comes great responsibility.
- Peter Parker

Analys: Spiderman stjäl quotes.

Cred till Axel Dahlin!

Take a look at the lawman, beating up the wrong guy

Quick recap: Polisen Sam Tylers flickvän Maya har just blivit kidnappad av en efterlyst mördare. Som om inte det vore nog med problem blir han dessutom påkörd av en bil mitt på ljusan dag. Sam vaknar upp på samma plats, men i året 1973! Är det på riktigt, ligger han i koma eller är han bara komplett galen? Och hur gör han för att ta sig tillbaka och rädda Maya?

Har ni inte sett den brittiska serien Life on Mars så är det hög tid att komma ikapp nu. På söndag börjar SVT visa den andra (och sista) säsongen av mysterie-/thriller-/komedi-/sci-fi-serien. Anledningarna är många att se den. Man fastnar för karaktärerna (inläggets titel är förutom en pinsamt uppenbar musikreferens även en homage till berättelsens polischef Gene Hunt). Serien är underhållande, spännande och överraskande. Den är otroligt välproducerad och har ett välanpassat soundtrack (mycket Bowie, såklart). Britterna har dessutom den goda smaken att inte älta saker i all evighet. Life on Mars är så långt ifrån Lost och Prison Break man kan komma, utan att för den delen vara mindre engagerande eller tät. Hela följetongen består som sagt av bara två säsonger, med åtta timslånga avsnitt var. Perfekt, varken för mycket eller för lite av det goda. Och dessutom med ett av de bästa seriesluten jag någonsin sett!

Så sätt er redan nu och börja ögna den första etappen, för på söndag klockan 21:15 kommer ni vilja sitta i TV-soffan.

När basgångar och falsett blir skönhet

Det finns tillfällen då man hör en låt, ofta på måfå, för att sedan knappt kunna släppa den eller kanske ens vilja det. Inatt var ett sånt tillfälle. Battles verk Leyendecker ger mig trippar och utsvävningar i samma skola som Jefferson Airplanes White Rabbit. Fast på den här sidan av millenieskiftet. Knappt tre minuter lång är det låten med bäst längd/puls-ratio på länge. Hoppas det här smakprovet kan få er att åtminstone delvis förstå. Eller vilja undersöka saken djupare.

Battles – Leyendecker

Hela debutfullängdaren av bandet (kallad Mirrored) är minst lika värt mer än en genomlyssning. Det var länge sen matte var så roligt.

More than meets the eye

Om lite mer än en vecka kraschar 80-talsnostalgin in i våra biografer. Och då snackar jag inte om den nya Die Hard-rullen, utan om live action-versionen av barndomsfavoriten Transformers. En fråga som länge följt mig under projektet är om det klassiska ledmotivet skulle få dyka upp, och då eventuellt i ny kostym. Det visade sig vara så, men jag är inte riktigt säker hur jag känner inför den nya versionen. Visst skrattade jag gott åt den tecknade långfilmens tyska speed metal-take på temalåten, men det här... jätterobotar goes Linkin Park?



Musiken till trots så tror jag starkt på Transformers som sommarens actionkaramell. John McClane får ursäkta, men han har inte varit densamme sedan han lämnade Nakatomi Plaza.

Today my heart swings

Äntligen har jag fått bita i Interpols nya fullängdare. Och visst smakar den gott. Kvartetten har delvis utvecklats, men behåller det mesta av sitt sound. De fängslande melodierna och Paul Banks karakteristiska sång finns fortfarande där. Our Love to Admire verkar något mer lättillgänglig än Turn on the Bright Lights eller Antics. Vissa låtar känns till en början lite väl repetativa, en slagkraftig mening eller refräng är vad som tycks upprepas gång på gång. Men annars känns texterna som tidigare väldigt gedigna och gitarrslingorna är lika otroligt vackra som förr. Örongodis, enkelt sammanfattat.

Låtar i urval efter första lyssningarna skulle nog vara Who Do You Think?, förstasingeln The Heinrich Maneuver samt Rest my Chemistry. Det är i vilket fall de som snurrat i mitt huvud flest gånger, även till tysta högtalare. Känner jag Interpol rätt så kommer även resten krypande innan jag ens vet ordet av. Och jag kommer inte kämpa emot.

Till helgen uppträder New York-gänget i Stockholm, på Accelerator vid universitetet. Åh, som jag önskar att min ekonomi tillät mig närvara.