Here I am expecting just a little bit too much from the wounded

Det är inte fördomar om det är sant.
- Diskussion med klasskamrater, ang. min hemkommun.

Stunden är kommen, den sista veckan av exjobbsskrivande är inledd. På torsdag lämnas de ur våra händer.

Igår kände jag mig väl måttligt peppad att pressa ur mig uppsatsens sista rader. Vaknade upp till synen av ölburkar och -flaskor som fyllde varje liten avlastningsyta av mina tjugo kvadratmeter. När man långsamt lyfte huvudet kunde man förnimma den ofelbara doften av det etanolmoln som låg över rummet. Att mitt huvud frånsa sig all form av aktivitet gjorde det inte enklare att stiga upp. Och att jag hade städvecka i korridoren var den kanske definitiva taggen i min sida.

Nåväl, nån slags ordning lyckades jag få på helvetet, om än mitt yttre gav signaler likvärda en levande död under processen. Lämnade kvar några av städuppgifterna till idag dessutom. Den viktigaste delen av städveckoförpliktelserna tycker jag trots allt är att kunna erbjuda en maffig fika till korridorskamraterna mot kvällen. Det blev en härlig morotstårta den här gången. Bakad med nån slags "shake-n'-bake"-liknande historia, men inte mindre god för det. Glasyren ska jag kanske förfina något till nästa gång.

Ikväll kommer CJ. Ska bli så jäkla skönt att få återse honom på "hemmaplan" igen. Det blir komboboende i mitt studentrum som gäller framöver, kan var den perfekta avslutningen på två otroligt roliga år.

Annars är mycket sig likt. Sommaren kryper allt närmre och ångesten med den. Dels över att skiljas från klassen, dels över att tillbringa större delen av sommaren i Hagfors. Visst är det underbart att ha fått någon månads journalistgigg, men inuti mig bor någon slags rädsla över att ofrivilligt och kanske också omedvetet mura in mig i både mina egna tankar och i det nordvärmländska livet. Där ute finns så många saker jag vill ta del av, men istället kommer de hemsöka mina tankar när jag sitter på gräsmattan i Hole och drar igång ännu en hemsnickrad playlist.

Bristen på tid är ett återkommande inslag i min blogg. Är bristen ens verklig? Är det kanske bara jag som inte vet att nyttja tiden rätt? Jag vet inte ens om jag tar de rätta besluten för att åtgärda bortfallet av värdefulla ögonblick.

Sammanträffanden

En kul grej är att The Crystal Caravan ska spela i Malmö i juni. Ännu roligare är att det går av stapeln på haket Bodoni, som gänget med samma namn surrade om lite i sin numera nerlagda(?) blogg.

Släpp sargen!

Mycket snack nu om att musiksidan Pandora lägger ner utanför staterna. Vad spelar det för roll? Nu kanske folk äntligen upptäcker last.fm istället. I princip samma sak, fast istället för att spelas musiktips baserade på bara några få artister räknar sidan kontinuerligt ut rekommendationer när du lyssnar på musik som vanligt i iTunes, Winamp eller liknande. Sedan kan man lyssna på radiokanaler som enbart spelar de rekommendationerna. Det och mycket annat.

Jaja, vet inte hur ofta jag ska behöva tjata om sidan, men kanske kan den få lite mer uppmärksamhet nu åtminstone.

Now we're out of time, I said it's my fault

Been alone since you were twenty-one.
You haven't laughed since january.
You try and make like this is so much fun.
But we know it to be quite contrary.
The Shins - Australia

Är det nu man ska sammanfatta allt?

Det har blivit mycket etanol under valborgshelgen. Fredag, lördag och måndag. På fredagen tog Pär en sväng förbi Karlstad, på väg att fira sin systers födelsedag i Ekshärad. Först var vi ute på stan med min far och drack öl på olika uteserveringar, sedan mötte vi upp Tobbe och Hanna på Plaza och såg Peter Whalbeck uppträda.

Riktigt roligt, även om det märktes att alla inte var helt med på hans humor i salen. Underlig lokal på Plaza, för övrigt. Det är som att de glasat in en bakgård. Restaurangliknande bordsuppställning rakt nedanför vad som förefaller vara vanliga lägenhets- och hotellrumsfönster.

När Wahlbeck lämnat scenen drog vi vidare till Leprechaun och snackade över några extra bärs. Och väl hemma hos Tobbe och Hanna spelade vi några rundor Våghals innan det var dags att sova. Våghals kanske bäst kan beskrivas som en riktigt jobbig version av sanning eller konsekvens. Uppdragen går ofta ut på att skriva konstiga sms eller ringa väldigt underliga samtal till folk man känner. Vill inte ens veta hur många där ute som tar mig för en idiot efter den här helgen.

Var tvungen att gå upp ganska tidigt på lördagen. Var tvungen att få Janinas lägenhetsnyckel av pappa innan de åkte iväg på kryssning till Åland. Så det blev först en promenad in till stan, sen tillbaka till Herrhagen och sedan följde jag Pär till tågstationen igen någon timme senare. Med tunga och trötta steg kom jag till slut fram till Janinas fyra väggar på Norrstrand. Hade egentligen planerat en ganska lugn kväll, men Tobbe styrde snabbt upp lite miniutgång i samband med att Markus och Jon hälsade på hemma hos Daniel. Det slutade i mer Våghals och pinsamheter, men också några rundor biljard till ofattbart dålig musik på Score. När de spelade The Heat is On kunde jag emellertid inte stå emot att shaka biljardkön lite extra.

Bra musik spelar de däremot på Koriander. Dit gick vi för att få ett värdigt avslut på kvällen. Favorit-DJ:n från förra besöket var tillbaka och slängde upp toner av The Strokes, The Gossip och annat skoj. Tobbe bjöd på en varsin mojito för mer än hundralappen styck. Den dyraste drinken jag köpt, var hans egen kommentar. Kanske lite för söt, men fortfarande riktigt gott. Kort senare, kring stängningsdags, tog tröttheten överhanden och jag bussade mig hem till deras vindsvåning och den väntande madrassen.

Det var jobbigt att stiga upp på söndagen, men Hanna var en riktig hjältinna och skjutsade in mig till tåget, så jag slapp släpa überväskan. Väl på min plats hamnade jag bredvid två medelålderspar, likväl på väg till Arlanda, som skulle flyga till Irland. I ett slags mellanparti mellan sömn och verklighet hörde jag deras skrockande och berättande medan deras medhavda öl slank ner fortare och fortare. Mer än en handfull gånger förbannade jag mig själv över att jag inte hade någon musik att lyssna på.

Efter odramatisk tågväxel till Arlanda Express, incheckning och inköp av en kopp kaffe så fann jag mig själv sitta och skriva på exjobbet på flygplatsen. Antar att det kommer som en omedveten bonus när man drar fram datorn för att mätta de meloditörstiga öronen. Även om det säkert såg förjävligt ut så fick Macbooken agera iPodsubstitut också på flyget.

Redan på flygbussen till Ålidhem träffade jag på Linda från korridoren. Att komma tillbaka in i livet i Umeå gick så sett ganska snabbt. Samtidigt har man den där tunga, återkommande känslan av otillhörighet som praktiktiden har fört med sig, men just nu känns det ändå OK att vara på plats i norr igen. Det har väl både ups and downs, samtidigt som jag inte i mina tankar kommer på något ställe där jag skulle må bättre.

Måndagens valborgsfirande blev enkelt och småmysigt. Några öl i Annelie och Sebastiens korridor och sedan en kort sväng till Geografigränd där det var fest i en milt sagt överbefolkad lägenhet. Ingen brasa, inga studentmössor, bara skoj folk och några öl helt enkelt.

Fast det verkar som min dosa till internetbanken och några andra grejer rasade ur framfickan på min väska vid den där festen, så jag ska försöka styra upp det imorgon.

Kort sagt, den uppenbarligen sista tiden i Umeå är inledd. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Känns det bra, mår jag dåligt, vill jag gråta? Ärligt, jag vet inte. Skrämmande robotlikt beteende nästan, men just nu känns det mest som man är här för att vara här. Låt oss se vart det leder mig.

Music, doctor!

Rykten säger att det är stora saker på gång ikväll på Läkarvillan. Den som är i Umeå borde helt klart checka det. Fanskap att jag inte landar förrän imorrn eftermiddag.

You would know

Jag: Hur smakar egentligen sardeller?
Tobbe: Ungefär som sardiner.
Jag: Hur smakar sardiner?
Tobbe: Vet inte.
- Menydiskussion på restaurang Fontana di Trevi.

Det var nästan en regelrätt date mellan mig och Tobias igår. Restaurangmiddag, om än pizza, och en biofilm att toppa kvällen med, om än Wirtberg tillkom för att förvandla duon till en trio, men det var såklart bara skoj! Dessutom tog vi oss en öl på Leprechaun innan bion, vilket jag inte vet om jag skulle göra på en träff.

Hur som helst, filmen för aftonen var Sunshine. Hade på tisdagen smygstartat genom att se 28 Days Later, en annan Boyle-rulle som av någon konstig anledning gått mig förbi. Sistnämnda kändes något vassare, jag var nämligen väldigt kluven till Sunshine. Den var lite för mycket av Hollywoods skola, med dramatiska uppoffringar åt höger och vänster och åtminstone en "nu hände något som tvingar ut oss från rymdskeppet iförda trånga rymddräkter"-scen för mycket. Samtidigt hade den otroligt snygga scener (har med all rätt jämförts med Alien och 2001: A Space Odyssey), fet musik och några filosofiska element som verkligen engagerade. Exempelvis det evigt logiska och rationella tänkandet hos såväl karaktärerna som hos rymdskeppet Icarus huvuddator. Att tvingas av den humana gatan. Att inte tillåtas sätta enstaka människolivs värde framför mänskligheten, ens som reflex eller i tanken. Det är sann dramatik, som jag önskar de hade tagit till vara på lite bättre eller gett ett större utrymme.

Idag har varit en vanlig dag, så som de har sett ut i Karlstad. Suttit i Janinas lägenhet och skrivit. Sedan tog jag en sväng till Hanna och på det en promenad in till stan.
Hos Hanna lämnade jag ramen med mina "skrapbilder" som tidigare hängt på caféet i Ekshärad. Emma har sålt stället till tyskar nu, som tar över nästa vecka. Tyckte det var synd att ställa bilderna i ett hörn på rummet i Hole, så jag tog ner dem till Karlstad. Får se var de hamnar till slut. Hanna och Tobbes vindsvåning är väl inte så tavelhängnadsvänlig, så de kanske fraktas vidare några turer till.
Över en kaffe satte jag mig sedan på en uteservering och läste de två filmmanusen som Wirtmo och Tobbe filat på sedan ett tag tillbaka. Roliga och stämningsfyllda! Nu håller jag tummarna för att de lyckas förverkliga åtminstone något av dem.

Tillbaka på Norrstrand. Mer skrivande och funderande. Lägga in fler skivor på datorn. Boka biljetterna till Umeå. Lost och Mythbusters att avfokusera sig med.

Sardeller smakar förresten litegrann som väldigt saltig tonfisk. Oväntat lyckat pizzapålägg, som ju även är favoritditot för ett inte helt okänt pizzabud.

Nu är jag nördig. Då mår Hanna dåligt.

En apa på ryggen

Har upptäckt att SvD är sanslöst dåliga på att pricka rätt skivtitlar i sina recensioner. Ikväll såg det exempelvis ut såhär. Underligt, eftersom ju den korrekta titeln på skivan till och med står i brödtexten.

What of our presence? Haven't we paid penance?

Well I've got a secret, I cannot say.
Blame modern movement to give it away.
You've got something, I understand.
Hold it in tightly, call on command.
Leap of faith - do you doubt?
Cut you in, I just cut you out.
Queens of the Stone Age - The Lost Art of Keeping a Secret

Det är mycket snack om att naturen är intelligent. Djurs försvarsmekanismer som är så förbannat genomtänkta och whatnot. Varför i helvete har då rådjuret fått ett så jävla vitt arsle som lyser upp som värsta McDonald's-skylten rakt i fejset på rovdjuret som springer bakom och jagar dem!?

Måste fan göra något åt musiksituationen på mina promenader. Snart.

Idag var min sista dag i Ekshärad. Före utbildningens slut, alltså. Var på Kyrkhedens skola och delade ut några enkäter för mottagarstudien och hade en slags ifyllnadssession med fem stycken niondeklassare. Det var två år sedan jag var på skolområdet senast. Då var jag vikarie i språk- och naturämnen, och på kvällarna skrev jag min c-uppsats i litteraturvetenskapen. Före det kan jag inte minnas att jag varit där sedan jag gick ur grundskolan. Det är lite skrämmande att se hur inget, men ändå allt, har förändrats sedan dess. Hjärnan spelar mig spratt när jag går genom de där korridorerna och skickar tillbaka mig till livet som det såg ut då. Not a care in the world. Allt som spelade någon roll var att trackla sig genom skolan fram till nästa helg eller lov, så man kunde bada, sparka boll och spela TV-spel.

Ändå är det en del av mitt liv som jag inte vill leva om. Kanske ligger det hos mig, men när jag tänker på grundskolan får jag bara minnen av obehag och ångest att isa min ryggrad. Gymnasietiden i Hagfors toppar väl kanske inte heller minneslistan. Här finns även saker som jag kanske hade velat göra eller uppleva annorlunda. Men de har också format min person, så vem vore jag utan dem?

Blotta tanken på att man återigen ska tillbringa en större del av sin sommar i kommunen är nästan för bisarr att handskas med just nu. Men så vet jag inte heller vart jag är på väg. Och kanske är det bäst så.

Aftonen bjuder middag och bio med Tobbe. Trevligt som satan.

Facing the android's conundrum

I think I'll go home and mull this over,
before I cram it down my throat.
At long last it's crashed; its colossal mass
has broken up into bits in my moat.
The Shins - Caring is Creepy

Hole. Eller något mer idylliskt beskrivet, Busjövikens strand. Ännu en gång återvänder jag till ingenstans. Vad söker jag? Inspiration? Ro? Utrymme? Lite av varje kanske, men vid det här laget borde jag veta att en villa med sjöutsikt inte är något annat än ett substitut. Alla de sakerna uppnås inte med något som är gripbart.

Nattliga bilresor är konstiga saker. Både gemytligt och lite skrämmande, åtminstone när man från Karlstad harvar sig norrut på de skrovliga asfaltvägarna. Något enstaka hus skänker ljus åt sträckan mellan trädstammarna. Högtalarna fyller metallburen med rogivande toner, som av djurlivet utanför bara kan förnimmas som monotona basgångar. Kroppen fortfarande dehydrerad efter den där sista ölen som den tog till sig för inte ens 24 timmar sen. Suger åt sig apelsinjuicen som en tvättsvamp.

Exjobb. Mottagarstudier. Kan tänka mig roligare saker att ägna tankarna åt just nu. Å andra sidan kan jag även tänka mig värre saker.

For a minute there, I lost myself

De är som kinesiska barn - inte lika uppskattade i sitt hemland.
- Daniel förklarar varför öl är billigt i Tyskland.

Visst var det inte så länge sen stadsbussarna i Karlstad bytte färg? De är orangefärgade idag, men jag tror de var typ vit-röd-gula "på min tid". Det är sånt som kretsar runt i mitt huvud nuförtiden, när inte musiken finns där för att stilla min hjärna. En av de mildare funderingarna, dessutom. Tankar kan vara vapen ibland. Och det händer att människor vänder vapnen mot sig själva.

MacBooken har varit min räddning i musiktorkan. Det jobbigaste med det är att jag hamnar framför datorn ytterliggare några timmar om dagen bara för att lyssna på musik, utöver nöjessurf och jobbskrivande. "Tur" att vädret verkar bli sämre då.

Fast vad snackar jag för skit. Beklagar mig över tystnaden, när det finns så mycket annat krasst omkring oss. Å andra sidan är det väl kanske mitt sätt att uppskatta livet. Jag har sagt det förr; när ni dör är det tyst för alltid. Så ta vara på ljuden nu.

Lånar återigen Janinas lägenhet. Helgen närmar sig och så gör även festen hemma hos Tobbe och Hanna. Ser ut att bli riktigt stort galej. Inte mig emot, för är det något som står högre i kurs än musik så torde det väl vara att träffa människor. Håller tummarna för att CJ får ordning på saker och drar förbi Karlstad as well.

En kopp lila nu, kanske?