Read the node, read the node

Vissa kan tycka att min blogg återigen varit lite halvt inaktiv de senaste veckorna. Inte så roliga texter eller så jättefrekvent uppdatering. Till störst del beror det på arbetet med webbtidningen Noden som håller mig och många andra kvar i skolan tämligen länge om dagarna. Ganska tröttande. Hur som helst, kolla in sidan! Här är några direktlänkar till sakerna jag hittills skrivit, för de som vill granska:

• Dagens fråga - 1 november: Förklädnad
  
• Dagens tips - 23 oktober: En mörk avläsning
• Dagens tips - 25 oktober: Ingen serietidning för de små
• Dagens tips - 3 november: Khoma på Popup
• Dagens tips - 7 november: En modern milstolpe inom film
  
• Dagens tips - 8 november: Kaniner i dina favoritfilmer
  
• Prestigefylld release av Umeåbaserat bokförlag
• Svensk först i världen med flyktig konstform

Sådär ja. Ska komplettera listan framöver när jag skrivit lite fler saker. Se till att kika runt lite i tidningen, kan lova att det finns många guldkorn att plocka!

Fatigue gets the best of me

Det är som att se en trafikolycka, jag kan inte väja blicken!
- Tobbe zappar in Sing-a-long.

Jag vaknar upp till sprängningar i mitt huvud. Till pulsens takt. Jag orkar inte lyfta det från kudden utan att tryckas ner igen av smärtan. Inte så långt nedanför matstrupen känner jag ett tryck som inte bådar gott inför dagens första toabesök. Något bittert inser jag även att min Bostaden-säng i studentrummet ligger i lä ens mot madrassen jag vaknat upp på. CJ:s dåsande och likväl gravt bakfulla stön hörs från sängen på andra sidan rummet. Min blåsa tvingar mig upp från golvet trots det baktunga huvudet. Elli och Titti tycks fortfarande sova även de. Smygande tar jag mig till faciliteterna och överlever besöket utan uppkastningar.

Liggande på madrassen, Mitt i naturen på TV. Myror i närbild är fan inte roligt nu alltså, lider CJ. Jag intar fosterställning under mitt täcke och frossar igenom ett halvt CBS 60 Minutes innan det är dags att röra sig mot porslinet igen. Den gången lyckas jag emellertid inte undvika att bli påmind om fyllemiddagen natten innan.

Den gula villan är lika tyst och stum som jag själv. Snön gungar långsamt ödesmättat ner utanför köksfönstret. Ellinor och den nye inneboenden Rasmus syns inte ens till. Med yoghurt och müsli dämpar jag de värsta protesterna från skall- och magpartierna. Min f.d. korridorsgranne Ola droppar ett meddelande på telefonen. Han ska komma förbi hos mig senare och låna Den gode, den onde, den fule. Med CJ och Titti på väg ut på journalistiska uppdrag greppar jag snabbt mina egna grejer och ansluter dem ut för dörren. När jag fortfarande kan se dem vagt försvinna uppför gatan på sina cyklar svänger jag av mot bussarna på Vasaplan. Lång väntetid. Överväger att gå hem ändå, men tröttheten säger ifrån.

Väl hemma dröjer det inte förrän jag återigen hamnar i sängen. Jag väcks av röster och knackningar från andra sidan dörren. Det är Ola som kommit för att hämta filmen. Jag ropar in honom, trots att jag nyvaket sitter i sängen i bara kalsonger och sliten t-shirt. Bakom hans nyvuxna skägg dyker det fram ett leende vid åsynen. Vi pratar lite strunt några minuter, om korridorsfesten på fredag och hur det känns att ha flyttat in i egen lägenhet. Sedan lämnar han mig åt mitt öde. Klockan är redan efter fem och jag har vid tillfället inte bestämt mig än om jag ska orka gå på PopUp-festivalen. Jag inser att ingen huvudvärk eller utmattning ska hindra mig från att se Khomas spelning. En längre meditation och kroppsvård bakom duschdraperiet samt en rekordsnabb wokmiddag senare är jag redo att möta snön utanför dörren igen.

Ett par timmar efter min speedfräschning sitter jag med Terner, Izaiaz, Elin, Björn och tittar på Juliana Hatfield. Sitter stundtals och tycker synd om henne. Spela så tidigt på kvällen och stå ensam på scenen med en gitarr. I publiken finns vid tillfället kanske 100 individer, i en lokal som med sitt- och ståplatser rymmer åtminstone tio gånger så många. Halvt respektlöst springer folk ut och in ur lokalen under uppträdandet. Vid ett tillfälle pratar någon t.o.m. pinsamt högt i sin telefon mellan två låtar. Samtalsämnet var dessutom föga tänkvärt. Andreas stirrar ilsket bak mot honom, men signalerna är förgäves. Ångestfyllt kan jag nästan se Julianas lidande i ögonen. Med ett så personligt och skört uppträdande som hon levererar så förtjänar hon något mycket bättre. Teknikkrångel gör inte saken bättre. Efteråt hoppas jag innerligt att hon inte tagit allt för illa upp av den mediokra responsen.

Skaran framför scenen blir långsamt större. Khoma är på väg att gå upp på scenen och det ska strax visa sig om det är värt de två Linnéporträtten som jag satt på spel. Eftersom jag är smått förälskad i allt som har med bandet att göra, från musiken och den politiska agendan till den otroligt smakfulla estetiken, har jag svårt att vara helt objektiv. Men att det var värt mina pengar finns det inga tvivel om. Publiken var inte riktigt lika peppad som under spelningen på Arvikafestivalen, men bandet bjöd inte mindre på sig själva för det. En annan skillnad var mellansnacket, som på sommarens spelning nästan uteblev helt. Sentimentalt och blödigt kan man tycka, men i kombination till musiken så levererar Jan Jämte låtpresentationerna på slagkraftigt vis. Han berättar om kärleken till Umeå i samband med vackra Like Coming Home, den tragiska innebörden av låten Medea. Och istället för den långa tystnaden som så effektfullt föregick One of Us Must Hang i Arvika, så tillägnar han den alla som tvingas lida i vårt hierarkiska samhälle och uppmanar i ett långt utlägg publiken att aldrig sluta drömma. Det finns säkert de, framför allt på läktarens sittplatser, som tröttnar på hans prat halvvägs in. Själv, framme vid kravallstaketet, njuter jag och många andra av det extra djup han ger till materialet.

Efter att ha sammanfattat spelningen med några bekanta ansikten på vägen ut, och med Terner tagit en kort titt på ett mellanstadieliknande indierave, hämtar vi ut våra jackor och vandrar till den familjära lägenheten uppå lampaffären. Vart är min Olde E'!?, kan jag se Terners blick skrika rakt i ansiktet på CJ när vi kommer innanför dörren. Strax har han PET-flaskan i ena handen och skruvkorken i andra. Lite motsträvigt öppnar jag en av mina kvarlämnda lager, men inser snart att det kanske var precis vad mitt tyngda huvud behövde. Andreas och Hannes planerar gå ut på Plaza och efter en stund har vi fått upp en hyfsad förpeppstämning med småspontant dansande och stojande. Jag, Hannes och CJ småfnissar till Doktor Kosmos Chicago-jazzen, medan Terner skickar oförstående blickar. Någon halvtimme före midnatt lämnar de villan och beger sig mot klubbkön. Elli och Titti bestämmer sig för att pröva lyckan åt samma håll och kommer iväg något mer än en timme senare.

Själv är jag fortfarande obehagligt trött och viker av hemåt. Under promenaden låter jag Maynard James Keenan ge uttryck för såväl frustration som upprymdhet i lurarna. Och snön knakar mysigt under sulorna.

Hole på bloggkartan!

Slängde upp bloggen på bloggkartan.se förut. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle registrera den för Umeå eller Hole, så jag testar nu om det går att göra en dubbel. Kanske lika bra att slänga med Ekshärad när jag ändå håller på.

"Du gillar att sno saker, det är bra."

Efter lite om och men haffade jag denna bild av Camp Hole från Arvikafestivalen i somras. Jag huserade inte där när bilden togs, men vår vackra skylt som jag lånade med mig får representera min närvaro. Fotografen heter Daniel Seestrand. På hans hemsida finns 2-3 bilder till från vårt Camp, men åtminstone en av dem var något för vulgo att slänga upp här. De som är nyfikna kan följa länken.

But everything looks perfect from far away

Jag har testat alla droger utom rökopium och kat. Allt slank ner men heroin var bäst. Det är det farliga med heroin. Att det är bäst.
- Bo, Lång fin blond av Claes Carlsson.

Resor skapar en väldigt speciell känsla inom mig. En deprimerad känsla. Jag vet inte om det beror på att jag nästan alltid reser ensam. Nattåget till och från Umeå. 304:an till Ekshärad. Bussen till Berlin. Sträckor som får tankarna att flöda genom mitt redan energiskt arbetande skallparti. Samma nu.

Tåget börjar rulla. Det dröjer inte länge förrän Karlstad är långt bakom mig. Vi hör av oss i början av november. En viss frustration infinner sig när orden ekar i mitt huvud. Vad händer om det inte blir nått?

Fuck it, tänker jag. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att intala mig själv att det ordnar sig. Strax senare inser jag att helgens besökstider och praktikångest fått mig att glömma kvar massor av grejer i Värmland. Några telefonsamtal senare lutar jag mig tillbaka i tågstolen med musik i öronen och pysselbok i handen. Frustrationstankarna präglar allt omkring mig. Men gå ut då ditt jävla sudokuhelvete! Äsch. Jag tittar ut genom fönstret istället. Kristinehamn. Visst, vackert, men när gjorde ni nått för världen senast? Sluta tjata om bistrovagnen för fan, jag tänker inte köpa era dagstorra baguetter bara för att det här är kvällens sista tåg.

Omkring mig sitter bara kostymgubbar. Jag tror först att det inte kan bli värre, men när jag någon timme senare sitter på Arlanda Express är det attachéväskor åt höger och vänster. Min slitna jacka, hatt och halsduk känns nog i deras granskande ögon ganska malplacerade. Själva ser de ut som de sitter på toaletten när de reser. Benen brett isär, lätt framåtlutade och med DN:s ekonomidel (eller dylikt) mellan fingerspetsarna. Varje gång de rynkar pannan lite ansträngt drar det proportionerligt i mina smilband.

Framme vid terminalen. Checkar in min sportbag och går för en burgare. Beställer en Big Tasty. Får en Big Mac. Orkar inte bry mig. Fortfarande nästan två timmar tills flyget går. Ett glas Staropramen, tack. Ja, jag kan väl unna mig en sexticentiliters. När jag sitter i flyplatsbaren och smuttar på min öl hamnar jag i en splittad känsla av tillhörighet. Lite businessman. Lite alkoholist. Å andra sidan. Hos de två tyskarna vid bordet bredvid står 7-8 tomma glas. De diskuterar med sluddriga röster och övertydliga handgester. Nånting om fiske. Eller sexuella erövringar.

Fönsterplats. Nice. Tyskar även på planet. Typiska hobbyvildmarkare. Den enes ölkagge får knappt plats i mittgången. Han skrockar likt en bayersk jultomte. När flyget rullar mot startbanan ser Arlanda ut som ett gigantiskt inköpscentrum. Och jag är storhandlarn på väg hem till molnen. Umeå uppifrån. Gnistrande vackert, både på stjärnklara himmeln och i upplysta stan. Umeå på marken. Snötäcke. Välkommen du vita vackra.

In the long run, we're gonna make it through the hard times

Markus: Det är verkligen en film som jag önskar vore verklighetsbaserad!
Jag: Hulken?
Markus: ... Nä... Forrest Gump...
- Slight misunderstanding.

26 oktober 2006. Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag har just köpt en baguette och kaffe på UB-fiket. Min sista måltid på nästan elva timmar, ska det senare visa sig.

Ungefär åtta timmar senare, via flyg och Arlanda Express, befinner jag mig på Säfflebussen någonstans mellan Örebro och Karlskoga. I en paus från Empire och iPod börjar jag titta på människorna runt omkring mig. "Han ser ut som ett typiskt fyllo", tänker jag om en gubbe i skinnjacka, men dumförklarar snabbt mig själv för mina fördomar.

Jag önskar jag hade haft fel, men knappt en timme senare börjar mannen ropa "jag är oskyldig!" med en så hög stämma att det t.o.m. överröstar musiken i mina lurar. Jag gissar att han börjat dricka när bussen lämnat terminalen i Stockholm några timmar tidigare. Lyssnandes på hans röst uppenbarar sig en syn av Christer Pettersson på väg in i rättssalen. Strax efteråt försöker han sätta sig bredvid en medelålders kvinna och lägga armen om henne. Instinktivt är jag på väg att ställa mig upp. Inte för att jag vet exakt vad jag hade tänkt göra åt situationen, men gubben verkade allt annat än lätt att prata med. De som satt närmare händelseförloppet var dock tidigt framme ett rycka undan honom och sätta tillbaka honom på hans gamla plats.

Nu ville man tro att det hela skulle lugna ner sig, men så någon minut senare börjar skinnjackan sjunga nån slags hejaramsa. Till vilket lag är svårt att uppfatta i ljudet som tränger förbi de slöddriga läpparna. Vid det här tillfället har också busschauffören fått nog och börjar säga ifrån via högtalarna. Mannen verkar dock inte förstå att det är han som är den tilltalade, like lite som chaffisen har ork att resonera med honom. Den sista trekvarten till Karlstad fortsätter hejaramsan som på repig vinyl. Innan jag höjer volymen på spelaren, för att döva mina öron från skrålet, håller jag ett långt resonemang med mig själv om jag borde känna mig äcklad av mannen eller tycka synd om honom.

När jag stiger av bussen och möter den regniga Solstaden har hungern tagit ett järngrepp om mina tarmar. Jag tar min väska, vänder mig för att gå mot busshållplatsen utanför SF och trampar rakt ner i en gigantisk pöl. Jag förbannar mina klumpiga attribut och ger mig vidare. Den tröttmulne och burduse rattaren på stadsbussen höjer rösten mot en blyg kille som tar lite för lång tid på sig med pengarna. Jag håller handen för ansiktet. Sen när blev busschaufförerna i Karlstad otrevliga? Jag trodde Vänern skulle torka ut långt före det hände.

Bussen når Torget och en flock ungdomar intar dess bakre sektion. Det är mig ganska tydligt att de, liksom jag, ska till Kronoparken. För de som känner till Umeå skulle det kunna beskrivas som Karlstads Ålidhem. Ännu en gång dyker mina fördomar upp, då jag inte vet om jag ska skratta eller skämmas över kidsen. De kan inte vara äldre än 14. Tror nog att alla gängfilmer är på riktigt. Tycker nog uppgörelser och dödsskjutningar är häftiga. Deras snack blir efter ett tag för mycket för mina öron att utstå, frustrerande och oroväckande. Jag höjer ännu en gång upp lurarna. Fuck all you gunsholding hip gangster wannabes.

När jag äntligen kommit fram och börjar gå mot mina vänners boningar inser jag hur mycket en resa kan förändra stämningen inför det slutgiltiga målet. Alla händelser precis när jag anlänt till Karlstad satte en mörk aura runt min vistelse. Bara den tid jag umgås med mina vänner i stan känner jag mig hemma och väl. Hur ska det gå att återvända hit för en längre tid?

Varför saknar du Umeå? Kanske för att Karlstad inte verkar saknat mig.

Till Petter.

Andreas: Vart är min stol någonstans?
Elli: Nä, Rickard Wolff tog den...
- En vanlig utekväll tog plötsligt en ovanlig vändning.

Idag fick jag ett vykort från kär och saknad vän, nämligen Petter i Varanasi. Det är alltid roligt att få "riktig" post. Började fila på ett vykort att svara med, men tråkigt nog vet jag inte om han har någon postadress i Indien som man kan skicka det till. Därför publicerar jag mitt svar här i förhoppning om att han får möjlighet att läsa bloggen om någon dag. En fördel med det hela är att jag inte behöver vara lika fåordig, de där kartongbitarna har ju sina begränsningar. Att döma av hans vykorts harmlösa innehåll känns det OK att publicera även det här, så eventuella nyfikna får en kontext till det hela.

Petters brev:

Broder!

Varma hälsningar från den heliga staden. Festivalerna avlöser varandra och med jämna mellanrum invaderas området där jag bor av vattenbufflar.
Hoppas allt går väl med dina studier och att inte den norrländska kylan får dig att krevera. Här är det 35 grader och min fältforskning går fint. Skulle dock gå bättre om jag fick lite riktigt kaffe.
Utöver fältarbete pluggar jag en kurs om multikulturella tendenser på ett av de tre universiteten i stan. Sen tar jag kurser i hindi och hata-yoga med blandad framgång.
Ha det gôtt!

MVH Petter

Mitt svar:

Svåger!

Ditt kort luktar kryddigt och instängt, vilket jag både hoppas och tror beror på din uppehållsort snarare än ett trångt transportflyg. Denna exotism är mycket välkommen i min snöregniga vardag.
För snöat har det, och regnat, här i Umeå. 35 plusgrader ligger så långt över mitt väderförstånd för tillfället att jag knappast kan föreställa mig det på ett rättvist sätt. Som tur är så trivs jag fortfarande lysande här uppe, vilket varken väder eller vind kan hindra. Tvärtom välkomnar jag kylan, eftersom jag inväntar den vackra och inspirerande vintern. Dessutom betyder varje millimeter som kvicksilvret rör sig nedåt att din hemkomst står allt närmre, vilket ju är långt ifrån någon negativ händelse i almanackan.
Studierna går fint här med, även om det harvas en del med att skaffa praktikplats inför våren. Ska ner till Karlstad över helgen och hälsa på några ställen, hoppas på drastiska förändringar då. Och hemlagad mat i några dagar.
Ha ett fortsatt inspirerande äventyr!

Din vän,
Magnus

Some fine electronic magazine in the workings

Nu är webbtidningen Noden öppen för allmänheten att läsa! Ni som har möjlighet kan prenumerera på rss-feeden (http://news.humlab.umu.se/rss.xml) och därmed få de senaste nyheterna direkt. Kom gärna med kommentarer till texter. Maila eller ringa redaktionen är också ett alternativ!

Damn this brings me down

Han känns som resultatet av ett svunnet skönhetsideal.
- Andreas Terner om Daniel Majstorovic.

Det har varit ännu en vecka utan bloggande. Anledningen till detta har sina rötter i den gångna helgen, som ängnades åt festande och tentaskrivande. Det resulterade i en fubar dygnsrytm som hållit i sig under så gott som hela veckan. Som tur är har jag idag och igår lyckats återställa det hela till en civiliserad nivå. Vi har trots allt haft något sånär tidiga dagar på skolan.

Anledningen är att vi denna vecka börjat med webbtidningen (öppnar portarna på måndag) som hör till vår kurs i "Journalistisk gestaltning". För min del har detta inneburit långa, långa dagar i skolans redaktionslokal, då jag under de gångna dagarna medverkat i jobbet av sidans utveckling. Det har tillsammans med dygnsrytmen krävt sin rätt på varje fiber av min kropp. Ibland hör jag hur folk frågar någonting, fem sekunder efter att de egentligen ställde frågan. När jag lyssnar på musik så hamnar jag någonstans där jag är närmare tonerna än människorna runt omkring mig.
Hur kan man vara trött men ändå inte kunna somna? Ett mysterium jag kämpat med varje natt sedan söndag. Eller måndag morgon. You get the point.

Den första snön har fallit här i Umeå. Den första snön är alltid den värsta, regnblandad och stickande isig i ögonen när man svingar fram på cykeln. Men den sätter den rätta atmosfären för den något lågmälda känsla jag vaggats in i av en nästan sjudagars lång dåsighet. Så fort hela staden är snötäckt kan jag och mina lurar åter njuta av promenader i det vita.

Petter Pradesh

Tänkte ägna ett inlägg åt att tipsa om en helt formidabel blogg, det händer ju allt för sällan. Passande nog är det min gode vän Petter Falks blogg jag snackar om. Det är nämligen så att denne Petter befinner sig i Indien, närmare bestämt i Varanasi, där han enligt egen beskrivning "utvidgar sitt medvetande och skriver en D-uppsats i religionsvetenskap". Han reste till detta kontrasternas rike i augusti och startade webbloggen i samma veva. Mycket rolig, underlig och ibland sentimental läsning. Allt.