- Markus vulgära sammanfattning av Babaks festival.
Ännu en Arvikafestival passerad. Istället för att gömma sig från regnet gick dock årets uppsättning ut på att kyla ner sig i den tryckande värmen. Förra året var det soligt halva första dagen och regn resten av tiden, iår fick vi några droppar på tältet torsdag morgon och stektes gyllenbruna resten av tiden.
Artistutbudet detta år var intressantare än någonsin. Det kändes som att ledningen för festivalen hade tänkt "vi sätter hårt mot hårt, sen får det bära eller brista". Det är ju nämligen så att festivalen har gått back några år i rad nu. Förra året höll folk andan i väntan på besked om det överhuvudtaget skulle bli någon Arvikafestivalen 2006 (eller Noll6, som den kallades på plakaten). Men så blev det ju. Man hade hyrt in riktigt stora artister som i ett försök att för en gångs skull få sälja varenda liten biljett, och det lyckades man med.
Jag anlände till festivalen på onsdag, som chaufför för en folkabuss fullsatt med tjejer (eller ja, plus mig då). Det var Janina och hennes kompisar samt Anna och Sandra, som jag hämtat upp i Uddeholm innan. Alla vi åtta, plus packning. Det hade gått riktigt bra att köra ända tills vi kom fram till parkeringen för ståhejet. folk hade nämligen parkerat som idioter, så man hade fått göra en improviserad infart mellan ett elskåp och en handfull bilar. En infart som bara var någon decimeter bredare än vår buss. Med lite guidning av parkeringsvakterna och annat folk lyckades vi dock tråckla oss in utan vare sig personskador eller repad lack. Efter den vanliga, otympliga transporten av campingredskapet så kunde man äntligen sätta sig och slappna av. Efter att ha satt upp vår fina hemortsskylt som jag "lånat" med mig så korkade jag upp första ölen i Camp Hole och bara sög in atmosfären. Eftersom Tobbe inte skulle komma med vårt veterantält förrän på morgondagen så blev sovandet den natten lite omständigt, men efter lite om och men hamnade jag i vilket fall bredvid Stefan, Markus och Broder Daniel i ett litet tält. Stefan hade samma kväll däckat ihop runt klockan tio, så jag blev ganska chockad över att det var just han som svarade när jag tittade in och frågade om jag kunde sova där;
Stefan: Vet du överhuvudtaget ens vem El Niño är!?
Jag: Öh... nä...
Stefan: Inte riktigt jag heller...
Torsdag morgon börjades med två allergitabletter, en burk tonfisk och apelsinjuice. Förutom den flitiga morgonsolen som dykt upp efter de nämnda regndropparna och hettat upp tältet, så hade ett fyra personer starkt manskap tagit ut sin rätt på bostadens syre. En rejäl start var därför nödvändig, eftersom det nu vankades artister att titta på. Fast det tog ett tag innan jag gick iväg för att se den första spelningen. Det fick bli Dia Psalma ännu en gång och för mig var det mest intressanta av allt att se hur de skulle hantera största scenen. Det är ju så att de, trots en hängiven fanskara, dels är ett återvändande band, dels inte är kända för att ha särskilt spektakulära eller "stora" spelningar. Så var det också, det var nämligen ett väldigt avskalat Vintergatan som mötte mig när bandet äntrade den. Utomhusscenen bjöd inte heller upp till någon särskilt bra allsångsakustik från publikens sida. En kort sagt sämre spelning än den på Umeå Open tidigare iår, även om det inte i första hand var Psalmas eget fel. Många i publiken fick nog också den nostalgikick de hade kommit för.
Efter att de fyra punkarna gjort sitt flyttade jag mina tillhörigheter från Camp Hole till Tobbe och Markus som kommit med vårt helt egna tält. På grund av rekordantalet besökare hade festivalen tvingats bygga upp en extra camping på en av fotbollsplanerna där vi fick ställa upp det, alldeles intill festivalområdet. Inte helt fel. Punger var också där en stund, men han jobbade på artisttransporten och hade ett eget tält på funktionärscampingen. Efteråt kryssades det (bl.a. tillsammans med en biosalongsberusad Markus) mellan langosvagnen, Sirqus Alfon (bland det roligaste på hela festivalen), Johan Wellton, Thåström, campingarna, hamburgargrillen och Blutengel tills slutligen Turbonegro skulle spela.
Det är svårt att inte konstatera det uppenbara när det gäller norrmännen: Turbonegro skulle inte vara någonting utan sångaren Hank von Helvete. Han stjäl hela showen, halvnaket klädd i skinnskrud och levererandes sitt burdusa mellansnack. Han är riktigt duktig på svenska, men pratade av nån anledning ed skånsk dialekt hela tiden. Vilket till och med påpekades av honom själv vid ett tillfälle. Den här gången påstod han även att "Lasse Bergenbögen är död" och att han ville bli nästa programledare för Allsång på Skansen. Thåström fick sig också en liten känga. Hank tyckte hans musik var alldeles för blödig och sjöng honom därför hyllningslåten Du ska va' homofil. Allting rejält satirartat och med glimten i ögat. Naj, nu har ja' dissa' Thåström, nu få' vi aldri' spela i Sverige igen! I övrigt var Turbonegro i Arvika vad fansen ville ha, men inte så mycket mer. Några bra sing-along-klassiker levererades och en handfull schyssta sceneffekter användes (sedelkanonerna är kul).På fredagen sågs inte heller så överdrivet många band, jag hängde ganska mycket åp campingen med några nyfunna vänner bland tältgrannarna istället. Det var bl.a. ett gäng norrmän som hade dykt upp strax före Turbonegro kvällen innan (varav en hette Magnus, faktiskt). Sen så var där två killar från trakterna kring Jönköping, med de genuina radarparsnamnen Andreas och Anders. Andreas kallades av oss emellertid för Roffe eftersom många tyckte att han inte var helt olik en känd svensk skådis.
Jag: Vilken kändis tycker du han är lik?
Punger: ... Tänker du på Jägarna eller...?
Sen hade vi Caroline från Karlstad. Eller var det Karolina? Svårt med både ändelse och begynnelsebokstav där. Hon påstod i vilket fall kallas Dalle eller något liknande efter sitt efternamn. Sist men inte minst hade vi i den närmaste tältkretsen Maria från Mariestad (ha, tjäck namnkombination) och Nina från Linköping. Det var nog med de jag hängde mest under dagen, för Tobbe och Markus (Pettersson) hade gått med Markus (Jansson) och Babak för att bada. Sen gjorde jag förvisso några korta besök i Camp Hole, men det var väldigt korta stunder.
Men åtminstone lite musik sågs det den dagen. Nationalteatern på tidig eftermiddag och The Knife på tidig natt. Däremellan var det mest band som jag redan sett vid tidigare tillfällen, då kändes det mycket roligare att hänga vid tältet med öl i handen. Dagens band då? Jo, Nationalteatern hade nog inte varit så kul utan sin publik. Man såg inte en fläck grus framför Vintergatan för allt folk som var där och så gott som alla sjöng med. Hadilattan-da-da, ompa-pa! Annars kändes det hela ganska gubbtrött, trots att det var mer tryck i låtarna live än på studioinspelningarna. Knifes spelning var desto mer att bita i. Så långt ifrån publikfrieri och allsångsvarning man kan komma, vilket kändes ganska befriande. Och spännande. Det tyckte dock inte alla, det var många som tittade surt och kallade det hela för en besvikelse eller rent av jävla skit. Jag såg inte hela konserten, men tycker inte alls man kan anklaga Dreijer-syskonen för att ha gjort dåligt ifrån sig. Man kan framföra elektronisk musik live på två vis. Antingen gör man som Slagsmålsklubben (ni som sett dem förstår vad jag menar) eller så gör man som The Knife.Fredagsnatten blev ganska sen. Jag satt med norrmännen och ett gäng andra och pimplade vin tills sent in på småtimmarna. Magnus tyckte jag pratade bra norska, jag skyllde på alkoholen. På lördagen fick dock musiken gå före öl och sprit. Som vanligt var det nämligen jag som även skulle ratta bilen hemåt på söndagen. Folk tar det för givet av någon urbota dum anledning. Magnus kör, det är inga problem, tänker de säkert. Jag hade lust att strunta i vad folk trodde och supa mig svimfärdig sent på lördagsnatten, men eftersom morfar skulle fylla 70 på söndagen så var även jag angelägen om att komma hem i tid den dagen. Nåväl, mitt nyktra tillstånd gav åtminstone ett bra läge att se alla banden jag planerat under festivalens sista dag.
Det hela började med att jag gick för att se Laleh spela vid tretiden, men hennes konsert var framflyttad en timme (och bytt scen från Vintergatan till det mindre, men mysigare tältet - Apollo). Jag passade då på att undersöka om det såldes några schyssta Khoma-tröjor på festivalen, likt de jag sett på hemsidan. Vid precis rätt tillfälle skulle det visa sig, för vid precis samma tillfälle kom delar av bandet självt strosande med en kartong textilier till försäljningsståndet. Jag passade då på att knacka axeln på Jan Jämte (sångaren) och fråga om deras första skiva, Tsunami, gick att få tag på längre. Det visade sig att skivan producerats av deras basist, Emil Björkander, och att han möjligtvis kunde ha några ex liggandes, så jag skulle hänga kvar efter spelningen och höra med honom. Det tipset tackade jag för, införskaffade den snyggaste tishan och gick för att mysa i Laleh-publiken. Det var synd att en så stor scen inte riktigt kunde ge den rätta gemytliga känslan, men jag stod ändå med ett stort leende på läpparna mest hela tiden. Mitt under spelningen fick dessutom en kille komma upp och fria till sin flickvän inför hela publiken. Väldigt mjäkigt kan tyckas, men på en konsert som denna så passade det som handen i handsken.
Jag gick ifrån Lalehs spelning i god tid dock, jag ville vara tidig till Khoma på Andromeda. Det är lite synd att de inte upptäckts av en tillräckligt stor publik för att kunna spela på större scener än så, men på något vis så passade den ungefär 70 år gamla träbyggnaden som bakgrundsmiljö för deras musik. Redan under soundchecken fick jag svar på ett av mina första frågetecken, om Jämtes röst skulle låta lika bra och ångestladdad live. Föga visste jag då att det som bjöds under "uppsjungningen" inte ens var i närheten av fortsättningen. Jag har nog aldrig sett maken till urladdning. Bandet var så jävla taggat och redan i andra låten - Stop Making Speeches - hoppar Jämte förbi vakterna framför scenen för att klänga med folket närmast kravallstaketet. Hans och våra röster blandas i ett bitterljuvt vrål när refrängen anländer och plötsligt så känns det som om hela Andromeda bara vill börja hyperventilera av glädje lika mycket som ångest. We can't hear you, from the bunker beds. It's not like the movies, where hatred made clearer sense. Senare ett kort mellansnack, sedan Medea. I de tyngre partierna gungar hela bandet rytmiskt med och Jämte tar till en smärtsam "knivhuggsdans" där han gång på gång ser ut att slå sig själv i magen. Sällan har jag fått se artister förkroppsliga sin musik så väl. Teatraliskt och pretentiöst på precis rätt sätt. Förutom den vackra träinramningen Andromeda som nämnt bjuder på så hänger längst bak på scenen en gigantiskt skynke, med en bild föreställande ett gammalt träd med orangefärgade höstlöv (se hemsidan). Inget mer. Det är så stilrent och säger så mycket. Mot slutet av spelningen blir det tyst för någon sekund, sedan dundrar Björkander igång de tjocka strängarna till rytmen av One of us Must Hang. Publikens jubel är påtagligare än någonsin, trots att bara ett trettiotal personer verkar tillräckligt hängivna för att förstå vilken underbar melodi som väntar dem. Låten blir den sista ordinarie i listan. Jag må inte ha sett så många band live i mina dagar som många andra och ni kan uppfatta mig som partisk på grund av mitt tydliga tycke för deras musik, men jag kan utan större förbehåll säga att Khoma på Arvikafestivalen Noll6 är en av de bästa konserterna jag någonsin upplevt. Inför framtiden hoppas jag på mer publik och några låtar från debutalbumet.Direkt efter att tonerna tynat bort hängde jag kvar och pratade med Emil. Han hade exemplar av skivan kvar. I värsta fall kunde han skicka den, men han kommer troligtvis ha med sig en skiva åt mig upp till Umeå när de ska spela på Trästocksfestivalen. Jag nämnde att jag bodde där vanligtvis, men problemet är att jag ju inte är där över sommaren. Så om någon ska på festivalen i helgen, hör av er snarast!
Khoma var inte de enda som gav allt de hade under lördagen. Direkt efter så uppträdde ...and You will Know us by the Trail of Dead i Apollotältet, en konsert som slutade riktigt svettigt. Den ene av dem dröp det så mycket om att en av ljudteknikerna var tvungen att torka sig med en handduk efter att ha fått en kram. Kul att se här var även att medlemmarna i bandet byttes av på instrument och sång väldigt flitigt, något jag inte hade en aning om innan. De verkar alla ha talang för fler än till och med två eller tre instrument var. Dessutom var de många fler (7-8 stycken på scenen var de väl ändå?) än vad jag förut trott. Mycket spännande. Och låtarna från Worlds Apart-skivan var mäktiga i formatet, trots att första halvan av konserten led av för låg volym på sången (alternativt för hög på resten).
Efter Trail of Dead lade jag in en standardpromenad på campingområdena. Det var lite halvskoj när man själv inte var med och tog några öl med de andra, men det funkade fint ändå. Strax före det blev dags att dra iväg för att se Franz Ferdinand blev dock Ida jäkligt fylletrött. Eftersom hon hade snackat innan om vad gärna hon ville se konserten så tyckte jag det vore synd om hon skulle vakna upp dagen efter och ha missat den. Så jag väckte henne och agerade ledhund till och tillsynsman under konserten. Fast det hindrade mig i och för sig inte från att hoppa och skutta lite själv till de trallvänliga tonerna. Det roligaste under hela konserten var under sluttampen när tre av britterna bestämde sig för att prygla trumskinnen samtidigt. Det lät faktiskt riktigt mäktigt och såg väldigt kul ut. Appropå prygel så är dock det jag minns mest från konserten det handgemäng som utbröt framme vid scenen, ganska precis bredvid oss. Ett antal personer började puckla på varandra och en cirkel på kanske åtta meters diameter bildades kring dem. Plötsligt insåg jag att tre av personerna var Markus P, Markus J och Babak.Bråket avvärjdes av innhoppande folk och konserten fortsatte utan avbrott, men senare fick jag höra Emils (Florell) ganska roliga version av hur allt gick till. Han berättade att han stod och tittade på konserten när plötsligt fyra personer med genomgående rakade skallar började sparka och hoppa in i folk med mening när publiken hoppade med till musiken. Det blev en irriterad stämning, men ingen verkade vilja säga ifrån när männen fortsatte sin oprovocerat agressiva stil. Emil tänkte då att de har tur som inte är i Hagfors nu, för då hade de åkt på så jäkla mycket stryk. Och som vi vet, the lord works in mysterious ways. Rätt som det är så hamnar ett gäng hagforsingar, nämligen Markusarna och Babak (och någon mer?), i närheten av de fyra hårlösa herrarna. När de utsätts för samla behandling som personerna innan så funderar de inte ens utan vänder sig om och pucklar ner irritationsmomentet. Jag kan tänka mig att Emil känt som om han rört om i häxkitteln efter händelsen. Nåväl, jag är väl inte mycket bättre som blandar in gud i det hela.
På lördagnatten var alla tankar kring att jag var den enda nyktra själen som bortblåsta. Sena nätter och tidiga morgnar på grund av bastuheta tältutrymmen hade byggt upp en övertrötthet av rang i mitt huvud. Jag och Tobbe satte oss med våra norska grannar på deras öar och snackade massa skit. Ja, alltså de hade inför festivalen köpt två gigantiska luftmadrasser som var designade som små paradisöar, komplett med palm och allt. Till och med två uppblåsbara kokosnötter och en apa. Coconut Island kallades de. Där satt vi så och lekte Expedition: Robinson och skrattade åt skämt jag aldrig ens trodde skulle dra i mina mungipor. Många missförstånd blev det också, från min sida kanske främst på grund av att språkkunskaperna försvunnit i takt med promillehalten i blodet.
Norske Magnus: Magnus taler go norsk!
Tobbe: Va, har Magnus en massa grogg!?
Vi måste ha sett ut att ha jävligt kul, för efter en stund kom två tjejer från Göteborg och satte sig för att bara titta på oss som om vi vore apor i bur (eller "apor på ö", kanske). De verkade i alla fall trivas så länge det varade, för efter en stund blev jag och Tobbe för trötta för att hålla oss vakna. Men det var svårt att somna när man inte kunde få skrattet ur sitt huvud. En ny peak nåddes dessutom när en av norrmännen utanför på fyllan frågande konstaterade; aer det nötter i desse träa? Nästa morgon flöt man fram i ett moln av trötthet när man släpade ihop sina saker, sa adjö till de nyfunna vännerna och promenerade till bilparkeringen. Ännu en festival tillryggalagd och när man kommit hem skulle det normala livet börja igen.
(Bilderna är lånade från Rockfoto.nu och är tagna av Pauline Benthede, Jesper Frisk och Sara Moritz)
