70 cl vodka uti en jugoslav

OS-invigningen är ett jävligt sjukt spektakel. Bara där kan man kombinera skridskoåkande statyer föreställande kossor, Ferraribilar som bränner gummi, Yoko Ono som parafraserar en gammal Lennon-låt och Pavarotti bakom en gigantisk röd ridå utan att någon rycker på ögonbrynen. I vilken annan situation som helst hade folk trott att de var på värsta drogtrippen, men under OS-invigningen finns det inga gränser för vad som kan dyka upp.
- Jag filosoferar iväg på fyllan.

Bakfylla och OS på TV är en kombination sänd från himmelen. Nu lät det nästan som att jag lovordade mina känslor dagen efter en fest, men det jag menar är att det inte finns något bättre att vila ögonen på när man bälgar i sig mjölk och andra huskurer än olika vintersporter som man i vanliga fall aldrig skulle kolla på. Det känns underligt att jag med relativt stor entusiasm följt allt från längdskidor till damhockey. Halfpipetävlingen i snowboard var det enda jag kunde relatera något sånär till och som jag troligtvis hade tyckt var roligt att följa även utanför OS-sammanhang.

Igår var det, som ni troligtvis gissat, utgång som gällde och både förfesten hemma hos Elin och Masoud på Läkarvillan var grymt roligt. Dusan drack nästan en hel 75:a Jelzin vodka själv och dansade som aldrig förr. Sjukt. Andra människor skulle göra helt andra grejer än dansa loss om de druckit så mycket. Ligga på dansgolvet, exempelvis. Åh andra sidan var alla ganska på g både dryckes- och stämningsmässigt igår. Själv tog jag det ganska lugnt på förfesten men sänkte ett gott antal öl när vi väl kommit till klubben. Gott och roligt, men inte i första hand nödvändigt eftersom jag redan var på bästa danshumöret.

Nu ska jag se till att ta några foton och skriva klart uppgiften till fotokursen, imorgon börjar radiomomentet.

Jag saknar redan bananräknaren.

Arga män (utan ben) - En roadmovie

Under ett bråk med varandra förolyckas två fientliga grannar på den franska landsbygden av en jordbruksmaskin och får sina ben förlamade. När de skrivs ut från sjukhuset sväljer de sin stolthet, gör gemensam sak och styr sina rullstolar mot Finland för att stämma maskintillverkaren.
Filmen är mycket snyggt gjord i en smutsig, svartvit stil som för tankarna till filmerna från den franska nya vågen. Även klipptekniken känns tydligt inspirerad från den eran. Det kan av vissa troligtvis uppfattas som effektsökeri, men jag tycker det passar utmärkt till filmens ödesmättade stämning. Är du inte rädd för att sätta skrattet i halsen till becksvart humor och grav tragikomik på gränsen till det makabra så ska du definitivt se den här filmen. Fyra nyanser av brunt möter The Straight Story, till min stora förtjusning.

So long, and thanks for all the bananas!

The blue pill opens your eyes.
Is there a better way?
A new religion prescribed
to those without the faith.
A hero holding a knife
and blood is not enough.
Is it to late to go back?
Is it to late to go?
/
There's no-one here.
And people everywhere.
Your'e on you're own.
/
Let's see if I'm hearing this right,
Is it just that I should take
the never-ending supply
to carry out the dead?
Your idols burn in the fire.
The mob comes crawling up.
I'm reclaiming my mind,
destroying everyone.
Queens of the Stone Age - Better Living Through Chemistry

Idag slutade min räd av bananfrossa. Det som bröt min svit fick bli en ostmacka från Humlan-fiket. Brödet smakade torrt jämfört med den krämiga maten jag konsumerat under den gångna veckan, men i övrigt kunde jag inte klaga. Det känns underligt att få återgå till att äta normalt igen, samtidigt som jag redan nu längtar till kommande dagars middagar.

Idag slutade fotokursen. Jag har fortfarande några saker att göra och glömde även att lämna tillbaka kameran, men innan måndag ska jag försöka ha allt gjort. Hur som helst var vi och drack after school-öl på Corona förut och det var både roligt och skönt att kunna släppa allt annat för en stund. Nu sitter jag hemma hos CJ, Titti, Elli och Stina nere på stan och funderar på vad jag ska äta för middag. Tjejerna sitter framför OS-invigningen som småbarn sitter framför Kalle på julafton och CJ och Henke (som är på besök från Sundsvall igen) är och handlar snus. Själv försöker jag fortsätta slappna av från alla tankar och all stress jag känt den senaste tiden. Imorgon är det utgång med så gott som hela klassen och det känns bra att få återse allt folk igen. Kanske får jag lite större ork till sociala aktiviteter nu när jag har större valfrihet i kosttillskottet.

229 h 00 min, 91 bananer
Over and out.

Jag hade fel. Så förbannat jävla fel.

You'll find those lingering voices
are just your ego's attempt to make it all clean and nice
and make a moron out of you.
Walking a bridge of weakening cables,
huddled up in fear and hate because we know our fate
and it's a lot to put us through.
The Shins - Fighting in a Sack

Det gick åt helvete. UmeSkinArt ställde in vår uppgjorda stund för fotoreportaget idag, på sista dagen. Inget ordnade upp sig, allt blev bara värre istället. Efter det beskedet har jag hamnat i ett mentalt stillestånd. En arbetskoma. De skoluppgifter som ligger och väntar på att bli gjorda förblir liggande och jag sitter bara och våndas över att allt jag försöker ta mig till rämnar i botten. Efter ännu en period av misslyckat praktiksökande och andra kval så var det dagens misslyckande som stal det sista av min ork. Imorgon eftermiddag är det deadline för reportaget, tills dess måste jag ha lyckats få ihop några bilder till en plan b och redigerat färdigt det.

Jag har såklart funderat på huruvida min väldigt avgränsade kost på gula örter har påverkat min minimala arbetsork. Visst måste jag erkänna att möjligheten finns, men å andra sidan vet jag inte om exempelvis en kebabtallrik skulle lösa mitt dilemma nämnvärt heller.

158 h 40 min, 70 bananer

Inte det bästa uppvaknandet

Tell me spirit, what has not been done?
I'll rush out and do it. Or are we doing it now?
My Morning Jacket - Wordless Chorus

Idag var den svåraste dagen hittills under bananätningens alla dagar. Bakfyllan kallade efter salt och fett, men allt den fick var apelsinjuice. Orkade inte ta mig ens en banan förrän runt femtiden på eftermiddagen. Avhållsamheten gav jobbiga resultat även under gårdagens festande. Dels satte alkoholen till ganska snabbt och mot slutet av kvällen blev jag nog ganska kinkig till följd av energibristen.

Men det var roligt trots allt. Förfesten höll till i Åsas korridor alldeles här i närheten. Där träffade jag hennes korridorskamrater, bl.a. två tyskar som jag kunde prata av mig lite med. Enda tyskan jag pratat den senaste tiden är korta sessioner på telefonen med mina morbröder eller morföräldrar. Runt elva hoppade vi i en taxi ner till Norrlandsoperan. På Community träffade man många roliga människor som vanligt och stämning bjöd upp till dans från första sekund. Tyvärr var det inte så många från klassen som hamnade där som jag hade hoppats, så mot slutet när Åsa, Dylan och deras korridorsfolk som jag kom dit med plötsligt var borta fann jag mig själv dansa i min ensamhet bland främlingar. Det var förvisso roligt ett tag, men snart greppade man sina kläder i garderoben och tog bussen hem. Jag var helt slutkörd när jag äntligen kom innanför dörrarna och hann knappt få av mig kläderna innan jag damp ner i sängen och sussade iväg till drömmarnas land.

Jag hoppas allt ordnar upp sig med fotoreportaget nu i början av veckan. Med lite tur ringer de från UmeSkinArt vid en bra tid imorgon så man hinner ordna med andra saker efteråt, som att söka praktik, jobba med Inkognito-texterna och annat skolarbete. Sedan ska jag försöka välja de tolv bilderna till fotodagboken också, för jag minns inte vilken tid imorgon de ska vara inne. Det kommer säkerligen bli en arbetsfylld vecka, men desto trevligare är då när man är framme vid fredagen och har allt bakom sig.

106 h 31 min, 57 bananer

Ska saker och tinga börja ordna upp sig nu?

[Konversation över ICQ]
Tobbe: Hur går det med bananerna?
Jag: Bara bra än så länge. Magen är lite obekväm. Bananerna och mina kaffevanor vet du...
Tobbe: Du försöjer halva Colombia du. "Transporto specialo por señor Magnus", säger just nu en glad herre med mustasch.
- Bara kokainet som fattas då, Tobbe?

Det vore otroligt om det är sant, men kanske har jag äntligen börjat få ordning på några av sakerna som behöve ordnas. Idag ringde jag runt angående fotoreportaget. Kom på att det ju skulle kunna göra sig grymt bra på bild att fotodokumentera hos någon av tatuerarna på stan, och de på UmeSkinArt var väldigt tillmötesgående. De ska ringa mig på måndag och som jag förstod det ska de till och med ordna så att jag får vara med och fotografera när de har en kund hos sig. Det sistnämnda kanske bara är ett resultat av min flyktiga fantasi, men den måste också få sitt fria spelrum lite då och då.

Har börjat märka allt större fysiska förändringar till följd av bananerna. Främst tror jag det beror på det gungande blodsockret och din lite låga energitillförseln mot vad jag är van. Men annars så mår jag hyvens och fick även höra idag att jag trots min situation verkade vara väldigt glad till mods. Så det är väl ett gott tecken om något antar jag, särskilt med tanke på att jag i dagarna inte nödvändigtvis alls kännt mig så väldigt glad till mods. Men med tanke på hur ofta jag ser bekant folk nuförtiden så tar jag vara på varje sekund förstår jag.

Nu sömn. Imorgon fest?

74 h 48 min, 39 bananer

"Alla andra tjejer här inne är så jävla falska!"

People are fragile things, you should know by now.
Be careful what you put them through.
The Editors - Munich

På mina ensammare kvällar den senaste veckan har jag i TV-zappandet märkt att Big Brother har börjat igen. Varje kommentar som fälls i det programmet påminner mig så förbannat mycket om varför jag skrev min C-uppsats i litteratur om ämnet. Vet inte om jag berättat det här tidigare, men uppsatsen handlade om huruvida vi någonsin kommer uppnå ett dystopiskt samhälle likt det i 1984 och svaret var att vi till stor del redan har uppnått det iochmed program som just Big Brother (som ironiskt nog även lånat namnet från Orwells bok). Så fort jag hittat ett sätt att lägga upp textfiler och liknande ska jag ge tillgång till hela texten här.

Idag är dag nummer två i bananens tecken. Än så länge har jag endast kompletterat bananfödan med mjölk, apelsinjuice och kaffe bland de åtskilliga drycker som jag tillåtit mig själv att dricka under perioden. Känns som att den första ölen kommer vara den som sitter finast under hela experimentet, det är ju till konsistensen knappt något annat än flytande bröd egentligen.

Igår aktiverades mitt Boxman-abonnemang som jag vann i Stardusts tävling. Så jag har suttit och gjort iordning en lista på filmer jag ska hyra och idag skickades de första tre. Det kommer bli mycket filmtittande de närmaste tre månaderna med andra ord. Igår började jag även att titta igenom de Oscarnominerade filmerna, som jag av tradition gör varje år inför galan. Åsa och Dylan kom förbi och tittade på Munich (München) med mig. Den var bra, men jag hade lite svårt att ta den till mig. Precis som det har diskuterats så har filmen en lite tvivelaktig politisk vinkling, även om det helt kan vara karaktärerna och inte Spielberg själv som har dem. Den var väldigt annorlunda för att vara en Spielberg också, på ett bra sätt. Spännande och lite brutal, ungefär som hans tidigare verk (ta t.ex. Jaws). Tillsammans med underskattade War of the Worlds så pekar det mot bra tider i Spielbergrepertoaren, även om hans filmer alltid kommer vara alltid kommer vara av den sorten som görs för att vara blockbusters och därför delvis förstörs av producenternas och distribuörernas krav. Frågan är väl i och för sig hur mycket Stefanponken har emot det.

39 h 08 min, 22 bananer

Mean Creek

Blyge Sam (Rory Culkin) har en längre tid blivit mobbad av skolans översittare George (Josh Peck). När Sam fyller år bestämmer sig hans storebror att bjuda med George på deras kanottur, där de tänker förödmjuka honom som hämnd för vad han gjort. När George börjar visa oväntade sidor börjar dock Sam ångra att han gick med på idén.
Mean Creeks största problem är att den är så förutsägbar. De flesta av filmens thrillermoment förstörs av att man har en tydlig uppfattning om vad som kommer att hända. Förutom det är filmen så gott som fläckfri. Den ger en stark inblick i mobbingens hänsynslösa verklighet och har imponerande bra barnskådisar, särskilt Peck är otrolig som den försummade pojken som dämpar sin ångest genom att trakassera andra. Filmen är ett mycket sevärt drama, men för vana filmtittare en thriller utan överraskningar.

Klassisk kylskåpspoesi

TV föda skräp likt honung
jag vemodas stress i himmelen
vidrig Gud begär lurvig prins
grattis Jesus

Go bananas!

Men ärligt talat, är det någon av er som brukar sova på rygg? Jag förstår inte hur människor kan göra det, jag skulle aldrig kunna somna om jag låg på rygg. Att jag vaknar på rygg är ett säkert tecken på att jag har varit full.
- Jag diskuterar mina sovvanor med klassen.

Idag påbörjade jag ett nytt projekt - banandieten. Reglerna är att den enda fasta födan jag får ta till mig är bananer. Målet är att känna hur min kropp reagerar på det hela och att undersöka hur länge jag håller ut att leva på det här viset. Anledningen är att jag varje gång jag läser om bananer får höra att det är en av de få sakerna man skulle överleva på att äta som enda föda. I det hänseendet kommer jag troligtvis inte få ut nån så väldigt exakt analys eftersom jag inte lever under särskilt extrema förhållanden i övrigt, men jag tyckte det kändes intressant att testa hur ens kropp egentligen reagerar på övergången. Det har alltså inget särskilt med banting eller så att göra, även om jag inte skulle säga nej om projektet gav lite resultat även på den fronten. Frågan är väl dock om jag kommer hålla ut nog länge för att något liknande ska kunna påvisas.

I mitt liv har jag tidigare genomfört två liknande projekt med framgång. År 2001 åt jag inget kött och förra året klarade jag mig helt utan godis eller chips. Det förstnämnda gjorde jag av flera anledningar, men främst för att visa tvivlare att man kan leva på alternativ även om man växt upp med att äta kött. Det var en spännande tid då jag hann upptäcka många nya rätter och recept som jag använder mig av än idag. Snackavhållsamheten från förra året var av hälso- och ekonomiskäl och det håller i sig mycket bra än idag. Jag vet inte vad man ska analysera fram ur detta beteende. Rör det sig om en form av självplågan? Själv tror jag att jag helt enkelt är väldigt dumdristig när det kommer till den här sortens experiment.

Förutom bananerna händer en hel del annat just nu. Främst är det en hel del skolsaker som ska fixas med och skrivas. Jag har fortfarande inte fått praktik och söker fortfarande febrilt och fredag nästa vecka har hum.fak.-tidningen Inkognito manusstopp och efter det ska jag i egenskap av redigeringsansvarig svettas på kvällarna i några veckor till. Fram tills onsdag nästa vecka har vi dessutom som avslutningsuppgift till fotokursen att genomföra ett fotoreportage och layouta det med text och allt och jag har ingen aning om vad mitt ska handla om. Man kanske ska följa en viss yrkesgrupp under en dag och dokumentera det? Tips till alla dessa dilemman tas med stor hjärtelighet emot!

Igår skrev jag min andra filmrecension till studenttidningen Vertex. Det var filmen Mean Creek, som jag även såg på Umeå Filmfestival i höstas, som togs under luppen. Jag filar fortfarande något på texten, men den kommer dyka upp här så fort den är klar. Som vanligt när det gäller recensioner för Vertex så blir den väldigt kort (högst 700 tecken), men kritik och respons är bra i alla lägen. Håller även på att skriva lite texter till Inkognito som sagt. Vissa av dem kommer ni nog också kunna se här snart.

17 h 47 min, 10 bananer