You'll find those lingering voices
are just your ego's attempt to make it all clean and nice
and make a moron out of you.
Walking a bridge of weakening cables,
huddled up in fear and hate because we know our fate
and it's a lot to put us through.
The Shins - Fighting in a Sack
Det gick åt helvete. UmeSkinArt ställde in vår uppgjorda stund för fotoreportaget idag, på sista dagen. Inget ordnade upp sig, allt blev bara värre istället. Efter det beskedet har jag hamnat i ett mentalt stillestånd. En arbetskoma. De skoluppgifter som ligger och väntar på att bli gjorda förblir liggande och jag sitter bara och våndas över att allt jag försöker ta mig till rämnar i botten. Efter ännu en period av misslyckat praktiksökande och andra kval så var det dagens misslyckande som stal det sista av min ork. Imorgon eftermiddag är det deadline för reportaget, tills dess måste jag ha lyckats få ihop några bilder till en plan b och redigerat färdigt det.
Jag har såklart funderat på huruvida min väldigt avgränsade kost på gula örter har påverkat min minimala arbetsork. Visst måste jag erkänna att möjligheten finns, men å andra sidan vet jag inte om exempelvis en kebabtallrik skulle lösa mitt dilemma nämnvärt heller.
158 h 40 min, 70 bananer
7 februari 2006
5 februari 2006
Inte det bästa uppvaknandet
Tell me spirit, what has not been done?
I'll rush out and do it. Or are we doing it now?
My Morning Jacket - Wordless Chorus
Idag var den svåraste dagen hittills under bananätningens alla dagar. Bakfyllan kallade efter salt och fett, men allt den fick var apelsinjuice. Orkade inte ta mig ens en banan förrän runt femtiden på eftermiddagen. Avhållsamheten gav jobbiga resultat även under gårdagens festande. Dels satte alkoholen till ganska snabbt och mot slutet av kvällen blev jag nog ganska kinkig till följd av energibristen.
Men det var roligt trots allt. Förfesten höll till i Åsas korridor alldeles här i närheten. Där träffade jag hennes korridorskamrater, bl.a. två tyskar som jag kunde prata av mig lite med. Enda tyskan jag pratat den senaste tiden är korta sessioner på telefonen med mina morbröder eller morföräldrar. Runt elva hoppade vi i en taxi ner till Norrlandsoperan. På Community träffade man många roliga människor som vanligt och stämning bjöd upp till dans från första sekund. Tyvärr var det inte så många från klassen som hamnade där som jag hade hoppats, så mot slutet när Åsa, Dylan och deras korridorsfolk som jag kom dit med plötsligt var borta fann jag mig själv dansa i min ensamhet bland främlingar. Det var förvisso roligt ett tag, men snart greppade man sina kläder i garderoben och tog bussen hem. Jag var helt slutkörd när jag äntligen kom innanför dörrarna och hann knappt få av mig kläderna innan jag damp ner i sängen och sussade iväg till drömmarnas land.
Jag hoppas allt ordnar upp sig med fotoreportaget nu i början av veckan. Med lite tur ringer de från UmeSkinArt vid en bra tid imorgon så man hinner ordna med andra saker efteråt, som att söka praktik, jobba med Inkognito-texterna och annat skolarbete. Sedan ska jag försöka välja de tolv bilderna till fotodagboken också, för jag minns inte vilken tid imorgon de ska vara inne. Det kommer säkerligen bli en arbetsfylld vecka, men desto trevligare är då när man är framme vid fredagen och har allt bakom sig.
106 h 31 min, 57 bananer
I'll rush out and do it. Or are we doing it now?
My Morning Jacket - Wordless Chorus
Idag var den svåraste dagen hittills under bananätningens alla dagar. Bakfyllan kallade efter salt och fett, men allt den fick var apelsinjuice. Orkade inte ta mig ens en banan förrän runt femtiden på eftermiddagen. Avhållsamheten gav jobbiga resultat även under gårdagens festande. Dels satte alkoholen till ganska snabbt och mot slutet av kvällen blev jag nog ganska kinkig till följd av energibristen.
Men det var roligt trots allt. Förfesten höll till i Åsas korridor alldeles här i närheten. Där träffade jag hennes korridorskamrater, bl.a. två tyskar som jag kunde prata av mig lite med. Enda tyskan jag pratat den senaste tiden är korta sessioner på telefonen med mina morbröder eller morföräldrar. Runt elva hoppade vi i en taxi ner till Norrlandsoperan. På Community träffade man många roliga människor som vanligt och stämning bjöd upp till dans från första sekund. Tyvärr var det inte så många från klassen som hamnade där som jag hade hoppats, så mot slutet när Åsa, Dylan och deras korridorsfolk som jag kom dit med plötsligt var borta fann jag mig själv dansa i min ensamhet bland främlingar. Det var förvisso roligt ett tag, men snart greppade man sina kläder i garderoben och tog bussen hem. Jag var helt slutkörd när jag äntligen kom innanför dörrarna och hann knappt få av mig kläderna innan jag damp ner i sängen och sussade iväg till drömmarnas land.
Jag hoppas allt ordnar upp sig med fotoreportaget nu i början av veckan. Med lite tur ringer de från UmeSkinArt vid en bra tid imorgon så man hinner ordna med andra saker efteråt, som att söka praktik, jobba med Inkognito-texterna och annat skolarbete. Sedan ska jag försöka välja de tolv bilderna till fotodagboken också, för jag minns inte vilken tid imorgon de ska vara inne. Det kommer säkerligen bli en arbetsfylld vecka, men desto trevligare är då när man är framme vid fredagen och har allt bakom sig.
106 h 31 min, 57 bananer
4 februari 2006
Ska saker och tinga börja ordna upp sig nu?
[Konversation över ICQ]
Tobbe: Hur går det med bananerna?
Jag: Bara bra än så länge. Magen är lite obekväm. Bananerna och mina kaffevanor vet du...
Tobbe: Du försöjer halva Colombia du. "Transporto specialo por señor Magnus", säger just nu en glad herre med mustasch.
- Bara kokainet som fattas då, Tobbe?
Det vore otroligt om det är sant, men kanske har jag äntligen börjat få ordning på några av sakerna som behöve ordnas. Idag ringde jag runt angående fotoreportaget. Kom på att det ju skulle kunna göra sig grymt bra på bild att fotodokumentera hos någon av tatuerarna på stan, och de på UmeSkinArt var väldigt tillmötesgående. De ska ringa mig på måndag och som jag förstod det ska de till och med ordna så att jag får vara med och fotografera när de har en kund hos sig. Det sistnämnda kanske bara är ett resultat av min flyktiga fantasi, men den måste också få sitt fria spelrum lite då och då.
Har börjat märka allt större fysiska förändringar till följd av bananerna. Främst tror jag det beror på det gungande blodsockret och din lite låga energitillförseln mot vad jag är van. Men annars så mår jag hyvens och fick även höra idag att jag trots min situation verkade vara väldigt glad till mods. Så det är väl ett gott tecken om något antar jag, särskilt med tanke på att jag i dagarna inte nödvändigtvis alls kännt mig så väldigt glad till mods. Men med tanke på hur ofta jag ser bekant folk nuförtiden så tar jag vara på varje sekund förstår jag.
Nu sömn. Imorgon fest?
74 h 48 min, 39 bananer
Tobbe: Hur går det med bananerna?
Jag: Bara bra än så länge. Magen är lite obekväm. Bananerna och mina kaffevanor vet du...
Tobbe: Du försöjer halva Colombia du. "Transporto specialo por señor Magnus", säger just nu en glad herre med mustasch.
- Bara kokainet som fattas då, Tobbe?
Det vore otroligt om det är sant, men kanske har jag äntligen börjat få ordning på några av sakerna som behöve ordnas. Idag ringde jag runt angående fotoreportaget. Kom på att det ju skulle kunna göra sig grymt bra på bild att fotodokumentera hos någon av tatuerarna på stan, och de på UmeSkinArt var väldigt tillmötesgående. De ska ringa mig på måndag och som jag förstod det ska de till och med ordna så att jag får vara med och fotografera när de har en kund hos sig. Det sistnämnda kanske bara är ett resultat av min flyktiga fantasi, men den måste också få sitt fria spelrum lite då och då.
Har börjat märka allt större fysiska förändringar till följd av bananerna. Främst tror jag det beror på det gungande blodsockret och din lite låga energitillförseln mot vad jag är van. Men annars så mår jag hyvens och fick även höra idag att jag trots min situation verkade vara väldigt glad till mods. Så det är väl ett gott tecken om något antar jag, särskilt med tanke på att jag i dagarna inte nödvändigtvis alls kännt mig så väldigt glad till mods. Men med tanke på hur ofta jag ser bekant folk nuförtiden så tar jag vara på varje sekund förstår jag.
Nu sömn. Imorgon fest?
74 h 48 min, 39 bananer
2 februari 2006
"Alla andra tjejer här inne är så jävla falska!"
People are fragile things, you should know by now.
Be careful what you put them through.
The Editors - Munich
På mina ensammare kvällar den senaste veckan har jag i TV-zappandet märkt att Big Brother har börjat igen. Varje kommentar som fälls i det programmet påminner mig så förbannat mycket om varför jag skrev min C-uppsats i litteratur om ämnet. Vet inte om jag berättat det här tidigare, men uppsatsen handlade om huruvida vi någonsin kommer uppnå ett dystopiskt samhälle likt det i 1984 och svaret var att vi till stor del redan har uppnått det iochmed program som just Big Brother (som ironiskt nog även lånat namnet från Orwells bok). Så fort jag hittat ett sätt att lägga upp textfiler och liknande ska jag ge tillgång till hela texten här.
Idag är dag nummer två i bananens tecken. Än så länge har jag endast kompletterat bananfödan med mjölk, apelsinjuice och kaffe bland de åtskilliga drycker som jag tillåtit mig själv att dricka under perioden. Känns som att den första ölen kommer vara den som sitter finast under hela experimentet, det är ju till konsistensen knappt något annat än flytande bröd egentligen.
Igår aktiverades mitt Boxman-abonnemang som jag vann i Stardusts tävling. Så jag har suttit och gjort iordning en lista på filmer jag ska hyra och idag skickades de första tre. Det kommer bli mycket filmtittande de närmaste tre månaderna med andra ord. Igår började jag även att titta igenom de Oscarnominerade filmerna, som jag av tradition gör varje år inför galan. Åsa och Dylan kom förbi och tittade på Munich (München) med mig. Den var bra, men jag hade lite svårt att ta den till mig. Precis som det har diskuterats så har filmen en lite tvivelaktig politisk vinkling, även om det helt kan vara karaktärerna och inte Spielberg själv som har dem. Den var väldigt annorlunda för att vara en Spielberg också, på ett bra sätt. Spännande och lite brutal, ungefär som hans tidigare verk (ta t.ex. Jaws). Tillsammans med underskattade War of the Worlds så pekar det mot bra tider i Spielbergrepertoaren, även om hans filmer alltid kommer vara alltid kommer vara av den sorten som görs för att vara blockbusters och därför delvis förstörs av producenternas och distribuörernas krav. Frågan är väl i och för sig hur mycket Stefanponken har emot det.
39 h 08 min, 22 bananer
Be careful what you put them through.
The Editors - Munich
På mina ensammare kvällar den senaste veckan har jag i TV-zappandet märkt att Big Brother har börjat igen. Varje kommentar som fälls i det programmet påminner mig så förbannat mycket om varför jag skrev min C-uppsats i litteratur om ämnet. Vet inte om jag berättat det här tidigare, men uppsatsen handlade om huruvida vi någonsin kommer uppnå ett dystopiskt samhälle likt det i 1984 och svaret var att vi till stor del redan har uppnått det iochmed program som just Big Brother (som ironiskt nog även lånat namnet från Orwells bok). Så fort jag hittat ett sätt att lägga upp textfiler och liknande ska jag ge tillgång till hela texten här.
Idag är dag nummer två i bananens tecken. Än så länge har jag endast kompletterat bananfödan med mjölk, apelsinjuice och kaffe bland de åtskilliga drycker som jag tillåtit mig själv att dricka under perioden. Känns som att den första ölen kommer vara den som sitter finast under hela experimentet, det är ju till konsistensen knappt något annat än flytande bröd egentligen.
Igår aktiverades mitt Boxman-abonnemang som jag vann i Stardusts tävling. Så jag har suttit och gjort iordning en lista på filmer jag ska hyra och idag skickades de första tre. Det kommer bli mycket filmtittande de närmaste tre månaderna med andra ord. Igår började jag även att titta igenom de Oscarnominerade filmerna, som jag av tradition gör varje år inför galan. Åsa och Dylan kom förbi och tittade på Munich (München) med mig. Den var bra, men jag hade lite svårt att ta den till mig. Precis som det har diskuterats så har filmen en lite tvivelaktig politisk vinkling, även om det helt kan vara karaktärerna och inte Spielberg själv som har dem. Den var väldigt annorlunda för att vara en Spielberg också, på ett bra sätt. Spännande och lite brutal, ungefär som hans tidigare verk (ta t.ex. Jaws). Tillsammans med underskattade War of the Worlds så pekar det mot bra tider i Spielbergrepertoaren, även om hans filmer alltid kommer vara alltid kommer vara av den sorten som görs för att vara blockbusters och därför delvis förstörs av producenternas och distribuörernas krav. Frågan är väl i och för sig hur mycket Stefanponken har emot det.
39 h 08 min, 22 bananer
Mean Creek
Blyge Sam (Rory Culkin) har en längre tid blivit mobbad av skolans översittare George (Josh Peck). När Sam fyller år bestämmer sig hans storebror att bjuda med George på deras kanottur, där de tänker förödmjuka honom som hämnd för vad han gjort. När George börjar visa oväntade sidor börjar dock Sam ångra att han gick med på idén.
Mean Creeks största problem är att den är så förutsägbar. De flesta av filmens thrillermoment förstörs av att man har en tydlig uppfattning om vad som kommer att hända. Förutom det är filmen så gott som fläckfri. Den ger en stark inblick i mobbingens hänsynslösa verklighet och har imponerande bra barnskådisar, särskilt Peck är otrolig som den försummade pojken som dämpar sin ångest genom att trakassera andra. Filmen är ett mycket sevärt drama, men för vana filmtittare en thriller utan överraskningar.
Mean Creeks största problem är att den är så förutsägbar. De flesta av filmens thrillermoment förstörs av att man har en tydlig uppfattning om vad som kommer att hända. Förutom det är filmen så gott som fläckfri. Den ger en stark inblick i mobbingens hänsynslösa verklighet och har imponerande bra barnskådisar, särskilt Peck är otrolig som den försummade pojken som dämpar sin ångest genom att trakassera andra. Filmen är ett mycket sevärt drama, men för vana filmtittare en thriller utan överraskningar.
Klassisk kylskåpspoesi
TV föda skräp likt honung
jag vemodas stress i himmelen
vidrig Gud begär lurvig prins
grattis Jesus
jag vemodas stress i himmelen
vidrig Gud begär lurvig prins
grattis Jesus
1 februari 2006
Go bananas!
Men ärligt talat, är det någon av er som brukar sova på rygg? Jag förstår inte hur människor kan göra det, jag skulle aldrig kunna somna om jag låg på rygg. Att jag vaknar på rygg är ett säkert tecken på att jag har varit full.
- Jag diskuterar mina sovvanor med klassen.
Idag påbörjade jag ett nytt projekt - banandieten. Reglerna är att den enda fasta födan jag får ta till mig är bananer. Målet är att känna hur min kropp reagerar på det hela och att undersöka hur länge jag håller ut att leva på det här viset. Anledningen är att jag varje gång jag läser om bananer får höra att det är en av de få sakerna man skulle överleva på att äta som enda föda. I det hänseendet kommer jag troligtvis inte få ut nån så väldigt exakt analys eftersom jag inte lever under särskilt extrema förhållanden i övrigt, men jag tyckte det kändes intressant att testa hur ens kropp egentligen reagerar på övergången. Det har alltså inget särskilt med banting eller så att göra, även om jag inte skulle säga nej om projektet gav lite resultat även på den fronten. Frågan är väl dock om jag kommer hålla ut nog länge för att något liknande ska kunna påvisas.
I mitt liv har jag tidigare genomfört två liknande projekt med framgång. År 2001 åt jag inget kött och förra året klarade jag mig helt utan godis eller chips. Det förstnämnda gjorde jag av flera anledningar, men främst för att visa tvivlare att man kan leva på alternativ även om man växt upp med att äta kött. Det var en spännande tid då jag hann upptäcka många nya rätter och recept som jag använder mig av än idag. Snackavhållsamheten från förra året var av hälso- och ekonomiskäl och det håller i sig mycket bra än idag. Jag vet inte vad man ska analysera fram ur detta beteende. Rör det sig om en form av självplågan? Själv tror jag att jag helt enkelt är väldigt dumdristig när det kommer till den här sortens experiment.
Förutom bananerna händer en hel del annat just nu. Främst är det en hel del skolsaker som ska fixas med och skrivas. Jag har fortfarande inte fått praktik och söker fortfarande febrilt och fredag nästa vecka har hum.fak.-tidningen Inkognito manusstopp och efter det ska jag i egenskap av redigeringsansvarig svettas på kvällarna i några veckor till. Fram tills onsdag nästa vecka har vi dessutom som avslutningsuppgift till fotokursen att genomföra ett fotoreportage och layouta det med text och allt och jag har ingen aning om vad mitt ska handla om. Man kanske ska följa en viss yrkesgrupp under en dag och dokumentera det? Tips till alla dessa dilemman tas med stor hjärtelighet emot!
Igår skrev jag min andra filmrecension till studenttidningen Vertex. Det var filmen Mean Creek, som jag även såg på Umeå Filmfestival i höstas, som togs under luppen. Jag filar fortfarande något på texten, men den kommer dyka upp här så fort den är klar. Som vanligt när det gäller recensioner för Vertex så blir den väldigt kort (högst 700 tecken), men kritik och respons är bra i alla lägen. Håller även på att skriva lite texter till Inkognito som sagt. Vissa av dem kommer ni nog också kunna se här snart.
17 h 47 min, 10 bananer
- Jag diskuterar mina sovvanor med klassen.
Idag påbörjade jag ett nytt projekt - banandieten. Reglerna är att den enda fasta födan jag får ta till mig är bananer. Målet är att känna hur min kropp reagerar på det hela och att undersöka hur länge jag håller ut att leva på det här viset. Anledningen är att jag varje gång jag läser om bananer får höra att det är en av de få sakerna man skulle överleva på att äta som enda föda. I det hänseendet kommer jag troligtvis inte få ut nån så väldigt exakt analys eftersom jag inte lever under särskilt extrema förhållanden i övrigt, men jag tyckte det kändes intressant att testa hur ens kropp egentligen reagerar på övergången. Det har alltså inget särskilt med banting eller så att göra, även om jag inte skulle säga nej om projektet gav lite resultat även på den fronten. Frågan är väl dock om jag kommer hålla ut nog länge för att något liknande ska kunna påvisas.
I mitt liv har jag tidigare genomfört två liknande projekt med framgång. År 2001 åt jag inget kött och förra året klarade jag mig helt utan godis eller chips. Det förstnämnda gjorde jag av flera anledningar, men främst för att visa tvivlare att man kan leva på alternativ även om man växt upp med att äta kött. Det var en spännande tid då jag hann upptäcka många nya rätter och recept som jag använder mig av än idag. Snackavhållsamheten från förra året var av hälso- och ekonomiskäl och det håller i sig mycket bra än idag. Jag vet inte vad man ska analysera fram ur detta beteende. Rör det sig om en form av självplågan? Själv tror jag att jag helt enkelt är väldigt dumdristig när det kommer till den här sortens experiment.
Förutom bananerna händer en hel del annat just nu. Främst är det en hel del skolsaker som ska fixas med och skrivas. Jag har fortfarande inte fått praktik och söker fortfarande febrilt och fredag nästa vecka har hum.fak.-tidningen Inkognito manusstopp och efter det ska jag i egenskap av redigeringsansvarig svettas på kvällarna i några veckor till. Fram tills onsdag nästa vecka har vi dessutom som avslutningsuppgift till fotokursen att genomföra ett fotoreportage och layouta det med text och allt och jag har ingen aning om vad mitt ska handla om. Man kanske ska följa en viss yrkesgrupp under en dag och dokumentera det? Tips till alla dessa dilemman tas med stor hjärtelighet emot!
Igår skrev jag min andra filmrecension till studenttidningen Vertex. Det var filmen Mean Creek, som jag även såg på Umeå Filmfestival i höstas, som togs under luppen. Jag filar fortfarande något på texten, men den kommer dyka upp här så fort den är klar. Som vanligt när det gäller recensioner för Vertex så blir den väldigt kort (högst 700 tecken), men kritik och respons är bra i alla lägen. Håller även på att skriva lite texter till Inkognito som sagt. Vissa av dem kommer ni nog också kunna se här snart.
17 h 47 min, 10 bananer
29 januari 2006
Blip-blop och majestäter
I slipped.
Didn't mean, didn't mean to do it that way.
But I blew in on a whim,
gone tomorrow, I'm gone today.
Come, lets play along and let eachother lose.
A win would cause an alarm,
don't matter to me, don't matter to you.
Queens of the Stone Age - Tangled Up in Plaid
I fredags spelade Erik från klassen musik på Krogen. Det var som väntat toner av den sort man inte direkt brukar höra när man går ut, vilket var väldigt uppfriskande och härligt. Vi var några som hade förfestat lite smått hemma hos mig innan vi gick dit, men de flesta struntade sen i den utannonserade efterfesten. Det slutade med att jag och Erik själva satt på mitt rum och pratade, lyssnade på musik och drack lådvin som han hade letat fram från nån tjej här i närheten. Det var ändå väldigt roligt och vi satt väl på det viset framåt efter klockan sex på morgonen. Dessa sena nätter tär verkligen på krafterna, för precis som i slutet av förra helgens fest så däckade jag av i sängen väldigt snabbt efter att det begav sig.
Igår beslutade jag mig för att ta en filmkväll nere på stan hos C.J., Titti, Elli och Stina. Elli påstår för övrigt att hennes smeknamn stavas som jag skriver det nu eftersom "man bara tar bort -nor från Ellinor". Personligen tycker jag att "Elly", eller alternativt "Ellie", är mer rätt eftersom det både känns mer rätt fonetiskt (man uttalar ju inte slutet som -i väl?) och med tanke på hur personer tidigare stavat liknande namn. Nåväl, jag respekterar hennes önskan, så det får bli Elli i bloggen i fortsättningen. De får även se till att skaffa ett namn till kollektivet snarast, eftersom det är lite jobbigt att behöva skriva ut alla fyra namnen varje gång man varit där (vilket är ganska ofta).
Hur som helst, eftersom ingen av dem har någon DVD-spelare mer än i sina datorer så greppade jag min under armen (som vanligtvis är stationerad nere i köket här i korridoren) och slängde ner en näve filmer i väskan. Sedan bussade jag ner till Vasaplan och skrittade hem till folket. Vi gjorde iordning inför en riktigt mysig filmafton, handlade massor av gott och gjorde iordning fika. Strax efter klockan nio kom även Åsa ner till stan (hon och Dylan bor ju numera bara ett fåtal meter hemifrån mig här på Fysikgränd) och vi satte oss för att njuta av cineastisk underhållning av bästa slag. Vi såg Prinsessan + Krigaren (jaja, jag vet) och Good Bye, Lenin! under kvällens gång. Åsa var kvar fram tills ungefär halva Lenin hade rullat innan hon blev för trött, men hon hade sett den förut så det gjorde henne inte så mycket. Det blev ändå en riktigt skön, tysk filmsammankomst med roliga människor och två riktigt bra filmer. Efteråt drog jag ut en madrass och somnade i deras hall.
Idag var sedan en väldigt seg dag. Jag och C.J. hade egentligen tänkt fixa fotouppgiften inför imorgon, men fick bara några hafsiga foton. Sedan drog vi upp till skolan och hängde i övre red.lok. ett tag. Jag blev ganska snabbt trött och bestämde mig för att gå hem och slappa, men C.J. satt kvar och fixade med en artikel han hade tänkt skicka till Nerikes Allehanda i en sommarjobbsansökan. Jag borde också ta tag i alla grejer jag har att göra, det börjar bli alldeles för mycket nu.
Didn't mean, didn't mean to do it that way.
But I blew in on a whim,
gone tomorrow, I'm gone today.
Come, lets play along and let eachother lose.
A win would cause an alarm,
don't matter to me, don't matter to you.
Queens of the Stone Age - Tangled Up in Plaid
I fredags spelade Erik från klassen musik på Krogen. Det var som väntat toner av den sort man inte direkt brukar höra när man går ut, vilket var väldigt uppfriskande och härligt. Vi var några som hade förfestat lite smått hemma hos mig innan vi gick dit, men de flesta struntade sen i den utannonserade efterfesten. Det slutade med att jag och Erik själva satt på mitt rum och pratade, lyssnade på musik och drack lådvin som han hade letat fram från nån tjej här i närheten. Det var ändå väldigt roligt och vi satt väl på det viset framåt efter klockan sex på morgonen. Dessa sena nätter tär verkligen på krafterna, för precis som i slutet av förra helgens fest så däckade jag av i sängen väldigt snabbt efter att det begav sig.
Igår beslutade jag mig för att ta en filmkväll nere på stan hos C.J., Titti, Elli och Stina. Elli påstår för övrigt att hennes smeknamn stavas som jag skriver det nu eftersom "man bara tar bort -nor från Ellinor". Personligen tycker jag att "Elly", eller alternativt "Ellie", är mer rätt eftersom det både känns mer rätt fonetiskt (man uttalar ju inte slutet som -i väl?) och med tanke på hur personer tidigare stavat liknande namn. Nåväl, jag respekterar hennes önskan, så det får bli Elli i bloggen i fortsättningen. De får även se till att skaffa ett namn till kollektivet snarast, eftersom det är lite jobbigt att behöva skriva ut alla fyra namnen varje gång man varit där (vilket är ganska ofta).
Hur som helst, eftersom ingen av dem har någon DVD-spelare mer än i sina datorer så greppade jag min under armen (som vanligtvis är stationerad nere i köket här i korridoren) och slängde ner en näve filmer i väskan. Sedan bussade jag ner till Vasaplan och skrittade hem till folket. Vi gjorde iordning inför en riktigt mysig filmafton, handlade massor av gott och gjorde iordning fika. Strax efter klockan nio kom även Åsa ner till stan (hon och Dylan bor ju numera bara ett fåtal meter hemifrån mig här på Fysikgränd) och vi satte oss för att njuta av cineastisk underhållning av bästa slag. Vi såg Prinsessan + Krigaren (jaja, jag vet) och Good Bye, Lenin! under kvällens gång. Åsa var kvar fram tills ungefär halva Lenin hade rullat innan hon blev för trött, men hon hade sett den förut så det gjorde henne inte så mycket. Det blev ändå en riktigt skön, tysk filmsammankomst med roliga människor och två riktigt bra filmer. Efteråt drog jag ut en madrass och somnade i deras hall.
Idag var sedan en väldigt seg dag. Jag och C.J. hade egentligen tänkt fixa fotouppgiften inför imorgon, men fick bara några hafsiga foton. Sedan drog vi upp till skolan och hängde i övre red.lok. ett tag. Jag blev ganska snabbt trött och bestämde mig för att gå hem och slappa, men C.J. satt kvar och fixade med en artikel han hade tänkt skicka till Nerikes Allehanda i en sommarjobbsansökan. Jag borde också ta tag i alla grejer jag har att göra, det börjar bli alldeles för mycket nu.
24 januari 2006
En livlig helgs efterspel
Solo tengo una hora
y me duermo terminado.
Por veinticinco años pasaron,
siguen los cuerpos aqui temblando.
Tomé la sangre.
Comí del cuerpo.
Mis lágrimas
quebró el espejo.
---
I only have one hour
and I fall asleep finished.
For twentyfive years passed,
the bodies here continue trembling.
I took the blood.
I ate the body.
My tears
crush the mirror.
The Mars Volta - L'Via L'Viaquez
Festen hos C.J. och de andra blev succé. Eller i vilket fall hade åtminstone jag grymt roligt. Så roligt att jag inte kom ner i varv för att sova förrän efter sju på morgonen. Festade gjorde vi tills omkring sextiden, sen stod jag och C.J. i köket och diskade i takt till musiken.
Det var otroligt mycket nytt folk där. Man började fundera på hur de hamnat där eftersom de inte visade större tecken på att känna någon alls av oss. Tydligen måste folk som festat på Norrlandsoperan ha fått nys om festen i huset bredvid efter stängningsdags. Inget fel med det dock, det var jätteroliga människor de flesta utav dem. Dessutom hade också Elly några kompisar på besök, så det var massvis med nya, roliga människor överallt.
Dagen efter festen var man föga förvånande seg och slapp till den milda grad. Jag sov över hos C.J. och orkade inte ta mig därifrån förrän närmare elvatiden på kvällen. Men det var riktigt skönt, alltid härligt att bara hänga och ta det lugnt efter ett sånt festtillfälle. Nackdelen är dock att jag verkar ha hamnat kvar i det slappa tempot från söndagen, för igår satt jag knappt och gjorde något annat än lyssnade på musik. Det är sällan man verkligen lyssnar på musik, vanligtvis hör man den ju som komplement till en annan sysselsättning. Så på sätt och vis fick man ju ändå ut något av det, men när jag gick till sängs kände jag en bitande känsla av oåstadkommande och även en gnutta ångest. Den jobbigaste tanken är att jag känner mig som fast i en ond cirkel (eller kanske snarare nedåtstigande spiral) av total apati. Jag är alltså inte framme vid den punkten än men känner att jag glider allt närmre den. Jag får se till att hitta på nått för att förhindra det snart.
y me duermo terminado.
Por veinticinco años pasaron,
siguen los cuerpos aqui temblando.
Tomé la sangre.
Comí del cuerpo.
Mis lágrimas
quebró el espejo.
---
I only have one hour
and I fall asleep finished.
For twentyfive years passed,
the bodies here continue trembling.
I took the blood.
I ate the body.
My tears
crush the mirror.
The Mars Volta - L'Via L'Viaquez
Festen hos C.J. och de andra blev succé. Eller i vilket fall hade åtminstone jag grymt roligt. Så roligt att jag inte kom ner i varv för att sova förrän efter sju på morgonen. Festade gjorde vi tills omkring sextiden, sen stod jag och C.J. i köket och diskade i takt till musiken.
Det var otroligt mycket nytt folk där. Man började fundera på hur de hamnat där eftersom de inte visade större tecken på att känna någon alls av oss. Tydligen måste folk som festat på Norrlandsoperan ha fått nys om festen i huset bredvid efter stängningsdags. Inget fel med det dock, det var jätteroliga människor de flesta utav dem. Dessutom hade också Elly några kompisar på besök, så det var massvis med nya, roliga människor överallt.
Dagen efter festen var man föga förvånande seg och slapp till den milda grad. Jag sov över hos C.J. och orkade inte ta mig därifrån förrän närmare elvatiden på kvällen. Men det var riktigt skönt, alltid härligt att bara hänga och ta det lugnt efter ett sånt festtillfälle. Nackdelen är dock att jag verkar ha hamnat kvar i det slappa tempot från söndagen, för igår satt jag knappt och gjorde något annat än lyssnade på musik. Det är sällan man verkligen lyssnar på musik, vanligtvis hör man den ju som komplement till en annan sysselsättning. Så på sätt och vis fick man ju ändå ut något av det, men när jag gick till sängs kände jag en bitande känsla av oåstadkommande och även en gnutta ångest. Den jobbigaste tanken är att jag känner mig som fast i en ond cirkel (eller kanske snarare nedåtstigande spiral) av total apati. Jag är alltså inte framme vid den punkten än men känner att jag glider allt närmre den. Jag får se till att hitta på nått för att förhindra det snart.
21 januari 2006
Ways to spend a lone friday night
Iconoclastics had it coming for years.
They know the prisons you have yet to fear.
Where thumbs hide inside of sleepingbag mouths,
adlib your memoires by casting a drought.
The Mars Volta - Take the Veil Cerpin Taxt
Imorgon är det fest. Den meningen är mer än bara ett konstaterande, den är på sätt och vis också en liten tröst över att jag på grund av min slapphet hamnade hemma en fredagskväll. Hade egentligen tänkt att följa med C.J. ner till stan efter skolan idag, men jag hade inga andra ärenden än att köpa öl till imorgon och eftersom C.J. var i tupplursstadiet kändes det inte så värt att gå ner. Jag skickade istället honom att ordna dryckerna till imorgon, eftersom han ju trots allt nästan bor vid Bolaget.
När jag kom hem såg jag till min glädje att Thomas (en av mina två tyskresiderande morbröder) överraskningspresent hade anlänt i postlådan. Han ringde till mig i onsdags och blev orolig när det fortfarande inte hade kommit fram. Jag började fundera på om han kan ha missuppfattat adressen eftersom det är väldigt svårt att uttala ett svenskt namn på tyska på ett förståeligt sätt. Men att tyda av paketet så gick min bokstavering till slut hem. I det låg hur som helst en maffig bok på tyska om stora regissörer genom tiderna. Mycket intressant läsning som troligtvis kommer ligga på nattduksbordet ett tag framöver. När jag la den där så insåg jag dock även att jag måste ta tag i mitt nöjesläsande lite mer och inte bli för avdomnad av kurslitteraturen. Bredvid sängen ligger nämligen fortfarande även Parfymen, som samma morbror skickade till mig för inte alls länge sen eftersom jag ville läsa den på originalspråket. Jag måste ju åtminstone se till att beta av böckerna jag blir tilldelad innan de fortsätter strömma in.
Jag kände under resten av dagen en ihärdig trötthet. Jag kunde (och ville kanske) inte gå och sova allt för tidigt, så jag gick istället iväg och köpte frukt strax före affärerna på Ålidhems Centrum stängde för dagen. Passade på att ladda upp rejält. Tillsammans med ett paket kaffe så kom det upp i över hundra kronor. Så det blev alltså över 70 spänn bananer, apelsiner och päron. Det kostar fan att vara nyttig. Och jag som planerar att prova på en strikt banandiet i några veckor någon gång framöver. Tur då att ens inköp blir väldigt enkla åtminstone.
Efter fruktköpet svängde jag in på kiosken och letade nyinkomna tidningar som kunde vara av intresse. I brist på annat köpte jag nya Stardust och nån liten pysseltidning med sudokus och andra pussel i, för de där riktigt svårsomnade kvällarna.
När jag sedan som bäst satt och botaniserade i Stardusts lite väl färgglada magasinssidor så satte jag nästan banantuggan i halsen när jag plötsligt av en händelse läste mitt namn i den. "Magnus Bergström i Umeå". Jag kollade vad som var sammanhanget och det visade sig att jag hade vunnit deras King Kong-tävling som jag deltog i strax före jul. Ett stort jävla paket med massor av saker i, som t.ex. originalfilmen King Kong (från 1933) på DVD, brädspelet Master of the Movies, biljetter till nya King Kong, tre månaders medlemskap på en nätbaserad filmhyrningstjänst samt senaste utgåvan av Bonniers stora filmlexikon. Kändes inte helt fel. Sedan började jag fundera över att det ju trots allt finns åtminstone två Magnus Bergström till i Umeå (en av dem ju som bekant i årgången av vetenskapjournalister över mig), men det vore ju nästan höjden av sammanträffande om någon av de också deltagit i tävlingen. Och sedan vunnit dessutom. Det vore i och för sig ett så stort sammanträffande att det skulle bli roligt istället för surt.
Något uppiggad i min ensamhet av den roliga nyheten återgick jag till att lyssna på den något ångestbetonade musiken á la Nick Cave and the Bad Seeds och läste mina små tidskrifter. Denna gång dock med åtminstone ett litet smildrag i kinderna.
They know the prisons you have yet to fear.
Where thumbs hide inside of sleepingbag mouths,
adlib your memoires by casting a drought.
The Mars Volta - Take the Veil Cerpin Taxt
Imorgon är det fest. Den meningen är mer än bara ett konstaterande, den är på sätt och vis också en liten tröst över att jag på grund av min slapphet hamnade hemma en fredagskväll. Hade egentligen tänkt att följa med C.J. ner till stan efter skolan idag, men jag hade inga andra ärenden än att köpa öl till imorgon och eftersom C.J. var i tupplursstadiet kändes det inte så värt att gå ner. Jag skickade istället honom att ordna dryckerna till imorgon, eftersom han ju trots allt nästan bor vid Bolaget.
När jag kom hem såg jag till min glädje att Thomas (en av mina två tyskresiderande morbröder) överraskningspresent hade anlänt i postlådan. Han ringde till mig i onsdags och blev orolig när det fortfarande inte hade kommit fram. Jag började fundera på om han kan ha missuppfattat adressen eftersom det är väldigt svårt att uttala ett svenskt namn på tyska på ett förståeligt sätt. Men att tyda av paketet så gick min bokstavering till slut hem. I det låg hur som helst en maffig bok på tyska om stora regissörer genom tiderna. Mycket intressant läsning som troligtvis kommer ligga på nattduksbordet ett tag framöver. När jag la den där så insåg jag dock även att jag måste ta tag i mitt nöjesläsande lite mer och inte bli för avdomnad av kurslitteraturen. Bredvid sängen ligger nämligen fortfarande även Parfymen, som samma morbror skickade till mig för inte alls länge sen eftersom jag ville läsa den på originalspråket. Jag måste ju åtminstone se till att beta av böckerna jag blir tilldelad innan de fortsätter strömma in.
Jag kände under resten av dagen en ihärdig trötthet. Jag kunde (och ville kanske) inte gå och sova allt för tidigt, så jag gick istället iväg och köpte frukt strax före affärerna på Ålidhems Centrum stängde för dagen. Passade på att ladda upp rejält. Tillsammans med ett paket kaffe så kom det upp i över hundra kronor. Så det blev alltså över 70 spänn bananer, apelsiner och päron. Det kostar fan att vara nyttig. Och jag som planerar att prova på en strikt banandiet i några veckor någon gång framöver. Tur då att ens inköp blir väldigt enkla åtminstone.
Efter fruktköpet svängde jag in på kiosken och letade nyinkomna tidningar som kunde vara av intresse. I brist på annat köpte jag nya Stardust och nån liten pysseltidning med sudokus och andra pussel i, för de där riktigt svårsomnade kvällarna.
När jag sedan som bäst satt och botaniserade i Stardusts lite väl färgglada magasinssidor så satte jag nästan banantuggan i halsen när jag plötsligt av en händelse läste mitt namn i den. "Magnus Bergström i Umeå". Jag kollade vad som var sammanhanget och det visade sig att jag hade vunnit deras King Kong-tävling som jag deltog i strax före jul. Ett stort jävla paket med massor av saker i, som t.ex. originalfilmen King Kong (från 1933) på DVD, brädspelet Master of the Movies, biljetter till nya King Kong, tre månaders medlemskap på en nätbaserad filmhyrningstjänst samt senaste utgåvan av Bonniers stora filmlexikon. Kändes inte helt fel. Sedan började jag fundera över att det ju trots allt finns åtminstone två Magnus Bergström till i Umeå (en av dem ju som bekant i årgången av vetenskapjournalister över mig), men det vore ju nästan höjden av sammanträffande om någon av de också deltagit i tävlingen. Och sedan vunnit dessutom. Det vore i och för sig ett så stort sammanträffande att det skulle bli roligt istället för surt.
Något uppiggad i min ensamhet av den roliga nyheten återgick jag till att lyssna på den något ångestbetonade musiken á la Nick Cave and the Bad Seeds och läste mina små tidskrifter. Denna gång dock med åtminstone ett litet smildrag i kinderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
