Steget är inte långt mellan heroin och kokain...
- C.J. om sin övergång från korsord till sudoku.
Det har hänt 3-4 gånger tidigare. Jag har planerat att se The Hellacopters men någonting har alltid kommit emellan. Därför såg jag detta som den ultimata chansen. Nöjesfabriken den 16 december. Jag såg framför mig hur jag precis lagom skulle kunna trycka mig undan den sista skoldagen och åka hem till Värmland på natten den 15:e. Det var innan sista veckan schemalagdes strax före helgen. Då fick jag till min fasa erfara att den sista dagen består av ett obligatoriskt seminarium. Mina planer började sakta suddas ut.
Idag har jag skickat ett mail till personen som håller i kursen strax före jul, i hopp om att kunna lösa det hela på ett sätt som får mig att fortfarande kunna se lite rock i Karlstad. Jag väntar för tillfället med spänning på ett svar, inte minst eftersom jag redan införskaffat en biljett. "Köpt biljett återlöses ej" står det dessutom på den. Och några planer på att återlösa den har jag inte, jag är fast besluten om att stå framför scenen på fabriken en vecka före julafton. Det jag egentligen hoppas på är att det inte kommer innebära att jag måste skolka ett obligatoriskt seminarium utan att kunna göra rätt för mig på något annat vis. Jag antar att det bara är att hålla tummarna från nu som gäller.
Imorgon ska jag ringa både Elisabeth Rynell (författarinnan av boken Hohaj som blev den tyska filmen Schneeland) och Lars Nilsson (socialdemokrat och sittande i barn- och bildningsnämnden i Hagfors Kommun). Mitt mål är att intervjua dem och skriva artiklar av det till två separata uppgifter som ska vara inlämnade i slutet av veckan. I intervjun med Rynell så kommer jag fokusera på att hennes bok blivit film och hennes tankar kring det. Lars Nilsson ska jag ställa diverse frågor om hur hans parti på lokal nivå kommer driva kulturfrågor inför valet. Om ni har bra tips på frågor så är ni välkomna att lämna dem genom kommentarsfunktionen.
7 november 2005
1 november 2005
The Adventures of Birch Boy and the Pigeon Hill Collective in the City of the Sun
Jaha, är du här också...
- Min bror Daniels reaktion över mitt överraskningsbesök.
Det här är som du ser ett jävligt långt inlägg. Ville bara säga det.
Nu kan jag äntligen skriva öppet här om mitt besök hemma i Värmland. Jag mörkade hela resan för mina vänner och bekanta för att överraska dem med min närvaro när jag väl kommit fram. Det var i onsdags kväll som jag och C.J. bestämde oss för att göra slag i saken. Vi köpte biljetter till våra respektive hemorter (eller ja, Karlstad för min del då) och drog samma dag.
Vi åkte nattåget ner, vilket för min del var det som skapade mest tvivel kring hela resan. Jag brukar ifrågasätta värdet i att åka hem över en helg när man slösar totalt ca. 30 timmar (tur & retur) bara för att ta sig mellan sträckan Umeå - Karlstad. Men när man väl satt på tåget kändes det ganska skönt. Man började se det positiva i att få återse alla människor och kanske rent av äta lite god mat (trots att jag inte förvarnade ens mina föräldrar om min ankomst). När jag tittar ut genom nattågets fönster brukar jag fundera över människorna som bor i alla hus längs vägen. Varje byggnad som ger ifrån sig ett sken är någons hem, precis lika mycket som det hem jag sakta men säkert själv rör mig mot. Det är en både uppfriskande och nedslående tanke, eftersom det dels trissar upp min längtan efter att få återse hemtrakterna, men å andra sidan gör mig påmind om den långa sträcka jag varje gång måste färdas för att komma dit.
Väl framme i Hallsberg, inte särskilt pigga men desto gladare, så hoppade C.J. på första tåget till Örebro medan jag satte mig och väntade in tåget till Karlstad som skulle komma en timme efter min ankomst. Så blev det dock inte. På grund av nått slags strömavbrott sköts tågets avgångstid sakta fram en halvtimme i taget på den digitala tavlan. När den var en timme försenad bjöd SJ på kaffe och smörgås till resenärerna som drabbades och när den var två och en halv timme efter sin planerade tid - fortfarande utan något större hopp att överhuvudtaget lämna hemstationen - lotsades jag tillsammans med tre andra med hjälp av taxi vidare till Karlstad. Jag var nog lite halvt osocial när jag på grund av min långa tågfärd sakta somnade in i taxins baksäte till de övrigas samtal. Jag vaknade ungefär 20 minuter före ankomst och kunde guida chauffören till Kronoparken. Såmed slapp jag slösa ännu mer tid på stadsbuss och liknande. Josef, som var den enda jag vid tidpunkten hade berättat om mitt besök för, hade dock självfallet åkt in till stan för att möta mig. Jag bestämde mig att jag istället för att stå ute och vänta på honom lika gärna kunde överraska Tobias som första "offer".
Tobias öppnade inte dörren direkt när jag ringde på. Han är van att de han känner bara stiger på efter en lättare knackning och trodde såmed att jag var från Jehovas eller en liknande organisation. Jag tror dock han var lika glad över att hitta mig bakom andra sidan titthålet som jag var lycklig över att återse honom. Han bjöd dessutom på mat, vilket var precis vad min kropp behövde då. Av ett "misstag" avslöjades i samma veva för Hanna att jag var där. Jag stod som bäst i hallen och hämtade något ur min väska när hon, på samma vis som jag inte gjorde, knackade lätt på dörren och steg på. Jag skuttade förvisso in i Tobias sovrum så graciöst som jag förmådde (vilket väl är lika med noll), men hon hade redan skymtat någons rygg så det blev lika bra att avslöja sig. Hon skulle dock in till stan, så hon lämnade nästan lika hastigt som hon dök upp. När Josef anlände snackade vi allmänt om mitt liv i norr innan jag tillsammans med honom och Tobbe gick och köpte daimtårta som vi tog med upp för att fika hos Petter. Där fanns även min syster. Vi spelade ett litet spratt på dem genom att jag tog på mig Josef jacka, fällde upp huvan och ensam klev på (ungefär genom samma metod som Hanna klev på hos Tobbe). Jag märkte hur min syster tittade på mig när jag vände kroppen mot dörren och sakta stängde den. När jag sedan vände mig mot henne och fällde ner huvan följde ett kort ögonblicks tystnad innan hon insåg att det var jag och blev helt hysteriskt. Petter blickade förvånat ut i hallen med ett leende på läpparna när Janina började ropa.
En stor del av Duvkullekollektivet hade såmed blivit informerade av min närvaro samt vilka övriga som visste om den, så vi kunde lämna öppet för fler överraskningar. Vi firade med tårtan, en redig kopp kaffe och några härliga glas rödvin. Min plan var från början att redan samma dag åka hem till Hole, men efter att Josef vunnit fem biljetter till den utsålda The Kristet Utseende-spelningen på Kåren (med sin motivering att han får en kompis på besök som kommer ända från Umeå för att se dem) så bestämde jag mig för att ta två heldagar i stan och sedan lämna lika lång tid till övers för att slappa i Ekshäradstrakterna. Så på torsdagskvällen hakade jag istället på Tobbe och Josef hem till Hanna som hade bjudit hem ett gäng klasskamrater. De stod i köket och var duktiga. Gjorde pastasallad åt hela kompaniet. Det var både gott och trevligt, men jag tror hennes klasskamrater såg mig som en lite underlig person. Jag vet inte varför, men kanske hade jag på grund av min trötthet från resandet fortfarande inte den sociala manteln på mig. Jag satt nog mest och såg sliten ut medan de andra hade sina diskussioner. Kvällen avslutades för min del med filmen Viking Women and the Sea Serpent (som väl inte precis är det bästa jag sett) hemma hos Josef.
Förutom att ha sovit över hos Petter (vars säng kändes som moln i himlariket i jämförelse med den som jag dras med i mitt förmöblerade studentrum) minns jag inte mycket mer från fredagen än uppladdningen inför Kristet. Någon gång på eftermiddagen/kvällen dök ett helt gäng upp hos Petter med bland andra Daniel (min bror alltså) och Markus (Johansson). Efter att ha överraskat dem och lite oplanerat råka avslöja mitt besök på ett halvtaffligt sätt även för Frida så började hur som helst allt fler droppa hem till Petters lya. Fast det var inte bara bekanta ansikten. Träffade bland annat en klasskamrat till Frida som kommer från Kiruna och har bott i Umeå ett tag, så vi pratade lite om olika bra uteställen i stan och liknande.
Själva spelningen med Kristet var helt hysterisk från sällskapets sida. Jag vill inte ens gå in på vad den tokberusade Josef tog för sig och råkade ut för den kvällen, mest för att jag tror att många inte skulle se humorn i det hela. Jag tror man måste känna Josef för att förstå det till fullo. Uppträdandet från bandet i sig var dock lite lamt. Det var helt klart bättre ljud än på Arvika åtminstone, där man knappt hörde sången från varken publiken eller själva sångaren på grund av de överröstande instrumenten. Natten till lördag sov jag hemma hos Tobbe. Han stack hem till Hanna och lämnade sin säng till mig, ungefär som Petter gjorde genoma att övernatta hos Janina kvällen innan. Ännu en gång blev jag väldigt avundsjuk på bädden som min vän får sova i om nätterna och kände nästan ångest över att snart vara tillbaka på studentrummets träiga stycke.
Lördagen inleddes med ett kortare besök ute vid affärerna i Bergvik, men long story short så hamnade jag strax före fem på eftermiddagen utanför dörren i Hole. Min mor blev lite halvt sur över att se mig först. "Du ljuger för mig" påstod hon eftersom hon ringt på fredagen och jag då berättade att jag var hemma hos en kompis och tittade på TV och drack kaffe (vilket ju egentligen var helt sant). Hon var dock inte särskilt allvarlig och blev snart glad över att jag var där. Efter att ha överraskat mina morföräldrar åkte vi och handlade lite slapphetsproviant i form av yoghurt och liknande. Från affären ringde jag även min far och överraskade honom genom att fråga om han redan köpt tidningen. Det var ganska kul, eftersom det tog ett tag för honom att inse hur irrelevant den frågan skulle vara om jag befann mig Umeå. Helgen därifrån tillbringades på slappaste vis genom filmtittande och intagandet av den härliga hematmosfären. På söndagen gjorde jag ett besök i Emmas café och åt några efterlängtade portioner av pasta med hemmagjord tomatsås. På kvällen gav Daniel och Markus mig sedan sällskap i mitt slappa varande tills jag blev tvungen att sova.
Strax före sju på måndagen steg jag upp för att äta frukost. Pappa skjutsade mig till bussen i Hagfors när han åkte till jobbet och min resa tillbaka hade såmed inletts officiellt. På bussen träffade jag Viktor (Oskarsson) som var påväg tillbaka till Uppsala där han pluggar/jobbar. Han fick även biljett till samma tåg, så vi fikade med Josef i någon timme i Karlstad innan vi gav oss iväg mot huvudstaden. Väl där skildes våra vägar och Niklas, min äldre bror, hämtade upp mig för att skjutsa mig till Arlanda. Jag hade blivit så trött på tanken över att åka nattåg att jag bestämt mig för att försöka flyga stand by till Umeå istället. Det gick enklare än vad jag trodde och såmed var min första flygtur någonsin ett faktum.
Jo, det är sant. Jag hade dessförinnan aldrig flugit i hela mitt liv. Till det finns många anledningar, men den största är nog att flyg alltid har varit en kostnadsfråga för min del när jag ska resa. När jag åker utomlands på semester så har jag sällan pengar samtidigt som mina vänner, vilket ofta leder till att jag åker solo till Berlin några veckor och bara hänger där snarare än att hänga med dem till Grekland eller whatever. Och resor till Berlin har alltid varit billigare med buss/tåg. Finns det något som dröjsmålet av mitt flygliv absolut inte beror på så är det flygrädsla. Tvärtom har jag alltid varit spänd på att få prova på det och längtat in i det sista. Dessutom så är det ju i detta fall underligt nog lika dyrt som att åka nattåget från Stockholm (300 pix på stand by). Jag fick genast mersmak, men risken finns att det kan vara lite väl tätt för att ta sig hem så billigt runt juletid, vilket troligtvis är nästa tidpunkt som en hemresa är aktuell.
Väl hemma i Umeå igen så ingav sig en känsla av välbehag, trots att jag lämnat mitt verkliga hem bakom mig ännu en gång. Jag ställde ifrån mig väskan och tog av mig jackan och bara log. Tills jag satte mig i sängen.
- Min bror Daniels reaktion över mitt överraskningsbesök.
Det här är som du ser ett jävligt långt inlägg. Ville bara säga det.
Nu kan jag äntligen skriva öppet här om mitt besök hemma i Värmland. Jag mörkade hela resan för mina vänner och bekanta för att överraska dem med min närvaro när jag väl kommit fram. Det var i onsdags kväll som jag och C.J. bestämde oss för att göra slag i saken. Vi köpte biljetter till våra respektive hemorter (eller ja, Karlstad för min del då) och drog samma dag.
Vi åkte nattåget ner, vilket för min del var det som skapade mest tvivel kring hela resan. Jag brukar ifrågasätta värdet i att åka hem över en helg när man slösar totalt ca. 30 timmar (tur & retur) bara för att ta sig mellan sträckan Umeå - Karlstad. Men när man väl satt på tåget kändes det ganska skönt. Man började se det positiva i att få återse alla människor och kanske rent av äta lite god mat (trots att jag inte förvarnade ens mina föräldrar om min ankomst). När jag tittar ut genom nattågets fönster brukar jag fundera över människorna som bor i alla hus längs vägen. Varje byggnad som ger ifrån sig ett sken är någons hem, precis lika mycket som det hem jag sakta men säkert själv rör mig mot. Det är en både uppfriskande och nedslående tanke, eftersom det dels trissar upp min längtan efter att få återse hemtrakterna, men å andra sidan gör mig påmind om den långa sträcka jag varje gång måste färdas för att komma dit.
Väl framme i Hallsberg, inte särskilt pigga men desto gladare, så hoppade C.J. på första tåget till Örebro medan jag satte mig och väntade in tåget till Karlstad som skulle komma en timme efter min ankomst. Så blev det dock inte. På grund av nått slags strömavbrott sköts tågets avgångstid sakta fram en halvtimme i taget på den digitala tavlan. När den var en timme försenad bjöd SJ på kaffe och smörgås till resenärerna som drabbades och när den var två och en halv timme efter sin planerade tid - fortfarande utan något större hopp att överhuvudtaget lämna hemstationen - lotsades jag tillsammans med tre andra med hjälp av taxi vidare till Karlstad. Jag var nog lite halvt osocial när jag på grund av min långa tågfärd sakta somnade in i taxins baksäte till de övrigas samtal. Jag vaknade ungefär 20 minuter före ankomst och kunde guida chauffören till Kronoparken. Såmed slapp jag slösa ännu mer tid på stadsbuss och liknande. Josef, som var den enda jag vid tidpunkten hade berättat om mitt besök för, hade dock självfallet åkt in till stan för att möta mig. Jag bestämde mig att jag istället för att stå ute och vänta på honom lika gärna kunde överraska Tobias som första "offer".
Tobias öppnade inte dörren direkt när jag ringde på. Han är van att de han känner bara stiger på efter en lättare knackning och trodde såmed att jag var från Jehovas eller en liknande organisation. Jag tror dock han var lika glad över att hitta mig bakom andra sidan titthålet som jag var lycklig över att återse honom. Han bjöd dessutom på mat, vilket var precis vad min kropp behövde då. Av ett "misstag" avslöjades i samma veva för Hanna att jag var där. Jag stod som bäst i hallen och hämtade något ur min väska när hon, på samma vis som jag inte gjorde, knackade lätt på dörren och steg på. Jag skuttade förvisso in i Tobias sovrum så graciöst som jag förmådde (vilket väl är lika med noll), men hon hade redan skymtat någons rygg så det blev lika bra att avslöja sig. Hon skulle dock in till stan, så hon lämnade nästan lika hastigt som hon dök upp. När Josef anlände snackade vi allmänt om mitt liv i norr innan jag tillsammans med honom och Tobbe gick och köpte daimtårta som vi tog med upp för att fika hos Petter. Där fanns även min syster. Vi spelade ett litet spratt på dem genom att jag tog på mig Josef jacka, fällde upp huvan och ensam klev på (ungefär genom samma metod som Hanna klev på hos Tobbe). Jag märkte hur min syster tittade på mig när jag vände kroppen mot dörren och sakta stängde den. När jag sedan vände mig mot henne och fällde ner huvan följde ett kort ögonblicks tystnad innan hon insåg att det var jag och blev helt hysteriskt. Petter blickade förvånat ut i hallen med ett leende på läpparna när Janina började ropa.
En stor del av Duvkullekollektivet hade såmed blivit informerade av min närvaro samt vilka övriga som visste om den, så vi kunde lämna öppet för fler överraskningar. Vi firade med tårtan, en redig kopp kaffe och några härliga glas rödvin. Min plan var från början att redan samma dag åka hem till Hole, men efter att Josef vunnit fem biljetter till den utsålda The Kristet Utseende-spelningen på Kåren (med sin motivering att han får en kompis på besök som kommer ända från Umeå för att se dem) så bestämde jag mig för att ta två heldagar i stan och sedan lämna lika lång tid till övers för att slappa i Ekshäradstrakterna. Så på torsdagskvällen hakade jag istället på Tobbe och Josef hem till Hanna som hade bjudit hem ett gäng klasskamrater. De stod i köket och var duktiga. Gjorde pastasallad åt hela kompaniet. Det var både gott och trevligt, men jag tror hennes klasskamrater såg mig som en lite underlig person. Jag vet inte varför, men kanske hade jag på grund av min trötthet från resandet fortfarande inte den sociala manteln på mig. Jag satt nog mest och såg sliten ut medan de andra hade sina diskussioner. Kvällen avslutades för min del med filmen Viking Women and the Sea Serpent (som väl inte precis är det bästa jag sett) hemma hos Josef.
Förutom att ha sovit över hos Petter (vars säng kändes som moln i himlariket i jämförelse med den som jag dras med i mitt förmöblerade studentrum) minns jag inte mycket mer från fredagen än uppladdningen inför Kristet. Någon gång på eftermiddagen/kvällen dök ett helt gäng upp hos Petter med bland andra Daniel (min bror alltså) och Markus (Johansson). Efter att ha överraskat dem och lite oplanerat råka avslöja mitt besök på ett halvtaffligt sätt även för Frida så började hur som helst allt fler droppa hem till Petters lya. Fast det var inte bara bekanta ansikten. Träffade bland annat en klasskamrat till Frida som kommer från Kiruna och har bott i Umeå ett tag, så vi pratade lite om olika bra uteställen i stan och liknande.
Själva spelningen med Kristet var helt hysterisk från sällskapets sida. Jag vill inte ens gå in på vad den tokberusade Josef tog för sig och råkade ut för den kvällen, mest för att jag tror att många inte skulle se humorn i det hela. Jag tror man måste känna Josef för att förstå det till fullo. Uppträdandet från bandet i sig var dock lite lamt. Det var helt klart bättre ljud än på Arvika åtminstone, där man knappt hörde sången från varken publiken eller själva sångaren på grund av de överröstande instrumenten. Natten till lördag sov jag hemma hos Tobbe. Han stack hem till Hanna och lämnade sin säng till mig, ungefär som Petter gjorde genoma att övernatta hos Janina kvällen innan. Ännu en gång blev jag väldigt avundsjuk på bädden som min vän får sova i om nätterna och kände nästan ångest över att snart vara tillbaka på studentrummets träiga stycke.
Lördagen inleddes med ett kortare besök ute vid affärerna i Bergvik, men long story short så hamnade jag strax före fem på eftermiddagen utanför dörren i Hole. Min mor blev lite halvt sur över att se mig först. "Du ljuger för mig" påstod hon eftersom hon ringt på fredagen och jag då berättade att jag var hemma hos en kompis och tittade på TV och drack kaffe (vilket ju egentligen var helt sant). Hon var dock inte särskilt allvarlig och blev snart glad över att jag var där. Efter att ha överraskat mina morföräldrar åkte vi och handlade lite slapphetsproviant i form av yoghurt och liknande. Från affären ringde jag även min far och överraskade honom genom att fråga om han redan köpt tidningen. Det var ganska kul, eftersom det tog ett tag för honom att inse hur irrelevant den frågan skulle vara om jag befann mig Umeå. Helgen därifrån tillbringades på slappaste vis genom filmtittande och intagandet av den härliga hematmosfären. På söndagen gjorde jag ett besök i Emmas café och åt några efterlängtade portioner av pasta med hemmagjord tomatsås. På kvällen gav Daniel och Markus mig sedan sällskap i mitt slappa varande tills jag blev tvungen att sova.
Strax före sju på måndagen steg jag upp för att äta frukost. Pappa skjutsade mig till bussen i Hagfors när han åkte till jobbet och min resa tillbaka hade såmed inletts officiellt. På bussen träffade jag Viktor (Oskarsson) som var påväg tillbaka till Uppsala där han pluggar/jobbar. Han fick även biljett till samma tåg, så vi fikade med Josef i någon timme i Karlstad innan vi gav oss iväg mot huvudstaden. Väl där skildes våra vägar och Niklas, min äldre bror, hämtade upp mig för att skjutsa mig till Arlanda. Jag hade blivit så trött på tanken över att åka nattåg att jag bestämt mig för att försöka flyga stand by till Umeå istället. Det gick enklare än vad jag trodde och såmed var min första flygtur någonsin ett faktum.
Jo, det är sant. Jag hade dessförinnan aldrig flugit i hela mitt liv. Till det finns många anledningar, men den största är nog att flyg alltid har varit en kostnadsfråga för min del när jag ska resa. När jag åker utomlands på semester så har jag sällan pengar samtidigt som mina vänner, vilket ofta leder till att jag åker solo till Berlin några veckor och bara hänger där snarare än att hänga med dem till Grekland eller whatever. Och resor till Berlin har alltid varit billigare med buss/tåg. Finns det något som dröjsmålet av mitt flygliv absolut inte beror på så är det flygrädsla. Tvärtom har jag alltid varit spänd på att få prova på det och längtat in i det sista. Dessutom så är det ju i detta fall underligt nog lika dyrt som att åka nattåget från Stockholm (300 pix på stand by). Jag fick genast mersmak, men risken finns att det kan vara lite väl tätt för att ta sig hem så billigt runt juletid, vilket troligtvis är nästa tidpunkt som en hemresa är aktuell.
Väl hemma i Umeå igen så ingav sig en känsla av välbehag, trots att jag lämnat mitt verkliga hem bakom mig ännu en gång. Jag ställde ifrån mig väskan och tog av mig jackan och bara log. Tills jag satte mig i sängen.
23 oktober 2005
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
En av de absolut konstigaste men kanske även viktigaste tillskotten till det moderna Hollywood är manusförfattaren Charlie Kaufman. Ni som sett Adaptation, Being John Malkovich (I Huvudet På John Malkovich) eller Human Nature vet kanske vad jag pratar om. Totalt skruvade filmer som trots sina bisarra inslag lyckas locka några av vår tids största skådespelare att medverka. Det har dessutom varit mycket prat kring Kaufman som person, framför allt huruvida han själv existerar överhuvudtaget eller om han är en pseudonym för ett antal andra författare, som använder hans alias för att skriva manus som helt går emot Hollywoods fasta konventioner. När han vann en välförtjänt Oscar för denna films manus suddades dock det sista unset av tvivel ut vid hans mottagande av statyetten.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind är Kaufmans andra samarbete med regissören Michael Gondry efter nämnda Human Nature. Det pratades naturligtvis om att något stort var på gång strax före den kom ut och allas förväntningar, inte minst mina egna, låg på en nivå som långt överstiger den hos en sjuåring dagen före julafton. Men det som var långt mer skrämmande var att jag efter att ha sett filmen inte var besviken, något som jag nästan själv förutsatt med tanke på hoppet jag själv byggt upp kring filmen. Den levererade med råge och jag ville inget hellre än helgonförklara Kaufman för sitt klockrena hantverk.
Eternal Sunshine är det bästa Kaufman hittills har åstadkommit, vilket inte vill säga lite med tanke på att han hittills inte har skrivit manus till en enda undermålig film. Anledningen kan vara att han väljer sina regissörer väl. Förutom en kort, vågad avstickare med George Clooney (Confessions of a Dangerous Mind) så har han uteslutande jobbat med Spike Jonze och, naturligtvis, Gondry. Detta begränsade spektrum av filmskapare har i sin tur troligtvis präglat manusen som sätts framför kameran, eftersom alla hans verk hittills på ett eller annat sätt handlar om att sväva mellan dröm och verklighet. Eternal Sunshine är det helt klart tydligaste exemplet, eftersom större delar av filmen bokstavligt talat utspelar sig inuti Joels (Jim Carreys) tankar. Att få se saker från andra människors perspektiv var ju något väsentligt även i helt suveräna Being John Malkovich, men här går man alltså ett steg längre och låter huvudkaraktärens tankegångar tala för sig själva.
Alla människor gillar inte Kaufmans filmer. Så mycket är säkert. Faktum är att han helt klart är en av de personerna i filmvärlden vars arbete man antingen älskar eller hatar. Jag minns när jag tipsade mina föräldrar att de skulle se Being John Malkovich senast den gick på TV. De tittade i kanske en halvtimme och kom fram till att jag måste ha lurat dem eftersom det ju inte kan finnas någon som tycker om en så sjuk film. Men det finns det. Frågan är om just du är en sådan. En fråga som är mycket rolig att söka svaret på, eftersom den både kommer vidga dina vyer vad gäller film och kanske rent av få dig att se på världen med andra ögon efteråt.
Mellan dröm och verklighet. Jim Carrey får användning för sina karakteristiska ansiktsuttryck. Här i det mer sorgsna spektrat.
FOTO: Sandrews
18 oktober 2005
En sorgernas hymn till de relevanta kommentarernas frånvaro
Men du kan väl inte köpa en baguette att käka till lunch!?
- Björn till Elin, samtidigt som han själv håller i två Billy's-pizzor.
När jag öppnade dörren för alla människor att kommentera min blog så hände något. Jag fick fler inlägg. Men inte från folk som ville kommentera bloggen. Istället översvämmas jag av inlägg från swingers och folk som vill sälja mig potenshöjande medel. Jag menar, vad i helvete!? Det jobbigaste av allt är dessutom att jag vägrar ändra inställningen eftersom jag fortfarande håller hoppet uppe att folk lite mer frekvent ska börja skicka små kommentarer på det man skriver. Nästa gång jag får meddelande från någon som heter Lucy och vill sälja penisattrapper ber jag verkligen för att det förutom det inlägget finns åtminstone ett enda vettigt från någon annan människa att läsa!
Idag har jag varit hos Björn nästan hela dagen. Vi gjorde en övningsuppgift gällande offentlighetsprincipen. Den gick ut på att vi skulle ta reda på så mycket information om Umeå universitets rektor som möjligt via myndigheters offentliga handlingar. Det är helt sjukt vad mycket man kan få veta. Man känner sig nästan som en brottsling när man sitter och kartlägger hela hans liv i ett anteckningsblock samtidigt som någon på andra sidan linjen utförligt berättar var hans olika ägodelar är försäkrade.
Björn bodde jävligt fint. Han och en kompis (Peter, som jag nämnde i något inlägg från filmfestivalen) bor på hela det undre våningsplanet i ett hus, ungefär som ett källarboende. Allt kändes jävligt nytt och fräscht också. Stort dessutom. Fast långt bort var det att cykla. Bortom väst på stan, typ. Måste vara drygt för han att cykla till skolan varje dag.
Imorgon ska vi renskriva det vi fick ihop idag och lämna in det och sedan ska jag finputsa bokrecensionen som ska lämnas in på torsdag. Om det blir tid över ska jag fortsätta putsa på mitt lilla "fanzine" The Raging Raven (tidningen där jag samlar alla texter av vikt som jag skriver under hösten) så jag kan få ihop det innan juluppehållet.
- Björn till Elin, samtidigt som han själv håller i två Billy's-pizzor.
När jag öppnade dörren för alla människor att kommentera min blog så hände något. Jag fick fler inlägg. Men inte från folk som ville kommentera bloggen. Istället översvämmas jag av inlägg från swingers och folk som vill sälja mig potenshöjande medel. Jag menar, vad i helvete!? Det jobbigaste av allt är dessutom att jag vägrar ändra inställningen eftersom jag fortfarande håller hoppet uppe att folk lite mer frekvent ska börja skicka små kommentarer på det man skriver. Nästa gång jag får meddelande från någon som heter Lucy och vill sälja penisattrapper ber jag verkligen för att det förutom det inlägget finns åtminstone ett enda vettigt från någon annan människa att läsa!
Idag har jag varit hos Björn nästan hela dagen. Vi gjorde en övningsuppgift gällande offentlighetsprincipen. Den gick ut på att vi skulle ta reda på så mycket information om Umeå universitets rektor som möjligt via myndigheters offentliga handlingar. Det är helt sjukt vad mycket man kan få veta. Man känner sig nästan som en brottsling när man sitter och kartlägger hela hans liv i ett anteckningsblock samtidigt som någon på andra sidan linjen utförligt berättar var hans olika ägodelar är försäkrade.
Björn bodde jävligt fint. Han och en kompis (Peter, som jag nämnde i något inlägg från filmfestivalen) bor på hela det undre våningsplanet i ett hus, ungefär som ett källarboende. Allt kändes jävligt nytt och fräscht också. Stort dessutom. Fast långt bort var det att cykla. Bortom väst på stan, typ. Måste vara drygt för han att cykla till skolan varje dag.
Imorgon ska vi renskriva det vi fick ihop idag och lämna in det och sedan ska jag finputsa bokrecensionen som ska lämnas in på torsdag. Om det blir tid över ska jag fortsätta putsa på mitt lilla "fanzine" The Raging Raven (tidningen där jag samlar alla texter av vikt som jag skriver under hösten) så jag kan få ihop det innan juluppehållet.
17 oktober 2005
Maestro! Musica, per favore!
Jag vill slå ner den personen som för första gången satte ett russin i ett bröd!
- C.J. uttrycker sina känslor för russinbröd.
Efter gårdagens inlägg slog det mig att jag har många fler musiktips än The Cardigans nya platta. Därför tänkte jag helt sonika lista dem här och nu:
- C.J. uttrycker sina känslor för russinbröd.
Efter gårdagens inlägg slog det mig att jag har många fler musiktips än The Cardigans nya platta. Därför tänkte jag helt sonika lista dem här och nu:
- Bring Me the Fucking Riot... Man - Same (2004)
- My Morning Jacket - It Still Moves (2003)
- Sounds Like Violence - The Pistol (EP) (2004)
- Yeah Yeah Yeahs - Fever to Tell (2003)
My Morning Jacket släpper dessutom en ny platta vid namn Z denna vecka om jag inte missminner mig. Har dock ännu inte lyckats provlyssna på den, men jag tycker för all del att man ska hålla till godo med deras tidigare verk dessförinnan. Min första tanke när jag hörde dem var att det lät som Sigur Rós, fast med mer sång och inte riktigt lika psykadeliskt. Eller nej, det låter förresten lite väl amerikanskt för att jämföras med Sigur ändå. Men jag tror ändå de som har viss försmak för deras musik bör kolla upp det. Sounds Like Violence har vad jag kunnat luska fram bara släppt EP:n hittills. Väldigt synd, men jag hoppas på fler verk inom en snar framtid.
Nu ska jag återgå till min bokrecension, så att veckans uppgifter sakta men säkert börjar komma någon vart. Imorgon har vi som uppgift att genom offentliga handlingar luska fram så mycket som möjligt kring Umeå Universitets rektor och hans bakgrund före han fick sitt nuvarande jobb. Den grävande journalistiken väntar!
16 oktober 2005
Äntligen vila
Hans: Du tycker inte att nyhetssidan blir lite bildtung såhär? Man kanske skulle ändra något.
Gustav: Jo, jag kan väl tänka mig att ta bort någon av bilderna.
Hans: Vad sägs om den på George Bush, klarar det sig bättre utan den.
Gustav: Ja, allt skulle bli bättre om man tog bort Bush...
- Gustav lyckas få in ett dolt budskap under layoutgenomgången.
Denna var den första helgen sedan... ja, jag vet inte hur länge sen... som jag äntligen fick ta det lugnt och vila. Struntade helt sonika i allt vad fest heter och tog inte heller något annat för mig som stal sömntimmar från mig. Dock så var jag på bio i fredags med Dusan (tittade på Goal!, helt OK som feel-good-rulle) och idag tog jag en tur till skolan för att jobba med min tidning. Fast det visade sig att "svarta hålet" (vår server) var nedstängd för service, så det blev mest att jag surfade runt och letade material och lyssnade på musik.
Musik, ja. Har lyssnat igenom senaste Cardigans-skivan ett antal gånger den gångna veckan. Den är grymt bra. Bättre än den förra, även om jag gillade den också. De har fått till lite mer svärta både i låttitlar och -texter. Helt underbara spåret I need some fine wine, and you, you need to be nicer, som rullar på diverse musikkanaler nu, har inte bara en ovanligt lång utan även sjukt talande titel. Ännu mörkare ton får det hela om man begrundar texten strax före Nina sjunger de nämnda raderna:
It's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog.
Baby, you're foul in clear conditions,
but you're handsome in the fog.
Otroligt svart samtidigt som det balanserar på en tråd av komik genom sina ordlekar. Albumet är fyllt med den sortens texter. Förutom den låten så är det Don't blame your daughter (Diamonds) som jag fastnat mest för, men då gillar jag i och för sig så gott som varje låt på plattan.
Mycket som ska göras denna vecka. Två större uppgifter till skolan, söka praktikplats för de två veckorna i vår, ringa kommunalrådet i Hagfors för uppgiften som ska lämnas i början av november. Sedan ska jag fortsätta med min tidning när jag får tid över också.
Dessutom borde jag försöka ordna en klippning på något vis. Vore skönt om Janina vore här nu, för jag vill bara bli av med mitt hockeyfrilleliknande nackhår som håller på att bli väldigt mycket längre än den övriga utväxten.
Gustav: Jo, jag kan väl tänka mig att ta bort någon av bilderna.
Hans: Vad sägs om den på George Bush, klarar det sig bättre utan den.
Gustav: Ja, allt skulle bli bättre om man tog bort Bush...
- Gustav lyckas få in ett dolt budskap under layoutgenomgången.
Denna var den första helgen sedan... ja, jag vet inte hur länge sen... som jag äntligen fick ta det lugnt och vila. Struntade helt sonika i allt vad fest heter och tog inte heller något annat för mig som stal sömntimmar från mig. Dock så var jag på bio i fredags med Dusan (tittade på Goal!, helt OK som feel-good-rulle) och idag tog jag en tur till skolan för att jobba med min tidning. Fast det visade sig att "svarta hålet" (vår server) var nedstängd för service, så det blev mest att jag surfade runt och letade material och lyssnade på musik.
Musik, ja. Har lyssnat igenom senaste Cardigans-skivan ett antal gånger den gångna veckan. Den är grymt bra. Bättre än den förra, även om jag gillade den också. De har fått till lite mer svärta både i låttitlar och -texter. Helt underbara spåret I need some fine wine, and you, you need to be nicer, som rullar på diverse musikkanaler nu, har inte bara en ovanligt lång utan även sjukt talande titel. Ännu mörkare ton får det hela om man begrundar texten strax före Nina sjunger de nämnda raderna:
It's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog.
Baby, you're foul in clear conditions,
but you're handsome in the fog.
Otroligt svart samtidigt som det balanserar på en tråd av komik genom sina ordlekar. Albumet är fyllt med den sortens texter. Förutom den låten så är det Don't blame your daughter (Diamonds) som jag fastnat mest för, men då gillar jag i och för sig så gott som varje låt på plattan.
Mycket som ska göras denna vecka. Två större uppgifter till skolan, söka praktikplats för de två veckorna i vår, ringa kommunalrådet i Hagfors för uppgiften som ska lämnas i början av november. Sedan ska jag fortsätta med min tidning när jag får tid över också.
Dessutom borde jag försöka ordna en klippning på något vis. Vore skönt om Janina vore här nu, för jag vill bara bli av med mitt hockeyfrilleliknande nackhår som håller på att bli väldigt mycket längre än den övriga utväxten.
12 oktober 2005
Like back in the old days
Jag: Ctrl+Alt+Delete?
Lars: Alt+Cmnd+Esc.
- Vår Macintoshinstruktör Lars lär mig det viktigaste kommandot.
Inte sedan gymnasiet har jag haft något som liknar äkta skolveckor som nu. Varje dag börjar vid klockan nio och slutar tidigast tre. Bra för dyngsrytmen, dåligt för fritidssysslor som att skriva här t.ex.. Man saknar mycket ork när man kommer hem.
Igår var jag ute på kvällspromenad med Stina, en klasskamrat, till en sjö här i närheten. Det var intressant att se avstånden till saker och ting till fots, för när man åkte bil här uppe kändes det ändå som ganska långt bort till exempelvis bensinmacken vi traskade förbi. Sjön vi gick till var dessutom samma som campingen där mamma och pappa övernattade ligger, fast den låg förvisso på andra sidan av där vi var.
Other than that har inte mycket hänt förutom skolan sedan helgen. Imorgon ska jag till Johan och se på film med honom, Lenitha, C.J. och Gustav. Får se om nån mer i klassen hänger på också. Sedan vet jag inte vad som är på gång under helgen, men lite pluggande ska jag åtminstone klämma in under den tiden. Om jag räknat rätt så är det den här helgen som Raketfilm går av stapeln i Karlstad. Jävligt synd att schemat skulle vara så smockfullt just nu, annars hade jag definitivt tagit en sväng neröver. Nu blir det istället läsa lilla boken som gäller, så jag kan recensera den inför torsdag nästa vecka. Förutom det så har jag fortfarande politikeruppgiften som jag nämnde i ett inlägg för ett antal veckor sedan, samt att jag ska söka min praktikplats. Det sistnämnda ska jag ta tag i så fort som möjligt, när jag har en lucka i lärandet vid en bra tid att ringa på.
Och så ska jag självklart försöka hålla bloggen uppdaterad lite mer frekvent. Det lovar jag.
Lars: Alt+Cmnd+Esc.
- Vår Macintoshinstruktör Lars lär mig det viktigaste kommandot.
Inte sedan gymnasiet har jag haft något som liknar äkta skolveckor som nu. Varje dag börjar vid klockan nio och slutar tidigast tre. Bra för dyngsrytmen, dåligt för fritidssysslor som att skriva här t.ex.. Man saknar mycket ork när man kommer hem.
Igår var jag ute på kvällspromenad med Stina, en klasskamrat, till en sjö här i närheten. Det var intressant att se avstånden till saker och ting till fots, för när man åkte bil här uppe kändes det ändå som ganska långt bort till exempelvis bensinmacken vi traskade förbi. Sjön vi gick till var dessutom samma som campingen där mamma och pappa övernattade ligger, fast den låg förvisso på andra sidan av där vi var.
Other than that har inte mycket hänt förutom skolan sedan helgen. Imorgon ska jag till Johan och se på film med honom, Lenitha, C.J. och Gustav. Får se om nån mer i klassen hänger på också. Sedan vet jag inte vad som är på gång under helgen, men lite pluggande ska jag åtminstone klämma in under den tiden. Om jag räknat rätt så är det den här helgen som Raketfilm går av stapeln i Karlstad. Jävligt synd att schemat skulle vara så smockfullt just nu, annars hade jag definitivt tagit en sväng neröver. Nu blir det istället läsa lilla boken som gäller, så jag kan recensera den inför torsdag nästa vecka. Förutom det så har jag fortfarande politikeruppgiften som jag nämnde i ett inlägg för ett antal veckor sedan, samt att jag ska söka min praktikplats. Det sistnämnda ska jag ta tag i så fort som möjligt, när jag har en lucka i lärandet vid en bra tid att ringa på.
Och så ska jag självklart försöka hålla bloggen uppdaterad lite mer frekvent. Det lovar jag.
6 oktober 2005
Skrivandet tar form
[Konversation över ICQ]
Tobbe: Umeå! Kommunister, veganer, Ronny Ambjörnsson.
Jag: Isolation Years. Tänkte säga Refused, men det går litegrann in under de första två orden.
Tobbe: Precis. Ronny Ambjörnsson är för övrigt också kommunist. Så egentligen finns det bara två gemensamma nämnare.
- Kommunism + vegansim = Umeå?
Ojojoj. Nu är jag nästan inne i ett fullblodat beroende. Jag kan inte få nog av Quark. Att få se sina gamla texter i näst intill tidningsliknande format ger ett sådant rus och skaparglädje att man bara vill ha mer, mer, mer! Men fiktiva tidningssidor är förvisso inte på långa vägar lika stort som en sida i en riktig tidning. Fast i och för sig, en fiktiv tidning kanske? Skulle ju kunna sammanställa en enklare samling av mina äldre texter i något slags kompendie bara för att få smaka på resultatet. Känns dessutom alltid bättre att spara sina verk i fysiskt format och inte bara digitalt.
Mitt nya beroende har både bra och dåligt inflytande på mitt skrivande. Jag blir mer kritisk mot mina egna texter, men bloggen kan bli något lidande av att jag sitter och mixtrar med programmet under den tid på dygnet då jag har som mest inspiration för att plita ner mina tankar. Till stor fördel är dock att jag kommer producera fler rent kulturlänkade texter, eftersom ju bara vanliga blogginlägg inte gör sig så bra i artikelformat. Men ni kan vara lugna, jag kommer fortfarande dela med mig av nyttigt och onyttigt från Västerbotten.
Jag vill också passa på att hälsa till den busen på Tradera som bjöd över mitt bud på det enda Rocky-albumet jag saknar med två spänn, en halv minut innan auktionen tog slut. Fy på dig!
Tobbe: Umeå! Kommunister, veganer, Ronny Ambjörnsson.
Jag: Isolation Years. Tänkte säga Refused, men det går litegrann in under de första två orden.
Tobbe: Precis. Ronny Ambjörnsson är för övrigt också kommunist. Så egentligen finns det bara två gemensamma nämnare.
- Kommunism + vegansim = Umeå?
Ojojoj. Nu är jag nästan inne i ett fullblodat beroende. Jag kan inte få nog av Quark. Att få se sina gamla texter i näst intill tidningsliknande format ger ett sådant rus och skaparglädje att man bara vill ha mer, mer, mer! Men fiktiva tidningssidor är förvisso inte på långa vägar lika stort som en sida i en riktig tidning. Fast i och för sig, en fiktiv tidning kanske? Skulle ju kunna sammanställa en enklare samling av mina äldre texter i något slags kompendie bara för att få smaka på resultatet. Känns dessutom alltid bättre att spara sina verk i fysiskt format och inte bara digitalt.
Mitt nya beroende har både bra och dåligt inflytande på mitt skrivande. Jag blir mer kritisk mot mina egna texter, men bloggen kan bli något lidande av att jag sitter och mixtrar med programmet under den tid på dygnet då jag har som mest inspiration för att plita ner mina tankar. Till stor fördel är dock att jag kommer producera fler rent kulturlänkade texter, eftersom ju bara vanliga blogginlägg inte gör sig så bra i artikelformat. Men ni kan vara lugna, jag kommer fortfarande dela med mig av nyttigt och onyttigt från Västerbotten.
Jag vill också passa på att hälsa till den busen på Tradera som bjöd över mitt bud på det enda Rocky-albumet jag saknar med två spänn, en halv minut innan auktionen tog slut. Fy på dig!
4 oktober 2005
Leia Organas Dag
Jag: Enligt DN:s hemsida är det tydligen kanelbullens dag imorgon.
Erik: Då ska jag ut och slåss!
- Say what!?
Trots ovanstående citat är kronologin i verkligheten lite annorlunda, eftersom kanelbullens dag ju egentligen var idag. Och ingen kanelbulle åt jag. Detta inte för att manifestera en åsikt, utan helt enkelt för att jag glömde bort det. Jag är inte den som brukar anamma nya traditioner, men kanelbullar säger jag däremot aldrig nej till. Det får gärna vara min mors eller systers hembakade då. Nybakade och med ett glas mjölk eller en färsk kopp kaffe till vore det ultimata.
Nu har vi påbörjat layoutmomentet på kursen. Det är riktigt roligt, även om vi inte har börjat använda oss av våra egna texter än. Dock så satt jag idag kvar när jag var färdig med vår uppgift och i väntan på att C.J. och folket skulle bli klara så började jag smått fiffla med den saken på egen hand. Omvandlade det tidigare blogginlägget Video games killed the movie stars, efter att ha ändrat och lagt till på vissa ställen, till en mycket tidningsenlig krönika i A4-format. Blev mäkta nöjd med resultatet och man får verkligen mersmak av att se sin text fylla spalterna på ett estetiskt tilltalande sätt. Blev också sugen på att utveckla just den texten, eftersom jag känner att jag utelämnade så mycket intressant när jag från första början skrev inlägget. Kanske har jag någon gång framöver utvecklat den såpass långt att jag kan göra ett snyggt tidningsuppslag av det.
Förresten så har jag laddat ner en liveinspelning med Queens of the Stone Age. Fan vad sugen jag blev att se dem efter att ha lyssnat. De låter grymt bra, om inte bättre, utanför studion.
Erik: Då ska jag ut och slåss!
- Say what!?
Trots ovanstående citat är kronologin i verkligheten lite annorlunda, eftersom kanelbullens dag ju egentligen var idag. Och ingen kanelbulle åt jag. Detta inte för att manifestera en åsikt, utan helt enkelt för att jag glömde bort det. Jag är inte den som brukar anamma nya traditioner, men kanelbullar säger jag däremot aldrig nej till. Det får gärna vara min mors eller systers hembakade då. Nybakade och med ett glas mjölk eller en färsk kopp kaffe till vore det ultimata.
Nu har vi påbörjat layoutmomentet på kursen. Det är riktigt roligt, även om vi inte har börjat använda oss av våra egna texter än. Dock så satt jag idag kvar när jag var färdig med vår uppgift och i väntan på att C.J. och folket skulle bli klara så började jag smått fiffla med den saken på egen hand. Omvandlade det tidigare blogginlägget Video games killed the movie stars, efter att ha ändrat och lagt till på vissa ställen, till en mycket tidningsenlig krönika i A4-format. Blev mäkta nöjd med resultatet och man får verkligen mersmak av att se sin text fylla spalterna på ett estetiskt tilltalande sätt. Blev också sugen på att utveckla just den texten, eftersom jag känner att jag utelämnade så mycket intressant när jag från första början skrev inlägget. Kanske har jag någon gång framöver utvecklat den såpass långt att jag kan göra ett snyggt tidningsuppslag av det.
Förresten så har jag laddat ner en liveinspelning med Queens of the Stone Age. Fan vad sugen jag blev att se dem efter att ha lyssnat. De låter grymt bra, om inte bättre, utanför studion.
2 oktober 2005
Den konungliga hufvudstaden
[Konversation över MSN]
Jag: ÅH! Godaste jävla bananen jag ätit på år! Hallelujah, jag var bara tvungen att berätta det för nån.
C.J.: Skönt.
[Fem minuter senare]
C.J.: Hur god var den där bananen? Berätta mer.
- Bra att det finns intressanta samtalsämnen.
Fick reda på för några dagar sen att Niklas (min äldre bror, för de som inte känner honom) har fått jobb på ett företag i Stockholm. Tydligen är det ett tyskt företag i grunden, vilket väl var perfekt läge för honom att slå sig in som halvtysk. Blir en del resande med jobbet söderöver dessutom påstod han. Min mor ringde förut och berättade att han börjar första november och kommer bo hos en gammal klasskamrat från universitetstiden i Norrköping tills han har hittat eget. Att hitta ett bra boende till OK pris i Stockholm är nog inte den enklaste uppgiften. Johan i min klass berättade att det är mycket andrahandshyrande som gäller och ibland flytt 3-4 gånger om året. Nåja, kul är det i vilket fall. Och bra också, för då kan man mellanlanda hemma hos honom i Stockholm någon gång och hälsa på när man ska vidare till t.ex. Värmland. Dessutom så öppnar det ju för ypperliga möjligheter att söka praktikplats på någon tidning som är stationerad där, om det inte skulle funka med Värmlands Folkblad.
Idag har jag städat korridoren, med anledning av att jag hade korrevecka. Blev en riktigt grabbig kvällsfika också eftersom ingen av tjejerna i korridoren verkade vara hemma idag. Så vi blev fem killar som satt och skrattade åt Grattis Världen på TV medan vi spisade kaffe och chokladbakelser. Det tomma rummet i korridoren har fyllts också. Eller rättare sagt så var det aldrig tomt, men Johan som bor där har varit borta och jobbat ett tag. Han pluggar dock inte längre, eftersom han tog examen i våras. Så den stora frågan är väl egentligen hur länge till han kommer bo kvar i rummet.
Idag ska Josef ha flyttat in i sin lägenhet om jag förstått det hela rätt. Ska bli kul att komma till Duvkulla och betrakta Hagforskolonin som uppstått.
Jag: ÅH! Godaste jävla bananen jag ätit på år! Hallelujah, jag var bara tvungen att berätta det för nån.
C.J.: Skönt.
[Fem minuter senare]
C.J.: Hur god var den där bananen? Berätta mer.
- Bra att det finns intressanta samtalsämnen.
Fick reda på för några dagar sen att Niklas (min äldre bror, för de som inte känner honom) har fått jobb på ett företag i Stockholm. Tydligen är det ett tyskt företag i grunden, vilket väl var perfekt läge för honom att slå sig in som halvtysk. Blir en del resande med jobbet söderöver dessutom påstod han. Min mor ringde förut och berättade att han börjar första november och kommer bo hos en gammal klasskamrat från universitetstiden i Norrköping tills han har hittat eget. Att hitta ett bra boende till OK pris i Stockholm är nog inte den enklaste uppgiften. Johan i min klass berättade att det är mycket andrahandshyrande som gäller och ibland flytt 3-4 gånger om året. Nåja, kul är det i vilket fall. Och bra också, för då kan man mellanlanda hemma hos honom i Stockholm någon gång och hälsa på när man ska vidare till t.ex. Värmland. Dessutom så öppnar det ju för ypperliga möjligheter att söka praktikplats på någon tidning som är stationerad där, om det inte skulle funka med Värmlands Folkblad.
Idag har jag städat korridoren, med anledning av att jag hade korrevecka. Blev en riktigt grabbig kvällsfika också eftersom ingen av tjejerna i korridoren verkade vara hemma idag. Så vi blev fem killar som satt och skrattade åt Grattis Världen på TV medan vi spisade kaffe och chokladbakelser. Det tomma rummet i korridoren har fyllts också. Eller rättare sagt så var det aldrig tomt, men Johan som bor där har varit borta och jobbat ett tag. Han pluggar dock inte längre, eftersom han tog examen i våras. Så den stora frågan är väl egentligen hur länge till han kommer bo kvar i rummet.
Idag ska Josef ha flyttat in i sin lägenhet om jag förstått det hela rätt. Ska bli kul att komma till Duvkulla och betrakta Hagforskolonin som uppstått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
