Men tänkte ni på introduktionen till föreläsningen? Han sa väl kanske fem meningar, men pratade ändå dubbelt så länge som de andra.
- Björn gör oss uppmärksamma på exakt hur långsamt en av våra lärare pratar.
Tröttheten tynger mig. Igår blev det ännu en utgång med några klasskamrater, denna gång på Corona som ligger på universitetsområdet. Ska nog iväg och fika med dem senare för att ladda batterierna igen.
Igår var jag även nere på stan och ordnade totalkort till Umeå Filmfestival. Med det så får man gå på alla visningar, i mån av plats, och får även tio förköpta (d.v.s. garanterade) platser till valfria visningar. Bland de tio filmerna jag valde förköpsbiljetter till kan bland annat nämnas Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (som har Sverigepremiär på festivalen), Katze im Sack, Schneeland, After the Day Before, Stockholm Boogie samt ett paket med europeiska kortfilmer som vunnit UIP-priser under tidigare festivaler (bl.a. den underbara 7:35 de la Mañana som SVT visade i samband med oscarsgalan). Såg att Wirtbergs båda filmer visas på onsdagsmorgonen, vilket var dumt eftersom jag inte vet hur det synkar sig med föreläsningar och liknande. Om jag får möjligheten ska jag dock sticka ner direkt.
Vi fick köa i över en och en halv timme när vi kom till Folkets Hus, men då var vi också där från att kassorna öppnade. Björn och Örjan köpte biljetter till de två dokumentärerna om Umeås hardcoreera (Hardcorens huvudstad och Refused are fucking dead), vilka även jag förköpte platser till.
Känns på sätt och vis skönt att man bokat in sig på något annat än fest nästa helg, med tanke på hur sliten jag känner mig just nu.
9 september 2005
8 september 2005
Magnus Bergström x 2
Finns det något som är jävligt '80 så är det alla försök att använda dumma fantasiinslag i TV-serier och försöka komma undan med det. Jag menar, minns ni MacGyver-avsnittet när han mötte Bigfoot!? Eller när han drömde att han reste tillbaka till medeltiden för den delen! Det var dessutom ett dubbelavsnitt om jag inte minns fel.
- Jag blir nostalgisk när jag pratar 80-tal med C.J. och Erik.
Kroppen är sliten. Igår var den första officiella nollningsceremonin. Dagen började lätt med en journalistisk tävling mellan grupperna Bodonia och Times, som klassen blivit uppdelad i. Vi skulle intervjua folk, ringa polisen och fråga om det hänt något nämnvärt o.s.v. och sedan sammanställa det hela till en snygg framsida av en fiktiv tidning. Nervöst var det, men jäkligt kul också.Sedan, vid sextiden på kvällen, började drickandet och minglandet med den äldre årskursen. De var riktigt roliga allihop och jag fick bland annat träffa min namne, Magnus Bergström, som går andra året på vetenskapsjournalistik, en tysk tjej från Dortmund som bott i Sverige i fyra år (och pratar sjukt ren svenska efter så kort tid) samt killen som just nu är på g att göra sin slutpraktik på Värmlands Folkblad (ett spår som jag hade planerat följa). Det sjukaste med hela festandet var att vi hela tiden var i skolan. Alla som går kultur- eller vetenskapsjournalistik har fått ett magnetkort som ger oss tillgång till Humanisthuset och redaktionslokalerna dygnet runt.
När fotbollsmatchen började förflyttade sig de flesta upp till den övre redaktionslokalen, men jag såg bara första halvlek eftersom jag var mer intresserad av att prata med folk istället. Andra halvlek var dessutom, bortsett från målet, tydligen lika ljummen som den första.
Omkring elva började vi röra oss ner mot stan. Eftersom jag inte hade nån öl så hade jag under kvällen druckit en vodkajuicemix som nog bestod av 1/6 juice. Jag var rädd för att det skulle ta slut för snabbt om jag blandade för svagt. Hur som helst så var det två rejäla klunkar kvar när vi skulle gå, så jag svepte ner dem och kände hur jag troligtvis skulle ångra det senare på natten. Vi gick på O'Learys för att fira segern och den relativt säkra VM-platsen. Där fortsatte drickandet fram till stängningsdags och det blev dags att gå hemåt. Väl framme i Ålidhem upptäckte C.J. att han hade kvar nycklarna i väskan på skolan. Eftersom tröttheten var påtaglig orkade han inte hämta den och jag fick för första gången anledning till att dra fram gästmadrassen.
Det behövs nog inte sägas att föreläsningarna imorse sedan blev allt annat än enkla att ta sig igenom vaken. Mitt näst största problem förutom det var att jag även kände mig lite halvfräsch jämfört med klasskamraterna. De hade ju festat lika hårt som mig, men de såg oftast både pigga och propra ut.
Kvällen har sedan hemkomsten så ägnats till att schemalägga mitt filmtittande under filmfestivalen nästa helg. Ska ner med några klasskamrater och köpa biljetter imorgon.
- Jag blir nostalgisk när jag pratar 80-tal med C.J. och Erik.
Kroppen är sliten. Igår var den första officiella nollningsceremonin. Dagen började lätt med en journalistisk tävling mellan grupperna Bodonia och Times, som klassen blivit uppdelad i. Vi skulle intervjua folk, ringa polisen och fråga om det hänt något nämnvärt o.s.v. och sedan sammanställa det hela till en snygg framsida av en fiktiv tidning. Nervöst var det, men jäkligt kul också.Sedan, vid sextiden på kvällen, började drickandet och minglandet med den äldre årskursen. De var riktigt roliga allihop och jag fick bland annat träffa min namne, Magnus Bergström, som går andra året på vetenskapsjournalistik, en tysk tjej från Dortmund som bott i Sverige i fyra år (och pratar sjukt ren svenska efter så kort tid) samt killen som just nu är på g att göra sin slutpraktik på Värmlands Folkblad (ett spår som jag hade planerat följa). Det sjukaste med hela festandet var att vi hela tiden var i skolan. Alla som går kultur- eller vetenskapsjournalistik har fått ett magnetkort som ger oss tillgång till Humanisthuset och redaktionslokalerna dygnet runt.
När fotbollsmatchen började förflyttade sig de flesta upp till den övre redaktionslokalen, men jag såg bara första halvlek eftersom jag var mer intresserad av att prata med folk istället. Andra halvlek var dessutom, bortsett från målet, tydligen lika ljummen som den första.
Omkring elva började vi röra oss ner mot stan. Eftersom jag inte hade nån öl så hade jag under kvällen druckit en vodkajuicemix som nog bestod av 1/6 juice. Jag var rädd för att det skulle ta slut för snabbt om jag blandade för svagt. Hur som helst så var det två rejäla klunkar kvar när vi skulle gå, så jag svepte ner dem och kände hur jag troligtvis skulle ångra det senare på natten. Vi gick på O'Learys för att fira segern och den relativt säkra VM-platsen. Där fortsatte drickandet fram till stängningsdags och det blev dags att gå hemåt. Väl framme i Ålidhem upptäckte C.J. att han hade kvar nycklarna i väskan på skolan. Eftersom tröttheten var påtaglig orkade han inte hämta den och jag fick för första gången anledning till att dra fram gästmadrassen.
Det behövs nog inte sägas att föreläsningarna imorse sedan blev allt annat än enkla att ta sig igenom vaken. Mitt näst största problem förutom det var att jag även kände mig lite halvfräsch jämfört med klasskamraterna. De hade ju festat lika hårt som mig, men de såg oftast både pigga och propra ut.
Kvällen har sedan hemkomsten så ägnats till att schemalägga mitt filmtittande under filmfestivalen nästa helg. Ska ner med några klasskamrater och köpa biljetter imorgon.
6 september 2005
Life is what TV makes of it
Lite sjukt ändå att en hel stad ska byggas upp från scratch. Kan den ens heta New Orleans då? Borde den inte döpas om... till typ... Brand New Orleans...
- Jag låter tankarna ströva fritt när jag och C.J. kollar på nyheterna.
Livet i Björkarnas Stad börjar komma in i ett mönster och man har börjat bekanta sig allt mer med klasskamraterna. Idag fick vi dessutom en ny i klassen som kom in som reserv eftersom en av de antagna aldrig dök upp. Dorsan heter han (vet inte säkert om det stavar så, man uttalar det med ett sj-ljud) och kommer från Köping, vilket ju är ganska nära C.J.'s hemstad Örebro. Lång som fan är han också, huvudet större än mig som redan är uppe och nosar på 190-gränsen.
Dorsan har dessutom bil här uppe, så när han fick reda på att vi två också kommer från Svealands breddgrader föreslog han direkt att vi skulle samåka ner över juluppehåll och liknande. Perfekt tänkte jag som länge sökt möjligheten, eftersom den är både trevligare och billigare. Så vi får se hur det blir när det börjar röra sig mot den säsongen.
C.J. var här och tittade på TV förut. Han har ju inte fixat sitt egna boende än (han sover på en soffa hos en kompis som har studentrum) så han kände TV-abstinensen krypa sig på. Eftersom jag inte fått ordning på antennuttaget på rummet än satt vi nere i samvarorummet/köket och tittade och slurpade kaffe. Det blev äkta quality TV i form av Beauty and the Geeks och Idol. Fast vi toppade åtminstone med Rapport.
Vi passade även på att sitta in den nya soffan i korridoren medan vi slökollade. Bostaden (alltså de som jag hyr studentrummet av) håller på att förnya sofforna i samvarorummen, så här ute på gården stod det gamla sittmöbler kors och tvärs under dagen. Nästan så man funderade på att passa på och fynda sig en tvåsitsare, men man kom snabbt på att det är bäst att spara så mycket plats som möjligt i rummet.
Imorgon är den första, riktiga nollningstillställningen. Det börjas redan klockan 13.00 och sen är det nån middag vid 18, så det blir nog jobbigt att gå upp till föreläsningen på torsdag. Men det är väl också så det ska vara. Vi ska försöka ta oss iväg till O'Learys eller nån annan pub efter middagen och se på VM-kvalet hade vi tänkt.
Sen får vi se, dyker säkert upp nått i helgen också. Om inte så kanske jag äntligen ska ta tag i klädköpandet. Nya skor och byxor står överst på listan just nu.
- Jag låter tankarna ströva fritt när jag och C.J. kollar på nyheterna.
Livet i Björkarnas Stad börjar komma in i ett mönster och man har börjat bekanta sig allt mer med klasskamraterna. Idag fick vi dessutom en ny i klassen som kom in som reserv eftersom en av de antagna aldrig dök upp. Dorsan heter han (vet inte säkert om det stavar så, man uttalar det med ett sj-ljud) och kommer från Köping, vilket ju är ganska nära C.J.'s hemstad Örebro. Lång som fan är han också, huvudet större än mig som redan är uppe och nosar på 190-gränsen.
Dorsan har dessutom bil här uppe, så när han fick reda på att vi två också kommer från Svealands breddgrader föreslog han direkt att vi skulle samåka ner över juluppehåll och liknande. Perfekt tänkte jag som länge sökt möjligheten, eftersom den är både trevligare och billigare. Så vi får se hur det blir när det börjar röra sig mot den säsongen.
C.J. var här och tittade på TV förut. Han har ju inte fixat sitt egna boende än (han sover på en soffa hos en kompis som har studentrum) så han kände TV-abstinensen krypa sig på. Eftersom jag inte fått ordning på antennuttaget på rummet än satt vi nere i samvarorummet/köket och tittade och slurpade kaffe. Det blev äkta quality TV i form av Beauty and the Geeks och Idol. Fast vi toppade åtminstone med Rapport.
Vi passade även på att sitta in den nya soffan i korridoren medan vi slökollade. Bostaden (alltså de som jag hyr studentrummet av) håller på att förnya sofforna i samvarorummen, så här ute på gården stod det gamla sittmöbler kors och tvärs under dagen. Nästan så man funderade på att passa på och fynda sig en tvåsitsare, men man kom snabbt på att det är bäst att spara så mycket plats som möjligt i rummet.
Imorgon är den första, riktiga nollningstillställningen. Det börjas redan klockan 13.00 och sen är det nån middag vid 18, så det blir nog jobbigt att gå upp till föreläsningen på torsdag. Men det är väl också så det ska vara. Vi ska försöka ta oss iväg till O'Learys eller nån annan pub efter middagen och se på VM-kvalet hade vi tänkt.
Sen får vi se, dyker säkert upp nått i helgen också. Om inte så kanske jag äntligen ska ta tag i klädköpandet. Nya skor och byxor står överst på listan just nu.
3 september 2005
Första helgen med gänget
Oj, men titta här! Lisa Ekdahl... Och där du. Bo Kaspers Orkester... Nej, alltså det här är ju fel. Gör om, gör rätt.
- Björn synar Emmas skivsamling
Igår var det galej med klassen. Vi skulle hem till en klasskamrat som heter Emma och dricka öl och grejer och bara se vart det leder oss. Först kom Carl-Johan förbi hos mig (i klassen mer känd som "C.J." [sidjäj]) och tog några öl innan vi gick ner till stan.
Hur som helst, igår var även första gången som jag gick längs "Svingen" ner till centrum, en gigantisk gång- och cykelbro som går ända nerifrån Kungsgatan upp till universitetssjukhuset. Den är helt och hållet byggd på grund av den massiva cykeltrafik på sträckan som råder under terminerna och dess storlek är smått imponerande. Lite underligt att jag inte lagt märke till den tidigare. Emma bor lite mer än halvvägs in till centrum, i en jävligt bra lägenhet på Kungsgatan. Hon hyr den i andra hand med två andra från Skellefteå i ett år.
Nästan hela klassen (d.v.s. kulturjournalisterna endast, inte vetenskapsjournalisterna) kom dit, så det blev ganska mycket folk i köket, där vi försökte tränga in oss allihop till en början. Vi har en riktigt skön blandning av människor i klassen och alla kommer från lite varstans i Sverige.
C.J., som jag nämnde, kommer från Örebro och är alltså troligtvis den som bor närmast mina hemtrakter. Sedan verkar många komma från Stockholm/Uppsala-trakten, men bland andra orter så hittar man även Falun och, såklart, Umeå. Dock är det i många fall så att personerna inte varit bosatta i sin hemort på länge, eftersom ju programmet vi läser kräver att man har pluggat tidigare och de liksom jag har rest till något annat ställe för att skaffa de poängen. T.ex. en i klassen, Hannes, kommer ursprungligen från Umeå men har nu återvänt hit ifrån att ha pluggat och jobbat i framför allt Göteborg i fyra-fem år.
När vi hade druckit och pratat i några timmar bestämde vi oss för att dra vidare och de som kände till stan lite bättre än oss nykomlingar bestämde sig för Havanna Club. Precis som nattklubben i Berlin med samma namn, som jag besökte när jag var där senast, så hade den flera våningar (eller ja, två bara, men den i Berlin hade tre) där man på den lägre hade en mer "vanlig" bar och på övervåningen spelade mer salsa, hip-hop o.s.v.. Detta bjöd till många skratt, eftersom klassen över lag inte riktigt har den musiksmaken. Framför allt Björn, en lång, glasögonprydd kille som diggar äldre rock i form av Led Zeppelin och The Doors, var som insatt i helt fel miljö när han med glimten i ögat började svinga sin yviga kropp till musiken. När kvällen var slut följdes vi som bor i Ålidhemstrakten åt uppför Svingen och jag kravlade mig väl i säng strax före halv fem.
Idag var jag sedan så trött att det enda jag orkade med var att följa med Emma till några av hennes kompisar, som bor här på Ålidhem, och titta på fotbollen på TV. Efter det gav jag henne sällskap hem, eftersom jag skulle in på Wayne's och försöka få tag i biljetter till förhandsvisningen av Tjenare Kungen som jag fått en annons om i mailen. Jag fick en flyer som man behövde för att hämta ut dem på Filmstaden, fast det visade sig senare att de inte hade några kvar. På Filmstaden träffade jag Elenore och Christine från klassen, som tänkte titta på Zozo. De hade redan tidigare på dagen frågat mig och Emma om vi ville hänga med, men ingen av oss var riktigt upplagd för bio idag. Jag återvände istället till Wayne's och avnjöt en hink kaffe och läste en tidning.
- Björn synar Emmas skivsamling
Igår var det galej med klassen. Vi skulle hem till en klasskamrat som heter Emma och dricka öl och grejer och bara se vart det leder oss. Först kom Carl-Johan förbi hos mig (i klassen mer känd som "C.J." [sidjäj]) och tog några öl innan vi gick ner till stan.
Hur som helst, igår var även första gången som jag gick längs "Svingen" ner till centrum, en gigantisk gång- och cykelbro som går ända nerifrån Kungsgatan upp till universitetssjukhuset. Den är helt och hållet byggd på grund av den massiva cykeltrafik på sträckan som råder under terminerna och dess storlek är smått imponerande. Lite underligt att jag inte lagt märke till den tidigare. Emma bor lite mer än halvvägs in till centrum, i en jävligt bra lägenhet på Kungsgatan. Hon hyr den i andra hand med två andra från Skellefteå i ett år.
Nästan hela klassen (d.v.s. kulturjournalisterna endast, inte vetenskapsjournalisterna) kom dit, så det blev ganska mycket folk i köket, där vi försökte tränga in oss allihop till en början. Vi har en riktigt skön blandning av människor i klassen och alla kommer från lite varstans i Sverige.
C.J., som jag nämnde, kommer från Örebro och är alltså troligtvis den som bor närmast mina hemtrakter. Sedan verkar många komma från Stockholm/Uppsala-trakten, men bland andra orter så hittar man även Falun och, såklart, Umeå. Dock är det i många fall så att personerna inte varit bosatta i sin hemort på länge, eftersom ju programmet vi läser kräver att man har pluggat tidigare och de liksom jag har rest till något annat ställe för att skaffa de poängen. T.ex. en i klassen, Hannes, kommer ursprungligen från Umeå men har nu återvänt hit ifrån att ha pluggat och jobbat i framför allt Göteborg i fyra-fem år.
När vi hade druckit och pratat i några timmar bestämde vi oss för att dra vidare och de som kände till stan lite bättre än oss nykomlingar bestämde sig för Havanna Club. Precis som nattklubben i Berlin med samma namn, som jag besökte när jag var där senast, så hade den flera våningar (eller ja, två bara, men den i Berlin hade tre) där man på den lägre hade en mer "vanlig" bar och på övervåningen spelade mer salsa, hip-hop o.s.v.. Detta bjöd till många skratt, eftersom klassen över lag inte riktigt har den musiksmaken. Framför allt Björn, en lång, glasögonprydd kille som diggar äldre rock i form av Led Zeppelin och The Doors, var som insatt i helt fel miljö när han med glimten i ögat började svinga sin yviga kropp till musiken. När kvällen var slut följdes vi som bor i Ålidhemstrakten åt uppför Svingen och jag kravlade mig väl i säng strax före halv fem.
Idag var jag sedan så trött att det enda jag orkade med var att följa med Emma till några av hennes kompisar, som bor här på Ålidhem, och titta på fotbollen på TV. Efter det gav jag henne sällskap hem, eftersom jag skulle in på Wayne's och försöka få tag i biljetter till förhandsvisningen av Tjenare Kungen som jag fått en annons om i mailen. Jag fick en flyer som man behövde för att hämta ut dem på Filmstaden, fast det visade sig senare att de inte hade några kvar. På Filmstaden träffade jag Elenore och Christine från klassen, som tänkte titta på Zozo. De hade redan tidigare på dagen frågat mig och Emma om vi ville hänga med, men ingen av oss var riktigt upplagd för bio idag. Jag återvände istället till Wayne's och avnjöt en hink kaffe och läste en tidning.
31 augusti 2005
Nord och syd
Victoria: Vet du om det bor någon Barbro här i närheten?
Tobias: Nä. Inger heter i alla fall hon som bor där.
Jag: Vad har det med någonting att göra?
Tobias: Barbro, Inger. Same shit, different name.
- Tobias är duktig med namn.
För nästan exakt en vecka sedan anlände jag hit till Umeå, till det som kommer vara mitt hem något år framöver. De första dagarna var verkligen jobbiga, med ångest som tryckte stenhårt inom mig och fick mig att i stort sett bara ligga i min säng med tankar som flög runt i huvudet. Jag hann på bara fyra, fem dagar avverka hela fjärde säsongen av 24 och båda säsongerna av The Office, då jag aldrig riktigt visste vad jag skulle ta mig till på kvällarna, efter att ha utforskat omgivningen under dagen.
Men så på måndag började åtminstone skolan, och det gick riktigt snabbt att lära känna klassen. Det kändes riktigt skönt redan efter första skoldagen och nu har vi hunnit avverka bland annat en institutionsmiddag och pubrunda tillsammans också. Gruppen är fylld av skönt folk och än så länge förknippar jag föreläsningarna snarare med skratt än plugg.
Samtidigt känns det dock ännu lite svårt att vara avklippt från hemorten. När min mor ringer för att höra om jag hunnit installera mig och för att pusha mig att söka bostadsbidrag och liknande så är det svårt att inte hålla tillbaka våndan. Det något skämtsamma kultuttrycket "vi ses till jul" som jag själv ofta använder med mina vänner har på något vis gått över till att bli mer allvar än humor.
Det känns dock som att det inte ska dröja länge till innan jag helt kan koncentrera mig på här och nu, eftersom även korridorskamraterna är några riktigt trevliga människor. Idag hade vi det första korridorsmötet så man fick träffa alla samtidigt, och det var verkligen lättande när man märkte hur bra överens alla kom med varandra. Vi fikade, bestämde ett städschema och gjorde en första stortstädning av kök och korridor. Till helgen ska vi även frosta av en frys som står ute vid trappan, eftersom den har stått på över sommaren och numera liknar ett övningsföremål för arkeologiska utgrävningar. Det enda som går att utskilja ur väggen av is man möter när man öppnar dörren är ett halvt glasspaket och några köttbullar som sticker fram.
Vad gäller min boendesituation i övrigt så fick jag efter en diskussion med Hans Wiechel (läraren som ursprungligen kommer från Uddeholm) klart för mig att jag med stor sannolikhet flyttar tillbaka till Karlstad strax före julen 2006. Han pushade nämligen för att jag ska göra min avslutningspraktik på Värmlands Folkblad, eftersom de redan tidigare varit frikostiga med platser och han personligen har kontakter där. Dessutom tyckte han det vore perfekt om jag startade karriären i hemtrakterna, där man ju nästan per definition har ganska bra koll på saker och ting som händer. Så om VF är villiga att ta emot mig så blir det flyttplaner på gång igen, men det är en framtida historia.
Ett halvår mindre ändrade dock inte mycket för mina hemortskval, eftersom jag ändå är ganska övertygad om att de i stort sett kommer ha försvunnit tills dess. Kanske blir det istället att det känns som man lämnar Umeå lite väl hastigt, men jag känner redan nu att det är en plats jag kommer återkomma till vid flera tillfällen i mitt liv.
Det får vara bra såhär för idag. Ville bara skriva några rader så det märks att jag fortfarande är vid liv, så jag har egentligen mycket annat att berätta också. Det mesta av det kommer dock att dyka upp här med tiden, så den som lever...
Tobias: Nä. Inger heter i alla fall hon som bor där.
Jag: Vad har det med någonting att göra?
Tobias: Barbro, Inger. Same shit, different name.
- Tobias är duktig med namn.
För nästan exakt en vecka sedan anlände jag hit till Umeå, till det som kommer vara mitt hem något år framöver. De första dagarna var verkligen jobbiga, med ångest som tryckte stenhårt inom mig och fick mig att i stort sett bara ligga i min säng med tankar som flög runt i huvudet. Jag hann på bara fyra, fem dagar avverka hela fjärde säsongen av 24 och båda säsongerna av The Office, då jag aldrig riktigt visste vad jag skulle ta mig till på kvällarna, efter att ha utforskat omgivningen under dagen.
Men så på måndag började åtminstone skolan, och det gick riktigt snabbt att lära känna klassen. Det kändes riktigt skönt redan efter första skoldagen och nu har vi hunnit avverka bland annat en institutionsmiddag och pubrunda tillsammans också. Gruppen är fylld av skönt folk och än så länge förknippar jag föreläsningarna snarare med skratt än plugg.
Samtidigt känns det dock ännu lite svårt att vara avklippt från hemorten. När min mor ringer för att höra om jag hunnit installera mig och för att pusha mig att söka bostadsbidrag och liknande så är det svårt att inte hålla tillbaka våndan. Det något skämtsamma kultuttrycket "vi ses till jul" som jag själv ofta använder med mina vänner har på något vis gått över till att bli mer allvar än humor.
Det känns dock som att det inte ska dröja länge till innan jag helt kan koncentrera mig på här och nu, eftersom även korridorskamraterna är några riktigt trevliga människor. Idag hade vi det första korridorsmötet så man fick träffa alla samtidigt, och det var verkligen lättande när man märkte hur bra överens alla kom med varandra. Vi fikade, bestämde ett städschema och gjorde en första stortstädning av kök och korridor. Till helgen ska vi även frosta av en frys som står ute vid trappan, eftersom den har stått på över sommaren och numera liknar ett övningsföremål för arkeologiska utgrävningar. Det enda som går att utskilja ur väggen av is man möter när man öppnar dörren är ett halvt glasspaket och några köttbullar som sticker fram.
Vad gäller min boendesituation i övrigt så fick jag efter en diskussion med Hans Wiechel (läraren som ursprungligen kommer från Uddeholm) klart för mig att jag med stor sannolikhet flyttar tillbaka till Karlstad strax före julen 2006. Han pushade nämligen för att jag ska göra min avslutningspraktik på Värmlands Folkblad, eftersom de redan tidigare varit frikostiga med platser och han personligen har kontakter där. Dessutom tyckte han det vore perfekt om jag startade karriären i hemtrakterna, där man ju nästan per definition har ganska bra koll på saker och ting som händer. Så om VF är villiga att ta emot mig så blir det flyttplaner på gång igen, men det är en framtida historia.
Ett halvår mindre ändrade dock inte mycket för mina hemortskval, eftersom jag ändå är ganska övertygad om att de i stort sett kommer ha försvunnit tills dess. Kanske blir det istället att det känns som man lämnar Umeå lite väl hastigt, men jag känner redan nu att det är en plats jag kommer återkomma till vid flera tillfällen i mitt liv.
Det får vara bra såhär för idag. Ville bara skriva några rader så det märks att jag fortfarande är vid liv, så jag har egentligen mycket annat att berätta också. Det mesta av det kommer dock att dyka upp här med tiden, så den som lever...
22 augusti 2005
Tre texter från två underliga hjärnor
Följande berättelser är skrivna av mig och Tobias med en teknik som jag inte vet namnet på, men som går ut på att den ene ska skriva en rad plus tre ord och den andre sedan ska fortsätta berättelsen utifrån enbart de tre orden o.s.v.. Håll till godo, och döm oss inte för hårt utifrån texternas innehåll.
Nummer 1:
Aldrig förr hade jag känt såhär.
Benedicte tittade på förödelsen omkring sig. Någon timme tidigare
hade hennes bror sagt upp sig från arbetet som stallpojke hos
paret Saint Claire, som levde på herrgården bara några timmars ritt
bort. Hon tänkte sig ett annat liv, ett liv i sus och dus,
där människor var allt annat än sexuellt hämmade. Man
kunde se gårdsherren som i en dröm. Hans breda brynja, hans
alltid lika välansade ljumskar. Frigivenheten sågs egentligen inte på med
gott öga av fader Thomas, som varit släktens predikant
sedan de flyttat tillbaka till godset i det bayerska höglandet. Deras
längtan efter nya äventyr.
"Pappa, det gör ont", utbrast hon. Men fadern visade ingen
nåd. Varje gång hon träffade män t'nkte hon tillbaka på den tiden.
Nummer 2:
En regnig sommarkväll, någonstans i en svensk småstad,
satt Cleo och läppjade på istercocktailen. Det hade varit en
hård dag. Jefferson var en god vän, och tillika arbetskollega,
på glödlampsfabriken där han arbetade med övervakningen av
argoninsprutningen. Det var även här de träffades första gången. Jefferson
visste mycket om de göromål som var obligatorisa här. I sina
ensamma stunder hände det att hon tog upp en bok för att fördjupa
sig i ämnet. Kökslampan hade brunnit större delen av dygnet i
den lilla källarlägenhet där den mesta lediga tiden gick till flämtiga
snyftfilmer och liknande. Lite visste de då...
Dagen då allt detta revs omkull var när Cleo fick ett viktigt
telefonsamtal från en "Mr. Cattlebreak", som sedemera visade
sig heta något i stil med Lawrence Bacharall. Cleo förstod inte
riktigt vad personen ville ha sagt. Ett möte bokades dock in,
på baksidan av franska S&M-tidningar och finska
arbetsfacksmagasin. Hon kunde inte för sitt liv föreställa sig
en annan sanning, men aldrig hade hon väl trott en sådan sak. Vem
kunde vilja göra. Framtiden var oviss. Jeffersons planer på att
öppna jeansbutik kunde hon slappna av lite igen. Men hennes
tankar kretsade kring samtalet. Skulle kassan sina? Räckenskaper
hade aldrig varit så bitterljuvt som just nu.
Nummer 3:
Vilken föreställning! Salongen fylldes av jubel; det smäktande
avslutningsnumret hördes nästan inte i de välanvända och
spruckna högtalarna som prydde den lilla baren bakom scenen.
De tre bröderna kramade om ljudteknikern för hans goda, men
onödiga, insats att rädda showen. Men nu var det över. Och
resultatet var succé, som alltid. Bröderna hade en sådan status
att de lika gärna kunde fortsätta säsongen ut. De var ju
födda till det här; detta var lika mycket deras gåva som
förbannelse, ty det gav även den söta, söta eftersmaken av
framgång och lycka.
Nummer 1:
Aldrig förr hade jag känt såhär.
Benedicte tittade på förödelsen omkring sig. Någon timme tidigare
hade hennes bror sagt upp sig från arbetet som stallpojke hos
paret Saint Claire, som levde på herrgården bara några timmars ritt
bort. Hon tänkte sig ett annat liv, ett liv i sus och dus,
där människor var allt annat än sexuellt hämmade. Man
kunde se gårdsherren som i en dröm. Hans breda brynja, hans
alltid lika välansade ljumskar. Frigivenheten sågs egentligen inte på med
gott öga av fader Thomas, som varit släktens predikant
sedan de flyttat tillbaka till godset i det bayerska höglandet. Deras
längtan efter nya äventyr.
"Pappa, det gör ont", utbrast hon. Men fadern visade ingen
nåd. Varje gång hon träffade män t'nkte hon tillbaka på den tiden.
Nummer 2:
En regnig sommarkväll, någonstans i en svensk småstad,
satt Cleo och läppjade på istercocktailen. Det hade varit en
hård dag. Jefferson var en god vän, och tillika arbetskollega,
på glödlampsfabriken där han arbetade med övervakningen av
argoninsprutningen. Det var även här de träffades första gången. Jefferson
visste mycket om de göromål som var obligatorisa här. I sina
ensamma stunder hände det att hon tog upp en bok för att fördjupa
sig i ämnet. Kökslampan hade brunnit större delen av dygnet i
den lilla källarlägenhet där den mesta lediga tiden gick till flämtiga
snyftfilmer och liknande. Lite visste de då...
Dagen då allt detta revs omkull var när Cleo fick ett viktigt
telefonsamtal från en "Mr. Cattlebreak", som sedemera visade
sig heta något i stil med Lawrence Bacharall. Cleo förstod inte
riktigt vad personen ville ha sagt. Ett möte bokades dock in,
på baksidan av franska S&M-tidningar och finska
arbetsfacksmagasin. Hon kunde inte för sitt liv föreställa sig
en annan sanning, men aldrig hade hon väl trott en sådan sak. Vem
kunde vilja göra. Framtiden var oviss. Jeffersons planer på att
öppna jeansbutik kunde hon slappna av lite igen. Men hennes
tankar kretsade kring samtalet. Skulle kassan sina? Räckenskaper
hade aldrig varit så bitterljuvt som just nu.
Nummer 3:
Vilken föreställning! Salongen fylldes av jubel; det smäktande
avslutningsnumret hördes nästan inte i de välanvända och
spruckna högtalarna som prydde den lilla baren bakom scenen.
De tre bröderna kramade om ljudteknikern för hans goda, men
onödiga, insats att rädda showen. Men nu var det över. Och
resultatet var succé, som alltid. Bröderna hade en sådan status
att de lika gärna kunde fortsätta säsongen ut. De var ju
födda till det här; detta var lika mycket deras gåva som
förbannelse, ty det gav även den söta, söta eftersmaken av
framgång och lycka.
21 augusti 2005
Super gör de inte och kvinnor är de själva
Ja, men de lyckades ju verkligen. Jag menar, elfte september satte ju en helt ny standard för terrorismen. De förstörde den berömda siluetten, det måste ju vara varje antiamerikansk terrorists dröm. Och vad fan gjorde klantarna vid det senaste tillslaget i London? Bomberna fungerade inte, ingen dog och de åkte fast direkt.
- Tobias Norén förklarar varför man ska se 11:e september som det mest lyckade terrordådet hittills.
Jag vaknar med torr mun. Sängen jag ligger i tillhör familjen Norén. Jag tittar på klockan. Sängen är så mjuk att det känns som den försöker hålla om mig. Jag hälsar på mamma Eva som tittar in i rummet. Tobbe bjuder ut mig till frukostbordet.
Vi sitter halvnakna ute på gräsmattan. Vi dricker kaffe och läser DN:s kulturspecial om 90-talet. Tobias vill sätta på sig shorts, men jag säger att han är snygg i sina kalsonger. Senare förklarar jag vikten av samhällskritik i Romeros zombiefilmer. Han tar fram en bok. Coetzees Pojkår. Jag frågar om den är bra. Tobias får en sur uppstötning i samband med ordet "nobelpris".
Senare samma dag får jag besök av Victoria. Hennes bil är full med krukväxter. Hon påpekar att hon har jordgubbsfil i bilen. Den ser ut som ett rullande växthus, på ett mysigt sätt. Vi fikar i trädgården och diskuterar vad som faller oss in, som vi alltid gör när vi pratar med varandra. Jag mår underbart. Det är den bästa dagen på länge. Vi åker tillbaka till Tobbe. Där sätter vi oss på samma gräsmatta som tidigare på dagen. Tidningarna på marken visar tecken på fukt. Jag ringer Emma och frågar om hon vill vara med och titta på film. Vi hyr Sideways. Tobias tänker säga tequilarace, men uppfinner istället ordet "shotrally". Efter filmen går Emma hem och jag, Victoria och Tobbe tittar lite på Kobras special om Kina. Jag kommer att tänka på jordgubbsfilen i hennes bil. Hon skjutsar hem mig och vi tar farväl.
Jag tittar ner mot sjön innan jag går in. Jag ser den inte, det är för mörkt ute. Men ändå tittar jag på den.
- Tobias Norén förklarar varför man ska se 11:e september som det mest lyckade terrordådet hittills.
Jag vaknar med torr mun. Sängen jag ligger i tillhör familjen Norén. Jag tittar på klockan. Sängen är så mjuk att det känns som den försöker hålla om mig. Jag hälsar på mamma Eva som tittar in i rummet. Tobbe bjuder ut mig till frukostbordet.
Vi sitter halvnakna ute på gräsmattan. Vi dricker kaffe och läser DN:s kulturspecial om 90-talet. Tobias vill sätta på sig shorts, men jag säger att han är snygg i sina kalsonger. Senare förklarar jag vikten av samhällskritik i Romeros zombiefilmer. Han tar fram en bok. Coetzees Pojkår. Jag frågar om den är bra. Tobias får en sur uppstötning i samband med ordet "nobelpris".
Senare samma dag får jag besök av Victoria. Hennes bil är full med krukväxter. Hon påpekar att hon har jordgubbsfil i bilen. Den ser ut som ett rullande växthus, på ett mysigt sätt. Vi fikar i trädgården och diskuterar vad som faller oss in, som vi alltid gör när vi pratar med varandra. Jag mår underbart. Det är den bästa dagen på länge. Vi åker tillbaka till Tobbe. Där sätter vi oss på samma gräsmatta som tidigare på dagen. Tidningarna på marken visar tecken på fukt. Jag ringer Emma och frågar om hon vill vara med och titta på film. Vi hyr Sideways. Tobias tänker säga tequilarace, men uppfinner istället ordet "shotrally". Efter filmen går Emma hem och jag, Victoria och Tobbe tittar lite på Kobras special om Kina. Jag kommer att tänka på jordgubbsfilen i hennes bil. Hon skjutsar hem mig och vi tar farväl.
Jag tittar ner mot sjön innan jag går in. Jag ser den inte, det är för mörkt ute. Men ändå tittar jag på den.
19 augusti 2005
Berlin runt hörnet
[Jag, Daniel och Markus tittar på TV och en fråga inför Vem vill bli miljonär? dyker upp angående saronger]
Markus: Vet du vad en sarong är då, Daniel?
Daniel: Ja, det är väl det där "höftskynke".
Jag: Vad kallas egentligen sånna där heltäckande, pyjamasliknande plagg som Josefs farsa har?
Markus: Di Leva-klänning.
- Markus Johansson, den levande ordboken.
Inför min avfärd har jag nu börjat ströva runt i hemortens olika hörn och göra återbesök på platser och hos personer. Dagen avslutades denna gång hos mina grannar, familjen Kühn. De är ursprungligen från Berlin, precis som min mor, men bor sedan lite mer än två år tillbaka här i Hole. De är dessutom inte de enda, utan längre ner på Holeraksträckan bor ännu en familj, Scholzens, från Berlin som bott här ännu ett år längre och en tant därifrån äger en sommarstuga längre åt andra hållet. Dessutom finns det tydligen ännu fler intressenter från staden som tittat på stugor och hus här. Inte underligt att en del folk redan lite skämtsamt har börjat kalla det för "lilla Berlin".
Hos Kühns var hela stugan full, för de hade besök från Tyskland där som hjälper dem bygga en terass och ett utomhusförråd. Som vanligt när man besöker familjen så var det första som hände att man fick en kopp kaffe i handen. Därefter satte jag mig med Gunther, d.v.s. pappa Kühn, och hans bror Jan ute på gräsmattan för att hjälpa dem ställa in siktet på luftgeväret som han har köpt åt Tino (smeknamn för Konstantin) vilket är sonen Kühn. När det började bli mörkt ute förflyttade vi oss inomhus, där vi åt kvällsmat och tog några snapsar. Det sistnämnda är också väldigt vanligt, inte bara hos familjen Kühn utan hos alla tyska familjer man kommer hem till. Just idag dracks det något enklare vodkasnapsar, men när jag är hos Gunther och spelar schack brukar det vara whiskeyn som åker fram. Han vägrar i princip spela om han inte får ta sig ett glas därtill, så jag har ibland funderat på om han använder drickat som ett slags hemligt vapen. Om inte för att skärpa sina sinnen så kanske för att sänka de hos motståndaren.
Efter maten satte vi oss ute på verandan för ännu en kopp kaffe och fortsatt pratande. Vi diskuterade det mesta, men väldigt mycket som de frågade mig gällde självfallet Umeå samt hur jag tänker tillbringa denna sista helg i hemmet. Efter kanske en timme ute på verandan blev det sedan dags för mig att lämna gänget åt sömnen. De hade ju trots allt fortsatt arbete att ta hand om även imorgon.
Vad gäller helgens festande så tycks det vara lördag som är den rätta dagen. Gissar på att det är mest folk ute då också. Nu ska jag se om det går att få tag på en bra förfest i Hagfors också eller om det blir att ta ett glas med Tobbe i Ekshärad och sedan åka med bussen som gäller. Om det nu går buss vid någon bra tid vill säga.
Markus: Vet du vad en sarong är då, Daniel?
Daniel: Ja, det är väl det där "höftskynke".
Jag: Vad kallas egentligen sånna där heltäckande, pyjamasliknande plagg som Josefs farsa har?
Markus: Di Leva-klänning.
- Markus Johansson, den levande ordboken.
Inför min avfärd har jag nu börjat ströva runt i hemortens olika hörn och göra återbesök på platser och hos personer. Dagen avslutades denna gång hos mina grannar, familjen Kühn. De är ursprungligen från Berlin, precis som min mor, men bor sedan lite mer än två år tillbaka här i Hole. De är dessutom inte de enda, utan längre ner på Holeraksträckan bor ännu en familj, Scholzens, från Berlin som bott här ännu ett år längre och en tant därifrån äger en sommarstuga längre åt andra hållet. Dessutom finns det tydligen ännu fler intressenter från staden som tittat på stugor och hus här. Inte underligt att en del folk redan lite skämtsamt har börjat kalla det för "lilla Berlin".
Hos Kühns var hela stugan full, för de hade besök från Tyskland där som hjälper dem bygga en terass och ett utomhusförråd. Som vanligt när man besöker familjen så var det första som hände att man fick en kopp kaffe i handen. Därefter satte jag mig med Gunther, d.v.s. pappa Kühn, och hans bror Jan ute på gräsmattan för att hjälpa dem ställa in siktet på luftgeväret som han har köpt åt Tino (smeknamn för Konstantin) vilket är sonen Kühn. När det började bli mörkt ute förflyttade vi oss inomhus, där vi åt kvällsmat och tog några snapsar. Det sistnämnda är också väldigt vanligt, inte bara hos familjen Kühn utan hos alla tyska familjer man kommer hem till. Just idag dracks det något enklare vodkasnapsar, men när jag är hos Gunther och spelar schack brukar det vara whiskeyn som åker fram. Han vägrar i princip spela om han inte får ta sig ett glas därtill, så jag har ibland funderat på om han använder drickat som ett slags hemligt vapen. Om inte för att skärpa sina sinnen så kanske för att sänka de hos motståndaren.
Efter maten satte vi oss ute på verandan för ännu en kopp kaffe och fortsatt pratande. Vi diskuterade det mesta, men väldigt mycket som de frågade mig gällde självfallet Umeå samt hur jag tänker tillbringa denna sista helg i hemmet. Efter kanske en timme ute på verandan blev det sedan dags för mig att lämna gänget åt sömnen. De hade ju trots allt fortsatt arbete att ta hand om även imorgon.
Vad gäller helgens festande så tycks det vara lördag som är den rätta dagen. Gissar på att det är mest folk ute då också. Nu ska jag se om det går att få tag på en bra förfest i Hagfors också eller om det blir att ta ett glas med Tobbe i Ekshärad och sedan åka med bussen som gäller. Om det nu går buss vid någon bra tid vill säga.
17 augusti 2005
Musik för ett vemodigt hjärta
...and You Will Know Us by the Trail of Dead - Summer of '91
A Perfect Circle - Three Libras
A Perfect Circle - When the Levee Breaks
Arcade Fire - Crown of Love
At the Drive-In - Hulahoop Wounds
Blackmail - Airdrop
Bobcat Sumosouls - Today My Best Friend Died
Bright Eyes - A Perfect Sonnet
David and the Citizens - Pink Evening
Foo Fighters - Ain't it the Life
Frou Frou - Let Go
Interpol - Untitled
Interpol - The New
Koma - One Last Comment
Lee Buddah - Ring the Bells, I'm Going Out (feat. Aydo Abay)
Mars Volta - Televators
Moby - Extreme Ways
Nick Cave and the Bad Seeds - Oh My Lord
Pale 3 - Escape (feat. Louise Rhodes)
Shins - Caring is Creepy
Ett urval av låtar som präglat de senaste dagarna.
A Perfect Circle - Three Libras
A Perfect Circle - When the Levee Breaks
Arcade Fire - Crown of Love
At the Drive-In - Hulahoop Wounds
Blackmail - Airdrop
Bobcat Sumosouls - Today My Best Friend Died
Bright Eyes - A Perfect Sonnet
David and the Citizens - Pink Evening
Foo Fighters - Ain't it the Life
Frou Frou - Let Go
Interpol - Untitled
Interpol - The New
Koma - One Last Comment
Lee Buddah - Ring the Bells, I'm Going Out (feat. Aydo Abay)
Mars Volta - Televators
Moby - Extreme Ways
Nick Cave and the Bad Seeds - Oh My Lord
Pale 3 - Escape (feat. Louise Rhodes)
Shins - Caring is Creepy
Ett urval av låtar som präglat de senaste dagarna.
16 augusti 2005
Hole, Sweet Home
Men du vill ju bara se filmer som nån recensent i Uzbekistan har gett bra kritik.
- Niklas vill inte titta på film med mig.
I lördags skulle jag ha varit i Karlstad och tagit det slutgiltiga farvälet av Punger. Vi skulle ha bowlat och tagit några öl. Det blev dock inte så, för det krånglade till sig med transport dit. Jag får försöka återgällda det på något vis. Ska försöka hitta en fin födelsedagspresent till honom.
Igår var min första lediga vardag på väldigt länge. En fördel jag naturligtvis inte tog vara på. Istället tittade jag på film till långt in på natten och steg upp vid sjutiden för att hämta Janina i Hagfors. Petter började på körskolan igår, så hon åkte med honom in.
Vid hemkomsten började jag sakta men säkert sjunka ner i den pöl av ångest som jag så länge öst allt större under sommaren. Om bara en vecka är jag inte kvar här längre. Då överlåter jag mig själv åt ödet på en helt ny plats. I ett slags mellanting av dröm och verklighet fick tankarna kretsa fritt i mitt huvud när tröttheten gjorde sig påmind runt klockan fem på eftermiddagen. Jag låg i min säng och lät musiken slumpas fram i högtalarna till mina egna föreställningar i skallen. När jag vaknade upp ur mitt sömnrus var jag inget visare, men ändå hade jag en behaglig känsla av klarhet i mitt huvud.
Gårdagen och idag har inte gått åt till mycket nytta, utan mest min njutnad av att vara på bekant mark samt vemodet att snart behöva lämna den. Folk har jag heller knappt träffat, eftersom de flesta ju lämnat orten. Imorgon ska jag skjutsa in Janina till Ekshärad på förmiddagen, då ska jag åtminstone gå in till Emma på caféet. Inte varit där sedan i fredags, då jag senast såg både Punger och Tobbe.
Sista festtillfället före jag åker härifrån står framför dörren också. Eldfesten i Hagfors. Inget jag ser med stolthet och värdighet på, men likväl min sista chans att träffa de få personerna som ännu inte har åkt härifrån. Förutom helgen har jag ännu ingen aning om vad jag ska fylla dagarna med, förutom att bara suga i mig av atmosfären antar jag. Det var faktiskt länge sedan jag kände mig så mycket som en slacker som just nu.
- Niklas vill inte titta på film med mig.
I lördags skulle jag ha varit i Karlstad och tagit det slutgiltiga farvälet av Punger. Vi skulle ha bowlat och tagit några öl. Det blev dock inte så, för det krånglade till sig med transport dit. Jag får försöka återgällda det på något vis. Ska försöka hitta en fin födelsedagspresent till honom.
Igår var min första lediga vardag på väldigt länge. En fördel jag naturligtvis inte tog vara på. Istället tittade jag på film till långt in på natten och steg upp vid sjutiden för att hämta Janina i Hagfors. Petter började på körskolan igår, så hon åkte med honom in.
Vid hemkomsten började jag sakta men säkert sjunka ner i den pöl av ångest som jag så länge öst allt större under sommaren. Om bara en vecka är jag inte kvar här längre. Då överlåter jag mig själv åt ödet på en helt ny plats. I ett slags mellanting av dröm och verklighet fick tankarna kretsa fritt i mitt huvud när tröttheten gjorde sig påmind runt klockan fem på eftermiddagen. Jag låg i min säng och lät musiken slumpas fram i högtalarna till mina egna föreställningar i skallen. När jag vaknade upp ur mitt sömnrus var jag inget visare, men ändå hade jag en behaglig känsla av klarhet i mitt huvud.
Gårdagen och idag har inte gått åt till mycket nytta, utan mest min njutnad av att vara på bekant mark samt vemodet att snart behöva lämna den. Folk har jag heller knappt träffat, eftersom de flesta ju lämnat orten. Imorgon ska jag skjutsa in Janina till Ekshärad på förmiddagen, då ska jag åtminstone gå in till Emma på caféet. Inte varit där sedan i fredags, då jag senast såg både Punger och Tobbe.
Sista festtillfället före jag åker härifrån står framför dörren också. Eldfesten i Hagfors. Inget jag ser med stolthet och värdighet på, men likväl min sista chans att träffa de få personerna som ännu inte har åkt härifrån. Förutom helgen har jag ännu ingen aning om vad jag ska fylla dagarna med, förutom att bara suga i mig av atmosfären antar jag. Det var faktiskt länge sedan jag kände mig så mycket som en slacker som just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
