Text me later

Sedan en tid tillbaka skriver jag filmkrönikor för den norrländska studenttidningen Vertex. Till skillnad från mina filmrecensioner så publiceras de emellertid inte på tidningens webb. Här kommer därför en liten sammanfattning av mina korta kröniketexter, med förhoppningen att jag ska komma ihåg att kontinuerligt publicera dem även här när höstterminen drar igång.

November 2012 - Ang. streamingtjänster för film

Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan omedelbart med att sänka sin månadskostnad.

Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt, mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify. Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.

Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down, tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill, när man vill.

December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter

För att en film ska klara det så kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:

1. Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
2. De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
3. De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.

Det kan låta som ett vanligt förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet. Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.

De är emellertid inte ensamma om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna. Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.

Men vad har snacket efteråt till största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.

Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa en debatt om manshat?

Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss

Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina likasinnade filmnördar.

Skräckfilmen.

Visst finns det en stark social anledning till att se skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet. Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt bara är på låtsas.

Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på originella idéer.

Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den SVT-aktuella, brittiska serien Black Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.

Oscars 2013 - en sammanfattning

Finns mycket att säga om nattens gala, mycket av det som ni dessutom säkert redan läst om, men här kommer ett försök till kortare sammanfattning under mer eller mindre passande rubriker.

• Den osannolika Sverigesuccén - Förutom vinnardokumentären Searching for Sugar Man hade två andra svenskar, Per Hallberg och Paul N.J. Ottosson, chans att vinna en statyett. Tyvärr var de båda nominerade i kategorin ljudredigering för två olika filmer, vilket gjorde att vi bara kunde få maximalt två svenska vinnare under natten. Trodde jag, för av en helt osannolik händelse blev det oavgjort i kategorin (något som bara hade hänt fem gånger tidigare i Oscar-historien) och både Hallberg och Ottosson kunde gå hem som vinnare. Sjukt, verkligen.

• Den stackars fotografen - Lägg namnet Roger Deakins på minnet. Mannen som stått för fotot i fantastiskt snygga filmer, bland annat många av bröderna Coens verk som No Country for Old Men och True Grit. Han stod även för vad åtminstone jag tyckte var fjolårets bästa prestation i kategorin, genom arbetet i Skyfall. Tyvärr blev han utan vinst, vilket gör att han trots sanslösa tio(!) nomineringar ALDRIG har kammat hem en statyett. Ge honom en kram om ni ser honom.

• Den jämna prisfördelningen - Ingen storfavorit så långt ögat nådde. Stornominerade filmen Lincoln, som hade chans på tolv guldgossar, fick nöja sig med två. Flest gick istället till Life of Pi, men ändå bara ganska blygsamma fyra stycken. De traditionella "Big Five"-kategorierna (Bästa film, regi, manus samt manlig respektive kvinnlig huvudroll) vanns till och med av fem olika filmer, vilket måste höra till en av de största ovanligheterna någonsin i sammanhanget. Bara om vi adderar birollsvinsterna så kan vi lyfta fram Django Unchained med två Oscars som störst vinnare av de traditionellt "tunga" kategorierna (manus och manlig biroll). Och när vi ändå är inne på det, Tarantinos manusvinst är fantastiskt rolig, men Django Unchained är långt ifrån problemfri på manusstadiet. För mig kändes det väldigt mycket som en kompensationsvinst för Oscarn han aldrig fick för Inglourious Basterds.

• En klart godkänd tillställning - Min smak stämde överens till 52 procent med juryns, vilket jag tycker är klart godkänt från deras sida. Det var inte heller helt väntade resultat rakt igenom, vilket gjorde det lite extra spännande. Seth Macfarlane skötte sig bra som värd. Han låg vid flera tillfällen på gränsen med sin humor och en del ögonblick blev obekväma på fel vis, men överlag kändes det uppfriskande att ha en relativt oberäknelig och oförutsägbar värd för tillställningen. Och skulle de inte ge honom nytt förtroende så hoppas jag verkligen inte att det innebär en tillbakagång till det gamla, slitna stuket.

Som stickprov över galans händelser avslutar jag med mina fem mest retweetade kommentarer från mitt livetwittrande under natten, i kronologisk ordning:

• Undrar om akademin har nåt mot Roger Deakins som fotat SKYFALL. Tionde nomineringen utan att vinna. #Oscarsgalan (Klockan 03:09)
• Michael Haneke spelar BATTLESHIP med publiken. "Sank you. Sank you." #Oscarsgalan (Klockan 03:52)
• Kom att tänka på ett dåligt skämt, att hemma i Taiwan frågar de honom alltid om han är arg. "Are you Ang-Lee?" #Oscarsgalan (Klockan 05:37)
• I en rättvis värld så vinner Joaquin Phoenix framför näsan på Daniel Day-Lewis nu. Men det är ingen rättvis värld. #Oscarsgalan (Klockan 05:46)
• Ännu en spoilad slutscen, helt sjukt för de som inte sett filmerna! #Flight #Oscarsgalan (Klockan 05:48)

And the Oscars 2013 should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: Argo

När jag såg filmen i höstas hade jag aldrig trott det skulle vara min favorit till vinst i kategorin, men det är en av de klart mest engagerande av filmerna som nominerats. Den innehåller väldigt många delar som gör den värdig vinsten. Nerv, humor och estetik i en fin blandning. Visst kan den vara väldigt amerikanskt färgat vid tillfällen, men i Oscarsammanhang ser jag inte det som ett bekymmer.

Best Director: Michael Haneke (Amour)

Haneke har alltid varit en skicklig och välberäknad regissör, men här spelar han ut sitt fulla register och får en långsam och vid tillfällen svårtillgänglig film inspelad i en enda lägenhet att växa till något otroligt stort.

Best Actor: Joaquin Phoenix (The Master)

Det ses som givet att Daniel Day-Lewis ska klämma den här för sin framställning av Lincoln i filmen med samma namn, men även om han gjorde en mycket bra prestation såg jag trots allt mer hängivelse i Phoenix förvandling till den svårmodige och vilsne Freddie Quell. Makalöst bra.

Best Actress: Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Den troligtvis tightaste av kategorierna iår! Med både den äldsta och yngsta skådespelerskan som någonsin nominerats, i Amour respektive Beasts of the Southern Wild. Både Riva och Wallis är dessutom riktigt bra i sina roller. Liksom Jessica Chastain i Zero Dark Thirty. De klipp jag sett av Naomi Watts i The Impossible lovar också stort. Men min röst faller till slut på Lawrence, som gör en prestation som till och med överträffar filmen hon medverkar i. Hon förtjänade statyetten redan för Winter's Bone och det är inte utan anledningar hon blivit en av mina absoluta favoritskådisar bland USA:s yngre talanger.

Best Supporting Actor: Philip Seymour Hoffman (The Master)

För mig står det mellan Hoffman och Christoph Waltz (Django Unchained), men favorit till vinsten är tydligen Robert De Niros fina insats (Silver Linings Playbook) och Tommy Lee Jones ganska tråkiga roll i Lincoln. Gäsp.

Best Supporting Actress: Anne Hathaway (Les Misérables)

Hon har inte mycket screentime i den här rullen, som överraskade mig rejält, men hon lyckas nyttja sin tid på bästa sätt. Övertygande sång och kroppsspråk, lyckas på egen hand frammana precis rätt känslosvall hos publiken.

Best Writing (Original Screenplay): Django Unchained

Även om filmen är långt ifrån utan brister så är det ett väldigt engagerande manus. I vanlig ordning är det framför allt dialogen som lyfter Tarantinos rulle det där extra steget.

Best Writing (Adapted Screenplay): Argo

Otroligt bra filmeffektivisering av den verkliga händelsen och det skrivna materialet om den!

Best Animated Feature: Wreck-It Ralph

En inte alls självklar kategori, skulle inte bli särskilt besviken om någon av de andra nominerade tog hem den. Finns ingen lika självklart "bästa" film i kategorin som förra årets vinnare Rango.

Best Foreign Language Film: Amour

Danmark och Norge har bra bidrag i tävlingen, men Amour förblir det bästa.

Best Documentary: Searching for Sugar Man
Inte bara för att jag inte sett någon annan i kategorin, den svenska rullen förtjänar verkligen priset.

Best Original Score: Thomas Newman (Skyfall)

En MYCKET svår kategori det här året. Argo var också smart komponerad, men Skyfalls soundtrack sticker ut genom att vara mer bombastisk.

Best Original Song: Adele och Paul Epworth - Skyfall (Skyfall)

Den klart mest "hitiga" av alla låtarna, sätter sig onekligen snabbt i huvudet. Konkurrentlåten från filmen Ted är troligtvis årets mest udda nominering. Vinst till den vore vansinnigt konstigt.

Best Sound Editing: Argo

Ljud är en viktig del av nerven i filmen.

Best Sound Mixing: Les Misérables

Avgörande för att musikalen ska hitta rätt ton och känsla.

Best Cinematography: Skyfall

En av filmerna från fjolåret som såg absolut bäst ut. Att inte The Master har nominerats är däremot en skam någon borde avgå för.

Best Production Design: Les Misérables
Ett genomgående lyckat utseende tack vare övertygande produktionsdesign.

Best Makeup and Hairstyling: Les Misérables

Övertygande från början till slut, jag kände mig aldrig ryckt tillbaka till verkligheten på grund av skådespelarnas utseende.

Best Costume Design: Les Misérables

Se ovan.

Best Film Editing: Argo

Rappt, snyggt och effektivt, en klippning som fick mig att aldrig sitta still.

Best Visual Effects: Avengers

Ganska svår kategori det här året, men jag minns hur imponerad jag var av effekterna på försommaren. Till och med i jämförelse med de tidigare superhjälterullarna som ledde fram till filmen.

Les Misérables blir alltså min största vinnare med fem statyetter, mycket tack vare de tekniska kategorierna. Det är överhuvudtaget en väldigt jämn fördelning iår, vilket kommer göra hela tillställningen ganska spännande. Flera av kategorierna är återigen hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli särskilt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt via Twitter.

Efterlängtat 2013

Året är ganska precis en månad gammalt, dags att kika på ett urval filmer som jag längtar efter under det kommande året. Från början tänkte jag lista tio stycken, vilket är brukligt från min sida, men 2013 går mot att bli ett vansinnigt starkt filmår sett till startfältet. Så istället för att bolla med tio bubblare till listan så presenterar jag alla 20 i en alfabetisk lista! Risken finns förvisso att några av rullarna flyttas fram till 2014, med tanke på hur det gångna året såg ut.
Märk väl att jag redan sett en av mina mest emotsedda filmer för året (Django Unchained), vilket är anledningen till att den är ursäktad härifrån.

Before Midnight - Vet inte hur jag ska beskriva min kärlek till de två tidigare filmerna Before Sunrise och Before Sunset, kanske bäst genom att jag knappt kan betrakta och bedöma dem som film alls. Richard Linklater har lyckats göra något som känns som tillfälliga inblickar i två personers livsöden, med faktiska realtidsintervaller. När vi träffade karaktärerna första gången 1995 var de i 20-årsåldern och 2004 i 30-årsåldern. Nu får vi alltså återigen träffa Jesse och Celine nio år senare, nio år äldre, och det känns underbart redan nu. Det enda som hade kunnat göra hela projektet mer tilltalande är om jag själv hade tillhört skaparnas och skådisarnas Generation X.

Cloud Atlas - Tom Tykwer är som kanske bekant en av mina obestridliga regissörsfavoriter. Att han här slår sig ihop med Wachowski-syskonen för att filmatisera ett litterärt science fiction-epos känns både skruvat och helt fantastiskt! Filmen har haft amerikansk premiär och läckt ut på nätet sedan ett tag tillbaka, så jag har redan tagit del av de första, blandade reaktionerna. Ändå ser jag väldigt mycket fram emot att få uppleva det så anspråksfulla verk som det på förhand tycks vara ämnat att vara.

Elysium - Jag var inget överdrivet fan av Neill Blomkamps långfilmsdebut District 9, som många andra. Däremot uppskattade jag att få se science fiction i genrens traditionella anda - skitig, melankoliskt dyster och samhällskritisk. Elysium verkar gå i samma fotspår, så bara jag kan komma över att de första bilderna på renrakad Matt Damon med jättepuffra ser lite b ut så kan det bli riktigt intressant.

The Grandmaster (Yi dai zong shi) - Snacket går tungt om Wong Kar-Wais senaste rulle. Den excentriske regissören har valt en kampsportsbiografi som sitt nästa projekt och redan nu ryktas det om helt vansinnigt välgjorda fightingscener. Känner jag honom rätt kommer det dessutom finnas en hel del tyngd till filmen mer än bara slagsmål. När den har visats på Berlins filmfestival om nån månad lär vi veta mer.

Gravity - Det känns som det här projektet kan gå åt vilket håll som helst. Efter Children of Men så kommer jag med glädje titta på vad helst som Alfonso Cuarón slänger i mitt ansikte. Att hans första långfilm sedan den moderna klassikern dessutom tycks bli en filosofisk scifi à la 2001: A Space Odyssey får det ju att spritta i kroppen på köpet. Det är emellertid så, att självaste Miss Congeniality, Sandra Bullock, castats i den kvinnliga huvudrollen. Det drar ner mina förhoppningar ett rejält snäpp, men jag väljer att hoppas på det bästa.

The Great Gatsby - Att filmen flyttades fram ett halvår till sommaren 2013 är kanske inget gott tecken, men jag är ändå väldigt spänd över vad Baz Luhrmann kan göra av den klassiska storyn. Den snart ett år gamla trailern lovar ju en färgsprakande upplevelse med stora namn i rollistan. Nygamle favoriten Leonardo DiCaprio har ju haft ett grymt uppsving de senaste åren och lär bli väldigt sevärd i titelrollen.

Inside Llewyn Davis - Varje år som bröderna Coen släpper nytt är ett bra filmår. Så har det i vilket fall sett ut förut, så förhoppningsvis kommer deras senaste film leva upp till samma standard. Vet än så länge ytterst lite om story, karaktärer eller något alls, vilket faktiskt bara gör mig än mer peppad. Inte ens Justin Timberlake i en av huvudrollerna kan skrämma bort mig.

Kick-Ass 2 - Omöjligt att säga om den kan nå upp ens delvis till första delens underhållningsvärde, men visst har jag saknat filmer av den kalibern. Matthew Vaughn har tyvärr lämnat för andra stora projekt och den nya regissören känns lite tveksam på rak arm, men jag har stora förhoppningar om att en precis lagom överspelande Jim Carrey kan närma sig den genialitet som Nicolas Cage faktiskt tillförde sin roll i förra filmen.

Man of Steel - I projektets begynnelse intresserade mig filmen föga. Stålmannen kan, på grund av hans övermänsklighet och förutsägbara svagheter, vara den tråkigaste superhjälten av alla. Någonsin. Dessutom var jag mer än måttligt besviken på försöket att återuppväcka karaktären med Superman Returns. All skepsis till trots har jag alltid haft en viss förhoppning om att det går att göra Superman "rätt", på ett mer jordnära och mindre glättigt vis än de gamla Christopher Reeve-rullarna eller Bryan Singers bleka bidrag. Och kanske är det här "make or break"-ögonblicket för karaktären. Förutsättningarna är väldigt goda, med Zack Snyders visuella förmåga och David S. Goyer som författar manuset tillsammans med Christopher Nolan, precis som i den gångna Batman-trilogin. Den sistnämnde står även som producent och har själv handplockat Snyder till regissörsjobbet. Och ja, den lågmälda och laddade trailern ger mig otroligt bra vibbar!

The Master - En film av Paul Thomas Anderson med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman i huvudrollerna är i sig nästan given i den här listan, men både den scientologsektliknande tematiken och förhandssnacket från den amerikanska premiären driver upp förväntningarna extra mycket. PTA har ju tidigare gått från klarhet till klarhet och levererat den ena starka filmen efter den andra, med flera snudd på mästerverk i sin filmografi. Jag är redan nu ganska övertygad om att The Master inte kommer vara ett undantag.

Oblivion - Som science fiction-fantast är 2013 är särskilt spännande år, med en hel del storfilmer på rad i genren. Oblivion är en av de som dykt upp lite obemärkt de senaste månaderna. Min tolkning av trailern är att Tom Cruise till synes spelar en "städare" (åtminstone har många gjort den Wall-E-referensen) som arbetar med att undersöka Jordens yta hundratals år efter att ett stort krig (eller en utomjordisk attack?) förstört planeten. Sen verkar mystiska saker hända som drar storyn i en annan riktning. Trailern känns lovande och jag är en av de som tycker Cruise, oavsett privatliv, är en fantastiskt talangfull skådis. Lägg till att jag älskar smått mystiska filmer, särskilt i den här genren, så är det inget snack om att den ska vara med här på listan.

Only God Forgives - Senaste samarbetet mellan Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling kom som en rejäl käftsmäll och blev en av mina stora favoriter för två år sedan. När de nu följer upp Drive tillsammans så återgår dansken uppenbarligen till den hårdkokta maffiavärlden, som han med Pusher-trilogin visat sig kunna skildra väldigt skickligt. Den här gången får vi följa en polis i Bangkok som måste träda in i boxningsringen för att betvinga en gangsterboss.

Pacific Rim - Årets "bu eller bä" att döma av de första klippen. Alltid intressant att se Guillermo Del Toros nästa verk, men det som på idéstadiet låter maffigt och storslaget (människor bygger ofattbart stora robotar för att slåss mot Godzilla-liknande monster) kräver en hel del av specialeffekter och fungerande manus för att kännas övertygande. En hel del bra skådisar har han i vilket fall till sitt förfogande, så nu håller jag tummarna att han inte tagit sig vatten över huvudet med resten.

The Place Beyond the Pines - Gosling riskerar förvisso hamna i något slags fack när han upprepar Drive-liknande, hårdkokta rolltolkningar. Särskilt när han ännu en gång spelar stuntman. Som måste ta till oväntade medel för att beskydda en kvinna och ett barn. Men när skaparen av tokhyllade Blue Valentine står för arbetet bakom kameran så väcker det trots allt mitt intresse.

R.I.P.D. - Baserad på en serietidning/-roman som gått mig helt förbi. The Rest in Peace Department är en polis- och detektivstyrka i efterlivet som hjälper mördade människor att hämnas sin orättvisa död, genom att få utövaren att åka fast. Intressant upplägg och med roliga skådisar som Kevin Bacon och Jeff Bridges i stora roller. Förvisso spelar ärkedouchen Ryan Reynolds uppenbarligen huvudrollen, men om den här filmen görs på rätt sätt tror jag ändå det kommer vara värt en titt.

Sin City: A Dame to Kill For - Många tokhyllade den första rullen när den kom. Jag var inte en av dem, men jag gillade den egensinniga stilen och att den vågade vara så grafiskt brutal som sin förlaga. Uppföljaren har återigen en väldigt stjärnsprakande ensemble, förhoppningsvis fegar inte Robert Rodriguez och gänget för den delen ur och förmildrar den för att tilltala en bredare publik. Eller att Frank Miller får för stort inflytande och förvandlar det till ännu ett The Spirit-debacle.

Star Trek Into Darkness - Under vad som verkar vara ett ovanligt science fiction-tungt filmår så är det här troligtvis den film som kittlar flest nerver just nu. J.J. Abrams första Star Trek-film kom som en blixt från klar himmel och visade att actionäventyr med både hjärta, underhållning och tyngd fortfarande existerar (en av anledningarna att jag blev riktigt glad av nyheten att han även regisserar nästa Star Wars-film). Trailern till uppföljaren lovar mer av allt och även en mer karismatisk fiende i Benedict Cumberbatch. Ett givet biobesök, med försiktig optimism att Abrams kan göra om bedriften och knocka mig igen.

Upstream Color - Ett relationsdrama med övernaturliga inslag? Det är uppfattningen jag får när jag läser existerande sammanfattar om handlingen i Shane Carruths nya film. Efter att ha gett oss den underligt "diskbänksrealistiska tidsresefilmen" och mindfucken Primer så överraskar mig å andra sidan ingenting från honom längre. Däremot har jag länge sett fram emot vad han har kokat ihop härnäst innanför pannloben. Det kan bli precis vad som helst!

The Wolf of Wall Street - Jag är inte superintresserad av draman i Wall Street-miljö, men alla nya samarbeten mellan Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio kommer i princip ha gratisbiljett in på den här listan. Ganska lite är sagt om handling och liknande i övrigt, men de två namnen högst upp på projektet är tillräckligt för att bli peppad. Inte ens att namnen under inkluderar Matthew McConaughey, Jonah Hill och Jon Favreau rör mig i ryggen!

World War Z - En film jag är väldigt kluven inför. Sägs skilja sig ganska rejält från den väldigt hyllade boken och regissören Marc Foster lär ha fått återuppta produktionen för att filma en hel del extra scener väldigt sent (för att rädda upp kritik från dåliga testvisningar om jag förstått det rätt). Samtidigt gillar jag fortfarande upplägget om att följa zombieapokalypsen från en FN-anställds perspektiv, ge scenariot en mer global vinkel. Gillar även att få se Brad Pitt i den huvudrollen. Den första trailern, med FLODVÅGOR av zombies, återgav dessutom en hel del hopp om filmen. Kan fortfarande bli ett fiasko, men min kärlek till genren kommer hålla mitt mod uppe in i det sista.