Who watches the coffee table?

Fresh from the postlåda (eller rättare sagt the ICA Indianen, eftersom paketet var för jävla stort) ger jag er min nya ögonsten i bokhyllan - Absolute Watchmen. Har länge hökat efter ett exemplar, men eftersom de billigaste har gått för åtminstone åtta stycken von Linné på eBay och Tradera så hade jag redan skippat tanken. Sedan började Amazon, av någon anledning, sälja utgåvan för inte ens en femhundring och jag skyndade att beställa.
Tillsammans med min investering från för någon vecka sedan, det mäktiga kompendiet Watching the Watchmen av serieromanens illustratör Dave Gibbons. Boken är en slags "bakom kulisserna", som bland annat berättar om hans samarbete med Alan Moore och den väldigt detaljerade bildkompositionen som genomsyrar hela berättelsen (och som redan fanns med i manusstadiet).
Dags för en djupt ingående läsning och uppladdning inför filmen! Dessutom behöver jag nog låna ut tegelstenen till min flickvän, som säkert undrar vad hela Watchmen-fuzzen is all about.

----------

Appropå filmen så läste jag väldigt lovande information på Wikipedia (vars källor man naturligtvis bör ställa sig skeptisk till) om att Extended Cut-versionen på dvd/blu-ray kommer vara nästan fyra timmar lång, för att få med allt det som regissören Snyder anser väsentligt för storyn. I samband med biopremiären släpps uppenbarligen en animerad film på dvd, som återger sidostoryn om The Black Freighter och den förlängda versionen sägs bland annat binda ihop berättelserna i liknande stuk som serieromanen.

Under-bältet-klassiker

Skulle kolla min jeansstorlek inför ett nyköp och blev påmind om det obscena namnet på en av mina nuvarande modeller.

Le Penseur 2.0

Istället för att bara återskapa/-berätta andra personers konst och uttryck tänkte jag slänga upp en egen skapelse. Häromdagen avslutade jag mitt senaste (och hittills största) skrapkartongverk. Vet fortfarande inte om skrapkartong är det korrekta ordet, har inte hittat något annat namn för det någonstans. För de som inte är bekanta med materialet så är det någon form av vit (gips-?)kartong med en yta av svart tusch över. När man skrapar bort tuschytan med en skalpell eller liknande så får man fram den kontrasterande vita färgen. Just till den här bilden så har jag utgått från ett foto på min bror Niklas, när vi drack kaffe vid påsk förra året.
Jag gillar materialet för att bilderna får en väldigt grafisk, serieliknande ton. Har en del äldre, mindre (men ack så tidskrävande) verk som hänger inramade. Får presentera dem vid senare tillfälle.

Ni får ursäkta den lite halvkassa bildkvalitén, kartongbiten var för stor för min scanner så jag fick fotografera den i befintligt ljus.

----------

In other news: Oscarnomineringarna är släppta. Återkommer med längre funderingar i samband med mina gissningar i kategorierna. Måste se fler av de nominerade filmerna först.

Party by blog

Min partitillhörighet, baserat på texterna i min blogg. Testa själva på bloggparti.se.

Lift yourselves up and brush off the dust

Staterna har officiellt gått black och det väljer jag att uppmärksamma med passande graffitikonst a la Banksy på temat "förändring".
Har i dagarna tagit del av en behövlig dos Banksy-verk genom boken Wall and Piece, som förutom foton på ett flertal graffitimålningar, gatukonstverk och andra installationer även innehåller konstnärens egna berättelser om hur han gick till väga. För så är det med graffitin, att även om artisterna likt Banksy tydligt närmar sig ett (kanske främst postmodernistiskt) konstnärligt uttryck så är de fortfarande brottslingar i det civiliserade samhällets ögon.
Därför är det väldigt uppfriskande att Banksy just väljer att kritisera detsamma genom sin konst och berätta om tillfällena då han sånär blev påkommen. Dessutom inbillar jag mig att om det i grunden är ett missnöje som fött så kreativa, tänkvärda alster, får det i undantagsfall gärna finnas någon form av motstånd eller mindre kriminalitet i handlingen. Banksys verk förespråkar pacifism och den individuella människans okränkbarhet, vilket jag har svårt att sätta bötlappar på. Dessutom lyckas han briljant att påpeka societetens hyckleri och absurda orättvisor.

Grafiskt retrospekt: Gravitationsfältet

När en berättelse utspelar sig i Seattle dras mina tankar nästan alltid till Kurt Cobain. Black Hole har också en viss känsla av grunge i sin stilistik, men framför allt en stark dos teen angst. I en väldigt symbolisk plot så sprids en annorlunda könssjukdom bland stadens ungdomar, då de efter samlag utvecklar absurda, fysiska mutationer. Som följd stängs de ute från det "friska" samhället och tvingas ut i skogarna kring orten. Den lika stilrent vackra som groteska teckningsstilen går hand i hand med storyn, kanske tack vare att författaren Charles Burns både har skrivit och tecknat serieromanen helt själv. Kompromisslösa bilder av mardrömslik, sexuell natur möter läsaren, värre än åtminstone någon av mina feberdrömmar någonsin varit. 70-talsestetiken är som en fulländad topping, med sin instängda känsla av amerikansk familjeförort, kombinerat med konnotationer till thrillers och skräckgestaltningar från perioden som vi minns från filmens värld.
Rykten gör gällande att Black Hole kommer bli filmatiserad av David Fincher inom en snar framtid. Sett till hans tidigare verk som visuell skapare ligger boken i helt rätt händer, men om han planerar att vara förlagan trogen så kan vi räkna med att Hollywood-censuren kommer trampa på mer än en och annan scen. Så passa på att uppleva Burns verk som det är tänkt, innan reklam för kopian täcker varje pelare.

Eldhimlen är här

Efter att halvt ha lyssnat sönder mästerverket Shadows Collide With People var det dömt att mina förväntningar på John Frusciantes framtida skivor alltid skulle överstiga resten av releasekalendern. Ändå sitter jag nu i soffan närmast apatiskt, The Empyrean har rullat slut för tredje gången och ordet "genialt" snurrar återkommande i min skalle. Efter att ha släppt en uppsjö soloskivor på bara några år och samtidigt haft en ledande roll i Ataxia, The Mars Volta och (såklart) Red Hot Chili Peppers under samma period, så trodde jag att han skulle vara relativt utbränd eller åtminstone tom på fantastiska idéer. Till min och andras lycka så kan jag konstatera, jag hade fel. Och jag har fått ännu svårare att förstå hur lågmäld musik kan vara så slagkraftig. Frusciante sa det egentligen bäst själv på sin hemsida: I've listened to it a lot for the psychedelic experience it provides. It should be played as loud as possible and it is suited to dark living rooms late at night.
År 2009 har mycket att leva upp till på musikfronten, Frusciante fick svetsa en specialställning för att ens kunna lägga ribban så högt.

Grafiskt retrospekt: Alkoholismen

Författaren Jonathan Ames slår sig samman med tecknaren Dean Haspiel för att skildra sin halvt självbiografiska resa genom alkoholismen och ner i tyngre drogmissbruk. Jag säger halvt eftersom han valt att kryptiskt döpa huvudpersonen till Jonathan A. och lämna större delar av boken öppen för tolkning.
Det är alltid intressant att se vad författare som vanligtvis rör sig utanför genren kan bidra med till serieromanerna. Just The Alcoholic har mottagit uppsjöar av hyllning, av allt från författarkollegor som Bret Easton Ellis och serieromanskapare som Brian K. Vaughan till andra amerikanska kulturpersonligheter som Sarah Silverman. Men när jag själv läste boken kunde jag inte sluta tänka vad mycket bättre den hade gjort sig som ett rent skönlitterärt verk. Med mer utrymme för Ames träffsäkra dialoger och utan Haspiels inte helt passande teckningsstil. Den är snygg, visst, men alldeles för ren för berättelsens kontext, nästan barnslig.
The Alcoholic är en ångestfylld odyssé. Mycket välberättad, ibland humoristisk, men med oväntat få överraskningar. En självutlämnande berättelse som troligtvis framstår som ännu bättre för de som sedan tidigare är bekanta med Ames författarskap.

Different strokes

Första doppet i Älvstrandsbadet på sex, sju år. Med lite tur smittar Anders Olssons träningsvilja av sig.

Film 2008

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2008 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Falskmyntarna
Originaltitel: Die Fälscher
Tyskarna fortsätter sina försök att räta till sitt mörka förflutna. Förvisso är Die Fälscher rent officiellt en österrikisk produktion, eller åtminstone registrerades den som det innan filmen tog hem Oscar-statyetten för bästa utländska film förra året, men majoriteten av skådisarna är tyskar. Mest anmärkningsvärd är kanske August Diehl, som gör ett otroligt starkt intryck. Han har hunnit bli över 30, men har trots upprepade storinsatser aldrig fått ett internationellt genombrott. Kanske är det dags nu.
Storyn imponerade mig inte på förhand, om fångar på ett koncentrationsläger som tvingas förfalska utländska valutor åt nazisterna, men den är väldigt övertygande. Efter en stund gjorde det mig inte ens till eller från att den var verklighetsbaserad, berättelsen i sig självt var redan tillräckligt intensiv för att hålla måttet. Sevärt, om man ännu inte fått nog av filmer som utspelar sig 1939-1945.

9. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Bara Tim Burton hade kunnat ro det här projektet i land. Johnny Depp (vem annars) spelar den hämndlystne titelkaraktären, en barberare som återvänder till London för att söka efter de som fråntog honom hans familj och drev honom från staden. Rakbladet halkar till både en och två gånger, blodet sprutar effektfullt till tonerna av välskriven sång. En otroligt makaber film för alla med försmak för såväl becksvart humor som penibelt människobeteende, gärna i kombination.
Scenografin går i välbekant Burton-stil, mörkt och gotiskt, men det bör understrykas att Sweeney Todd också är en väldigt rolig film. Kan man hantera litervis röd kroppsvätska och mentalt avvikande karaktärer så kommer man också att skratta gott, flera gånger. Faktum är att den med några omskrivningar hade kunnat bli en utmärkt Monty Python-musikal. Stort plus även till Sacha Baron Cohens stiliga inhopp som galen, italiensk barberare.

8. Wristcutters: A Love Story
Kärlekskomedin är död. Men Wristcutters visar att det bara är positivt. En underbar rollista (Patrick Fugit, Shannyn Sossamon och Tom Waits för att nämna några) spelar självmordsoffer som hamnar på en absurd plats mellan liv och död. Är det helvetet, eller himlen? Och går det att ångra sin död om man blir kär på nytt i efterlivet?
Otroligt varmhjärtad och svart humor, en mycket svår balansgång. Amerikansk indiefilm när den är som bäst, regisserad av en tämligen färsk kroat vid namn Goran Dukic. Värt att hålla ett fortsatt öga både på honom och israelen Etgar Keret, som skrivit berättelsen filmen baseras på. Varför vi i Sverige inte får se den här sortens kvalitetsfilm på bio, mer än på vissa filmfestivaler, är ett mysterium (som jag gissar stavas SF).

7. Juno
Kalla mig fördomsfull, men när någon vid namn Diablo Cody debuterar som manusförfattare efter några års arbete som exotisk dansös så förväntar jag mig inte en varmhjärtad dramakomedi om tonårsgraviditet. Men det var vad vi fick. Och Diablo fick en välförtjänt guldstatyett av filmakademien för besväret.
Vissa kan tycka att storyn är väldigt enkel, men så är det egentligen de verklighetstrogna händelserna och skådisinsatserna som gör filmen verkligt unik. Fast jag undrar när Ellen Page någonsin ska få andra roller än som brådmogen tonåring, hon är något så annorlunda som en otroligt begåvad aktris med ganska barnslig utstrålning. I det här fallet funkar det ypperligt.
Och så är det såklart musiken. Halva anledningen till att man omgående sugs in i filmen är när Barry Louis Polisar sjunger All I Want is You till de stiliserade förtexterna.

6. The Dark Knight
Det tycks vara seriefigurbaserade filmers lott att uppföljaren ska vara bättre än föregångaren. Spider-Man 2, X2 och The Incredible Hulk för att nämna några. Men sällan lyckas någon av dessa filmer att slå tillräckligt för att jämföras med "ordinarie" filmer i action- eller thrillergenren. Men sommaren 2008 blev The Dark Knight rullen som kraftfullt visade att en film kan tas på allvar även om huvudkaraktären bär trikåer.
Enkelt återberättat så kommer ärkeskurken The Joker in i storylinen och sprider kaos i Gotham City. Regissören Christopher Nolan är återigen mån om att påvisa ett djupare budskap genom Batman som människa. I Batman Begins grävde han i människors inneboende rädsla och hur den påverkar oss och i The Dark Knight ställer han frågan hur långt man får gå för att bekämpa brott, skydda oskyldiga eller rädda någon annans liv. En frågeställning som återspeglas i filmtiteln. Det är liknande budskap som verkligen lyfter nämnda filmer över serietidningsgenren. I Spider-Man 2 ifrågasatte hjälten allt mer värdet av att offra sin egen identitet för människors säkerhet och X2 anspelade mycket på rasism och Nazitysklands behandling av annorlunda individer.
Och så går det ju inte att förbise Heath Ledger, som enkelt sagt ÄR Jokern i filmen. Tillsammans med en skådisinsats längre ner på listan (även den vid sidan av Christian Bale) lämnar han ett fantastiskt arv efter sig och vi kan med rätta sörja att en av framtidens största aldrig fick chansen att nå dit.

5. Into the Wild
Den verklighetsbaserade berättelsen om Chris McCandless, studenten som gjorde sig av med allt han ägde och gav sig ut på en resa i vildmarken för att söka något större än det materiella ägandet. Efter en längre tids resande och möten med likasinnade människor, finner han till slut en rofull plats i Alaska, där han ska leva i fullständig samexistens med naturen.
Into the Wild är två stora genombrott i en film. Emile Hirsch visar med övertygelse att han ensamt kan bära upp annat än plufsiga komedier (The Girl Next Door) och överdrivet löjliga familjefilmer (Speed Racer), men filmen är också Sean Penns första riktiga storverk i regissörsstolen. För det är till stor del honom vi har att tacka för de fantastiska bilderna av det Nordamerikanska landskapet och den närgångna, verklighetstrogna skildringen av människan och mysteriet McCandless. Filmpoesi.

4. There Will Be Blood

Sällan får man se så episka filmer längre som There Will Be Blood. I den bemärkelsen kan filmen mäta sig med de stora, så som The Godfather, Once Upon a Time in America eller C'era una volta il West. Berättelsen om Daniel Plainview och hans knackiga och brutala väg till skrupellös oljemogul är välskriven men framför allt välspelad. Daniel Day-Lewis vann en mycket välförtjänt guldstatyett för huvudrollsinsatsen, men han omges också av ett helt gäng otroliga skådisar. Även amerikanska filmakademiens pris för bästa foto känns mer än befogad, filmens grågula sepiatoner är en verklig stämningshöjare och mer än bara en effekt.
Paul Thomas Anderson försöker sig ännu en gång på en för honom helt ny genre. Att han ännu är en relativt ung regissör lovar en finfin framtid för både filmkonsten och oss biobesökare.

3. The Girl Who Leapt Through Time
Originaltitel: Toki o kakeru shôjo
Filmer om tidsresor har alltid intresserat mig, kanske främst för möjligheterna (och ibland humorn) som uppstår genom alla paradoxer. Men The Girl Who Leapt Through Time lyckas även överraska med en fungerande, sentimental aspekt att inte kunna kontrollera sig själv när man har för mycket makt och till slut stå kvar utan något av värde. Jag blir upprepat imponerad av japanska animefilmer, kanske för att de allt mer riktar sig till en äldre publik än genomsnittliga animerade rullar. Visst finns det några scener med överkarikerade ansiktsuttryck och/eller ögon, men övergripande har filmen en ovanligt vuxen feeling. Kanske för att storyn är väldigt oförenklad.
Filmen är baserad på en japansk roman från 60-talet, som sedemera blivit bland annat tv-serie (med riktiga skådisar vill säga), spelfilm och manga, men jag kan inte föreställa mig att någon av dessa når upp till den här filmatiseringen. En grym bonus är att animefilmen dessutom är så fantastiskt tecknad, godis för ögat som jag verkligen längtar efter att få återuppleva i high definition snart!

2. I'm Not There
"Ska Bob Dylan spelas av en svart pojke? OCH en kvinna!?" Reaktionerna lät inte vänta på sig när Todd Haynes presenterade castingen för I'm Not There. Särskilt i amerikansk media ältades faktumet att sex personer, och då framför allt Cate Blanchett, skulle spela legendaren på vita duken.
Men skeptikerna fick svar på tal. Idén att flera personer ska spela motsvarigheter av samma person, utan att någon av dem spelar själva personen, är en annorlunda och fullkomligt lysande variant av biografi. Och vilka skådisar sen. Förutom den förtrollande och otroligt bildlika tolkningen från Blanchett så gör bland annat Ben Whishaw, Heath Ledger och Christian Bale fantastiska versioner av Dylan. Och när var Richard Gere såhär bra senast?
Filmen är dessutom sjukt snygg, med otroliga färger och bildkompositioner, ett verkligt rockkonstverk. Haynes, som tidigare gjort bland annat Velvet Goldmine, visar att han är en av musikfilmens främsta.

1. No Country for Old Men
Många hade nog tappat hoppet om bröderna Joel och Ethan Coen. Men efter en stadigt nedåtgående trend (kvalitativt) genom sina två senaste långfilmer Intolerable Cruelty och nyinspelningen av The Ladykillers, slår de en rejäl knytnäve i magen med sitt tätaste verk sedan Fargo.
Upplägget är klassiskt Coen, simpelt men genialt. Jägaren Llewelyn Moss (barskt och ypperligt spelad av Josh Brolin) är först på plats vid en deal som gått snett. Efter en uppgörelse mellan två grupper är högar av lik, knark och pengar allt som återstår. Plötsligt är han jagad av polis, maffia och ett psyko med pottfrisyr och högtrycksvapen (väldigt obehagligt gestaltad Javier Bardem).
No Country for Old Men har fått lika delar ris som ros från media och andra kritiker. Den har bland annat beskyllts för att vara tråkig och inte ha något logiskt slut. Själv tycker jag det är en fantastiskt snygg, originell och intensiv rulle. Värt att komma ihåg vad filmbröderna går för i thrillergenren, nu när de återigen försöker sig på en handfull komedier.

Bubblare i alfabetisk ordning:

• Atonement
  
• Charlie Wilson's War
  
• Cloverfield
• Der Baader Meinhof Komplex
  
• Die Welle
• Gone Baby Gone
• Keinohrhasen
• Låt den rätte komma in
• The Man from Earth
• Once

År 2008 såg jag totalt 164 filmer. Min målsättning för år 2009 är att snitta åtminstone en rulle varannan dag, det vill säga åtminstone 178 stycken (jag brukade se många fler förr om åren).

Everything can change, on a New Year's Day

Tömde kameran på bilder från nyårsafton. Klädtemat var länder. Drycktemat valfritt, obviously.

"Fröhliche Weinachten!"

Kunde inte annat än skratta och nicka när jag såg Sarah Chalke på besök hos Conan. Hennes mor är också från Tyskland, så hon berättar om sin traditionella tyska jul i Kanada.

Musik 2008

Utan direkt rangordning plockar jag fram tio av de bästa, men kanske framför allt mina mest spelade, skivor från det gångna året. Presenterade i alfabetisk ordning efter artist:

Modern Guilt
av Beck
Indie-veteranen Bek David Campbell (mer känd som Beck) har gjort sitt mest trollbindande album på länge. De vackra, basdrivna rockslingorna finns kvar, liksom den vemodiga och lite gnälliga sångstilen som vi lärt oss att förknippa med artisten. Ett fortsatt wunderkind när det gäller användandet av samplingar, trummaskiner och liknande resurser och även en fortsatt artist att hålla ögonen på.

Ögonblicken att minnas: De enkla, men minst lika beroendeframkallande melodierna i Gamma Ray och Soul of a Man går att lyssna på om och om igen. Kombinerat med en stilrent producerad sånginsats är den förstnämnda en av årets bästa låtar.

Hallå?
av Doktor Kosmos
Sveriges troligtvis mest framgångsrika postproggband återvänder, mer självironiska än någonsin. Redan på sitt tidigare album Ett enkelt svar: så behandlade texterna både utomståendes missuppfattningar om bandets politiska åsikter och underliga jämförelser med andra svenskspråkiga "humorband". På Hallå? drar Doktor Kosmos det hela till sin spets, kanske främst i låten Doktor Kosmos skriver ett öppet brev till sina fans där bandet påstår att de inte längre vill ha fans som "bara tycker att vi har roliga och tokiga sånger, vi har hört det för många gånger". Uje Brandelius & Co. vet att man bäst utgår från sig själv för att provocera andras tankar och de gör det lika stilrent som exakt.

Ögonblicken att minnas: Vissa skulle uppfatta det som egocentriskt, men faktum att varje låt handlar om bandets leverne och turnerande gör hela skivan till lika delar en socialpolitisk och melodiös upplevelse. Och en verklig skrattfest. Några personliga favoriter är Doktor Kosmos spelar på Ung vänsters sommarläger, Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi och Doktor Kosmos spelar på Pepsifestivalen.

Fleet Foxes
av Fleet Foxes
"I was following the; I was following the; I was following the; I was following the pack" och så vidare. När det gäller indierock och samstämd körsång, ett år då The New Pornographers och fler prominenta kanadensiska namn lyser med sin frånvaro på releaselistan, så slår fullängdsdebuterande Fleet Foxes med förkrossande kraft. Om man nu tillåts beskriva deras snällmusik på det viset. Ett stänk av gamla, avskalade My Morning Jacket och Seattle-grannarna i Band of Horses, med en starkare dos av grunge.

Ögonblicken att minnas: White Winter Hymnal, såklart. Ett spår som nästan kännetecknar och sammanfattar hela debuten, men alla elva titlar är otroligt begåvat samspel av musik och sång, melodi och text.

Glasvegas
av Glasvegas
Okonstlad brittisk accent har vunnit stor mark inom musik de senaste åren och skottarna i Glasvegas utgör den senaste konstellationen att rida på framgångsvågen. Utan att dra nytta av sina ögrannars välgång, såklart. Glasvegas klarar den biten utmärkt på egen hand, inte minst för att de redan visat en stor produktivitet att komplettera sitt egensinniga sound. Bara några månader efter albumsläppet gav de ut den vackra jul-EP:n A Snowflake Fell (and ut Felt Like a Kiss). Ett soundtrack som troligtvis kommer överleva högtiden i många år i mitt hem.

Ögonblicken att minnas: Framgångsrika singeln Geraldine fick mitt huvud att ooh:a i veckor efter första lyssningen och får mig fortfarande på otroligt humör! Flowers & Football Tops har ett sound värdigt just en fotbollsarena och annorlunda, poetiska Stabbed ger även en socialrealistisk hint till alla tragiskt onödiga tonårsmord som drabbat främst London de senaste två åren.

Oracular Spectacular
av MGMT
Ingen årslista tycks vara komplett utan minst ett New York-band. 2008 års första representanter för den talangfulla metropolen är Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden, vars band tidigare gick under namnet The Management. Rättare sagt gör det nog fortfarande det, men nu med den mer kryptiska stavningen MGMT. Oracular Spectacular är deras debut under det nya namnet och ett kraftfullt styrkeprov, med perfekta samplingar och slingor plus passligt bearbetad sång. Den bästa dance punk-plattan sedan The Gossip släppte Standing in the Way of Control för ett par år sedan, trots att jag inte ofta är ett fan av elektroniskt sound likt MGMT:s.

Ögonblicken att minnas: Hitsen Time to Pretend och Kids präglas båda av fantastiska synthintron och taktfulla melodier. Electric Feel får mig även att hoppas på killarnas vidare utforskning av sina egna sångförmågor inför kommande plattor.

Evil Urges
av My Morning Jacket
Enligt Last.fm mitt mest spelade band det senaste året. När de för tre år sedan tog ett steg i rätt riktning med sitt fjärde studioalbum, Z, ville jag upprepat tro att det var mer än bara en lyckträff. Och Evil Urges bekräftar med besked. My Morning Jacket flörtar upprepat med countrysoundet, men har omväxlande en antingen mörkare eller mindre seriös ton jämte genren.
Den nya plattan överträffar inte Z, men är ett upprepat tecken på att My Morning Jackets välproducerade sound och reverbsång gör sig avsevärt mycket bättre i studion än live som på Okonokos. Åtminstone på skiva, där man inte får ta del av deras spännande scenpersonligheter.

Ögonblicken att minnas: Librarian är en av årets vackraste och båda delarna i Touch Me I'm Going to Scream är underbara. Countrywesterntonerna kommer till perfekt användning i Smokin' from Shootin'.

Dig, Lazarus, Dig!!!
av Nick Cave and the Bad Seeds
När Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds kommer med nytt material kan man räkna med två saker: Dystra melodier och texter om ond bråd död. Men att deras bästa platta sedan No More Shall We Part även skulle våga sig på riktigt tunga toner och ett nästan lekfullt högt tempo, var inget jag väntat mig efter att upprepade gånger ha lyssnat på alla de lågmälda spåren från deras förra platta Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus från 2004.
Kul att se bandets frontman på topp (sånginsatserna är as good as ever) efter inte helt pjåkiga insatser både som filmmanusförfattare och -skådis i mellanåren!

Ögonblicken att minnas: Upptempodängan We Call Upon the Author, drömska More News From Nowhere och den vackra instrumenthanteringen kombinerat med partyrefrängen i Today's Lesson är några av albumets starkaste stunder.

Skeletal Lamping
av Of Montreal
Vanligtvis är Kanada ett välrepresenterat land när jag synar det gångna musikåret. Bland årets tio får landet emellertid bara vara med själsligt genom bandet Of Montreal, som namnet till trots kommer från den amerikanska staten Georgia. Storyn bakom Kevin Barnes bandnamn berättade jag redan förra året, när de letade sig in i listan med underbara Hissing Fauna, Are You the Destroyer? som jag sedermera köpte en tung vinylutgåva av i Berlin.
Lite oväntat, åtminstone för mig, följde bandet redan 2008 upp verket med Skeletal Lamping. Omväxlande nog är det ett annorlunda Of Montreal vi hör nu, i renare produktionsskrud och lättsammare ton och sång. Faktum är att jag vid något tillfälle trodde jag råkat klicka igång Flight of the Conchords på spellistan.

Ögonblicken att minnas: När det harpliknande introt i Nonpareil of Favor startar upp albumet blåser det bort alla mina föreställningar och fördomar om hur jag trodde en Of Montreal-platta skulle låta, på ett ytterst positivt vis. Frispråkiga bluesen St. Exquisite's Confession får mig att både dra på smilbanden och stampa foten.

The Ocean and the Sun
av The Sound of Animals Fighting
Ett band på väg i helt rätt riktning. The Sound of Animals Fighting började sin karriär som ett slags experimentellt punkband, innan de på sin andra platta Lover, the Lord Has Left Us... svävade ut längre i det mystiskt psykadeliska. Det tunga, hårda soundet bestod, om än snarare i väl valda partier än genomgående i alla sånginsatser. The Ocean and the Sun är inte lika bra som sin föregångare, men visar att kollektivet är kompromisslösa i sitt skapande och inte följer några väntade mallar. Ett av mina absoluta vill-se-live-band.

Ögonblicken att minnas: Både Another Leather Lung och Cellophane är underbara exempel på välkomponerade, nästan balladliknande melodier som kraschar ut i vackert kaos. Lite som ett välpolerat tåg som långsamt spårar ur, med mening. Även I, the Swan är en personlig favorit.

Dear Science
av TV on the Radio
En av årets överraskningar för egen del var denna, på förhand överhypade, uppföljaren till albumet Return to Cookie Mountain. Men New York-killarna i TV on the Radio klarade pressen och levererade ett väldigt mångbottnat verk som kommer hålla väl bortom nästa. Dear Science är dessutom en talande kryptisk albumtitel, för ett band som ingen riktigt har lyckats sätta etikett på. Och det är just den experimentella ådran, i kombination med de tydliga takterna och djuptonade sången, som får mig att älska deras musik. Ett band som tydligt visar att de utvecklas och, om möjligt, kan bli ännu bättre.

Ögonblicken att minnas: Shout Me Out sammanfattar på ett stilrent vis allt det jag gillar med TV on the Radio, utan att bli simplistisk. Även de dystra melodierna i DLZ och Stork and Owl är starka kort.

---

Så många bubblare, varför listar jag ens tio stycken?

Deerhunter - Microcastle
Hercules and Love Affair - Hercules and Love Affair
I are Droid - I are Debut
Kings of Leon - Only by the Night
The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
Mogwai - The Hawk is Howling
Omar Rodriguez-Lopez - Calibration (is Pushing Luck and Key Too Far)
Plush - Fed
Shearwater - Rook
Wild Beasts - Limbo, Panto

Mother, tell your children not to walk my way!

Double feature filmafton med päronen. The Dark Knight följt av Iron Man. Det är ganska lätt att underhålla en mor som håller Eraser och en handfull andra Schwarzenegger-rullar som sina favoritfilmer genom tiderna.

Spel 2008

Bara ett fåtal gånger i mitt liv har jag egentligen spelat TV- och datorspel intensivt. Största anledningarna var att inte alla sorts spel tilltalade mig särskilt och att jag som halvung nörd intresserade mig mycket mer för rollspel av den traditionella, kreativa sorten (papper, pennor, böcker och tärningar). Datorer har, sedan internet gjorde sitt intåg i våra liv, varit både viktigare och roligare som kommunikationsredskap. Det troligtvis viktigaste inslaget av spel i mitt liv är att jag vid olika tillfällen ägt varierade former av Game Boy-konsoler (och funderar på att snart uppgradera på nytt till en DS, om utbudet på bra spel ökar och jag börjar resa mer).
Men, intresset för spel har alltid funnits, framför allt som ett populärkulturellt fenomen. Det är det snabbast växande mediet och går med stormsteg förbi både film- och musikindustrin i försäljningsiffror och produktionsvärden/-kostnader (till stor del för att spelen är de enda som tidigt har hängt med i distributionsutvecklingen).

Någon gång under min intensiva vår som språklärarvikarie lade jag mig så till med ett Xbox360. Plötsligt var jag en fullblodad gamer igen och även om jag hade ett avsevärt försprång så tror jag överhuvudtaget att spelmarknaden tog sig innanför svenskens dörr mer än vanligt år 2008. Det finns flera anledningar, men mest uppenbar är den eviga ström av kvalitetstitlar som börjat översvämma marknaden. Här är vad jag personligen skyller årets ovanligt många timmar framför TV:n på:

Actionspelen - Egentligen kan man sammanfatta kategorin med en enda spelupplevelse: Call of Duty 4. Utvecklarna Infinity Ward tog inte bara spelkonceptet ut ur andra världskrigets skyttegravar (äntligen) till modern tid rent storymässigt, utan även tekniskt. För den som nu tycker att det är en bra detalj så är CoD4 det närmaste fullfjädrat krig man kan komma utan att lämna soffan. Intensivt, vid tillfällen obehagligt, men fantastiskt välgjort. Vanligtvis inte den sortens spel som tilltalar mig, främst för att jag har svårt för first person shooter-konceptet, men CoD4 grep verkligen tag. Framför allt multiplayer-delen är bland de bästa, mest beroendeframkallande diton som någonsin har gjorts. Dit gick många timmar under vår och tidig sommar.
Den svenske krigskonkurrenten Battlefield:Bad Company, utvecklat av Dice i Stockholm, fick ersätta CoD4 under hösten. Kanske för att jag behövde leka av mig, för BF:BC är så nära ett modernt Cannon Fodder man kan komma (för alla gamla Amiga-fantaster som minns). Roligt och likväl vanebildande flerspelarläge, ett av två årstecken på att den svenska spelutvecklingen florerar (det andra återfinns längre ner).
Soul Calibur IV är lätt det bästa fightingspelet jag testat iår, men så känns det också som en något döende genre. Åtminstone återbesöker jag den själv ytterst sällan.

Casual gaming - Den kanske största, enskilda anledningen till att TV-spel blivit så "mainstream" hemma hos svenne banan (och motsvarande medelinvånare i andra länder) torde vara fenomenet casual eller party gaming, där Guitar Hero- och Singstar-spelen hittills stått som obetvingad härförare. Men under året har de fått en stenhård konkurrent i inte mindre än två(!) spel ur den rykande färska Rock Band-serien. Att kunna spela i ett komplett plastband med några vänner har nog varit på mångas önskelista den gångna julen. Neversoft la till mick och trummor och gick in i striden med Guitar Hero: World Tour, men efter att ha testat alla tre spelen (intensivt) skulle jag rekommendera Rock Band tack vare den mer seriösa, stilrena estetiken (Guitar Hero osar för mycket döskallar, flames och tribaltatueringar) eftersom låtlistorna i spelen är ganska jämnbördiga. GH:WT:s fördelar är de avesvärt mycket stabilare plastinstrumenten och möjligheten att röja inte mindre än tre Tool-låtar!
En av mina julgåvor var Xbox-konkurrenten till Singstar, kallat Lips. Underligt nog har man infört ett extra spelmoment där man ska göra "moves" med de rörelsekänsliga mikrofonerna för att få extra poäng, men fördelen jämte rivalen är framför allt den färdiga möjligheten att kunna ladda ner valfria låtar, istället för att köpa hela spel. Och så trådlösa mickar såklart, det är något smidigare vid fest.
Kategorings sista är Scene it! Box Office Smash, ett filmspel som också är en slags konkurrent till frågesportsserien Buzz! på Playstation. Ett helt OK familjespel som kanske är snäppet för enkelt för filmnördar (hmm), vilket också gör det svårt att få vänner eller familj att anta en utmaning.

Minstingarna - En av de roligaste egenskaperna som Xbox:ens onlinefunktion Live erbjuder är möjligheten att ladda ner spel som är mindre till storleken, kallade Live Arcade, men vid vissa tillfällen kan utmana fullprisspelen på allvar (årets tydligaste exempel återfinns i nästa kategori). Flera av spelen är uppdateringar av gamla klassiker, exempelvis Lumines Live! eller ett av årets mest stilrena som jag tillägnade ett tidigare inlägg: N+. Annars representeras genren av otaliga pusselspel, där ett av mina favoriter är Puzzle Quest som lägger till rollspelsinslag i mixen.
Jag följer med spänning utvecklingen av formatet, särskilt nu när stora bolag har fått upp ögonen för möjligheterna. Inte utan anledning valde man att återgå till 8bits-grafik när Mega Man 9 utvecklades och distribuera det just här.

Nyskaparna - Årets bästa Live Arcade-titel, Braid, kan med god marginal konkurrera med de stora spelen på marknaden. Det enda som egentligen skiljer det från femhundralappsnivån är speltiden, en av utmaningarna är till och med att försöka klara det på bara 45 minuter. Redan i ett tidigare inlägg berättade jag om ett lika enkelt som mångbottnat spel, med geniala vändningar på plattformsformatet (i 2d dessutom), perfekta animationer och dessutom utvecklat av en enda person. Imponerande, kort sagt, och ett stort steg framåt för TV-spel att accepteras som både berättar- och konstmedium.
Ett annat spel vi alla kommer minnas för den lika annorlunda som hänförande speltekniken är även svenska Dice andra storspel för året: Mirror's Edge. Franska extremsporten parkour har inspirerat en hel hög med spel, så som Prince of Persia-serien. Men för första gången någonsin har utvecklarna valt ett förstapersonsperspektiv, som mer än någonsin sätter spelaren i springarens/akrobatens situation och kropp. Att spelet dessutom är otroligt stilrent och har en spännande story om ett ytligt, totalitärt samhälle är inget annat än en fantastisk bonus.

Tungviktarna - Anledningen till kategorins namn är framför allt spelens otroliga speltid. Mass Effect tog mig en bra bit över 35 (otroligt välvärda) timmar att fullfölja. Liksom många rollspel är det ofta upp till spelaren hur mycket tid man vill tillägna utforskning, karaktärsutveckling och färdighetsavancering. I fallet Mass Effect var det aldrig en fråga om att inte ta del av minsta lilla detalj. Anslaget försatte mig så effektivt i karaktären Shepards situation, att jag kände mig som en nyckel i en storslagen science fiction-saga värdig litteraturen, musiken eller en välproducerad TV-serie. Ändå är den långt från över, eftersom BioWare planerar att skapa en trilogi (inklusive utvecklande påbyggnadsmaterial). Rollspelsmästarna arbetar dessutom på ytterligare några lovande titlar vid sidan om.
Fallout 3 är en liknande upplevelse och samtidigt uppföljare till ett av mina personliga favoritspel. Jag har redan överskridit 45 timmar aktiv speltid och inte en enda minut känns bortkastad. Dessutom känns det som om jag har nästan en tredjedel av spelet kvar. Precis som i de tidigare spelen i serien framställs postapokalypsen med lika delar pessimism och becksvart humor. Lite som Cormac McCarthys The Road med en satirisk twist.
En intressant kontrast är att Mass Effect utspelar sig i ett tjugotal galaxer, medan Fallout 3 väldigt detaljerat framställer Washington D.C. efter ett globalt kärnvapenkrig. Ändå är båda helt otroliga äventyr, i världar bortom vår egen. Bör upplevas inte bara av "traditionella" gamers.
Lika tunga som de två titlarna är så är de även obetvingat de två största spelupplevelserna, för mig, år 2008.

Årets mest överskattade borde vara Grand Theft Auto IV, som inte alls har ansträngt sig att vidareutveckla serien mer än på ett grafiskt plan.

It is the distant future, the year 2000.

Vi växte upp med Transformers och Turtles där det fanns en moralisk aspekt, man skulle göra det rätta. Nu växer de upp med Pokemon som går ut på att man ska ha allting.
- Petter sammanfattar 90-talisterna.

Nyårsaftonen för nästan exakt nio år sedan så satt jag på ett tak i Ekshärad. Jag inväntade tolvslaget med klasskamrater, vi skulle börja grundskolans sista termin.
Sedan vi samma kväll gick in i 2000-talet känns tidpunkten aldrig avlägsen. Millenieskiftet, det var ju inte så länge sen. Nu har snart ett helt decennium gått obemärkt förbi och nyårsaftonen 1999 är intet år längre bort.
Det känns underligt, som om åren slutade förlöpa över en natt. Inte utvecklingen, bara tideräkningen. Det är alltid 2000-talet och därför år 2000, ungefär. Kommer den känslan bestå?

Ett flummigt nytt år på er! Mina summeringar av det gångna året kommer snart.