Visar inlägg med etikett Oslo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oslo. Visa alla inlägg

1 augusti 2011

Min växande avsky för hat

Sommaren går mot sitt slut och jag har som planerat ägnat den åt saker jag älskar i livet. Umgås med familj och vänner, iaktta unika människor och ögonblick både i trakter runt omkring mig och platser jag aldrig tidigare besökt, ta del av populär, fin och ful kultur som får mig att reagera, reflektera eller helt enkelt krevera.
Men myntet har en smutsig baksida. I mitt strövande bland det som är vackert så har jag tagit del av människors värsta egenskaper. I kommentarstrådar till tidningsartiklar eller nedanför vilket youtube-klipp jag än just tittat på, hittar jag en världssyn lika svartvit som texten på skärmen. Brådstörtade slagord av rashat, förtryck av religioner och sexuella läggningar. Helt vanliga människor som uttrycker sanslösa åsikter om personer de aldrig träffat. Gömda bakom datorskärmens trygga barriär flödar deras fientliga exkrement till ord. Redan där kände jag för att gråta, kanske rent allmänt över den situation världen befinner sig i. Där det verkar helt okej för människor att hata varandra enbart för landet vi kommer från, personen vi älskar, musiken vi lyssnar på eller andligheten vi tror eller inte tror på. Men sommaren hade bara börjat.
Fredagen den 22 juli var en lång dag för mig, den första dagen på en veckas resande. Jag var utmattad från en fantastisk kväll med roliga människor och mitt tåg till Stockholm försenat med nästan en timme. När jag väl satt på min plats stängde jag ute omgivningen med musik och tog inte av mig lurarna förrän jag kommit fram till min vän Mattias. Det var han som berättade för mig om världsnyheten jag gått miste om. När vi satte oss vid datorn rann floden av hat starkare än någonsin, det fanns ingen hejd på anklagandet, fingerpekandet. De första timmarna av rapporteringen var ett politiskt "hela havet stormar", i såväl etablerade som sociala medier, där fördomsfulla hatbudskap följdes upp av patetiska försvarstal när den egentliga situationen klarnade upp.
Tidigt morgonen därpå gick vårt flyg. Vi försökte koppla bort det som hänt, ta det senare, men vid flera tillfällen tänkte jag på Norge före Krakow eller Berlin.
Idag, när jag kom hem, gick jag tillbaka i nyhetsarkiven. Det brast för mig, som om jag medvetet hållit mig för gråt hela den gångna veckan. Jag gråter medan jag skriver det här, jag skäms inte över att erkänna det.
Ända sedan den 22 juli har mina egna tankar varit en enda känslostorm. Jag skriver inte den här texten för att hälla bensin på en politisk diskussion som just nu ligger på gränsen att brisera. Jag skriver den för jag mår så oerhört dåligt. Jag mår dåligt över att människor kan känna så starkt hat. Så starkt hat att de tycker sig ha rätten att ta en annan människas liv. Att människor kan rikta vapen mot barn och skjuta. Igen. Och igen. Jag mår dåligt över att det inte var första gången. Över att det troligtvis inte var den sista. Att vi inte lärt oss att hat föder hat. Att det är så jävla enkelt att göra knytnäve av en öppen hand.
Jag kanske är en ynklig människa, men jag har alltid trott på att hat bara föder förlorare. Ingen har något att vinna på det, allra minst den som känner det. Jag inbillar mig i min enfald att jag inte är ensam om det. Miljoner svälter på Afrikas horn och lika många dör i Seouls översvämningar som på Utøya, men terrorattackerna i Norge är det första som syns på tidningarnas nätsidor, det första som syns när jag stänger ögonen, och jag tror inte enbart det beror på den geografiska närheten. När vi egentligen borde göra vårt bästa för att uppmärksamma och hjälpa medmänniskor i nöd så är det istället hatet som överrumplar oss, som skapar rubriker.
Jag känner stort för Norges sätt att hantera krisen, att vara starka och vägra hatet som redan fått alldeles för stort fäste. Inte begå samma misstag som andra. Inte hata tillbaka. Välja att gråta istället. De bästa orden som fötts ur sorgen är att sörja är inte att vika ner sig. Det innebär inte att stå försvarslös inför hatet, utan stå gemensamt mot det.
Ta för fan hand om varandra.

5 december 2008

Snow (Hey oh)

Men kan det inte komma nån bra låt nån gång!? Det är ju bara massa tysk skit. Dom bara "hardcore, ja? Sehr gut!"
- Nina spelar Rock Band.

Många som känner mig vet nog att jag är en gigantisk sucker för julen. Särskilt den svenska julen. När jag för ett år sedan bodde i Berlin och försökte trigga upp stämningen åkte jag genom hela stan i jakt på ett konditori som sålde lussebullar. Eller djävulskatter (teufelskatzen) som de heter där. Tre, fyra timmar av skyltfönstertittande och tunnelbaneåkande senare hade jag fortfarande ingen saffranssmak i munnen och utanför s-bahnvagnens fönster föll inget vitt vatten till marken.

Det är där jag märker skillnaden nu. Snön. Utanför fönstret här i Ekshärad ligger mer vitt på backen än vad vi haft de senaste två vintrarna tillsammans. Eller åtminstone känns det så. Förra året kom det snarare som en wow-upplevelse när jag landade i Oslo och roadtrippade med pappa mot Ekshärad. Tätt, tjockt mörker, skogen fäller vackra skuggor och allt täckt med vitt puder. Bilen lyser upp som en sond. I veckorna har jag åkt sträckan till Torsby flera gånger, för praktik på Stjerneskolan. Varje gång tänker jag tillbaka på bilturen från Gardemoen flygplats för exakt ett år sedan. På eftermiddagarna åker jag alltid extra långsamt, för att verkligen insupa känslan av att vara en litet ljus i ett gigantiskt svart.

13 juni 2008

Too cool for school

Daniel: Tror du man får några brudar med en vattenskoter?
Nina: Det beror väl på vilken sorts brudar du vill ha.
Daniel: Nakna brudar.
- I ärlighetens namn.

Är mitt uppe i min tiodagars jobbvecka. Igår övergick jag som sagt från språklärare till lokalreporter, hastigt och lustigt. Hann precis att åka på niornas avslutningsceremoni efter jobbet och på sätt och vis se eleverna skörda den frukt jag sått åt dem under terminen. Man kan inte göra alla nöjda, men jag tror de flesta uppskattade innehållet i de utdelade kuverten.

Sista veckorna har varit otroligt händelserika, men stressiga. Förutom det självklara pappersarbetet som följer provrättningar och betygsättning, så har det varit diverse utflykter och äventyr med eleverna i nionde klass. Näst sista veckan åkte vi på skolresa till Oslo, där vi såg olycklig kärlek på Munchmuséet, en otrolig utsikt från Holmenkollen och ståtlig nudism i Vigelandsparken. Här åt jag också en formidabel pastasallad på det gamla rådhustorget, med pesto och toscanaskinka. Men kostar den 15o norska ska den väl såklart smaka därefter också.
Samma helg drog min mors tyskagrupp till Berlin (jag var inte med, men fick hålla lektion i extra stor skala med de kvarblivna studenterna) och den avslutande tiden har vi lagat mat tillsammans på Klassens dag och gått på den traditionsenliga Nattvandringen.

För de som inte känner till Nattvandringen så är det precis vad det låter som. En handfull lärare tar med sig alla niondeklassare från Kyrkhedens skola på en nattslång vandring, någon gång i den sista veckan. Klockan halv nio på tisdagskvällen gav vi oss iväg. Senast jag gjorde vandringen var på försommaren år 2000, då själv som elev. Årets upplaga skilde sig från min tidigare omgång på framför allt två sätt:
  1. Det blev kortare vandringstid och mer tid för "camping" och grillning mitt i natten. Eleverna blev ganska springiga efter några timmar vid sjön Ämten, men det var nog en nyttig övning i tålamod för dem.
  2. Det var de hemsökta knottens natt. Vid tillfällen lekte jag al-Qaida-medlem med min halsduk för att skydda knoppen.
När jag kom hem och duschade runt tio på förmiddagen luktade min kropp aromatkrydda, marinerad av svett och grillstank. Mitt ansikte ömmade likt efter en rejäl solbränna, men anledningen var de hundratals knott- och myggbetten.
Niornas avslutningsceremoni i Ekshärads kyrka var en trivsam tillställning, även om rektorn valde att ta upp den något onödiga vandalism som skolan hade drabbats av under den föregående natten. Även den ett ovälkommet resultat av en gammal skoltradition, där avgångsklassen vanligtvis smyckar skolan med ballonger, serpentiner och liknande under den sista natten.

När jag idag återbesökte kyrkan och avslutningsceremonin för klasserna 6 till 8, bad flera elever om min fortsättning som lärare i höst. Och visst kan jag tänka mig fler terminer, men det är ju tyvärr inte mitt beslut.

29 december 2007

Julen - Ett retrospekt

Niklas: Mmm, jättegoda köttbullar!
Marlies: Tack, de är gjorda med kärlek!
Daniel: Vart köpte du det?
- Middag hos Bergströms.

Fredag 21 december: Ett försenat flyg till Oslo och påföljande stressat besök på Torsbys systembolag, kan naturligtvis bara toppas av ett spetsigt tacochips rakt upp i tandköttet samma kväll. Där rök halva julmaten redan innan den invigts.

Lördag 22 december: Giftermålet mellan en tysk och en sydafrikanska firas med kaffe och tårta på den vintriga, nordvärmländska landsbygden. Pinsamma konversationer när kulturer och släkter clashar, jag kollar undvikande igenom husägarens imponerande litteratursamling.

Söndag 23 december: Tidig förmiddag, leta gran med min far. Alla träd ser tråkiga ut, radion spelar årets singellista. Psykologistuderande vän utsätter mig för iq-test. Mental tömning.

Måndag 24 december: Grannarna är med i kvällstidningen. Deras hund har dött i en vargattack. Blaskan spar inte på bilderna. Mår dåligt. Stackars Zicko.

Tisdag 25 december: Öl i Hagfors. Ansikten från förr. Juldagsfest på Jonte. Packat med packat folk. På vägen hem får jag smäll på käften.

Onsdag 26 december: Jag mår bra igen.

22 december 2007

Week nine: Embrace this moment and remember; we are eternal, all this pain is an illusion.

Ska du till Oslo?

Den gamla gubben i flygsätet bredvid tittar glatt och frågande på mig. Eh, ja det ska vi alla, det här planet går faktiskt dit, tänker jag trött. Ja precis, svarar jag med ett genomskådligt tillgjort leende.

På marken i Berlin är allt gråmulet och disigt. Ett klimat som ganska väl sammanfattar den gångna veckan. Det känns befriande när maskinen svävar upp på andra sidan vädret, till klarblå himmel och solsken. Den vita molnbädden är det närmaste snö jag sett de senaste månaderna.
Som så ofta när jag hamnar på höga altituder slumrar mitt huvud till. När jag öppnar ögonen igen inser jag inte bara att gubben bredvid berättar mig sin life story, i uppenbar tro att det jag har i öronen inte är hörlurar utan något slags hitech-smycken. Jag inser också att vi är på väg ner mot flygfältsasfalt igen.

En underbar syn, Norges frostvita granskogar. Och på väg mot Ekshärad stärks ljusen från stugor och byar, i takt med att skymningen faller. Första anhalt Torsby, för ett pliktskyldigt besök på glasbanken. Såpass snabbt gick det att glömma, trots allt. I Sverige måste man ju planera sina alkoholinköp in i minsta detalj. En sen fredagseftermiddag precis före långhelgen är inte rätt tillfälle.

Juletiden är invigd.

21 december 2007

True stories - Kapitel VII: Ovan molnen

[Flyg Berlin-Oslo. Tysk mor tittar, tillsammans med sin kanske 9-åriga dotter, drömskt ut på molnbädden under planet.]
Dottern: Det finns många döda människor i himlen. Mamma, när jag blir en ängel ska jag hjälpa jultomten!