Oscars 2013 - en sammanfattning

Finns mycket att säga om nattens gala, mycket av det som ni dessutom säkert redan läst om, men här kommer ett försök till kortare sammanfattning under mer eller mindre passande rubriker.

• Den osannolika Sverigesuccén - Förutom vinnardokumentären Searching for Sugar Man hade två andra svenskar, Per Hallberg och Paul N.J. Ottosson, chans att vinna en statyett. Tyvärr var de båda nominerade i kategorin ljudredigering för två olika filmer, vilket gjorde att vi bara kunde få maximalt två svenska vinnare under natten. Trodde jag, för av en helt osannolik händelse blev det oavgjort i kategorin (något som bara hade hänt fem gånger tidigare i Oscar-historien) och både Hallberg och Ottosson kunde gå hem som vinnare. Sjukt, verkligen.

• Den stackars fotografen - Lägg namnet Roger Deakins på minnet. Mannen som stått för fotot i fantastiskt snygga filmer, bland annat många av bröderna Coens verk som No Country for Old Men och True Grit. Han stod även för vad åtminstone jag tyckte var fjolårets bästa prestation i kategorin, genom arbetet i Skyfall. Tyvärr blev han utan vinst, vilket gör att han trots sanslösa tio(!) nomineringar ALDRIG har kammat hem en statyett. Ge honom en kram om ni ser honom.

• Den jämna prisfördelningen - Ingen storfavorit så långt ögat nådde. Stornominerade filmen Lincoln, som hade chans på tolv guldgossar, fick nöja sig med två. Flest gick istället till Life of Pi, men ändå bara ganska blygsamma fyra stycken. De traditionella "Big Five"-kategorierna (Bästa film, regi, manus samt manlig respektive kvinnlig huvudroll) vanns till och med av fem olika filmer, vilket måste höra till en av de största ovanligheterna någonsin i sammanhanget. Bara om vi adderar birollsvinsterna så kan vi lyfta fram Django Unchained med två Oscars som störst vinnare av de traditionellt "tunga" kategorierna (manus och manlig biroll). Och när vi ändå är inne på det, Tarantinos manusvinst är fantastiskt rolig, men Django Unchained är långt ifrån problemfri på manusstadiet. För mig kändes det väldigt mycket som en kompensationsvinst för Oscarn han aldrig fick för Inglourious Basterds.

• En klart godkänd tillställning - Min smak stämde överens till 52 procent med juryns, vilket jag tycker är klart godkänt från deras sida. Det var inte heller helt väntade resultat rakt igenom, vilket gjorde det lite extra spännande. Seth Macfarlane skötte sig bra som värd. Han låg vid flera tillfällen på gränsen med sin humor och en del ögonblick blev obekväma på fel vis, men överlag kändes det uppfriskande att ha en relativt oberäknelig och oförutsägbar värd för tillställningen. Och skulle de inte ge honom nytt förtroende så hoppas jag verkligen inte att det innebär en tillbakagång till det gamla, slitna stuket.

Som stickprov över galans händelser avslutar jag med mina fem mest retweetade kommentarer från mitt livetwittrande under natten, i kronologisk ordning:

• Undrar om akademin har nåt mot Roger Deakins som fotat SKYFALL. Tionde nomineringen utan att vinna. #Oscarsgalan (Klockan 03:09)
• Michael Haneke spelar BATTLESHIP med publiken. "Sank you. Sank you." #Oscarsgalan (Klockan 03:52)
• Kom att tänka på ett dåligt skämt, att hemma i Taiwan frågar de honom alltid om han är arg. "Are you Ang-Lee?" #Oscarsgalan (Klockan 05:37)
• I en rättvis värld så vinner Joaquin Phoenix framför näsan på Daniel Day-Lewis nu. Men det är ingen rättvis värld. #Oscarsgalan (Klockan 05:46)
• Ännu en spoilad slutscen, helt sjukt för de som inte sett filmerna! #Flight #Oscarsgalan (Klockan 05:48)

And the Oscars 2013 should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: Argo

När jag såg filmen i höstas hade jag aldrig trott det skulle vara min favorit till vinst i kategorin, men det är en av de klart mest engagerande av filmerna som nominerats. Den innehåller väldigt många delar som gör den värdig vinsten. Nerv, humor och estetik i en fin blandning. Visst kan den vara väldigt amerikanskt färgat vid tillfällen, men i Oscarsammanhang ser jag inte det som ett bekymmer.

Best Director: Michael Haneke (Amour)

Haneke har alltid varit en skicklig och välberäknad regissör, men här spelar han ut sitt fulla register och får en långsam och vid tillfällen svårtillgänglig film inspelad i en enda lägenhet att växa till något otroligt stort.

Best Actor: Joaquin Phoenix (The Master)

Det ses som givet att Daniel Day-Lewis ska klämma den här för sin framställning av Lincoln i filmen med samma namn, men även om han gjorde en mycket bra prestation såg jag trots allt mer hängivelse i Phoenix förvandling till den svårmodige och vilsne Freddie Quell. Makalöst bra.

Best Actress: Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Den troligtvis tightaste av kategorierna iår! Med både den äldsta och yngsta skådespelerskan som någonsin nominerats, i Amour respektive Beasts of the Southern Wild. Både Riva och Wallis är dessutom riktigt bra i sina roller. Liksom Jessica Chastain i Zero Dark Thirty. De klipp jag sett av Naomi Watts i The Impossible lovar också stort. Men min röst faller till slut på Lawrence, som gör en prestation som till och med överträffar filmen hon medverkar i. Hon förtjänade statyetten redan för Winter's Bone och det är inte utan anledningar hon blivit en av mina absoluta favoritskådisar bland USA:s yngre talanger.

Best Supporting Actor: Philip Seymour Hoffman (The Master)

För mig står det mellan Hoffman och Christoph Waltz (Django Unchained), men favorit till vinsten är tydligen Robert De Niros fina insats (Silver Linings Playbook) och Tommy Lee Jones ganska tråkiga roll i Lincoln. Gäsp.

Best Supporting Actress: Anne Hathaway (Les Misérables)

Hon har inte mycket screentime i den här rullen, som överraskade mig rejält, men hon lyckas nyttja sin tid på bästa sätt. Övertygande sång och kroppsspråk, lyckas på egen hand frammana precis rätt känslosvall hos publiken.

Best Writing (Original Screenplay): Django Unchained

Även om filmen är långt ifrån utan brister så är det ett väldigt engagerande manus. I vanlig ordning är det framför allt dialogen som lyfter Tarantinos rulle det där extra steget.

Best Writing (Adapted Screenplay): Argo

Otroligt bra filmeffektivisering av den verkliga händelsen och det skrivna materialet om den!

Best Animated Feature: Wreck-It Ralph

En inte alls självklar kategori, skulle inte bli särskilt besviken om någon av de andra nominerade tog hem den. Finns ingen lika självklart "bästa" film i kategorin som förra årets vinnare Rango.

Best Foreign Language Film: Amour

Danmark och Norge har bra bidrag i tävlingen, men Amour förblir det bästa.

Best Documentary: Searching for Sugar Man
Inte bara för att jag inte sett någon annan i kategorin, den svenska rullen förtjänar verkligen priset.

Best Original Score: Thomas Newman (Skyfall)

En MYCKET svår kategori det här året. Argo var också smart komponerad, men Skyfalls soundtrack sticker ut genom att vara mer bombastisk.

Best Original Song: Adele och Paul Epworth - Skyfall (Skyfall)

Den klart mest "hitiga" av alla låtarna, sätter sig onekligen snabbt i huvudet. Konkurrentlåten från filmen Ted är troligtvis årets mest udda nominering. Vinst till den vore vansinnigt konstigt.

Best Sound Editing: Argo

Ljud är en viktig del av nerven i filmen.

Best Sound Mixing: Les Misérables

Avgörande för att musikalen ska hitta rätt ton och känsla.

Best Cinematography: Skyfall

En av filmerna från fjolåret som såg absolut bäst ut. Att inte The Master har nominerats är däremot en skam någon borde avgå för.

Best Production Design: Les Misérables
Ett genomgående lyckat utseende tack vare övertygande produktionsdesign.

Best Makeup and Hairstyling: Les Misérables

Övertygande från början till slut, jag kände mig aldrig ryckt tillbaka till verkligheten på grund av skådespelarnas utseende.

Best Costume Design: Les Misérables

Se ovan.

Best Film Editing: Argo

Rappt, snyggt och effektivt, en klippning som fick mig att aldrig sitta still.

Best Visual Effects: Avengers

Ganska svår kategori det här året, men jag minns hur imponerad jag var av effekterna på försommaren. Till och med i jämförelse med de tidigare superhjälterullarna som ledde fram till filmen.

Les Misérables blir alltså min största vinnare med fem statyetter, mycket tack vare de tekniska kategorierna. Det är överhuvudtaget en väldigt jämn fördelning iår, vilket kommer göra hela tillställningen ganska spännande. Flera av kategorierna är återigen hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli särskilt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt via Twitter.

Efterlängtat 2013

Året är ganska precis en månad gammalt, dags att kika på ett urval filmer som jag längtar efter under det kommande året. Från början tänkte jag lista tio stycken, vilket är brukligt från min sida, men 2013 går mot att bli ett vansinnigt starkt filmår sett till startfältet. Så istället för att bolla med tio bubblare till listan så presenterar jag alla 20 i en alfabetisk lista! Risken finns förvisso att några av rullarna flyttas fram till 2014, med tanke på hur det gångna året såg ut.
Märk väl att jag redan sett en av mina mest emotsedda filmer för året (Django Unchained), vilket är anledningen till att den är ursäktad härifrån.

Before Midnight - Vet inte hur jag ska beskriva min kärlek till de två tidigare filmerna Before Sunrise och Before Sunset, kanske bäst genom att jag knappt kan betrakta och bedöma dem som film alls. Richard Linklater har lyckats göra något som känns som tillfälliga inblickar i två personers livsöden, med faktiska realtidsintervaller. När vi träffade karaktärerna första gången 1995 var de i 20-årsåldern och 2004 i 30-årsåldern. Nu får vi alltså återigen träffa Jesse och Celine nio år senare, nio år äldre, och det känns underbart redan nu. Det enda som hade kunnat göra hela projektet mer tilltalande är om jag själv hade tillhört skaparnas och skådisarnas Generation X.

Cloud Atlas - Tom Tykwer är som kanske bekant en av mina obestridliga regissörsfavoriter. Att han här slår sig ihop med Wachowski-syskonen för att filmatisera ett litterärt science fiction-epos känns både skruvat och helt fantastiskt! Filmen har haft amerikansk premiär och läckt ut på nätet sedan ett tag tillbaka, så jag har redan tagit del av de första, blandade reaktionerna. Ändå ser jag väldigt mycket fram emot att få uppleva det så anspråksfulla verk som det på förhand tycks vara ämnat att vara.

Elysium - Jag var inget överdrivet fan av Neill Blomkamps långfilmsdebut District 9, som många andra. Däremot uppskattade jag att få se science fiction i genrens traditionella anda - skitig, melankoliskt dyster och samhällskritisk. Elysium verkar gå i samma fotspår, så bara jag kan komma över att de första bilderna på renrakad Matt Damon med jättepuffra ser lite b ut så kan det bli riktigt intressant.

The Grandmaster (Yi dai zong shi) - Snacket går tungt om Wong Kar-Wais senaste rulle. Den excentriske regissören har valt en kampsportsbiografi som sitt nästa projekt och redan nu ryktas det om helt vansinnigt välgjorda fightingscener. Känner jag honom rätt kommer det dessutom finnas en hel del tyngd till filmen mer än bara slagsmål. När den har visats på Berlins filmfestival om nån månad lär vi veta mer.

Gravity - Det känns som det här projektet kan gå åt vilket håll som helst. Efter Children of Men så kommer jag med glädje titta på vad helst som Alfonso Cuarón slänger i mitt ansikte. Att hans första långfilm sedan den moderna klassikern dessutom tycks bli en filosofisk scifi à la 2001: A Space Odyssey får det ju att spritta i kroppen på köpet. Det är emellertid så, att självaste Miss Congeniality, Sandra Bullock, castats i den kvinnliga huvudrollen. Det drar ner mina förhoppningar ett rejält snäpp, men jag väljer att hoppas på det bästa.

The Great Gatsby - Att filmen flyttades fram ett halvår till sommaren 2013 är kanske inget gott tecken, men jag är ändå väldigt spänd över vad Baz Luhrmann kan göra av den klassiska storyn. Den snart ett år gamla trailern lovar ju en färgsprakande upplevelse med stora namn i rollistan. Nygamle favoriten Leonardo DiCaprio har ju haft ett grymt uppsving de senaste åren och lär bli väldigt sevärd i titelrollen.

Inside Llewyn Davis - Varje år som bröderna Coen släpper nytt är ett bra filmår. Så har det i vilket fall sett ut förut, så förhoppningsvis kommer deras senaste film leva upp till samma standard. Vet än så länge ytterst lite om story, karaktärer eller något alls, vilket faktiskt bara gör mig än mer peppad. Inte ens Justin Timberlake i en av huvudrollerna kan skrämma bort mig.

Kick-Ass 2 - Omöjligt att säga om den kan nå upp ens delvis till första delens underhållningsvärde, men visst har jag saknat filmer av den kalibern. Matthew Vaughn har tyvärr lämnat för andra stora projekt och den nya regissören känns lite tveksam på rak arm, men jag har stora förhoppningar om att en precis lagom överspelande Jim Carrey kan närma sig den genialitet som Nicolas Cage faktiskt tillförde sin roll i förra filmen.

Man of Steel - I projektets begynnelse intresserade mig filmen föga. Stålmannen kan, på grund av hans övermänsklighet och förutsägbara svagheter, vara den tråkigaste superhjälten av alla. Någonsin. Dessutom var jag mer än måttligt besviken på försöket att återuppväcka karaktären med Superman Returns. All skepsis till trots har jag alltid haft en viss förhoppning om att det går att göra Superman "rätt", på ett mer jordnära och mindre glättigt vis än de gamla Christopher Reeve-rullarna eller Bryan Singers bleka bidrag. Och kanske är det här "make or break"-ögonblicket för karaktären. Förutsättningarna är väldigt goda, med Zack Snyders visuella förmåga och David S. Goyer som författar manuset tillsammans med Christopher Nolan, precis som i den gångna Batman-trilogin. Den sistnämnde står även som producent och har själv handplockat Snyder till regissörsjobbet. Och ja, den lågmälda och laddade trailern ger mig otroligt bra vibbar!

The Master - En film av Paul Thomas Anderson med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman i huvudrollerna är i sig nästan given i den här listan, men både den scientologsektliknande tematiken och förhandssnacket från den amerikanska premiären driver upp förväntningarna extra mycket. PTA har ju tidigare gått från klarhet till klarhet och levererat den ena starka filmen efter den andra, med flera snudd på mästerverk i sin filmografi. Jag är redan nu ganska övertygad om att The Master inte kommer vara ett undantag.

Oblivion - Som science fiction-fantast är 2013 är särskilt spännande år, med en hel del storfilmer på rad i genren. Oblivion är en av de som dykt upp lite obemärkt de senaste månaderna. Min tolkning av trailern är att Tom Cruise till synes spelar en "städare" (åtminstone har många gjort den Wall-E-referensen) som arbetar med att undersöka Jordens yta hundratals år efter att ett stort krig (eller en utomjordisk attack?) förstört planeten. Sen verkar mystiska saker hända som drar storyn i en annan riktning. Trailern känns lovande och jag är en av de som tycker Cruise, oavsett privatliv, är en fantastiskt talangfull skådis. Lägg till att jag älskar smått mystiska filmer, särskilt i den här genren, så är det inget snack om att den ska vara med här på listan.

Only God Forgives - Senaste samarbetet mellan Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling kom som en rejäl käftsmäll och blev en av mina stora favoriter för två år sedan. När de nu följer upp Drive tillsammans så återgår dansken uppenbarligen till den hårdkokta maffiavärlden, som han med Pusher-trilogin visat sig kunna skildra väldigt skickligt. Den här gången får vi följa en polis i Bangkok som måste träda in i boxningsringen för att betvinga en gangsterboss.

Pacific Rim - Årets "bu eller bä" att döma av de första klippen. Alltid intressant att se Guillermo Del Toros nästa verk, men det som på idéstadiet låter maffigt och storslaget (människor bygger ofattbart stora robotar för att slåss mot Godzilla-liknande monster) kräver en hel del av specialeffekter och fungerande manus för att kännas övertygande. En hel del bra skådisar har han i vilket fall till sitt förfogande, så nu håller jag tummarna att han inte tagit sig vatten över huvudet med resten.

The Place Beyond the Pines - Gosling riskerar förvisso hamna i något slags fack när han upprepar Drive-liknande, hårdkokta rolltolkningar. Särskilt när han ännu en gång spelar stuntman. Som måste ta till oväntade medel för att beskydda en kvinna och ett barn. Men när skaparen av tokhyllade Blue Valentine står för arbetet bakom kameran så väcker det trots allt mitt intresse.

R.I.P.D. - Baserad på en serietidning/-roman som gått mig helt förbi. The Rest in Peace Department är en polis- och detektivstyrka i efterlivet som hjälper mördade människor att hämnas sin orättvisa död, genom att få utövaren att åka fast. Intressant upplägg och med roliga skådisar som Kevin Bacon och Jeff Bridges i stora roller. Förvisso spelar ärkedouchen Ryan Reynolds uppenbarligen huvudrollen, men om den här filmen görs på rätt sätt tror jag ändå det kommer vara värt en titt.

Sin City: A Dame to Kill For - Många tokhyllade den första rullen när den kom. Jag var inte en av dem, men jag gillade den egensinniga stilen och att den vågade vara så grafiskt brutal som sin förlaga. Uppföljaren har återigen en väldigt stjärnsprakande ensemble, förhoppningsvis fegar inte Robert Rodriguez och gänget för den delen ur och förmildrar den för att tilltala en bredare publik. Eller att Frank Miller får för stort inflytande och förvandlar det till ännu ett The Spirit-debacle.

Star Trek Into Darkness - Under vad som verkar vara ett ovanligt science fiction-tungt filmår så är det här troligtvis den film som kittlar flest nerver just nu. J.J. Abrams första Star Trek-film kom som en blixt från klar himmel och visade att actionäventyr med både hjärta, underhållning och tyngd fortfarande existerar (en av anledningarna att jag blev riktigt glad av nyheten att han även regisserar nästa Star Wars-film). Trailern till uppföljaren lovar mer av allt och även en mer karismatisk fiende i Benedict Cumberbatch. Ett givet biobesök, med försiktig optimism att Abrams kan göra om bedriften och knocka mig igen.

Upstream Color - Ett relationsdrama med övernaturliga inslag? Det är uppfattningen jag får när jag läser existerande sammanfattar om handlingen i Shane Carruths nya film. Efter att ha gett oss den underligt "diskbänksrealistiska tidsresefilmen" och mindfucken Primer så överraskar mig å andra sidan ingenting från honom längre. Däremot har jag länge sett fram emot vad han har kokat ihop härnäst innanför pannloben. Det kan bli precis vad som helst!

The Wolf of Wall Street - Jag är inte superintresserad av draman i Wall Street-miljö, men alla nya samarbeten mellan Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio kommer i princip ha gratisbiljett in på den här listan. Ganska lite är sagt om handling och liknande i övrigt, men de två namnen högst upp på projektet är tillräckligt för att bli peppad. Inte ens att namnen under inkluderar Matthew McConaughey, Jonah Hill och Jon Favreau rör mig i ryggen!

World War Z - En film jag är väldigt kluven inför. Sägs skilja sig ganska rejält från den väldigt hyllade boken och regissören Marc Foster lär ha fått återuppta produktionen för att filma en hel del extra scener väldigt sent (för att rädda upp kritik från dåliga testvisningar om jag förstått det rätt). Samtidigt gillar jag fortfarande upplägget om att följa zombieapokalypsen från en FN-anställds perspektiv, ge scenariot en mer global vinkel. Gillar även att få se Brad Pitt i den huvudrollen. Den första trailern, med FLODVÅGOR av zombies, återgav dessutom en hel del hopp om filmen. Kan fortfarande bli ett fiasko, men min kärlek till genren kommer hålla mitt mod uppe in i det sista.

Film 2012

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2012 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Hugo Cabret
Originaltitel: Hugo
Första gången jag såg en trailer för Hugo så trodde jag att Martin Scorsese hade gjort bort sig rejält. Klippet hade en otroligt naiv och barnslig ton, ett långt steg från det klassiska mörker jag tyckte att han hittat till med Shutter Island. Filmen visade sig ju inte heller vara så mörk till slut, men inte heller alls så naiv som jag befarade. Tvärtom innehöll den ett oväntat djup och ett engagerande mysterium som höll mig intresserad fullt ut. Visst kan specialeffekterna vid tillfällen kännas sökta, men i grunden handlar filmen ju också om filmberättelsers (och kanske framför allt just specialeffekternas) magiska sätt att förundra oss. Mer än så vill jag inte säga, för att inte förstöra upplevelsen för eventuella oinvigda.

9. Call Girl
Ett utmärkt exempel på hur bra svensk film faktiskt kan vara, när pengar och tid läggs på annat än trötta romantiska komedier och deckare. Så många saker stämmer med den här rullen, med både nya skådespelartalanger och högpresterande veteraner glänser i ensemblen. Pernilla August är precis rätt balans mellan modersliknande beskyddare och obehagligt känslokall affärskvinna. Hoyte van Hoytema står för sin sedvanligt bländande plåtning.
Långfilmsdebuterande regissören Mikael Marcimain har lyckats ta en fiktiv berättelse och effektivt förlägga den i en värld som osar av verkligheten. Det är av den anledningen delvis förståeligt att så mycket av debatten efteråt handlat om kopplingarna till bland annat Olof Palme, men samtidigt förjävligt att fokus tas från den faktiska problematiken kring kvinnors utsatthet i samhället. Jag ser väldigt mycket fram emot Marcimains filmatisering av Klas Östergrens roman Gentlemen.

8. The Guard

Provokativ, skitig och otroligt underhållande. Det är otroligt att The Guard ens kan fungera som film, för det var länge sedan jag mötte på en så osympatisk huvudkaraktär. Ändå sitter jag konstant och hejar på den bittre, irländske polisen Gerry (underbart spelad av Brendan Gleeson), trots att han både slänger sig med rasistiskt tugg och går hos prostituerade. Filmen lyckas långsamt skrapa på hans stenhårda fasad och ge ledtrådar om att det finns en godhjärtad person där bakom. Särskilt intressant blir det när Don Cheadle dyker upp i form av en amerikansk FBI-agent, som tar med sig pekpinnen och till en början hamnar i ganska dålig dager hos Gerry och hans kollegor.
Det hela påminner om en mix av In Bruges och The Big Lebowski. Den är inte lika bra som någon av de två, men ett utmärkt alternativ och ett nytt bevis på hur långt du kan komma med ett välskrivet manus och riktigt talangfulla skådespelare som vågar bjuda på sig själva.

7. Amour

Ångestkungen Michael Haneke bygger sitt senaste verk på det som kan tänkas vara en av de tyngsta perioderna i alla människors liv, tiden då kärlekspar tynar bort från varandra på ålderns höst. Det är som väntat en mycket långsam och noggrant utstuderad film, men på ett sätt som fängslade mig mer än jag kunnat ana. Ett till synes omärkligt livsöde som utgör en stark upplevelse just av den anledningen, att den inte känns unik. Det är brutalt äkta och ärligt, till den punkt att jag som tittare ibland sitter och hoppas på en ljusglimt à la Hollywood.
Filmen har fått stor uppmärksamhet inför den stundande Oscarsgalan och jag tycker nog själv att det är ett av Hanekes starkaste verk hittills. Delar av den där skrämmande, krypande känslan i hans mer obehagliga filmer lever delvis kvar, men hans avvaktande och betraktande stil kommer här mycket mer till sin rätt. I likhet med filmen som placerat sig på första plats så vågar jag knappt rekommendera den här, eftersom jag troligtvis inte själv kommer se om den oavsett hur bra den var. Tyngden i den skulle successivt mala ner mig.

6. Searching for Sugar Man
Hade någon sagt till mig i början av 2012 att jag inte bara skulle ha en utan två svenska filmer på topplistan (och att en av dem dessutom skulle vara en dokumentär) så hade jag hånskrattat och pekat personen i fejset som en tolvåring. Ett ovanligt bra svenskt filmår bekräftades av det här stilfulla dokumentet, som i enlighet med många av de allra bästa dokumentärerna har en berättelse som nästan är för bra för att vara sann. Presenterad som lika delar biografi, osannolik faktafilm och mysterium är det den kanske definitiva skildringen av Rodriguez - rockartisten som, åtminstone för mig, för alltid kommer stå symbol som den evige underdogen. Den talangfulle, ödmjuke människan som (åtminstone initialt) aldrig fick den uppmärksamhet och bekräftelse han förtjänade.

5. 50/50
En av de klart största överraskningarna kom i form av den här komedin tidigt under förra året. På förhand trodde jag det var en ganska tam screwball-rulle där Seth Rogen får slå sig ihop med Joseph Gordon-Levitt som omaka par för att klämma loss några lättsmälta skämt. Det var innan jag insåg att den handlade om den plågsamma tiden strax efter att ha fått en cancerdiagnos. Och att det fortfarande var en komedi, trots detta. Det besynnerliga är att den så otroligt väl lyckas balansera tyngden från svärtan med den förlösande humorn, en unik "feel-bad-feel-good-film" som jag beskrev den i en tidigare recension.
En film som var jobbig i sina stunder, men framför allt var upplyftande som upplevelse och som så många andra (ofta sleazy) rullar fick mig att uppskatta vad jag har i livet. Fast på ett bättre, mer ärligt och mindre trött vis.

4. Argo

Jag var försiktigt peppad på Ben Afflecks senaste film som regissör. Efter att ha gjort väldigt bra jobb bakom kameran med Gone Baby Gone och The Town (även om den sistnämnda hade andra problem) såg jag väldigt mycket fram emot hans fortsatta karriär i registolen. Jag hade däremot inte väntat mig att det skulle vara en så övertygande film som det visade sig vara. Rekvisita, plåtning och nerv stämmer så väl överens med de verkliga bilderna från incidenten att det vid tillfällen hade kunnat vara dokumentärt. Till skillnad från The Town så fungerar dessutom Affleck oväntat bra som huvudroll i sin egen film. Och jag hade aldrig väntat mig att ett krigskonfliktsdrama kunde vara så rolig, gång på gång så lyckas Argo få mig att skratta på oförmodade, men inte opassande, ställen. Visst finns det en del klyschor och tveksamma dialoger, men överlag är det en väldigt engagerande berättelse som höll mig på helspänn hela vägen in i mål.

3. Moonrise Kingdom
Är du inte sedan tidigare ett fan av Wes Andersons underligt färgstarka världar eller flippade karaktärer kan en varning vara på sin plats - det här är verkligen hans mest extrema bildbonanza hittills. Själv älskade jag varje sekund. Det är en så självmedveten film att den lätt kan bli för mycket, men istället ville jag bara ha mer och mer av fantastisk rekvisita och snillrika tagningar.
Utöver ytan så har Anderson lyckats få med sig helt sanslösa barnskådisar till sin senaste rulle. De näst intill helt oerfarna Jared Gilman och Kara Hayward lyckas inte bara stå starka jämte en stjärnspäckad ensemble, utan tacklar också felfritt den klassiskt "Andersonskt" märkliga miljön som deras huvudkaraktärer försätts i.

2. Looper

Vanligtvis är jag en ganska svårflörtad person när det gäller filmer om tidsresor. Inte alls så att jag undviker dem, tvärtom har jag sedan min ungdoms kärlek till Back to the Future-trilogin slukat så mycket jag orkat av det genren har att erbjuda. Istället så ligger mitt problem i filmernas kvalitet. En del rullar verkar tro att det räcker med ett tidsreseinslag för att ursäkta ett allmänt undermåligt manus (se Hot Tub Time Machine), medan det finns filmer som utgår från en stark grund för att använda aspekten som en naturlig drivkraft (se Star Trek) eller bara krydda till storyn.
Looper hör helt klart till de sistnämnda filmerna, för i ärlighetens namn är själva tidsresorna i filmen väldigt paradoxala och ologiska, trots att man tagit in skaparen av den nästan pedantiskt perfektionistiska tidsresefilmen Primer som konsult. Looper förlitar sig istället på en välskriven thrillerstory och för att vara en film om tidsresor så utspelar sig förvånansvärt stora delar av den på en och samma plats (ur både tids- och rymdaspekt). Det är även en film som vågar vara rå och smutsig, som efter bara en kort stund fick mig som tittare att känna "jag har verkligen ingen aning om hur det här kommer sluta".

1. Vi måste prata om Kevin
Originaltitel: We Need to Talk About Kevin
Sammanfattade det mesta av mina tankar och känslor kring filmen i ett inlägg för inte så länge sedan. En väldigt stark, skrämmande och obehaglig film. Inte bara på grund av den tunga tematiken och psykotiska titelkaraktären, utan även eftersom så många delar av filmen känns vansinnigt realistiska, i den aspekten att de med säkerhet skulle kunna gå till i verkligheten så som de framställs i filmen. Inte bara familjens långsamma fall in i det uppenbarligen oundvikliga fördärvet, utan också hur en person efteråt tvingas genomgå någon annans skärseld och fördöms av samhället för det som någon annan gjort.
Att den placerar sig här på min lista är givetvis för att jag tycker det är en fantastisk film, men frågan är om jag någonsin ens kommer orka se den en andra gång. Känner mig fortfarande otroligt drabbad av den, vilket kan bero på allt från att jag tar åt mig starkt av när liknande brott begås i verkligheten till att jag dagligen arbetar med ungdomar i samma ålder som titelkaraktären.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• Batman: The Dark Knight Returns, Part 1
• The Cabin in the Woods
• Detachment
• Kompani Orheim
• Lawless
• Life of Pi
• Palme
• Prometheus
• Skyfall
• Tyrannosaur

År 2012 såg jag totalt 146 filmer nya filmer (d.v.s. som jag inte sett tidigare). Totalt var det 252 timmar och 28 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 104 minuter. För första året på länge såg jag faktiskt fler filmer än året innan (såg 35 fler än under 2011), har under åren efter universitetet uppenbarligen ägnat mycket mindre tid åt att just se film. Snittlängden på rullarna var däremot nästan densamma som förra året, bara någon minut längre.

Vi måste fortfarande prata

We Need to Talk About Kevin börjar mästerligt, med studien i hur familjemamman Eva och omgivningen hanterar vardagen efter en fruktansvärd tragedi som involverade hennes son Kevin. Det är en nästan absurdistisk sadistisk verklighet som framställs, med en enhällig samhällelig osympati och ett konstant klander för ett brott som någon annan begått. Det okronologiska berättandet är väldigt effektfullt, med fram- och tillbakablickar som ger hintar om vad som hänt och hur personers öden är sammankopplade.
Filmens enda problem är när den vilar för mycket i det förgångna, det blir ibland lite väl spekulativt när berättelsen försöker hitta förklaringar på hur karaktären Kevin kunde bli som han blev. Särskilt med tanke på hur mycket mer subtilt samma budskap är i filmens inledning. Ändå är det en ruskigt välgjord, obehaglig och vansinnigt välspelad film (Tilda Swinton och Ezra Miller är magiska), som fortfarande lyckas föra fram sitt starka budskap om människors oförlåtande förmåga att söka syndabockar och se till andras svagheter än sina egna. Samtidigt visar den föräldrars psykiskt utsatta situation att beskylla sig själva för sina barns beteenden och tillkortakommanden, såväl före som efter de mer hemska sakerna de kan göra.
Hade filmen inte samtidigt försökt att på ett lite väl lätthänt sätt påvisa ögonblick som ligger bakom Kevins utveckling så hade den varit ett klockrent mästerverk. Nu är den för mig "bara" en fantastisk film, som dessutom tragiskt nog är rykande aktuell. En mycket stark upplevelse, som kanske till och med kommer uppvärderas ju mer jag får reflektera över den. För det var länge sedan jag kände mig så drabbad av en film.

Back with a flix fix

Ouff, den troligtvis längsta av skrivpauser jag gjort hittills från det här stället! Som vanligt inte helt frivilligt, jobbuppstart efter sommaren och andra förpliktelser har väl varit partners in crime.

Bland mycket intressant som hänt sedan slutet på juli så får väl ändå det pågående "streamingkriget" i Sverige, mellan olika VoD-tjänster som vill regera marknaden, vara bland det mest aktuella. Särskilt när  redan på förhand upphaussade Netflix smög sig in för några veckor sedan så exploderade snacket i feederna. Mycket eftersom Spotify-prenumeranter får testa det gratis fram till nyår.
Utbudet på Netflix och flera andra streamingtjänster är väldigt begränsat än så länge, licensavtalen tar en jäkla tid, men det finns några guldkorn att kolla in. Här är ett försök till fem inte allt för uppenbara tips att hitta på Netflix just nu:

Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos) - Mörkt, spännande och oscarsvinnande kriminaldrama från Argentina. En vid tillfällen väldigt innovativt filmad historia som får alla svenska dussinpolisfilmer att se snöbleka ut och till och med ligger på en ganska stadig placering på IMDb:s Top 250-lista.

Louis C.K.: Chewed Up - Netflix har en drös stand up comedy-shower att visa upp vid lansering och Louis C.K. visar med den här rutinen från ett antal år sedan varför han är en av de ohotat bästa i branschen. Får inte missas!

Misfits - Den fantastiskt säregna, brittiska superhjälteserien(?) finns äntligen att beskåda för alla, lagligt och med svensk text! En väldigt smutsig och annorlunda vision av människors hantering av övernaturliga förmågor, med välskrivna karaktärsutvecklingar och storylines. Säsong fyra började i Storbritannien igår, de första tre finns att se på Netflix nu!

Party Down - Ännu en serie som blivit tragiskt förbisedd av svenska distributörer och kanaler, om jag inte missat något. En sitcom i The Office-anda om avslagna individer (ofta misslyckade birollsskådisar) som jobbar för en cateringfirma i Los Angeles. Många träffsäkra skådisar, bra timing och välskriven dialog. Väldigt förvånad att den aldrig slog större.

Persepolis - Filmatiseringen av Marjane Satrapis fantastiska serieroman är minst lika bra som förlagan (kanske tack vara hennes involvering i projektet) och utvecklar upplevelsen än mer med sin musik och sitt språk. Och den utmärkta, animerade tolkningen av Satrapis teckningar. En vacker och engagerande berättelse om en iransk tjej som ser tillbaka på sin uppväxt under Iranska revolutionen.

Ett sevärt antiklimax

Det kan inte vara enkelt att bygga en uppföljare till vad allmänheten har kommit att uppfatta som den kanske bästa superhjältefilmen, och av många rent av som en av de bästa filmerna, genom tiderna. Kanske var det också vad som blev Christopher Nolans fall, pressen i att försöka överträffa sig själv och skapa en än mer episk installation. För det ska sägas från start att The Dark Knight Rises har alla ingredienser för att vara en fantastisk avslutning på trilogin, som intressanta karaktärer, en stark och tydlig manusidé och storslagna actionsekvenser som får tittaren att gapa.

Delarna skapade till slut en förvisso mörk och mustig, men även ljummen och förhållandevis blek soppa. Störst brott verkar ha begåtts i klipprummet, eftersom filmen trots sina knappa tre timmar misslyckas fatalt i sin dramaturgiska uppbyggnad. Det finns alldeles för lite koppling mellan scenerna, karaktärernas känsloreaktioner inför vad som händer är helt off om inte helt intetsägande och berättelsen hoppar runt mer plötsligt än en hemredigerad familjesemester-VHS från 80-talet. Helhetsintrycket är ett forcerat arbete, som om Nolan bara vill få den tredje Batman-rullen ur världen snabbt som sjutton och gå över till andra projekt. Det har förstås delvis att göra med filmens ambition, att sammanfläta så många olika sidospår och berätta en mer komplicerad story än exempelvis den i The Dark Knight, även om samma problem var märkbara redan då. Underligt, eftersom Nolans Inception inte hade några som helst problem att hålla en tydlig och förståelig intrig trots flertalet lager i berättandet. Alla tre filmer är trots allt klippta av samma person - Lee Smith.

Även om klippningen är filmens största problem är det tyvärr inte det enda. Karaktärerna, som på pappret känns så starka och uttrycksfulla, dras också med en hel del bekymmer. Banes röst fungerade exempelvis inte alls för mig. Förutom att den känns extremt pålagd (med en ljudnivå dubbelt så hög som alla andras) så hade jag inte mycket till övers för hur banal han, trots sin massiva fysik, framstod som skurk genom sin dialekt och språkmelodi. Rösten beskrevs i en amerikansk tabloid som "Darth Vader och Sean Connerys mörka kärleksbarn", medan mina egna tankar snarare gick till en förvuxen Stewie Griffin. Skådespelarna kändes överhuvudtaget inte särskilt hängivna berättelsen och hade svårt att leverera den tunghänta dialogen som avsetts spelas på samma nivå som ett grekiskt drama. Det blev även därefter, väldigt teatraliskt. När en relativt central karaktär tar sina sista, dödsrosslande andetag kändes både dialog och skådespel som taget ur en mellanstadiepjäs.

Med allt detta sagt vill jag att ni ska förstå mig rätt när jag säger att The Dark Knight Rises fortfarande är en högst sevärd film. I allt det styltiga finns några bländande och även överraskande scener och nykomlingarna Anne Hathaway och Joseph Gordon-Levitt gör mycket stabila insatser som delvis rätar upp skeppet. I filmens sista 20 minuter lyckas Nolan dessutom, oavsett de tidigare problemen, påminna oss om varför vi kommer sakna honom i registolen för framtida Batman-installationer.

Ojämnt men äkta

Storyn känns klassisk, nästan överanvänd. Gift eller på annat vis upptagen person träffar sitt livs kärlek i någon annan och står inför den kluvna situationen att antingen vara trogen eller följa sitt hjärtasimpuls. I många fall har vi sett det här upplägget i mer raka komedier, där huvudkaraktärens äkta hälft är en dryg eller rent av ond person och vi som tittare därför hoppas ska förlora killen/tjejen till den utmanande kärleken. The Wedding Singer är ett typiskt exempel. Dessa komedier är på samma sätt mallformade och slutar allt som oftast med att protagonisten lämnar sitt fördärvade förhållande, blir tillsammans med den nyvunna kärleken och lever lyckligt i alla sina dagar.

Take This Waltz är inte denna sortens film. Upplägget är detsamma, men Michelle Williams karaktär Margot är inte gift med en kvinnohatande idiot, utan den kärleksfulle kokboksförfattaren gestaltad av Seth Rogen. Så när hon kärar ner sig i den charmige konstnären som bor i grannhuset är inte tittarens lojalitet självklar. De känslodilemman som Margot ställs inför är enklare för tittaren att relatera till eftersom de inte är så svartvita.

Med det sagt så är Take This Waltz knappast ett mästerverk. Filmens bästa ögonblick är när den lyckas förmedla känslan av hur lite vi faktiskt känner människorna som står oss närmast i våra liv. Hur vackert och harmoniskt det än kan verka på ytan så kan vi aldrig veta vad som försiggår i varandras tankegångar utan att vara brutalt ärliga mot varandra. Detta faktum gör Take This Waltz till en bitvis väldigt jobbig film att se. Är man av gravt svartsjuk natur kan den rent av vara mer skrämmande än en skräckfilm.

Young blood, old plot

Det var inte utan vissa tvivel som jag lutade mig tillbaka i biofåtöljen för att insupa The Hunger Games. Visst, även om jag hade svårt för den första delen i boktrilogin såg jag förvisso en hel del potential i berättelsens cineastiska ton. Och när Pleasantville-regissören Gary Ross fattade dirigentpinnen och Jennifer Lawrence dessutom offentliggjordes i huvudrollen skapades till och med vissa förväntningar. Samtidigt visade det mesta av det tidiga reklammaterialet knappt något matigt från varken story eller actionsekvenser, vilket sällan är ett bra tecken, och det mesta av förhandssnacket har egentligen handlat om huruvida den fortsatta filmserien kan bli nästa stora ungdomssuccé efter att Twilight (äntligen) börjat dö ut.

Filmens största brist är också en ganska typisk för bearbetningar av litterära förlagor, nämligen svårigheten att avväga speltiden. Trots nästan två och en halv timme känns flera delar alldeles för skyndsamt genomarbetade, medan vissa moment eller karaktärer kanske hellre skulle ha släppts helt till filmversionen istället för att få ett halvdant framträdande på vita duken. För att vara en film av den här potentiella magnituden, att den ska konkurrera om unga tittare mot såväl Pixar-rullar, diverse b-komedier, tonårsvampyrångest och de sedvanliga blockbusterproduktionerna, så har den en överraskande låg budget som tyvärr skiner igenom vid några avgörande tillfällen. Scenen vid presentationsceremonin, som beskrevs ganska storslaget i romanen, var troligtvis filmens lågvattenmärke. Pinsamma specialeffekter som fick mig att kisa med ögonen, ackompanjerat av pompös musik som ännu mer tydliggör de visuella bristerna.

Filmens styrka är det dystopiskt mångbottnade budskapet, trots att det i den här versionen hamnat något mer i skymundan på grund av det höga tempot och den väldigt sparsamma tiden till reflektion. Här finns inte bara de traditionella, politiska funderingarna kring bristen på demokrati och förtrycket under ett autokratiskt styre, utan om vi så vill även grund till diskussion kring genus, relationer och makt.

På det stora hela så hoppas jag att det kommer en förlängd version av filmen på bluray som utvecklar de mest hafsiga delarna, att Ross lär sig av misstagen till de två kommande delarna eller att de helt överlägger ett regissörsbyte. Att de båda romanuppföljarna blir film, och troligtvis får en rejält större budget, ser jag som ganska självklart.

Skit också

Det händer så mycket skit, både bra skit och dålig skit, att mina veckovisa uppdateringar av bra skit snabbt blev rudimentära. Hädanefter ska jag återigen lägga större vikt vid att skriva längre, mer utförliga funderingar kring den mest intressanta skiten.