Har Fleet Foxes besökt min blogg?

Var inne och kikade lite bloggstatistik på Sitemeter, när plötsligt denne besökare uppenbarade sig i listan. Bostadsort, Google-sökningen han/hon hittat till mig med och att han/hon sedan låtit översätta inlägget till engelska får mig att fundera...

Lomo Smena 8M - Första rullen

Dags att betrakta den första rullen från min nygamla, sovjetiska trotjänare. Lite besviken blev jag på färgerna, som inte blev riktigt så starka som jag hade hoppats. Åtminstone inte i alla bilder. Men det kan ju bero på fler faktorer än själva kameran. Roligast resultat tycker jag personligen de tre sista bilderna gav. De fotograferades på natten med uppemot tre sekunders slutartid.
Själva rullen var en Fuji Reala 100 med utgångsdatum i juli 2007. Använde en identisk film i min Canon AE-1 under helgens Arvikafestival, de bilderna kommer om någon vecka!
Som vanligt kan ni se bilderna i mer högupplösta versioner på Flickr.

Arvikafestivalen 2009

En kort sammanfattning av de akter jag såg, i bokstavsordning:

• Anna Ternheim - Det kändes ganska underligt att placera en singer/songwriter på festivalens största scen, även en så framstående artist som Ternheim. Spelningen skapade för mig aldrig heller något större än en trevlig mysfaktor. Trots att solen gassade kändes det också konstigt att se henne bära en svart keps genom hela konserten. Det gav henne ett ännu skyggare intryck än vad den tomt gapande Vintergatan redan skapade.
  
• Bob Hund - Ryktet om bandets starka liveframträdanden hade följt mig länge och fram tills iår trodde jag aldrig jag skulle få uppleva det. Men efter en lång tids uppehåll från musiken var det äntligen min tur att få se dem. Jag har självklart inga tidigare spelningar av bandet att jämföra med, men jag hade inte en tråkig stund på gruset framför Vintergatan. Sångaren Thomas Öberg har en underlig hjärna som skapar minnesvärda stunder. Dessutom hör musiken på deras comeback fortfarande till årets bästa hittills.
  
• Depeche Mode - Det klart största namnet på festivalen och bandets enda livespelning i Sverige under hela 2009. Lika storslaget som man hade hoppats på, både på och framför scenen. Det skulle inte förvåna mig om de slog publikrekord, det gick inte att se marken ens från den upphöjda grässlänten. Trots att man ökat utrymmet framför Vintergatan rejält inför iår, om inte fördubblat det. Bäst var avslutande Personal Jesus, som fått en färgstark ackompanjerande video som osar James Bond-intro.
  
• Detektivbyrån - Senast jag såg ett elektroniskt "instrumentalt" orienterat band dra lika stor som engagerad publik på Arvikafestivalen, var under Slagsmålsklubbens spelning 2003. Det finns många likheter med Detektivbyråns gig. Båda låg schemalagda tidigt på första dagen och båda ägde rum på Andromeda, som i båda fallen visade sig vara alldeles för liten för den stora publiken. Trion har redan en otrolig skatt av melodier från debutskivans låtmaterial och hintade på spelningens slut om att uppföljaren är på g.
  
• Eagles of Death Metal - Den klart mest energiska av alla spelningar! Bandet eldades på av publikens eufori och adrenalinen var på topp i Apollo-tältet. Bäst var det när gänget röjde loss några spår från den första plattan, men även hiten Cherry Cola från uppföljaren Death By Sexy... fick folkhavet att gå bananer. Och sångaren Jesse Hughes var på toppenhumör, medan han stötte fram texterna till styltig dans; "That guy back there says we can only play one more song, but I say fuck that, we're gonna play at least three more for you guys!"
• Fever Ray - Ominös stämning och spännande blandning av gammaldags lampprydnad, laser och indiankostym på scenen. Karin Dreijers projekt vid sidan om The Knife är inte mindre intrikat än sin storasyster, men som en vän påpekade saknar det också hitmelodierna från knivalbumen. Särskilt det första. Däremot är det otroligt fascinerande, som en liten glimt in i ett genialiskt hjärnkontor. Och studioinspelningarna är fortfarande bland årets bästa.
• Fleet Foxes - Gänget avslutade sin turné med spelningen på Arvika och gjorde en ganska personlig och skojfrisk tappning av sin stämningsfulla musik. Ikoniska White Winter Hymnal drog myckt jubel och publikgung, mellansnacket lockade fram fina skratt.
  
• I Are Droid - Uppträdde samtidigt som Fever Ray, men jag hann åtminstone se och höra några riktiga godbitar, så som förstasingeln Time on Time. På scenen är killarna ganska stillastående, men på sätt och vis passar det deras självsäkra stil. Och kanske främst deras bandnamn.
• Korn - Enda möjligheten att göra den här spelningen tyngre hade varit om man tagit in en faktisk afrikansk elefant på scenen och piskat den i en och en halv timme tills den stampat sönder scenen. Varje tramp på baskaggen kändes som ett mindre bombnedslag med efterföljande tryckvåg genom publiken. Basgitarrens strängar användes snarare som slaginstrument än något annat. De hann plöja så gott som alla sina tyngre hits och Got the Life blev den fantastiska pricken över i, efter ett tacksamt mellansnack från Jonathan Davis. Intressant var även att bandet valde att ge ledtrådar om sina till synes breda influenser, med egna hyllningar till Queen, Metallica och Pink Floyd. Deras avslutande tappning av Another Brick in the Wall var ren glädje för både bandet och den redan trötthoppade publiken.
  
• The Mars Volta - Jag är naturligtvis starkt partisk när jag säger att Cedric och Omars gäng bjöd på en fantastisk spelning. Deras musik har varit en viktig del av mitt lyssnande de senaste sex, sju åren. Samtidigt är jag inte förblindad, utan kan se att det finns en viss svaghet i deras liveframträdande. Särskilt det faktum att festivalpublikens förundrade stillastående inte faller Cedric i smaken när det bjuds på så euforiska toner. Visst påpekar han det med humor och man kan ha en viss förståelse för hans besvikelse, men för en liten stund så stjälps bandets professionella fasad och kvar blir bilden av en grinig vokalist. Men bara tillfälligt. Låtmaterialet och utförandet är det som sagt inget som helst fel på. Personliga favoriten Eriatarka skyndar förbi och Halo of Nembutals, en av de klart bästa spåren från deras senaste platta, är en episk upplevelse.
• Nine Inch Nails - Bandet hade den på förhand tydligt största fanskaran på plats. Spelningen var också otroligt maffig, men efter att ha sett The Mars Volta stå på samma scen någon timme tidigare så kändes deras material tämligen monotont. Då och då blixtrar framträdandet till rejält och mitt i spektaklet blir Trent Reznor till och med så uppjagad att han lyckas välta ut hela det främre synthbordet över scenkanten. Att detta inte rör bandet i ryggen det minsta eldar bara upp publiken ännu mer och till slut blir det en riktigt minnesvärd upplevelse.
  
• Röyksopp - Blip-blopen lockade en gigantisk skara lyssnare och fungerade oväntat väl i liveformat. Vanligtvis har jag svårt för den här sortens spelningar, eftersom det jag upplever lika gärna kunde vara ett stort discotek och en DJ med fäbless för norsk electronica. Men gänget anstränger sig för att hålla min uppmärksamhet vid liv. Och lyckas. Roligast var att återuppleva deras gamla hit Eple.
• Thåström - Jag har alltid haft lite svårt för den svenske punkikonens raspiga soloprojekt, men gillade det jag såg. Framför allt kändes han mer rörlig och inte lika stelt uptight som jag annars är van att se honom. Ternheim gästade i en finfin duett.
  

Bra saker vecka 27:

Arvikafestivalen 2009.

Årets mest självklara köp

Jens Jonssons samlade kortfilmer för 10 (tio!) ynka små riksdaler hos Ginza! Var nog bara ett år sedan som jag köpte dubbeldiscen till redan då kraftigt nedsatt pris - 149 kronor.

Lysande utsikter

Juli månad bjuder på ypperliga äventyr och, förhoppningsvis, fototillfällen. I kronologisk ordning:

• Arvikafestivalen (tack vare en fantastisk, tidig födelsedagspresent!)
• Stockholm
• Berlin
• Bremen

Dessutom Brofestivalen i Ekshärad strax efter hemkomst. Finfin sommar!

Bra saker vecka 26:

• Synecdoche, New York. Hollywoods mest egensinniga manusförfattare levererar ännu en drömsk rulle och passar dessutom på att själv stå för regin. En ypperlig uppvisning i skaparvånda, presenterad i en så bisarr metaberättelse att högljudda gapskratt är återkommande. Och ibland sätter sig i halsen. Charlie Kaufmans senaste är den sortens film jag kommer återvända till många gånger om, precis som hans tidigare mästerverk Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Inget lättsmält för stunden, snarare den cineastiska motsvarigheten till soul food.
  
• I taket lyser stjärnorna. När jag ändå snackar film kan jag passa på att tipsa om en av de mest välspelade svenska rullarna på ett bra tag. Filmatiseringen av Johanna Thydells bok bjuder på finfint skådespel, särskilt av de unga nykomlingarna. Samma imponerade känsla fick jag efter att ha sett Alexandra Dahlström och Rebecka Liljebergs övertygande rolltolkningar i Fucking Åmål. Ett gott betyg om något.
  
• Post Office av Charles Bukowski. Jag blev väl inte överdrivet imponerad av gubbens kanske mest omtalade bok, men visst gav den mig ännu en djupare inblick i hans närmast enigmatiska varande. Formuleringarna i vissa partier är fantastiska, vilket också visar på att Bukowski, åtminstone för mig, i första hand kommer bli ihågkommen för sin poesi snarare än som romanförfattare.
  
• Octahedron. The Mars Volta överraskade mig totalt när de redan nu släpper sitt femte studioalbum! Egentligen skulle jag ha väntat mig en uppföljare i dessa tider, med tanke på den tidigare produktiviteten, men jag har knappt ens hunnit smälta allt det matiga i deras gångna material. Samtidigt drog Octahedron in mig totalt från första början, vilket inte riktigt var fallet med The Bedlam in Goliath. Herr Grahn har slagit på stort med en fullpoängare och omnämnandet "sommarens mest väsentliga album". Hittills är jag klart lagd att hålla med. Dessutom lever ännu mitt hopp om att få se Cedric och Omars gäng jamma sönder Folkets park i Arvika på torsdag.
  

Min allra första skiva

Med anledning av Michael Jacksons bortgång kändes det inte mer än rätt att presentera hans roll i min uppväxt. Om jag minns rätt så fick jag plattan i present, men om det var julafton 1991, eller min åttaårsdag året därpå, förbigår mitt minne totalt. En sak är däremot säker; vinylnålen har nog närmast rivit sönder förstasingeln Black or White, som gick på repeat ett otal gånger under kvällarna som följde. Den utgör första spåret på andra sidan.

True Stories - Kapitel XIV: Prioriteringsfrågan

[Några vänner tittar på U21-matchen mellan Sverige och Italien]
Tjej: Var spelar Marcus Berg till vardags?
Kille 1: Groeningen. I Holland.
Kille 2: Fast jag har hört att han ofta hamnar i bråk på träningar, med sina lagkamrater.
Tjej: Va!? Varför då?
Kille 1: Han är från Torsby, så han bråkar antagligen om vilket som är bäst av Saab eller Volvo.

Bra saker vecka 25:

• Nykterhet. Why can't we not be sober, undrade även Maynard James Keenan. Efter en midsommarafton utan etanol i blodet har mitt perspektiv på konsumtionskulturen i hemtrakterna ökat ytterligare. Med skräckblandad fascination.
  
• Sill. Återkommande vid många svenska högtider, men smakar alltid bästa i dessa veckor.
• 24. Nina har påbörjat projektet att titta ikapp serien från start. Jag iakttar från sidlinjen och minns tillbaka varför jag gillar den så mycket. Förutom att serien är en otroligt intensiv upplevelse i sig, så har jag nostalgiska minnen från när vi plöjde ett bra antal avsnitt hemma hos Per och Lisa i Karlstad. Underbart!
• Vänddia. Kärleken är här för att stanna, förvrängda färger är livet! Nu har jag även hittat ett labb som kan framkalla den äkta varan. Det kommer bli en kostsam, men bländande, fotosommar!