Skit också

Det händer så mycket skit, både bra skit och dålig skit, att mina veckovisa uppdateringar av bra skit snabbt blev rudimentära. Hädanefter ska jag återigen lägga större vikt vid att skriva längre, mer utförliga funderingar kring den mest intressanta skiten.

And the Oscar 2012 should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: Hugo

Vad ska premieras hos en vinnare i kategorin? Storfavoriten The Artist vill vara en kommentar till filmmediet och samtidigt ett givande bidrag till samma genre som den kommenterar. Ändå lyckas den knappast lika bra som Scorseses filmhyllning. Det kommer, trots att den har flest nomineringar, vara en rejäl skräll om Hugo faktiskt vinner.

Best Director: Martin Scorsese (Hugo)

Det hör till ovanligheterna att inte vinnaren av regissörspriset också gjort prisvinnaren för bästa film. Men det är inte av den enkla anledningen som jag lyfter fram personliga favoriten Scorsese, utan för att hans suveräna hantverk i Hugo är så påtagligt och styrande för det hänförande resultatet.

Best Actor: Gary Oldman (Tinker Tailor Soldier Spy)

Jag gillar förvisso hur Jean Dujardin (som är favorit till priset) lyckas framföra en utmärkt, klassisk stumfilmsprestation, bland de bättre sedan självaste Charlie Chaplin. Ändå är det Oldmans diskreta och finstilta tolkning av en åldrad spion som fångade mig starkast. Faktum är att jag nog t.o.m. skulle föredra George Clooneys fina prestation från The Descendants, som väl får anses vara Dujardins största konkurrent till priset i allmänhetens ögon, men det en rejält tight kamp i kategorin det här året.

Best Actress: Viola Davis (The Help)

Meryl Streep fortsätter bygga på sitt elefantrekord och är i och med titelrollen i The Iron Lady uppe i 17 nomineringar i karriären, varav två resulterat i statyetter. Hon kommer den klart största utmanaren, även om jag bara sett klipp från Thatcher-rullen så har hon precis som Davis en grym närvaro i scenerna. Streeps fördel är att hon spelar en verklig person, vilket brukar hjälpa i sammanhanget, men Davis är ändå min favorit. Michelle Williams är i övrigt en personlig favorit, men jag har ännu inte sett My Week with Marilyn. Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander var bra, men inte i nivå med hypen.

Best Supporting Actor: Christopher Plummer (Beginners)

Mitt hjärta hoppas på Sverige här genom Max von Sydows skickliga insats i Extremely Loud and Incredibly Close, helt klart en av de bästa grejerna med den filmen. Plummers insats hade dock lite större utrymme att visa styrkan och erfarenheterna i skådistalangens långa karriär. Hyfsade insatser skuggar i övrigt, men priset kommer sannolikt stå mellan de två åldermännen.

Best Supporting Actress: Octavia Spencer (The Help)

En ovanligt högljudd roll som favorit här, men chocken vore väl om Melissa McCarthys ännu gapigare karaktär i Bridesmaids går hem med segern. Spencers relativt konstanta scenkollega Jessica Chastains är mitt andrahandsval.

Best Writing (Original Screenplay): A Separation

Min favoritfilm från förra året är (i gott sällskap av fantastiskt övertygande skådespel) just min favoritfilm tack vare det smarta, suggestiva manuset.

Best Writing (Adapted Screenplay): The Ides of March

Kanske ett oväntat val, och troligtvis inte den väntade vinnaren, men sett till kronologi och dialog så är det den av filmerna i listan som är mest övertygande på manusstadiet. Filmer som Tinker Tailor Soldier Spy och Hugo var långt mer övertygande på ett visuellt plan.

Best Animated Feature: Rango

Det är ett annorlunda år när ingen Pixar-film har kommit i närheten av att vara den bästa animerade filmen. Tur då att Gore Verbinski gav oss en lika underhållande som fängslande fest för öga och själ. Tråkigt att motion capture inte verkar accepterat som animation ännu, annars hade Tintin varit en given nominering och kanske vinnare. Känns lite som när den första Tron blev diskvalificerad från "bästa specialeffekter"-kategorin på 80-talet, eftersom det ansågs som fusk att använda datorer.

Best Foreign Language Film: A Separation

Min favoritfilm från 2011. Punkt.

Best Original Score: John Williams (The Adventures of Tintin)

Williams tävlar mot sig själv iår, men där hans musik till War Horse var ganska intetsägande så lyckades musiken i Tintin kanske bäst av alla detaljer att väcka känslan från serierna.

Best Original Song: Bret McKenzie - Man or Muppet (The Muppets)

Segern borde vara självklar. Bara två nominerade låtar iår och motståndaren är en relativt blek sång från redan bortglömda filmen Rio. Extra kul vid vinst är såklart att det är en av musikhjältarna från Flight of the Conchords som prisas!

Best Sound Editing: Drive

Dels för att filmen är väldigt förbisedd i sammanhanget i övrigt, men även för den fina ljudhanteringen, förstås.

Best Sound Mixing: Hugo

Den fina hyllningen till gammal filmteknik, genom modern motsvarighet, görs med stor hjälp av lysande ljudmixning.

Best Art Direction: Hugo

Den symbiotiska looken rakt igenom fångar verkligen tittarens uppmärksamhet.

Best Cinematography: The Tree of Life

Väldigt svår kategori, Hugo och The Girl with the Dragon Tattoo kommer ge Mallicks ögongodis en rejäl match.

Best Makeup: The Iron Lady

Lyckas verkligen övertyga om en svunnen era.

Best Costume Design: Hugo

1930-talet hade snygga kläder och filmen får en att vilja bära dem nästan 100 år senare.

Best Film Editing: The Girl with the Dragon Tattoo

Finchers filmer har alltid varit välklippta. Årets bidrag är inget undantag, tillsammans med fotot är det troligtvis rullens största kraft.

Best Visual Effects: Rise of the Planet of the Apes

Är nog ganska partisk här eftersom det är en personlig favorit och den inte har andra chanser att vinna iår. Skulle inte heller gråta om Hugo vinner.

Hugo blir alltså min största vinnare med fem statyetter. Men flera av kategorierna är hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli särskilt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt via Twitter.

Bra skit - vecka 7:

• The Descendants - Alexander Paynes senaste rulle är ännu en om en sympatisk antihjälte i jakt på upprättelse. Filmen lyckas vara övertygande och ge en känsla av äkthet, som i sin tur berör. Däremot tyckte jag att berättelsen trots det känslosamma temat är ganska platt och filmen drivs istället fram av karaktärerna, som därför måste göras extra färgrika och utsvävande. Kort sagt gillar jag verkligen rullen, men vet inte hur den kommer stå sig för framtida tittande. Å andra sidan är det kanske mer av en smaksak, jag var inte överdrivet frälst heller av Paynes största succé Sideways. George Clooney övertygar däremot rejält. Han spelar förvisso en karaktär som i mycket liknar personer från hans tidigare filmografi, men han gör det fläckfritt. Kampen om den manliga huvudrolls-Oscarn om en vecka kommer bli benhård.
• Hugo - Möjligen en Cinema Paradisio för den nya filmgenerationen, en storslagen kärleksförklaring till filmmediet. Att filmen tar den riktningen är helt oväntat en bra bit in i storyn, men den hemlöse pojken Hugos jakt på lösningen till ett robotmysterium engagerar hela vägen. Det är också en fantastiskt snygg film, min personliga favorit till flertalet tekniska statyetter på Oscarsgalan. Jag längtar även efter ett tillfälle att se om filmen i 3D, eftersom det kan vara den enda produktionen där effekten fyller en faktisk funktion för berättelsen. Filmen kretsar nämligen mycket kring just filmteknik och dess utveckling, samt hur vi kan stå i ett modernt perspektiv och ändå älska det som är av starkt nostalgiskt värde.

Bra skit - vecka 6:

• Benjamin Goss - Har ni inte sett hans fantastiska bilder förut så tycker jag att ni omedelbart surfar in på hans webb, Flickr-flöde eller drar till Kristinehamns konstmuseum där han ställer ut ett tiotal av sina fängslande porträtt fram till den 9 april.
• Cabaret - Om du har vägarna förbi Karlstad de närmaste två veckorna kan jag varmt rekommendera att göra ett besök på Tempelriddaren och se någon av de sista föreställningarna av denna klassiker i Värmlandsteaterns tappning. Den intima känslan, där publiken bokstavligt talat sitter mitt i händelsernas centrum, är en grym bonus till den väldigt underhållande föreställningen. Spelas fram till den 25 februari.
• The Help - Det jag gillade mest med den här filmen var hur övertygande de återskapat eran, den där overkliga känslan som om det vore en hemsk fantasivärld, något utomjordiskt. Det knöt sig i magen flera gånger att USA:s söder verkligen sett ut såhär. Och att det finns platser i världen där den här socialt grava rasismen fortfarande förekommer. Filmens kanske svagaste sida är att skräcken och våldet aldrig kommer för nära inpå karaktärerna, åtminstone inte under filmens gång. Den ligger och lurar obehagligt, men jag fick aldrig den där känslan av att det är nåt stort på spel, även om det är ganska uppenbart att det är vad filmen vill säga. Sedan är filmen vid tillfällen lite väl övertydlig med var vi ska lägga våra sympatier, manipulativt men skickligt filmat. Många individuellt starka rollprestationer finns däremot (Bryce Dallas Howard är fantastisk, jag vet inte om hon någonsin spelat filmskurk förr) som kan komma att få värdiga Oscarstatyetter om några veckor.
• Midnight in Paris - En klart annorlunda Woody Allen-rulle, med underliga, övernaturliga inslag som inte alls står i vägen för en i övrigt väldigt jordnära berättelse och kärleksförklaring till den modernistiska konst- och litteratureran. Ovanligt nog för en Allen-film så engagerar mig själva storyn mer än tempot i berättandet och "beatet" i klippningen, som faktiskt i vissa fall frustrerade mig litegrann. Istället är det de bisarra situationerna och huvudkaraktärens sätt att hantera dem som skapar de bästa stunderna och dialogerna. I övrigt skrattade jag ibland lite gott för mig själv hur Owen Wilson genomsyras av samma kroppsspråk och framställning som i princip alla huvudkaraktärer från Allens guldera där han själv spelade huvudrollerna. Där han spelade en slags sinnebild av sig själv. Kort sagt, Wilson gör en fantastisk Allen.

Way too Close

Glenn Close i Albert Nobbs ser ut lite som en smal Robin Williams. Är det Mrs. Doubtfire-effekten?

Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.

Bra skit - vecka 4:

• Carcassonne - Brädspelet är fortfarande lysande efter tio år och nu finns det att spela som stilrent konverterad app på iPad och iPhone. Ett måste för alla som gillar spel som är barnsligt enkla att lära sig, men är utmanande att bemästra.
• Moneyball - Välspelat, stilrent och engagerande. Brad Pitt och Jonah Hill gör riktigt bra prestationer och träffar den komiska timingen i Aaron Sorkins dialoger helt perfekt, vilket de belönats för med en varsin Oscarnominering. Visst är filmen överdådig och vid tillfällen lite överdrivet storslagen som sportfilmer har tendens att bli, men sättet som den dramatiserar en verklig händelse (om än lite mer jordnära än The Social Network) är riktigt vasst. Imponerande att den ens lyckas engagera en baseball-obildad tölp som mig själv.
• Oscarnomineringarna - Exakt fyra veckor återstår att försöka beta av listan innan det är dags för galan den 26 februari. Redan på papperet gläder jag mig åt en nominering till Max von Sydow (för Extremely Loud & Incredibly Close, men jag ser redan nu en hård fight för att sno statyetten från Christopher Plummers prestation i Beginners) och en till Flight of the Conchords egna Bret McKenzie (för en låt i The Muppets, vinstchanserna här tycks desto bättre med rekordlåga två (2) nomineringar i kategorin).

Film 2011

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2011 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Rango
Det känns nästan osannolikt att se tillbaka på ett år där min favorit bland alla animerade filmer inte var producerad av Pixar. Jag hade inga särskilt stora förväntningar på Rango, kanske särskilt eftersom regissören Gore Verbinski haft några väldigt ojämna år på jobbet.  Nu vet jag ju inte riktigt hur stor kontroll han haft över sekvenserna i den här filmen, alltså i jämförelse med en ordinarie spelfilm, men sättet den lyckas ge en modern mix av fartfylld westernaction och persondrama om identitetskris är anmärkningsvärt. Dessutom levereras ett så färgstarkt karaktärsgalleri att alla animatörer i Hollywood har anledning att klia sig i skägget och gnugga geniknölarna inför kommande stordåd.

9. The King's Speech
Första gången jag såg förra årets stora Oscarframgång var jag inte jätteimponerad. Andra gången förstod jag inte hur jag kunde missa alla fantastiska små ögonblick den bjuder på, troligtvis föll jag offer för mina egna förväntningar. Andra gången blev det uppenbart hur filmen lyckas framställa människans tal - något vi tar för givet varje dag - som ett av våra mest kraftfulla verktyg och rent av mäktigaste vapen. Särskilt beröm ska ges till filmens ljudmix, som tillsammans med det subtilt originella fotot har stor del att förmedla denna mänskliga kraft. Colin Firth och Geoffrey Rush bidrar såklart också med sina träffsäkra porträtt.

8. True Grit

Min svaghet för bröderna Coen är ju långt från någon hemlighet, det finns få bottennapp i deras stadigt växande cinografi. Ändå släpper de då och då filmer som tänder min kärlek till deras arbete lite extra. Med tillägget att jag de senaste åren snöat in lite extra på westerngenren (mycket tack vare releasen av spelet Red Dead Redemption) så var det som upplagt för deras tolkning av berättelsen True Grit. Resultatet är magnifikt, en både originell och i vissa hänseenden klassisk western, med fläckfritt skådespel från samtliga större roller, klockren scenografi och kostym och magnifik musik och foto. Få kan som Coens lyfta en relativt enkel berättelse och elevera den till en så minnesvärd filmupplevelse.

7. X-Men: First Class

Det fanns oroväckande mycket som kunde gå snett med en X-Men-prequel, mest för att den såg så fantastisk ut på papperet; manuset som utspelar sig under Kubakrisens stilrena 60-tal, den klockrent castade ensemblen av nya, gamla och nygamla stjärnskott samt en regissör som har övertygat i actiongenren och troligtvis har mer att ge. Matthew Vaughn gjorde mig knappast besviken, utan levererade på alla punkter ett X-Men-fan kunde hoppas. Stilen är helrätt och den klassiska balansen mellan humor och allvar, action och drama, är välavvägd. Visst har filmen sina skavanker, särskilt i vissa effekttyngda scener, men jag är snarare imponerad över vad skaparna lyckats åstadkomma med mindre än ett år mellan inspelningsstart och premiär. Förhoppningsvis får Vaughn även chansen att sitta i uppföljarens förarsäte, då ser filmseriens framtid återigen ljus ut.

6. Black Swan
Vissa riktigt vassa filmer, som haft tidig Sverigepremiär det gångna året, har jag nästan glömt bort när det blivit dags att summera listan. Black Swan är emellertid ett mäktigt undantag, det kommer troligtvis ta många år innan filmens bilder börjar blekna i mitt minne.
Favoriten Darren Aronofsky lyckas återigen skapa en jobbig känsla inom mig, karaktärsuppbyggnaden av balettdansösen Nina (Oscarsprestation av Natalie Portman) är fullkomligt fulländad och jag ser på i frustration och vånda. Det både mentala och fysiska förfallet tar tittaren genom samma skärseld och ger en riktigt stark finish. Det är verkligen synd att Aronofsky hoppade av både RoboCop-remaken och Wolverine-uppföljaren, för få saker skulle vara lika spännande som att se en sådan excentriker regissera en dedikerad actionrulle.

5. Apornas planet: (R)evolution
Originaltitel: Rise of the Planet of the Apes
En av årets största filmöverraskningar var osannolik på flera vis. Dels är den, liksom nya X-Men, en prequel. En genre som allt för ofta varit både effektsökande och föga originell. Dessutom är det en film som, liksom nya X-Men, lyckas hålla en spännande balans mellan ett slags filosofiskt drama och snygg actionrökare, med science fiction-undertoner.
Jag vet att jag kanske egentligen gillar den senaste delen i Apornas planet-sagan lite oförskämt mycket, men den är gjord med sån oerhörd eftertanke och detalj till originalfilmen att sekvenserna klaffar felfritt, som hand i handske. Dessutom är uppbyggnaden av primaternas uppror så effektivt framställt att jag rycks med fullständigt, får behagliga rysningar av flera mäktiga scener. Sedan gillar jag hur filmen kan framföra ett pacifistiskt budskap (att det är vi människor som förgör oss själva, ingen annan) på ett sätt som egentligen borde kännas övertydligt, men lyckas göra det så finkänsligt. Medan aporna försöker att kämpa sig till frihet utan att skada människor på kuppen så sitter jag och, halvt omedvetet, hejar på människornas undergång. Osannolikt, som sagt. Och filmer som lyckas skapa en så djuplodad känslokonflikt inom mig är värda all heder.

4. Winter's Bone

Årets största skådisgenombrott är i mina ögon Jennifer Lawrence. Redan innan nämnda X-Men: First Class och listbubblaren The Beaver så lyckades hon bräda mig med sitt subtila skådespel i drabbande Winter's Bone.
Filmen rör sig kring en fattig familjs öden i de amerikanska Ozarkbergen. Den droghandlande pappan har inte synts till på en halv evighet, men när familjen hotas att vräkas från sitt hus känner dottern Ree sig tvingad att söka upp honom. Det hon möter i traktens glesbygd, det kärva livet och de bisarra karaktärerna (hillbillymaffian ger mig fortfarande kalla kårar), gör filmen otroligt färgstark trots sin gråblåa färgskala. När favoriten John Hawkes dyker upp i en sprakande biroll och jakten på pappan blir allt mer engagerande sitter jag på helspänn.

3. Never Let Me Go
Kan ni nämna en enskild genre som tilltalar mig snäppet mer än andra? Trogna läsare och vänner vet att dystopier ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Anledningarna är många, men Never Let Me Go är ett ypperligt exempel på de persondraman som uppstår mellan människor som lever i en redan förlorad värld. Redan anslagets hantering av storyn som ett mysterium suger in mig totalt i världen. Vad är det för konstig internatskola karaktärerna går på? Varför påstås det att de kommer dö om de lämnar den? Fasaden spricker redan tidigt i berättelsen, men gör att jag bara blir än mer engagerad i elevernas öden. Andrew Garfield, Carey Mulligan och Kiera Knightley gör alla fantastiska prestationer och gör berättelsen påtagligt och obehagligt nära. Fantastiskt foto lyckas försköna filmen och samtidigt förvrida världen den skildrar ytterligare.

2. Drive

Dansken Nicolas Winding Refn borde vara en av de mest lyckade, skandinaviska filmexporterna på senare år. Redan tokhyllad i indiesvängen tog han det gångna året det definitiva steget ut i storrummet med den, trots allt, väldigt säregna Drive. Ryan Gosling gör en mycket minnesvärd roll som den tystlåtne och mystiske flyktbilsföraren-for-hire. Väldigt lite information om hans egentliga person ges i början av berättelsen och beteendet som frammanar hans allt mörkare inre blir lika trollbindande nervigt som ångestfyllt att ta del av. Det är också beundransvärt hur många saker som lämnas öppet för tolkning, utan att lämna mig otillfredsställd som tittare. Exempelvis min känsla att föraren lider av en personlighetsstörning, där hans vardag som stuntman tagit över hans identitet och får honom att vandra genom staden som en förlegad actionhjälte från 80-talet. En tolkning som fick filmen att växa i mina ögon och även gav extra fog för den stilrena looken och det vanebildande soundtracket.

1. Nader och Simin - En separation
Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
De bästa filmerna, oavsett genre, är för mig de som kan försätta tittaren i samma mentala situation och känsloläge som protagonisterna. Här är ett manus som lyckas med råge, frustrationen och ovissheten blir otroligt påtaglig när berättelsen effektivt rullas upp och konflikterna tätnar.
Bland många saker som imponerar på mig i filmen så måste jag särskilt lyfta fram skådespelarna. En film av det här slaget har förvisso fördel om ensemblen består av mer anonyma namn, och jag kan räkna antalet iranska filmer jag sett i mitt liv med ena handens fingrar, men också deras fläckfria sätt att agera fick mig vid tillfällen att glömma att jag faktiskt tittade på en film och inte ett verkligt vardagsdokument.
En film jag varmt kan rekommendera till alla. Även om den framställs som en dramafilm i första hand så har En separation en nervig thrillerkänsla över sig. Manus och genomförande har även en hel del likheter med den danska dogmavågen.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• 127 timmar (127 Hours)
• Animal Kingdom
• Attack the Block
• The Beaver
• Hanna
• Hesher
• L'Illusionniste
• Melancholia
• Tinker Tailor Soldier Spy
• Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (The Adventures of Tintin)

År 2011 såg jag totalt 111 filmer nya filmer (d.v.s. som jag inte sett tidigare). Totalt var det 186 timmar och 49 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 101 minuter. För andra året i rad ser jag färre filmer än året tidigare (såg ungefär ett tjugotal fler under 2010), men så har det också varit ett ganska intensivt år. Snittlängden på rullarna var däremot nästan densamma som förra året.

Bra skit - vecka 3:

• Charlie Chaplin - I betandet av filmer från IMDB:s Top 250-lista märkte jag att Chaplin har en handfull rullar med i toppen. Jag har sett förvånansvärt få av hans filmer, men när City Lights blev min 171:a sedda från listan blev jag samtidigt övertygad om att jag vill se många fler.
• John Moose - Levererade en fin radiosession på P4 Värmland i fredags och en grym spelning på Pace igår. Lyssna på några låtar via deras Facebook-sida! Ni kan också höra deras radioframträdande så länge SR håller kvar det i sitt arkiv.
• The Life and times of Tim - Introducerades till den här lilla pärlan för något år sedan, en animerad serie som är långt ifrån lika hysterisk som de mest framgångsrika satirerna i genren, men underhållande på ett helt annat vis. Här drivs de kvartslånga berättelserna nästan helt fram av dialogen. Det är också seriens sätt att fånga det komiskt absurda i hur vi människor pratar med varandra som är den största behållningen. Säsong tre rullar i USA nu.
• Paths of Glory - En av de där rullarna som legat och väntat en halv evighet på att ses. Underligt att det dröjt så länge, kanske framför allt eftersom den är orkestrerad av personliga favoriten Kubrick. Gick in med mycket små förväntningar i tittandet, trots sönderhyllningarna från olika håll, och blev som bortblåst av den starka storyn, det magnifika kameraarbetet och de patenterat Kubrickskt geniala tagningarna.

All glory to the Hypnotoad!

Allt verkar ju hållas på Facebook nuförtiden, men måste ändå dela en gammal favorit här. Någon har äntligen laddat upp ett av mina topp tio favoritklipp från Futurama i bra kvalitet på tuben. Håll till godo/bli nostalgiska/whatever!