Text me later

Sedan en tid tillbaka skriver jag filmkrönikor för den norrländska studenttidningen Vertex. Till skillnad från mina filmrecensioner så publiceras de emellertid inte på tidningens webb. Här kommer därför en liten sammanfattning av mina korta kröniketexter, med förhoppningen att jag ska komma ihåg att kontinuerligt publicera dem även här när höstterminen drar igång.

November 2012 - Ang. streamingtjänster för film

Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan omedelbart med att sänka sin månadskostnad.

Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt, mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify. Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.

Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down, tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill, när man vill.

December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter

För att en film ska klara det så kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:

1. Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
2. De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
3. De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.

Det kan låta som ett vanligt förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet. Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.

De är emellertid inte ensamma om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna. Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.

Men vad har snacket efteråt till största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.

Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa en debatt om manshat?

Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss

Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina likasinnade filmnördar.

Skräckfilmen.

Visst finns det en stark social anledning till att se skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet. Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt bara är på låtsas.

Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på originella idéer.

Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den SVT-aktuella, brittiska serien Black Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.

Min växande avsky för hat

Sommaren går mot sitt slut och jag har som planerat ägnat den åt saker jag älskar i livet. Umgås med familj och vänner, iaktta unika människor och ögonblick både i trakter runt omkring mig och platser jag aldrig tidigare besökt, ta del av populär, fin och ful kultur som får mig att reagera, reflektera eller helt enkelt krevera.

Men myntet har en smutsig baksida. I mitt strövande bland det som är vackert så har jag tagit del av människors värsta egenskaper. I kommentarstrådar till tidningsartiklar eller nedanför vilket youtube-klipp jag än just tittat på, hittar jag en världssyn lika svartvit som texten på skärmen. Brådstörtade slagord av rashat, förtryck av religioner och sexuella läggningar. Helt vanliga människor som uttrycker sanslösa åsikter om personer de aldrig träffat. Gömda bakom datorskärmens trygga barriär flödar deras fientliga exkrement till ord. Redan där kände jag för att gråta, kanske rent allmänt över den situation världen befinner sig i. Där det verkar helt okej för människor att hata varandra enbart för landet vi kommer från, personen vi älskar, musiken vi lyssnar på eller andligheten vi tror eller inte tror på. Men sommaren hade bara börjat.

Fredagen den 22 juli var en lång dag för mig, den första dagen på en veckas resande. Jag var utmattad från en fantastisk kväll med roliga människor och mitt tåg till Stockholm försenat med nästan en timme. När jag väl satt på min plats stängde jag ute omgivningen med musik och tog inte av mig lurarna förrän jag kommit fram till min vän Mattias. Det var han som berättade för mig om världsnyheten jag gått miste om. När vi satte oss vid datorn rann floden av hat starkare än någonsin, det fanns ingen hejd på anklagandet, fingerpekandet. De första timmarna av rapporteringen var ett politiskt "hela havet stormar", i såväl etablerade som sociala medier, där fördomsfulla hatbudskap följdes upp av patetiska försvarstal när den egentliga situationen klarnade upp.

Tidigt morgonen därpå gick vårt flyg. Vi försökte koppla bort det som hänt, ta det senare, men vid flera tillfällen tänkte jag på Norge före Krakow eller Berlin.

Idag, när jag kom hem, gick jag tillbaka i nyhetsarkiven. Det brast för mig, som om jag medvetet hållit mig för gråt hela den gångna veckan. Jag gråter medan jag skriver det här, jag skäms inte över att erkänna det.

Ända sedan den 22 juli har mina egna tankar varit en enda känslostorm. Jag skriver inte den här texten för att hälla bensin på en politisk diskussion som just nu ligger på gränsen att brisera. Jag skriver den för jag mår så oerhört dåligt. Jag mår dåligt över att människor kan känna så starkt hat. Så starkt hat att de tycker sig ha rätten att ta en annan människas liv. Att människor kan rikta vapen mot barn och skjuta. Igen. Och igen. Jag mår dåligt över att det inte var första gången. Över att det troligtvis inte var den sista. Att vi inte lärt oss att hat föder hat. Att det är så jävla enkelt att göra knytnäve av en öppen hand.

Jag kanske är en ynklig människa, men jag har alltid trott på att hat bara föder förlorare. Ingen har något att vinna på det, allra minst den som känner det. Jag inbillar mig i min enfald att jag inte är ensam om det. Miljoner svälter på Afrikas horn och lika många dör i Seouls översvämningar som på Utøya, men terrorattackerna i Norge är det första som syns på tidningarnas nätsidor, det första som syns när jag stänger ögonen, och jag tror inte enbart det beror på den geografiska närheten. När vi egentligen borde göra vårt bästa för att uppmärksamma och hjälpa medmänniskor i nöd så är det istället hatet som överrumplar oss, som skapar rubriker.

Jag känner stort för Norges sätt att hantera krisen, att vara starka och vägra hatet som redan fått alldeles för stort fäste. Inte begå samma misstag som andra. Inte hata tillbaka. Välja att gråta istället. De bästa orden som fötts ur sorgen är att sörja är inte att vika ner sig. Det innebär inte att stå försvarslös inför hatet, utan stå gemensamt mot det.

Ta för fan hand om varandra.

True Stories - Kapitel XX: Mot Sherwoodskogen!

[Kurs i Svenska för nybörjare]

Lärare: Motsatsen till fattig?

Tysk man: Rik?

Lärare: Correct. For instance: "Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga".

Stolt, rysk kvinna: Yes, he was communist!

"How awesome would it be if Jimmy Carter died that way?"

Louis C.K. visar än en gång hur lysande han är i sina spontana skämt, den perfekta talkshowgästen! Längtar otroligt mycket efter hans nya serie Louie och den senaste ståupp-dvd:n Hilarious.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Louis C.K.
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

"Mr. Gorbachev, tear down this wall!"

Eastside gallery three
Originally uploaded by Magnus Bergström

Idag går mina tankar till de som fick sätta livet till, på grund av en flera kilometer lång vägg. Och till de som kommer fira 20 år av återförening.

"Do we really want to change America into Sweden?"

Som Nöjes-Martin redan poängterat så har The Daily Show gjort en Conan och riktat blickarna mot Skandinavien i ett minitema. Den här gången är Sverige i fokus och den amerikanska högern bävar för att vår socialism ska smitta av sig på de fläckfria staterna!
Inslagen The Stockholm Syndrome har bl.a. gästspel av Robyn och Leif Paggan Pagrotsky. Se och njut.

Del ett:

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Del två:

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 2
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

True Stories - Kapitel XIII: Föredettingar

[En grupp studenter diskuterar det rådande politiska läget i världen]
Kille: Fidel Castro? Är det nån ny man ska känna till eller?

Fler ekonomifällor för Hagfors

Hagfors anmäls till tv-programmet Lyxfällan. Ett tydligare tecken på att invånarna är missnöjda med sin kommun går väl knappast att få? Självklart är det en ekshäring som kommit på det snajdiga initiativet. Knappast för att det kommer bli verklighet av förfrågan (även om tanken på det eventuella programmet redan kittlar skrattstrupen), men skapa reaktioner och ge kommunen ett wake up call tycks det ju ha lyckats med när nyhetsartikeln (Aftonbladets version, dock) blivit en av de mest länkade i bloggosfären.

Party by blog

Min partitillhörighet, baserat på texterna i min blogg. Testa själva på bloggparti.se.

Lift yourselves up and brush off the dust

Staterna har officiellt gått black och det väljer jag att uppmärksamma med passande graffitikonst a la Banksy på temat "förändring".
Har i dagarna tagit del av en behövlig dos Banksy-verk genom boken Wall and Piece, som förutom foton på ett flertal graffitimålningar, gatukonstverk och andra installationer även innehåller konstnärens egna berättelser om hur han gick till väga. För så är det med graffitin, att även om artisterna likt Banksy tydligt närmar sig ett (kanske främst postmodernistiskt) konstnärligt uttryck så är de fortfarande brottslingar i det civiliserade samhällets ögon.
Därför är det väldigt uppfriskande att Banksy just väljer att kritisera detsamma genom sin konst och berätta om tillfällena då han sånär blev påkommen. Dessutom inbillar jag mig att om det i grunden är ett missnöje som fött så kreativa, tänkvärda alster, får det i undantagsfall gärna finnas någon form av motstånd eller mindre kriminalitet i handlingen. Banksys verk förespråkar pacifism och den individuella människans okränkbarhet, vilket jag har svårt att sätta bötlappar på. Dessutom lyckas han briljant att påpeka societetens hyckleri och absurda orättvisor.

Lärarhumor

På telefonen i ett av Stjerneskolans arbetsrum blir det tydligt vilka nummer en samhällslärare behöver ha på speed dial.

Saker man inte vill höra sin tyska morsa säga:

Gå och raka dig Magnus, du ser ju ut som en jude!

Imorgon är det upp till förändring för jänkarna!

All I wanna do is take your money

Trailern till Tom Tykwers nya rulle The International visar en extrovert och pompös sida av regissören som jag aldrig sett tidigare. Lite oroväckande hollywoodifierat kanske, men alltid spännande när filmmakare försöker något som går utanför deras vanliga ramar.
Att rullen verkar ligga bra i tiden med en pågående finanskris och ogreppbara summor som bankerna slänger sig med, gör dessutom en hel skillnad bara det. Häromdagen fick jag höra att Kina har världens största reserv av utländska valutor, motsvarande över 1 300 miljarder kronor. Martin skrev för en månad sedan ett P.S. om samma fundering som infinner sig hos mig: Vad heter det när något når över tusen miljarder? Triljon?