28 april 2006

En afton i nittiotalets tecken

Royal Hotell i Umeå, den 23 mars 2006. Klockan passerar sakta halv åtta på lobbyns vägg och de väntande reportrarnas viskningar överröstas av trubaduren i den anslutande restaurangen. De har samlats här för att invänta ett av 90-talets största, svenska musikfenomen, som om bara några timmar ska inta scenen på Umeå Open. Deras återförening och första liveuppträdande på nio år. Jag pratar naturligtvis om punkbandet Dia Psalma.

Fenomenet Dia Psalma började, tragiskt nog, med en bilolycka. Året var 1992 och Johnny Rydh, batterist och huvudsaklig låtskrivare i bandet Strebers, omkom. I samma band spelade Ulke och Ztikkan. Efter att ha släppt en hyllningsskiva till Johnny såg det mesta ut att gå på tomgång. När Stipen anslöt sig till de två kvarblivna artisterna som ny trummis bestämde man sig för att bilda ett nytt band istället för att fortsätta under namnet Strebers. Så föddes Psalma. En kort tid senare hade gitarristen Pontus adderats och succén var enorm. Men våren 1997, mitt under den rusande storhetstiden, gick de fyra punkarna plötsligt åt skilda håll. Ingen visste riktigt varför, men det var uppenbart att de på kort tid hade skaffat sig en hög kultstatus och stor skara fantaster. Hela året före splittringen hade präglats av utsålda spelningar. När de uppträdde på festivaler fick deras föreställningar ibland flyttas från den mindre scenen, dit de oftast förpassats, till någon av de större modellerna. Publiktrycket var helt enkelt för stort.

Otåligheten i mig börjar växa sig allt starkare. Turnéledaren hade ordnat en intervjutid vid sju med bandet och påpekat att vi skulle vara snabba på grund av tidsbristen. Jag har väntat i över en halvtimme och de övriga reportrarnas närvaro gör mig orolig huruvida jag ens ska hinna få en ordväxling med killarna. När jag i min nervösa väntan tvångsmässigt suger i mig den tredje av hotellets sliskiga gratiskarameller kommer de så helt oannonserat in genom huvudentrén. I spetsen går Ulke, bandets sångare. Trots att det gått nästan ett decennium sedan det senaste bandfotot togs så kan jag inte se en enda förändring hos honom. Håret går fortfarande till axlarna och skägget är lika yvigt som förr. Hans svarta kängor, som är lagade med silvertejp, fullkomligt osar av nostalgi vid blotta anblicken. De andra bandmedlemmarna känner jag knappt igen. Bassisten Ztikkan har dreadlocks som passerar midjan, medan Stipen och Pontus båda har valt att korta sin hårlängd. De tre har dessutom inget i klädseln som förtäljer deras förflutna. Framförallt Stipen ser väldigt proper ut i brun skinnkavaj och fläckfri, vit skjorta.

Väntan dras ut ännu en stund. De andra journalisterna dyker på bandet som hyenor och jag hamnar sist i kön. Jag vankar av och an, titt som tätt tittandes på klockan i lobbyn. Bandet tar emot oss en och en på hotellets övervåning, eftersom ljudnivån nere i lobbyn var för hög för radiojournalisterna. När jag väl får gå upp och sätta mig med dem, så är det redan mycket mindre än två timmar kvar tills de ska upp på scenen. Stressen ångar på i kroppen, men killarna är hur lugna som helst. ”Vilka är det som vill ha en öl”, frågar Pontus och går iväg en kort stund när han får handuppräckning från de andra tre. På bordet står redan några tomma, gröna flaskor. Jag undrar hur de lyckas behålla lugnet så nära inpå den stora stunden. ”Man tycker kanske att man borde vara nervös egentligen, men det ska bara bli kul”, ler Ulke stort. De andra nickar. Killarna verkar vara ganska nöjda över att få göra sin turné- och återföreningspremiär här i Umeå. De gillar både staden och evenemanget. ”Av alla norrländska kuststäder är nog Umeå den bästa, den har ett bra musikliv”, menar Ztikkan. ”Umeå Open är ju också en riktig bandfavorit bland alla festivaler, den är väldigt bra arrangerad och styrd”.

Det är inte första gången Dia Psalma är i staden för att spela. Ztikkan delar glatt med sig av minnen från deras storhetstid i mitten av 90-talet. ”Jag minns när vi skulle spela på Galaxen, det var väl 1994 eller 1995 någon gång. Vi tog flyget upp, så vi fick låna all nödvändig utrustning. Sen började spelningen med att Stipen trampade sönder baskaggen i första låten”. Stipen fnissar till och lutar sig bekvämt tillbaka över den roliga anekdoten. ”Men det finns ju några mindre roliga minnen från perioden också”, fortsätter Ztikkan. ”Som den där hemska olyckan när vår turnébuss körde in i en kyrkogårdsmur i Lillehammer. Där kunde allt ha gått riktigt illa”. Pontus tittar med stora förvånade ögon på honom. ”Va!? Det var ju skitroligt”, utbrister han varpå alla stämmer in i hans skratt. ”Sen finns det ju saker som hände som blir lite för pinsamt att prata om också”, tillägger Ulke med ett stort leende. Åtföljt av den kommentaren hör man Stipen skratta och mumla något om urin i en byrålåda, men vid vidare frågor kring det hela så vinkar Ztikkan av det som internskämt och fortsätter skratta.

Någonstans i alla varma skämt glömmer man bort att man är där för att göra en saklig intervju. Stressen och det ständiga tittandet på klockan är som bortblåst av de fyra herrarnas onaturligt lugna och avslappnade inställning. Man kan knappt tro att de en gång valt att gå skilda vägar från varandra, och de verkar inte själva helt säkra på vad de grundade sitt beslut på den gången. ”Jag gillade bättre musik än de andra”, fnittrar Pontus lite förnöjt. Ztikkan blir den första att bryta in med en något mer seriös ton i samtalet när han ger sin syn på uppbrottet: ”Den egentligen bästa förklaringen måste väl vara att det blev för mycket för oss. Ju större framgångar vi fick desto mer tid spenderade vi tillsammans. Vi behövde nog få en paus från varandra helt enkelt”. För vissa av medlemmarna är det egentligen inte första gången de spelar tillsammans igen. Ulke, Ztikkan och Stipen återförenades under två somrar i början av millenniet som Strebers. De hade en klubbturné 2001 och spelade 2003 exklusivt på Hultsfredsfestivalen. ”Men det här är första gången vi är alla fyra tillsammans igen, det känns jävligt kul”, myser Pontus och tar ännu en klunk av sin öl. ”Det är nästan som förr, bara att vi har snyggare gitarrer”. ”Och lite annorlunda frisyrer”, ler Ulke och sneglar på de andra som sitter runt bordet.

Dia Psalma har inget nytt musikmaterial inplanerat, mer än en samlingsskiva lagom till den verkliga turnépremiären i slutet av maj. De tar det hela väldigt lättsamt och avvaktar hur det känns efter sommarens alla spelningar innan de bestämmer sig för fortsättningen. Bandet verkar också något omedvetna om hypen som omgärdar deras återförening, eller åtminstone för ödmjuka för att erkänna den. Det märks även en viss rädsla för hur väl deras musik ska ha gått i arv till den yngre generationen. ”Festivaler har ju en ganska låg medelålder, så det kommer ju mest vara yngre som kommer och tittar. Men det kommer nog gå bra”, intalar sig Ztikkan. Ulke nickar och tillägger skrattande: ”Först och främst ska vi försöka spela rätt ikväll”.

Bandet blev tillfrågat att spela på festivalen så sent som för tre veckor sedan. De har precis hunnit repa två gånger, varav den första blev mer av en återträff med massor av öldrickande. Påstår de själva åtminstone. Rockmyt eller inte, lite orolig inför kvällens spelning blir man självklart när man får höra det. Men killarna själva korsar benen och lutar sig bekvämt tillbaka. ”Sommaren blir nog en enda stor nostalgikick”, avslutar Ulke. ”Vi kommer ha jävligt roligt och hoppas att publiken kommer ha det också”. Med de orden tar vi farväl. Jag skakar hand och lämnar hotellet. Ute är det ruskväder och det luktar nyregn. Jag njuter av svalkan jag får under de fåtal sekunder det tar mig att trampa bort till ingången av Folkets Hus. Med all rätt, för väl inne är det syrefattigt trots de stora utrymmena. Jag hinner inte mer än att hänga av mig jackan och få en kort överblick av lokalerna, artisterna och besökarna innan det är dags att bege sig till Idunteatern. Dia Psalmas återförening är en stor händelse, de är inte längre förpassade till festivalens minsta scen. Och väl innanför dörrarna så är det uppenbart vad som gäller. “Dia Psalma” skanderar publiken ackompanjerat av handklappningar. På scenen står enbart ett passagerarlöst trumset och några tekniker går omkring med kablar och gitarrer. Det är som att gå på hockey. Innan matchen ens har börjat sjunger hejaklacken sina ramsor: “Dagar har blivit till år, men fast tiden går så läks inte mina sår”. En textrad som sammanfattar anhängarnas eviga väntan. En väntan som nu var över. Och när kvartetten lämnat scenen så gapade folket efter mer. Ända tills inte ens trummorna stod kvar.

Weeks are flowing gently by

Dressyr - det enda som är tråkigare att titta på än när färg torkar.
- Johan Råberg

En bloggfri vecka tar sitt slut. Skola och trötthet har undanhållit mig från skrivandet tillräckligt för den här gången. Trötthet ja, den gångna veckan har jag haft väldigt svårt att sova. Det kan bero på att temperaturen har stigit avsevärt i samband med att våren har anlänt i Umeå. Jag är ganska långsam på att ställa om på det viset. Det kan också bero på att jag en gång för alla har blivit trött på Bostadens patetiska ursäkt för en säng. Tror jag skulle sova bättre i min tvåsitssoffa, no kidding.

Den gångna veckan har jag titt som tätt avnjutit en väldigt speciell "sport" på TV. Det är VM i snooker som fortlöper på de brittiska öarna. Ibland kan snooker vara riktigt tråkigt, spelarna är ju så duktiga så det blir sällan någon större spänning huruvida de ska sätta en boll. Det är som att se en bowlingmatch där båda spelarna inte nöjer sig med mindre än en strike i varje tur. Men ibland, ojojoj. Ibland bjuder snooker upp till ett rävspel av den högre skolan. Det är som att se en kampsport i gentlemannaform. Då är det inte tråkigt längre att de lyckas hela tiden, utan bara väldigt underhållande att se hur de tar sig ur kniviga situationer med de mest absurda skruvarna och kedjereaktionerna. Ibland växer irritationen fram hos spelarna och man märker hur det innanför den kostymprydda bringan döljer sig en Hulk-liknande varelse som helst vill bryta sönder sin kö när något inte funkar. Magnifikt skådespel.

Från det till något helt annat. Vad är det för fel på Word egentligen? Skrivprogrammet måste ha den sämsta rättstavningen sedan T9 såg dagens ljus. När jag igår satt och filade på mitt reportage (veckans kursuppgift) så ville jag skriva ordet hårlängd. Det tyckte Microsoft tydligen inte skulle finnas i det svenska vokabuläret, utan föreslog istället att jag skulle skriva horlängd. Jo, jag tackar jag. Att datorn inte klagade när jag senare skrev fantastgarderob gjorde mig inte mindre förundrad.

23 april 2006

Back where it all started from

Njut av musiken nu, när du dött är det tyst hela tiden.
- Mitt svar när några kompisar sagt att de inte skulle kunna ha musik runt omkring sig hela tiden.

Det har varit en händelserik återkomst till Björkstaden. Det hela började med den halvdygnslånga bilfärden på torsdagen, jag var hemma runt 22:15 den kvällen. Redan på fredagen var det sen dags att gå ut och dricka kontrollerade (?) mängder etanol när Stefan och Annika höll födelsedagsmaskerad. Eftersom jag inte har så mycket roligt att tillgå i min garderob här uppe så lånade Stefan ut några gamla hårdrocksatteraljer i form av gigantiskt nitarmband och en söndertvättad Sepultura-shirt. Sen ordnade vi en sminkning och Elin dränkte mitt hår med spray. "Du är ju utklädd till Stefan", ropade någon och skrattade.

Kvällen var ganska lugn, men det blandades friskt i drycker. Förutom vin och öl som jag tagit med mig så bjöds det på några slurkar whiskey, vilket skulle straffa sig morgonen därpå med en onådig bakfylla. Men så länge kvällen varade så var det trevligt, man kunde se många roliga förklädnader. Björn var nån slags kinky butler, Elin hade en schysst geishautstyrsel, Stefan var ett ståtligt skelett, RG en "fjortistant" (om jag fattade det hela rätt) och Annika var en nästan kusligt bildlik Freddie Mercury. Men Peter tog nog hem priset i mina ögon, han kom utklädd till pompom-boll komplett med massor av plastränder fasttejpade över sin kropp.

För att råda bot på lördagens vätske- och energibrist fixade jag ihop en gemensam matlagning med Emma, Linda och Johan. Vi var alla väldigt hungriga, åtminstone jag och Johan, så vi bestämde oss för att göra massor av pizza. Jobbigt nog blev vi väldigt mätta redan efter den första pajen, så det blev ganska mycket över till kommande dagar. Efter att vi ätit tittade vi på Grizzly Man för att smälta maten som tyngde våra magar. När den var slut så hade klockan nästan hunnit bli halv tolv, men jag bestämde mig ändå för att promenera ner på stan och hälsa på CJ som ringt tidigare på kvällen att han kommit tillbaka till norr. Väl framme stod jag utanför dörren i en halvtimme. Deras dörrklocka är trasig och han pratade i telefon. Han hade också felaktigt gissat att han var ensam i lägenheten, för det visade sig att Ellinor också var hemma men att hon hade varit ute när han kom hem. Frustrerande. Hade man vetat det hade man sluppit stå ute. Nåväl, det var skönt att komma in. Många dumfulla människor på väg till Norrlandsoperan passerade mig medan jag väntade.

Det var skönt att få träffa Ellinor och CJ igen, jag blir glad bara jag ser dem. Det var synd att inte Christine också var hemma. Stina är ju i Vietnam nu, så hon visste jag ju inte skulle vara där. Egentligen hade jag tänkt ta sista nattbussen hem, men jag och CJ satt och pratade och tittade på ståuppshow med Ricky Gervais tills strax efter tre. Så jag fick mig en behövlig promenad hem också.

Och idag... idag har bara varit en jävligt slapp dag. En slapphet som Linda ska sätta pricken över i:et på med sin korridorsfika nu.

20 april 2006

The travelling habit of the northbound human

The rain falls hard on a humdrum town.
This town has dragged you down.
The Smiths - William, It Was Really Nothing

Om mindre än sex timmar bär det av norrut igen. Min ungefär veckolånga vistelse i hemtrakterna skickar med mig många funderingar upp till Umeå, det ska nog bli ganska så skönt att få komma hem till studentrummet så de får andrum.

Vad mer hinner jag säga, jag är mitt i packningen fast jag egentligen borde få mig några sömntimmar. Fast grejerna jag laddar över till podden segar rejält just nu. Ska vara i Bergsäng tidigt, där jag och Johanna sätter ut på ett biläventyr modell längre. Får se vilka mer hon ska plocka upp längs vägen. Blir skönt att jag får bila både ner och upp den här gången, det där nattåget kan verkligen ta udden av ens ork för flera dagar om man inte passar sig.

Förut hade jag en gemytlig farvälkväll med Pär, Punger och Emma på caféet. Vi satt till midnatt, långt efter stängningsdags, och bara pratade, spelade kort och drack kaffe. Och körde runt på permobiler! Ja jävlar. Men det är en annan historia. Hur som helst så behöver jag ta vara på deras sällskap nu. Pär håller till i Göteborg största delen av sommaren och Punger ska plugga i USA, närmare bestämt i Boston, i nästan ett år med start i augusti. Emma vet man aldrig vart hon tar vägen, men hon känns som den sorts person som kan sitta i Jukkasjärvi or whatever redan imorgon om man tittar bort för länge.

På nått sätt känns allt väldigt ångestfyllt eller jobbigt just nu, t.o.m. hockeyguldet överskuggas av att Björn (Ahlqvist alltså, inte Lohmander från klassen) fick sy fem stygn efter att ha fått en flaska i huvudet under tisdagens vinstfirande i Karlstad. Men han verkar åtminstone ta det bra. Dessutom ska han ha all heder. Jag var inte närvarande själv, men Daniel berättade att han gick emellan när ett större gäng misshandlade en kille. Han var den ende av gissningsvis sjuttio ögonnvittnen som ens tog sig mod till det. Respect. Det krävs en Björn.

18 april 2006

Har jag gjort en Portman?

När folk under älgjakten säger att de jagar för att få kött är lika sant som att svenskar bränner sprit hemma för att tvätta sår.
- Kristoffer Appelquist

En lång påskhelg är till ända. Fredagen tog jag det lugnt, som jag tänkte. Lördagen åkte jag, Pär, Tobbe och Daniel till Branäs för att festa med Umeå-folket och deras vänner. Söndagen festades det i Hagfors. Igår drack vi kaffe och spelade Munchkin hos Björn. Och idag. Idag är jag mest bara nöjd över att ha fått iväg personporträttet så jag kan ta lov ett par dagar. Det var fanimej länge sen sist.

Jag gjorde ju som bekant ett porträtt av ovan citerade Kristoffer. Jag hoppas jag gjorde honom rättvisa i texten, för jag kände mig ganska fantasilös i formuleringarna så texten riskerar att ha blivit lite torftig. Den blev ganska kort också, nyttjade fyra av de femtusen tecken vi har på oss (om nu blankstegen räknas). Å andra sidan ville jag inte älta allt för mycket heller, då försvinner rappheten i texten som väl passar en ståuppkomikers stil. Perfekt intervju- och porträttsoffer var han i vilket fall, så på så vis hade det nog inte kunnat bli bättre.

Förutom skolarbete så är det som genomsyrat, eller åtminstone ackompanjerat, helgens tillställningarna här uppe den fortgående hockeyfinalen. Värmlänningarna har ju förskaffat sig ett slagläge inför kvällens hemmamatch, så en något euforisk stämning har infunnit sig här ute i småbygderna. Vore ganska skönt om de kan fixa det idag. Annars riskerar det bli den sjätte (väl?) förlustfinalen i rad. Men om nu Färjestad skulle vinna så är det den ultimata revanschsäsongen. Först slå ut HV i semin och sen Frölunda i final, de två lag som hållit undan vargarna från bucklan alla dessa år. Ojojoj, man kan ju drömma åtminstone. För en person som mig som förutom elitseriehockey bara engagerar mig i sporter på mastodontnivå (OS m.m.) så är det ju inte heller så ofta man får sitta och svettas på det här viset. Pär har bestämt sig för att bli kvar här uppe en dag till, så ikväll blir vi nog samma gäng igen som sitter och hojtar i soffan.

Nu ska jag lägga mig och dåsa bort till musik någon timme och skölja rent mina tyngre tankar. It ain't all fun and games.

15 april 2006

Hur ska du ha det, Josef?

Klockan 18:00 (cirka). Jag och Josef är och handlar i Ekshärad. Under tiden diskuterar vi musik. Josef fäller kommentaren "när man har börjat lyssna på Mars Volta så tycker man allt annat är skit".

Klockan 00:30 (cirka). Vi har precis tittat på ströavsnitt av Family Guy och South Park. Josef börjar lyssna igenom olika bidrag från Melodifestivalen. "Jag förstår inte att Kikki Danielsson inte fick några poäng, låten är ju inte så dålig".

14 april 2006

Time may change me, but I can't trace time

Alltså, jag har tänkt på en sak. Brudar tänker ju säkert jättemycket på vad de ska ha på sig när de ska gå ut. Men som ikväll, jag minns inte ett skit vad någon hade för kläder. Fan vad dumma de är.
- Broder Daniel är dumfilosofisk efter en studentfest.

I Hole är sig allt likt. Jag vaknade upp igår, gick ner och hämtade en kaffekopp och spelade lite Betapet. Utanför fönstret sticker gula grästuvor upp ur snön längs sluttningen ner till Busjön. Lizzy ligger på rygg och sparkar med benen. Om hon kliar sig eller bara leker har jag ingen aning om, men hon viftar frenetiskt med svansen. Allting är väldigt tråkigt lugnt mitt i det öde vackra. Det är som förr helt enkelt. Niklas beklagar sig över att bilen krånglar, Daniel kommer med dumma och naiva uttalanden om det motsatta könet och Janina ränner runt och tjänar svarta pengar på frisörsyrket. Mamma har blivit Betapet-beroende (who hasn't?) och pappa är lika laid-back som vanligt. Honom märker man knappt av i huset.

Igår var jag, Pär och Punger på caféet och tittade på hockey med Emma. Hon har köpt en gigantisk TV och bjöd på massor av snacks. En kul grej var att Linda (som bor i min korridor i Umeå), Anna Kristin och deras vänner åkte igenom Ekshärad ungefär i samma veva. De var på väg till Branäs för att åka skidor över helgen och försökte ringa när de åkte förbi, fast deras telefoner hade ingen täckning. Om inte det är ett tecken på obygd så vet jag inte vad som är det.

Det har blivit krångligt att bestämma sig för vilken dag man ska ut och festa i helgen. Det står främst mellan ikväll eller på söndag. Problemet är att det verkar bli mest livat på söndag, men det är varken säkert att Pär eller Tobias är här då. Fast jag känner inte för att gå ut idag heller. Bara ta det lugnt och få lite känsla av högtidshelg. Något jag knappast hann med i julas när jag plöjde massmedie-kursens uppgifter ända inpå nyåret.

12 april 2006

72 timmar till

In their eyes is a place that you dicovered,
that you love it here, you've got to stay.
On the bottom of the rock, an island,
on which you find you love it when you twitch.
You feel that itch in your pettycoat.
Your pretty, pretty pettycoat.
The Kooks - Ooh La

Till att börja med vill jag lämna ett förtydligande. Kronoparken i Karlstad. Som Bodonigänget mycket riktigt påpekade så finns det ju även en sådan i Umeå. Och även i hundratals andra svenska städer gissar jag. Kronoparken här i Karlstad är i vilket fall den stadsdel som ligger närmast universitetet (eller om man vill vända på det och säga att universitetet ligger i/på Kronoparken), så de flesta av mina vänner och bekanta huserar här. Jag hann träffa Hanna innan hon gick och la sig, hon sticker ju hem till Sundsvall imorrn för påsken. Det är alltid lika skumt när man byter plats med varandra sådär. Hur som helst vet jag inte om jag är vaken för att hälsa imorrn, så jag tog en snabb visit nu på kvällen. Nu sitter jag hemma hos Tobbe och ska få sova i hans gudomliga bädd medan han övernattar uppe hos Hanna.

Det kan ha dykt upp en bra idé till personporträttet dessutom. En före detta klasskamrat till Tobbe är ståuppkomiker och ska ha en show imorgon. Känns ganska tacksamt att skriva om honom. Kristoffer Appelquist heter han. Måste ha gått ganska bra för honom senaste tiden, för han är numera bland annat med i panelen för TV4:s humorprogram och Parlamentet-kopia Hundra procent (vet inte om det kanske stavas med siffror). Inte sett programmet än, men Tobbe påstod att han sköter sig bra där och att han är både roligare än dess koncept och bättre än de andra i panelen. Det får man kanske hoppas, för hela programidén känns ganska urvattnad. Vore bra om man kunde se ett avsnitt för researchen.

En stor nyhet idag för en seriefantast som mig är att Kiefer Sutherland skrivit på för ytterliggare tre säsonger av 24. I enlighet med ovannämnda program så kan folk kanske tro att totalt åtta säsonger av den serien kommer tjata ut konceptet. Men det är en av de få serier som bara blir bättre och bättre för varje år som går. Det tråkiga med Kiefers kontrakt är att spänningen kring hans karaktär Jack Bauers eventuella död delvis försvinner. Ja, han är seriens huvudperson, men den senaste säsongen har verkligen INGEN av karaktärerna varit odödlig på det vis som man tidigare trott. Ni vet, den där standardgrejen i Hollywood där hjältarna bara använder sig av humana metoder, kommer undan oskadd och får bruden på slutet. Det är väldigt lite sånt i 24, särskilt senaste säsongen. Hoppas de lyckas överraska även i fortsättningen.

Nu är det dags att sova. Take care.

11 april 2006

Storebror ser dig fortfarande

Med en återuppväckt diskussion kring övervakningssamhället på dagens seminarium med CMZ, och med anledning av den fortskridande senaste säsongen av Big BrotherKanal 5, lanserar jag här min blygsamma C-uppsats från litteraturvetenskapen på Karlstad Universitet. Jag hoppas ni finner någon form av glädje, sorg eller åtminstone tidsfördriv i den. Synpunkter mottages gärna.

10 april 2006

Deadline offside

Det var en äkta darling som behövde killas.
- Carin Mannberg-Zackaris svengelska har sett bättre dagar.

Change of plans. Istället för att bege mig till de värmländska skogarna på torsdag avgår Dusans svarta bubbla redan imorgon förmiddag! Förutom denne långe gentleman bakom ratten är det jag och CJ som fyller upp sätena. Det blir en bilfärd från Umeå ner till trakten Köping/Örebro, sedan buss eller tåg för min del till Karlstad. Där tillbringar jag sedan någon dag för att göra mitt personporträtt till skolan och släntra runt bland vänner och bekanta, innan det blir dags att bege sig norrut mot Ekshärad när påskhelgen närmar sig. Vår kära hemort döptes för övrigt idag om till Crosshair av Boyonspeed, men förklaringen är lite väl invecklad att ge utrymme här.

Vad gäller personporträttsuppgiften så har det blivit en del krångel eftersom inlämningen är nästa tisdag klockan 10:00. Pappersformat, inga mail. Snigelpost kan skickas senast torsdag för att vara framme i tid, p.g.a. långnäsade gamla kvinnor på sopkvastar (icke-religiösa synvinkel). Som tur var klev Jennie fram som klassens heroin och erbjöd sig skriva ut samtliga porträtt och lämna in om vi mailade dem till henne. Stor eloge, Times bjuder på pubrundan efter hemkomst!

Det har blivit dags att se över iPod:ens innehåll inför resan. Visst är vi tre talföra killar som delar på ett inte alltför stort utrymme, men det är ändå sju till åtta timmars bilfärd som ska avverkas. Då vill nog alla ha lite lugn emellanåt också. Kaiser Chiefs upptäckte jag bl.a. tidigare idag att de saknades på apparaten. Det ska åtgärdas. Beroende på hur sent vi anländer i mitten av Svealand så kanske det blir läge för att lyssna på radion när FBK kämpar vidare i finalhockeyn. Kanske kan man rent utav hoppas på lite vinststämning som ligger mjukt över Karlstad när man kommer fram? Vore inte helt fel. Fjärde gången gillt nu för vargarna. Tredje året i rad mot Frölunda dessutom. Sällan jag engagerar mig så mycket i sport som vid ett så klassiskt möte. Guldet ska hem! Löfbergs Lila fyller ju 100 år, det måste väl vara någon slags indikator?

Önskar all lycka till alla Umeåbor där ute tills vi ses efter påsk. Härnäst bloggas det live från Kronoparken.

9 april 2006

Och världen utanför är en stor vattenpöl

Den senaste tiden har kollegorna i Bodonigänget hajpat Radio Dept. avsevärt. Inget fel på det, men jag vill ändå slå ett slag för The Kooks när vi ändå är inne i tipsvevan! De senaste dagarna har knappt något annat klämt sig ur mina högtalare här hemma.

Intressant är att de, liksom Lenithas omslag till Inkognito och Radio Dept.:s singel, har valt ett omslag i den hyllade White Stripes-estetiken till sitt album Inside In/Inside Out. Alltid hett hos mig, men som Örjan påpekade extra hett just denna vår uppenbarligen. Låtar att hoppa på karusellen med är den Bob Dylan-osande Oh Laa, liksom She Moves in Her Own Way och min personliga favorit See the World. Den sistnämnda ger mig en slags nostalgisk känsla som jag ännu inte kunnat förklara. Det liksom bara rycker till i mig, som en behaglig elstöt.

I övrigt vill jag erkänna att även jag har stulit. Har snott Örjans grej med att tjocka upp namn i bloggtexten när de nämns första gången. Snyggt och effektivt för att komma in i ämnet, tycker åtminstone jag. Åsikter om både det och musik mottages gärna.

8 april 2006

Psycho circus

[Det knackar på dörren hos Alla Dagar. CJ öppnar. Det är grannen.]
CJ: Tjena!
Grannen: ...
CJ: ...
Grannen: ...
CJ: Ville du nått, kanske?
- Det är något väldigt fel med den gula trävillan.

Kollektivet Alla Dagar har visat sig bo i den mest sjuka byggnaden i stan. Som man kunnat läsa i deras blogg den senaste tiden så har den ena grannen inte varit den tystaste. Nu har det dessutom visat sig att Norman Bates bor ovanför dem. Hagamannen jr. även kallad. Gårdagen innefattade bland annat en pikébuss med poliser och en vettskrämd Ellinor. Mer om det i kollektivets blogg den närmaste tiden antar jag, håll utkik!

I övrigt vill jag ge en bulle till Erik Emanuelsson som kom förbi förut och bjöd på mjukpepparkaka med blåbär av till synes ingen anledning alls. Det är att göra skäl för namnet Vänliga Jättar det.

Nu vankas det galej, utökar med skandalinformation imorgon.

4 april 2006

Radio Rekyl - Tema: Lokal musik

Klockan 18:30 ikväll. 102,3 är frekvensen för alla i Umeåtrakten. Ni andra kan använda webbradion. Ikväll har jag med ett inslag om en mystisk källare på Fysikgränd samt en skivrecension av Arctic Monkeys debutplatta som jag skrev om här för någon dag sedan.
Dessutom kommer vi få höra CJ:s inslag om bandet The Crystal Caravan. En av karavanmedlemmarna själv, den eminente Björn Lohmander, har dessutom gjort ett inslag om bristen på replokaler i Umeå. Även det kan ni höra ikväll.
I studion sitter Titti och Lenitha och totaldominerar etermediet, som vanligt!

3 april 2006

Lord of War

Yuri Orlov har sålt vapen hela sitt liv, redan från när hans familj flydde Ukraina för livet i väst. Då var hans kunder lokala gängmedlemmar, nu säljer han vapen till varje armé över hela världen. Bara priset är bra nog.
Nicolas Cage spelar en annorlunda roll som den omoraliske vapenhandlaren, som inte börjar tänka över konsekvenserna av sitt yrke förrän det hotar hans privatliv. Han är närmare en antihjälte, snarare där att föra berättelsen framåt än känna sympati för. Istället våndas man när han säljer varor till hänsynslösa diktatorer i fattiga länder.
Regissören Niccol, som även skrivit Gattaca och Truman Show, har ett skarp blick för samhällskritik. Filmen lyckas på ett mycket vågat sätt varva snyggt foto och svart humor med viktiga frågor kring vapenlagar och -smuggling, vilket väger upp de något övertydliga karaktärerna.

Kaos

Allison och hennes vänner har vuxit upp i Los Angeles förnäma kvarter och tröttnat på rikemannalivet. De har börjat ta till sig allt mer av fattigkvarterens musik och livsstil för att revoltera. De bildar gäng och hamnar i slagsmål, precis som i den riktiga slummen. Tror de åtminstone. För när de får möta på livet i det verkliga gettot är det inte som de tänkt sig.
Att skildra gäng- och klassmotsättningar på film är väldigt svårt, det blir lätt överdrivet och osannolikt. Kaos hör till den sortens filmer. Den blir ibland också smått löjlig, även om det till viss del är meningen då man vill skildra de bortskämda tonåringarnas skeva uppfattning om gettot. Men däri ligger också filmens största problem, att den med överdrift och trevande skådisar slarvar bort det viktiga budskapet om den glorifierade bilden av livet i slummen.

2 april 2006

Yoghurt, en gigantisk tonfisksallad och två bananer

So who's that girl there?
I wonder what went wrong,
so that she had to roam the streets.
She don't do major credit cards,
I doubt she does receipts,
it's all not quite legitimate.
And what a scummy man.
Just give him half a chance,
I bet he'll rob you if he can.
Can see it in his eyes,
that he's got a driving ban
amongst some other offences.
Arctic Monkeys - When the Sun Goes Down

Lördagen har gått ut på att slappa så mycket som möjligt. Korridorsfesten här igår tog hårt på krafterna, kanske främst eftersom det blev en så stor variation av drycker.

Men det var riktigt roligt också, det kom som tur var ganska många av de i klassen som fortfarande fanns i Umeå under praktiken. Dessutom tittade Johanna Bergman förbi också, så det var första gången vi sågs här uppe i norr. Hennes pojkvän Jonas pluggar här uppe och de träffades i Göteborg när hon fortfarande bodde där, om jag förstått det hela rätt. En kul detalj är att Jonas går i Olas, min korridorsgrannes, klass. I samma klass går nämligen också Lina Bergqvist, så han har av ren tillfällighet massor av samband med Ekshärad. Appropå Ekshärad, Johanna pratade om att kanske ta bil tillbaka upp hit när hon hälsat på hemma över påsk, så med lite tur kan jag alltså komma undan ganska billigt åtminstone en av sträckorna. Frågan är hur jag ska ta mig ner, för allt verkar fullbokat överallt. Ska kolla schemat så jag vet när jag tidigast kan åka.

På festen fick jag dessutom träffa Linda för första gången. Vi började prata över nätet när hon läste min blogg i somras och såg att jag ångestladdat skulle flytta hit. Hon kom förbi, även om hon skulle ut på ganska stor fest idag också, så det var riktigt kul att hon tog sig tid till det.

Festen innehöll också en favorit i repris från den förra, strax före jul. Vi tog med sågen på en promenad. Istället för en julgran blev det dock ett gigantisk "påskris" i form av ett mindre träd som nu sträcker sig i trappen från nedervåningens golv till övervåningens tak. Ola var duktigt rund om fötterna och hade problem att ens stå på benen när vi begav oss ut.

Under den här slappa dagen har jag kört med en ganska bohemisk stil. Sliten t-shirt och medfarna jeans, barfota och otvättat hår modell rufsig. Hade inte ens strumpor i skorna när jag gick och handlade bakfyllefrukost. Tror jag skrämde både en och två personer med mitt slitna, men sorglösa utseende.

Slutligen vill jag rapportera att helgens intensiva musiklyssnande har skördat två starka skivtips. Det första är Umeåbandet Khomas andra skiva The Second Wave. Bandet hette ju tidigare Koma, utan det kompletterande H:et, men blev inför andra skivsläppet tvungna att byta eftersom det redan fanns ett mindre känt band med det namnet. För att indikera nystarten lite extra så har de tagit med två-tre låtar från debutskivan Tsunami även på andra plattan. Lite kul är att de verkar ha spelat in de gamla låtarna på nytt också, för de har ett lite annorlunda sound än tidigare. Gillar man melodisk och tung rock så är det ett riktigt guldkorn. Tänk lite A Perfect Circle så är ni inte långt bort.
Det andra skivtipset är britterna Arctic Monkeys och verket Whatever People Say I Am, That's What I'm Not. De har, som kanske märks, en förkärlek för långa titlar. Eller vad sägs om låten You Probably Couldn't See For the Lights But You Were Looking Straight At Me? Ja tack säger jag, för låten är dessutom riktigt bra. Annars är dängan Fake Tales of San Francisco en av de som fastnat hårdast. Hur ska man beskriva soundet då? Det känns som om Strokes möter Streets och bjuder Franz Ferdinand på middag.