31 augusti 2008

When it passes right by me, it's behind me. Now it's gone.

Det senaste dygnet har jag, förutom att packa i och ur flyttlådor, manipulerat tiden. Spelet Braid har klamrat sig fast i mig och jag kan bara stämma in i kritikernas lovsång.
För den förbipasserande eller oinvigde kan det på ytan verka som en vanlig 2D-plattformare, men även om Braid visar tydliga hyllningar till de gamla Super Mario-liren så har det ett oanat djup. Ett djup som uppdagas mer för varje nytt pussel, där tiden och manipulationen av densamma, med hjälp av flera olika metoder, är det centrala. Lite positivt mindfuck, i ungefär samma anda som inovativa Portal.
Braid innehåller allt man kan kräva av ett bra spel. Bra kontroller, engagerande spelmoment, intressant story och en väldigt vacker design. Nästan lika sjukt som att det är konstruerat av en enda person, är att spelet bara kostar knappa hundringen på Xbox Live Arcade. PC-version är på g.

28 augusti 2008

Oförfalskade ögonblick ur en lokalreporters liv - Kapitel III

[Telefonen ringer strax före lunch]
Jag: Värmlands Folkblad, det är Magnus.
???: Hej, det är en elev på Frykenskolan. Jag undrar varför du har skrivit en så dum artikel.
Jag: På vilket sätt är den dum, tycker du?
Elev: Du skriver att det är mobbing på skolan, men så är det inte!
Jag: Ja, men det är ju varken min eller tidningens åsikt, utan det framgår klart och tydligt av artikeln att det är en enskild elev på skolan som upplever det så.
Elev: Jamen en elev! Det kanske är en procent av eleverna som är mobbade på skolan!
Jag: Är inte det en procent för mycket?
Elev: Nej!

27 augusti 2008

Bäää!

Rubrikmissen ändrades kort efteråt.

26 augusti 2008

En våg av bortlängtan

Under gårdagen tittade jag på Dennis Gansels nya film, regissören som tidigare gjort bland annat Napola - Führerns elit. Senaste rullen heter Die Welle och är en nyinspelning av berättelsen The Wave, om en lärare som vågar sig på ett socialt experiment med sin skolklass för att besvara frågan om en diktatur skulle kunna uppstå i "västvärlden" idag.
En halvt förutsägbar film, särskilt om man känner till originalstoryn, men ändå väldigt trovärdig. Lysande skådisar med Jürgen Vogel i spetsen. Men det som sköljde över mig mest var scenen ungefär en timme in i filmen. En "hemlängtan" till Berlin. För även om filmen ska utspela sig i en icke namngiven ort i västra Tyskland är det uppenbart att filmen är inspelad där. Och i nämnda scen anländer en hel drös ungdomar i buss för att se en match i vattenpolo - i badhuset Paracelsus-Bad. Med andra ord vid den tunnelbanestation närmast min tidigare lägenhet, vid badhuset jag gick förbi varje dag för att åka till jobbet eller in till centrum. Underligt mysigt, mitt i spänningen.
Något suddig bild, men bakom tjejen i rött syns U-Bahnhof Paracelsus-Bad. Badhuset ligger till höger utanför bild.

20 augusti 2008

Grafiskt retrospekt: Läderlappen

Som tidigare berättat har jag ägnat en stor del av min läsning år 2008 åt graphic novels (serieromaner, levande noveller eller vad man kan vilja kalla det på svenska). Känner för att dela med mig av några tips och eventuella nonos i genren. Och vad vore bättre än att ta en djupdykning i den högaktuelle playboyen Bruce Waynes (alias Batmans) leverne? Har varit där och petat i ett tidigare inlägg, men eftersom jag själv minns hur mycket jag famlat efter rätt berättelser kan jag nämna vilka jag läst så här långt.
Så det ska bli enkelt för er att vraka har jag sorterat böckerna efter berättelsens kronologi, från Batmans första till sista(?) år som brottsbekämpare i Gotham City.

Batman: Year One av Frank Miller
En av böckerna som gav störst inspiration till Batman Begins, vilket man snabbt kan se på bland annat slutet. Faktum är att det skrevs ett oanvänt filmmanus med samma namn och ungefär samma storyline som serieromanen. Frank Miller har dessutom klippt om Batman Begins till sin "egna" version, som går att hitta lite varstans under just namnet Batman: Year One.
Kort förklarat sammanfattar boken, så klart, Bruce Waynes första år bakom masken. Något som däremot saknas är hans hårda träning inför uppgiften, som ju filmen tog upp. En pluspoäng till filmen, eftersom den biten känns relevant för att ge läsaren en stadigare kontext, men Batman: Year One är fortfarande en av de klart bästa Batman-berättelserna man kan hitta där ute. Samtidigt som det är en utmärkt inkörsport! Dubbel strike.

The Man Who Laughs av Ed Brubaker
En perfekt fortsättning när man har läst Year One är denna bok, som beskriver det första mötet mellan två av serievärldens största rivaler. Batman och Joker. Denna är en av tre berättelser som Heath Ledger "pluggade" inför sin roll som skräckclownen i The Dark Knight. De andra böckerna är Arkham Asylum och The Killing Joke (se nedan).I alla tre framställs han, såklart, som en komplett galen och oförutsägbar figur och The Man Who Laughs sätter verkligen den galna nivån inför deras framtida drabbningar.
The Man Who Laughs är en perfekt öppning för Joker. Teckningsstilen är följsam och stilren, inga detaljer missas i grönhårets framfart. Ett hett tips och något av ett måste om man tänker läsa fler berättelser där skurken förekommer. Vilket är minst sagt många, till läsarens skräckblandade lycka.

The Long Halloween och Dark Victory av Jeph Loeb
Nästan lika inspirerande som Batman: Year One var för filmen Batman Begins, har den här följetongen varit för The Dark Knight. Inofficiellt har böckerna även kallats för Year Two och då främst The Long Halloween eftersom dess berättelse utspelar sig under ett helt år. Samma bok inleds dessutom med introduktionen av karaktären Harvey Dent och de båda albumen koncentrerar sig starkt på skildrandet av hans öde.
The Long Halloween handlar i korta drag om en seriemördare som härjar i Gotham City, som mördar en person vid varje högtid. Dark Victory är en direkt fortsättning på berättelsen, som dessutom introducerar karaktären Dick Grayson (den förste Robin).
Till sist ska två saker tilläggas. För det första hade böckerna helt klart varit tråkigare om det inte hade varit för Tim Sales fantastiskt stämningsfulla teckningsstil, den passar Batmans universum perfekt. För det andra så borde alla som är det minsta intresserade läsa serien, det här är ett av måstena i listan.

Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth av Grant Morrison
Det finns en plats i Batmans värld som, tillsammans med t.ex. Bruce Waynes gigantiska herrgård plus "källare", är en av få ständigt återkommande kulisser i såväl serier och filmer. Arkham Asylum, den psykiatriska anstalt dit kriminella galningar förpassas efter att ha hamnat i fladdermusens klor.
I Grant Morrisons berättelse är byggnaden huvudperson, storyn där Batman tvingas in i anstalten för att avvärja ett gisslandrama är egentligen ett sidospår. Genom tillbakablickar får vi nämligen samtidigt följa hur läkaren som gav anstalten dess namn kämpade mot sina egna demoner, och samtidigt satte sin egen prägel innanpå dess väggar. Berättelsen är rak, brutal och kompromisslös, illustratören David McKean använder en stil som sammanväver handtecknat med fotografi. Batman skildras, tydligare än någonsin (no pun intended), som en mystisk och krypande skugga. Det finns inte många bildrutor där man får se honom i tydlig helfigur. En underbar kombination med Morrisons mörker, som jag även lärt känna från graphic novels som Mystery Play.
Sist men inte minst så har berättelsen den klart sjukaste och mest oempatiska versionen av Joker någonsin. Bara genom hur hans dialog är illustrerad får nästan hans röst att skära i öronen. Jag behöver knappast tillägga att ni omgående bör läsa Arkham Asylum.

The Killing Joke av Alan Moore
Precis som The Man Who Laughs så är The Killing Joke helt vigd åt motsättningarna mellan Batman och ärkeskurken Joker. Därför kompletterar de två berättelserna varandra väldigt bra, även om clownen är snäppet mer mordiskt utflippad i Alan Moores värld. För i den här berättelsen vet hans sjuka fantasi inga gränser. Den här gången är det självaste konstapeln James Gordon och hans familj som blir utsatta för galningens spel. Jag var vid ett tillfälle tvungen att bläddra tillbaka och läsa om fem, sex sidor för att vara säker att jag sett/läst rätt.
Beroende på hur man sedan tolkar slutet i The Killing Joke så skulle man kunna flytta boken något i kronologin och såmed upp eller ner i listan några steg. Intressant är att jag personligen tolkade slutet helt annorlunda vid första omläsningen, vilket klart kan bero på Alan Moores otroliga djup som manusförfattare.

Hush av Jeph Loeb
Följetongen Hush återkopplar till Loebs tidigare verk The Long Halloween och Dark Victory på flera sätt. Återigen handlar det om ett okänt "mastermind" i den kriminella världen som systematiskt har skapat en sammansvärjning bland alla de klassiska skurkarna i Gotham och Batman är på desperat jakt efter personens identitet. Dessutom vidareutvecklar berättelsen romansen som skapades i de tidigare verken, nämligen den mellan Bruce Wayne och Selina Kyle. Eller mellan Batman och Catwoman, om man så vill.
Berättelsen är väldigt välskriven, vilket inte är någon överraskning om man läst Loebs tidigare bidrag. Vi får exempelvis ett väldigt nyanserat gästinhopp av Clark Kent, alias Superman, vid några tillfällen i storylinen. Samarbetet de två emellan är inget jag vanligtvis ser allt för gärna, eftersom jag inte är ett stort fan av alldeles för uppmixade superhjältevärldar. Extra lite gillar jag just den här duokombinationen eftersom Batman inte är en superhjälte i ordets traditionella mening. Men, Loeb lyckas otroligt nog få med Kent i storyn utan att jag trött ska muttra in i serierutorna.
Det enda jag vidare kan anmärka på är att Jim Lees teckningsstil är snäppet för modern. Den är otroligt snygg, visst, men för varje uppslag så saknar jag Loebs stilfulla samarbete med Tim Sale allt mer. Det till trots så ska man helt klart läsa Hush om man läst och gillat Loebs tidigare Batman-album!

The Dark Knight Returns och The Dark Knight Strikes Again av Frank Miller
Här har vi de troligtvis mest hypade verken i hela listan, åtminstone den första delen av de två. I The Dark Knight Returns får vi följa en gammal, sliten Bruce Wayne när han på ålderns höst tvingas mantla capen ännu en gång. Vad som sen följer är en ganska brutal berättelse med gästskådespel av en hel drös superhjältar från DC Comics universum. Strikes Again är en direkt uppföljning, där fokus på Batman tunnas ut allt mer.
Själv tyckte jag inte att The Dark Knight Returns var mer än godkänd och The Dark Knight Strikes Again rent av undermålig. Teckningsstilen i de båda böckerna är ofta tråkig och oinspirerad, berättelsen infantil och effektsökande. Den har sina ögonblick, framför allt i första volymen, men flera gånger tänkte jag "vafan nu då" eller "jaha ja". På ett allt annat än positivt vis, vill säga. Andra boken utvecklas till en slags Justice League-parafras, men med karaktärerna direkt från ålderdomshemmet.
För mig förstör de två böckerna också mycket av den mörkt stilfulla mytologi och atmosfär som de tidigare böckerna i listan har byggt upp. Jag kan med säkerhet säga att de gjorde karaktären Batman snäppet tråkigare i mina ögon. Konstigt, när Miller ju samtidigt har författat den fantastiska Batman: Year One.
Alla ska självklart bilda sig sin egen uppfattning, men jag kan knappast rekommendera de två böckerna mer än svagt, framför allt inte The Dark Knight Strikes Again.

I begynnelsen skapade människan Gud

En ny tid stundar. En ny blogg har legat i planering ett längre tag. En ny webbplats med flera enskilda skribenter, inriktad på kultur (med en bred tolkning av begreppet) och krönikor.

I en stund av bristande inspiration frågar jag er läsare: Har ni namnförslag?

19 augusti 2008

Hela världen är så underbar, bara man får ett svar

För mig är Selma den största berättaren vi någonsin har haft i Sverige. Ett uttalande lika kontroversiellt som att säga "den där Stefan Holm, han hoppar högt han".
- John Ajvide Lindqvist.

Sveriges störste skräckförfattare just nu har växt ytterligare i mina ögon efter prisutdelningen i lördags. När han tog emot Selma Lagerlöfs litteraturpris i Sunne pratade han väldigt sympatiskt och distanserat kring både sitt och Selmas författarskap. En klart värdig vinnare, såtillvida, och ett spännande val av juryn. Det skadade inte heller att han med bakgrund som ståuppkomiker och magiker kunde hantera scenen och publiken på ett väldigt underhållande sätt.
Enda nackdelen med prisutdelningen var att jag var närvarande som VF-fotograf, så jag hade inte tid att vänta kvar för boksignering.

15 augusti 2008

Go, Hanna, go!

Ett insidertips till alla singelkillar där ute: Lyssna och flirta med Hanna i P3 Christers Fredagsflörten idag! Ett läge ni inte får gå miste om.
Ratta in frekvensen klockan 14:02.

7 augusti 2008

Vem är du? Vem är jag?

Jag: Om jag vann 25 000 i månaden i 25 år så skulle jag inte sluta jobba, men åtminstone ägna mig åt hobbyverksamhet på heltid i några år. Något konstnärligt kanske.
Eric: Mhm, prostitution och knarksmuggling.
– Snacka om avantgardism.

Konstiga saker händer omkring mig nu. Ena kvällen missar jag ett samtal på mobilen, som visar sig komma från en telefon i Kenya. Sedan ringer en magasinsredaktör i Stockholm till mig för att hon har förväxlat mig med en inte helt obekant, fotojournalistisk namne (som bl.a. frilansar för Scanpix och är bildredaktör på Filter om jag inte minns fel).
Det var dessutom inte redaktören som hade letat fram mitt nummer från början, så fler konstigheter kan komma att dyka upp.

--------------------

Garfield Minus Garfield blir bok. För er som inte känner till bloggen/konceptet så publicerar upphovsmakarna Garfield-strippar där de tagit bort katten själv. Plus andra kringfigurer som hunden Odie. Kvar blir en existentiell och ångestfylld exposé i Jon Arbuckles liv. Måste ses!

--------------------

VF-mätaren: 3135,8 km - 82,5 kilometer om dagen.