4 januari 2009

Musik 2008

Utan direkt rangordning plockar jag fram tio av de bästa, men kanske framför allt mina mest spelade, skivor från det gångna året. Presenterade i alfabetisk ordning efter artist:

Modern Guilt
av Beck
Indie-veteranen Bek David Campbell (mer känd som Beck) har gjort sitt mest trollbindande album på länge. De vackra, basdrivna rockslingorna finns kvar, liksom den vemodiga och lite gnälliga sångstilen som vi lärt oss att förknippa med artisten. Ett fortsatt wunderkind när det gäller användandet av samplingar, trummaskiner och liknande resurser och även en fortsatt artist att hålla ögonen på.

Ögonblicken att minnas: De enkla, men minst lika beroendeframkallande melodierna i Gamma Ray och Soul of a Man går att lyssna på om och om igen. Kombinerat med en stilrent producerad sånginsats är den förstnämnda en av årets bästa låtar.

Hallå?
av Doktor Kosmos
Sveriges troligtvis mest framgångsrika postproggband återvänder, mer självironiska än någonsin. Redan på sitt tidigare album Ett enkelt svar: så behandlade texterna både utomståendes missuppfattningar om bandets politiska åsikter och underliga jämförelser med andra svenskspråkiga "humorband". På Hallå? drar Doktor Kosmos det hela till sin spets, kanske främst i låten Doktor Kosmos skriver ett öppet brev till sina fans där bandet påstår att de inte längre vill ha fans som "bara tycker att vi har roliga och tokiga sånger, vi har hört det för många gånger". Uje Brandelius & Co. vet att man bäst utgår från sig själv för att provocera andras tankar och de gör det lika stilrent som exakt.

Ögonblicken att minnas: Vissa skulle uppfatta det som egocentriskt, men faktum att varje låt handlar om bandets leverne och turnerande gör hela skivan till lika delar en socialpolitisk och melodiös upplevelse. Och en verklig skrattfest. Några personliga favoriter är Doktor Kosmos spelar på Ung vänsters sommarläger, Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi och Doktor Kosmos spelar på Pepsifestivalen.

Fleet Foxes
av Fleet Foxes
"I was following the; I was following the; I was following the; I was following the pack" och så vidare. När det gäller indierock och samstämd körsång, ett år då The New Pornographers och fler prominenta kanadensiska namn lyser med sin frånvaro på releaselistan, så slår fullängdsdebuterande Fleet Foxes med förkrossande kraft. Om man nu tillåts beskriva deras snällmusik på det viset. Ett stänk av gamla, avskalade My Morning Jacket och Seattle-grannarna i Band of Horses, med en starkare dos av grunge.

Ögonblicken att minnas: White Winter Hymnal, såklart. Ett spår som nästan kännetecknar och sammanfattar hela debuten, men alla elva titlar är otroligt begåvat samspel av musik och sång, melodi och text.

Glasvegas
av Glasvegas
Okonstlad brittisk accent har vunnit stor mark inom musik de senaste åren och skottarna i Glasvegas utgör den senaste konstellationen att rida på framgångsvågen. Utan att dra nytta av sina ögrannars välgång, såklart. Glasvegas klarar den biten utmärkt på egen hand, inte minst för att de redan visat en stor produktivitet att komplettera sitt egensinniga sound. Bara några månader efter albumsläppet gav de ut den vackra jul-EP:n A Snowflake Fell (and ut Felt Like a Kiss). Ett soundtrack som troligtvis kommer överleva högtiden i många år i mitt hem.

Ögonblicken att minnas: Framgångsrika singeln Geraldine fick mitt huvud att ooh:a i veckor efter första lyssningen och får mig fortfarande på otroligt humör! Flowers & Football Tops har ett sound värdigt just en fotbollsarena och annorlunda, poetiska Stabbed ger även en socialrealistisk hint till alla tragiskt onödiga tonårsmord som drabbat främst London de senaste två åren.

Oracular Spectacular
av MGMT
Ingen årslista tycks vara komplett utan minst ett New York-band. 2008 års första representanter för den talangfulla metropolen är Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden, vars band tidigare gick under namnet The Management. Rättare sagt gör det nog fortfarande det, men nu med den mer kryptiska stavningen MGMT. Oracular Spectacular är deras debut under det nya namnet och ett kraftfullt styrkeprov, med perfekta samplingar och slingor plus passligt bearbetad sång. Den bästa dance punk-plattan sedan The Gossip släppte Standing in the Way of Control för ett par år sedan, trots att jag inte ofta är ett fan av elektroniskt sound likt MGMT:s.

Ögonblicken att minnas: Hitsen Time to Pretend och Kids präglas båda av fantastiska synthintron och taktfulla melodier. Electric Feel får mig även att hoppas på killarnas vidare utforskning av sina egna sångförmågor inför kommande plattor.

Evil Urges
av My Morning Jacket
Enligt Last.fm mitt mest spelade band det senaste året. När de för tre år sedan tog ett steg i rätt riktning med sitt fjärde studioalbum, Z, ville jag upprepat tro att det var mer än bara en lyckträff. Och Evil Urges bekräftar med besked. My Morning Jacket flörtar upprepat med countrysoundet, men har omväxlande en antingen mörkare eller mindre seriös ton jämte genren.
Den nya plattan överträffar inte Z, men är ett upprepat tecken på att My Morning Jackets välproducerade sound och reverbsång gör sig avsevärt mycket bättre i studion än live som på Okonokos. Åtminstone på skiva, där man inte får ta del av deras spännande scenpersonligheter.

Ögonblicken att minnas: Librarian är en av årets vackraste och båda delarna i Touch Me I'm Going to Scream är underbara. Countrywesterntonerna kommer till perfekt användning i Smokin' from Shootin'.

Dig, Lazarus, Dig!!!
av Nick Cave and the Bad Seeds
När Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds kommer med nytt material kan man räkna med två saker: Dystra melodier och texter om ond bråd död. Men att deras bästa platta sedan No More Shall We Part även skulle våga sig på riktigt tunga toner och ett nästan lekfullt högt tempo, var inget jag väntat mig efter att upprepade gånger ha lyssnat på alla de lågmälda spåren från deras förra platta Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus från 2004.
Kul att se bandets frontman på topp (sånginsatserna är as good as ever) efter inte helt pjåkiga insatser både som filmmanusförfattare och -skådis i mellanåren!

Ögonblicken att minnas: Upptempodängan We Call Upon the Author, drömska More News From Nowhere och den vackra instrumenthanteringen kombinerat med partyrefrängen i Today's Lesson är några av albumets starkaste stunder.

Skeletal Lamping
av Of Montreal
Vanligtvis är Kanada ett välrepresenterat land när jag synar det gångna musikåret. Bland årets tio får landet emellertid bara vara med själsligt genom bandet Of Montreal, som namnet till trots kommer från den amerikanska staten Georgia. Storyn bakom Kevin Barnes bandnamn berättade jag redan förra året, när de letade sig in i listan med underbara Hissing Fauna, Are You the Destroyer? som jag sedermera köpte en tung vinylutgåva av i Berlin.
Lite oväntat, åtminstone för mig, följde bandet redan 2008 upp verket med Skeletal Lamping. Omväxlande nog är det ett annorlunda Of Montreal vi hör nu, i renare produktionsskrud och lättsammare ton och sång. Faktum är att jag vid något tillfälle trodde jag råkat klicka igång Flight of the Conchords på spellistan.

Ögonblicken att minnas: När det harpliknande introt i Nonpareil of Favor startar upp albumet blåser det bort alla mina föreställningar och fördomar om hur jag trodde en Of Montreal-platta skulle låta, på ett ytterst positivt vis. Frispråkiga bluesen St. Exquisite's Confession får mig att både dra på smilbanden och stampa foten.

The Ocean and the Sun
av The Sound of Animals Fighting
Ett band på väg i helt rätt riktning. The Sound of Animals Fighting började sin karriär som ett slags experimentellt punkband, innan de på sin andra platta Lover, the Lord Has Left Us... svävade ut längre i det mystiskt psykadeliska. Det tunga, hårda soundet bestod, om än snarare i väl valda partier än genomgående i alla sånginsatser. The Ocean and the Sun är inte lika bra som sin föregångare, men visar att kollektivet är kompromisslösa i sitt skapande och inte följer några väntade mallar. Ett av mina absoluta vill-se-live-band.

Ögonblicken att minnas: Både Another Leather Lung och Cellophane är underbara exempel på välkomponerade, nästan balladliknande melodier som kraschar ut i vackert kaos. Lite som ett välpolerat tåg som långsamt spårar ur, med mening. Även I, the Swan är en personlig favorit.

Dear Science
av TV on the Radio
En av årets överraskningar för egen del var denna, på förhand överhypade, uppföljaren till albumet Return to Cookie Mountain. Men New York-killarna i TV on the Radio klarade pressen och levererade ett väldigt mångbottnat verk som kommer hålla väl bortom nästa. Dear Science är dessutom en talande kryptisk albumtitel, för ett band som ingen riktigt har lyckats sätta etikett på. Och det är just den experimentella ådran, i kombination med de tydliga takterna och djuptonade sången, som får mig att älska deras musik. Ett band som tydligt visar att de utvecklas och, om möjligt, kan bli ännu bättre.

Ögonblicken att minnas: Shout Me Out sammanfattar på ett stilrent vis allt det jag gillar med TV on the Radio, utan att bli simplistisk. Även de dystra melodierna i DLZ och Stork and Owl är starka kort.

---

Så många bubblare, varför listar jag ens tio stycken?

Deerhunter - Microcastle
Hercules and Love Affair - Hercules and Love Affair
I are Droid - I are Debut
Kings of Leon - Only by the Night
The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
Mogwai - The Hawk is Howling
Omar Rodriguez-Lopez - Calibration (is Pushing Luck and Key Too Far)
Plush - Fed
Shearwater - Rook
Wild Beasts - Limbo, Panto

2 kommentarer:

Regina sa...

OK. Jag kan inte bara låta detta bero. Du har faktiskt missat årets svenska album på din lista. Frida Hyvönens - Silence is wild. Så fantastiskt underbart det är att bo i Sverige där vi har Frida!

Magnus sa...

Gillar Frida och har hört mycket bra om plattan, men tyvärr har jag inte lyssnat på den så väldans mycket. Än. Åtminstone inte jämfört med de andra på listan.